#Blogg 100 del 103

Det här med snarkningar. Jag är en snarkare. Det är möjligt att jag alltid har varit det, men innan jag träffade Pär var det ingen som kunde tala om ifall jag snarkade. Det är tur att vi har en skön soffa… “Det har blivit värre sedan du gick upp i vikt. Du måste gå ned i vikt!” Nu bestämmer jag mig för att gå ned i vikt. Precis just nu! Hur många kilon måste jag bli av med innan snarkningarna avtar? Blir mina snarkningar uthärdligare för att han vet att jag har bestämt mig? Om jag inte har gått ned tillräckligt många kilon om t.ex. 3 månader utan fortfarande snarkar som en skogshuggare, vad händer då? Vems är egentligen problemet? Inte mitt! Det är klart att jag får dåligt samvete (ibland) om det visar sig att Pär fått sova på soffan många nätter i rad, men vems är egentligen problemet? Han vill inte sova med öronproppar för det känns så konstigt och så är han rädd att inte höra väckarklockan (som det går att höja volymen på). För ett par månader sedan nådde vi en av äktenskapets många kompromisser: jag sover på soffan varje söndagsnatt (mot måndag) eftersom han ska upp till arbetet. Sedan är det hans tur och det blir när det blir och sedan är det min tur igen. Jag gör i ordning soffan varje kväll åt mig eller åt honom. Det fungerar. Frid råder trots att jag fortfarande snarkar fast jag har bestämt mig för att gå ned i vikt. Håhjaja.

blogg100-logotype-300x256