Överdriven

Pär har inlett sin semester och åkte till Öland i ottan. Elin och Robin har följt med hans föräldrar till Skåne och till och med Juni följde med (under högljudda protester). Jag har sovit dåligt de senaste nätterna med helt sinnessjuka drömmar och jag hade hoppats sova flera timmar till efter att Pär hade åkt, men vid halv 9 var det slut. Jag kände mig ensam och alldeles “överdriven” som Elin sa när hon var liten och låg i sängen och inte kunde somna. Ångesten slog till. Jag låg kvar en stund, men hittade ingen bekväm ställning och då insåg jag att det jag behövde var aktiviteter. Jag bäddade sängar, plockade in disk, plockade undan tvätt, förberedde för morgondagens tur till nåldamen, tvingade i mig lite yoghurt, duschade och tog till sist itu med att ta reda på vad i kylen som gått in och dött och börjat lukta skunk. En möglig citron och en burk med mozzarella i sitt spad. Jag passade på att rensa bort en del annat gammalt också och avslutade med att sprida ut några citronhalvor som kunde suga åt sig eventuella rester av odören. Jag har ätit lunch och lackat tånaglarna och nu ska jag måla i Min Mandala innan det är dags att äta middag. Jag kommer inte att ha någon frukosttjänstgöring, ingen Bibbi som behöver min omsorg. Jag känner mig ensam och överdrivet övergiven.

Uppskrämd

Igår gjorde den sista för-säkerhets-skull-kollen av tån och den har definitivt fått grönt ljus! Jag promenerade båda vägarna i MBT-skorna! Utan att tån gjorde ont!! Vilken frihet! Det var tur att jag kunde ha vanliga skor för det regnade och regnade hela långa dagen. Det växlade mellan lätt regn och rena rama duscharna. Min jacka blev dränkt på utsidan medan den höll mig torr på insidan. Kroppen, främst benen, befann sig i ett chocktillstånd resten av dagen. I fredags promenerade jag fram och tillbaka i sandalerna och det kändes det också, men igår kändes det i lårmusklerna.

Efter operationen av tån förra tisdagen trodde jag att allt skulle landa och plana ut, att jag skulle få lite lugn och ro, men på onsdagen kände jag mig frusen, särskilt om fötterna medan kinderna hettade kokade. Det kändes som om jag tillbringat för mycket tid i solen och jag är den typen som undviker sol om jag kan. Tidigt på torsdag morgon kändes det kladdigt i ena ljumsken och troskanten var lite gulaktig. Det sved rejält. Det var en blåsa som hade spruckit. En blåsa som inte funnits dagen innan utan hade uppstått under natten och sedan spruckit. Jag rengjorde, strök på sårsalva och fäste en kompress och sedan försökte jag somna om. På förmiddagen hittade kinderna fortfarande. Väldigt obehagligt! Kunde det vara den nya ansiktskrämen från Yves Rocher? Men den innehåller ju bara jox från naturen. Kan man vara allergisk mot naturen?! Hela tiden sedan jag började med den långsamma upptrappningen av Lamictal och läkaren informerade mig om de ovanligt obehagliga biverkningar som kan uppstå om man går för fort fram, så har jag haft järnkoll. När läkaren den 5 juni ordinerade en fördubbling av morgondosen fick han försäkra mig upprepade gånger om det inte var någon fara, men jag kände mig inte lugnad. I torsdags läste jag än en gång på FASS om de vanligaste biverkningarna och sedan ringde jag psyk i Södertälje. Efter att jag beskrivit problemet bad hon att få återkomma och gav mig för säkerhets skull en telefontid följande måndag. Hon ringde upp mig en dryg halv timme senare och rekommenderade mig att åka till akuten. Jag blev förstummad. Var det så pass allvarligt?! Jag sa att jag skulle det och lade på bara för att genast ringa Pär, han hämtade mig och körde till Södertälje sjukhus. Anmälan i receptionen, vänta, inledande samtal med sköterska (mitt blodtryck låg på 160/85 – det har aldrig legat så högt!), väntan i en dryg halv timme och sedan en läkare. Summa summarum var det falskt alarm. Jag blev uppskrämd i onödan och jag kände mig dum för tänk om allt berodde på ansiktskrämen (som jag valde att inte nämna eftersom jag kände mig korkad). Pär tyckte inte att jag skulle känna mig dum, att det varit dumt att inte åka till akuten för tänk om det faktiskt hade berott på medicinen. Jag ställde undan ansiktskrämen och slutade även att använda syrentvålen och -lotionen för säkerhets skull. Jag återgick till Weledas duschtvål med lavendel (som är lugnande för både hud och själ) och smorde in mig med endast EMS-kräm som även den innehåller mycket lavendel. Först i måndags eftermiddag upplevde jag att kinderna svalnade. För att bekräfta mina misstankar så använde jag ansiktskrämen från Yves Rocher idag och kinderna känns varmare igen plus en lätt klåda på halsen. Nu vet jag – krämen åker ut!

Läkaren, SF, ringde i måndags och hon var bra att prata med. För henne nämnde jag ansiktskrämen och hon avslöjade då att hennes svärdotter fått en kraftig allergisk reaktion på en av de exklusivare ansiktskrämerna och att det inte krävs mer än en enda ingrediens som inte kommer överens med huden. Hon lyckades lugna mig angående Lamictal, att när man väl nått 200 mg/dag, vilket jag gjorde i mars, så är det möjligt att dubblera dosen på det sätt jag gjorde i juni. Jag har faktiskt fått tid hos AF den sista juli. Jag ska fråga henne hur länge hon ska arbeta kvar…

Den lugnande lavendeln.

Eftermiddagstid

Akupunkturbehandling nummer 5. Den här gången hade jag tid klockan 13 till skillnad från 9 som jag har haft hittills. Jag avskyr eftermiddagstider! Förmiddagen går bara åt till att vänta på att få gå. Särskilt när jag inte har gångavstånd. Det här gjorde mig stressad och jag fick spänningshuvudvärk och jag hade väldigt svårt att slappna av under behandlingen. Efteråt kändes det lugnare (jag skulle ju hem!), men det kändes inte alls lika bra den här gången. Samma tid nästa vecka och då har jag kanske ställt in mig bättre…

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är inte rädd för några känslor, negativa som positiva.

Jag har blivit ett proffs på att hålla ordning på mina mediciner.

Jag provar gärna alternativa behandlingsformer.

Platt

“Fågelfångarens son” av Richard Hobert handlar om Esmar och Johanna som desperat behöver få en son om de ska få behålla sin gård. Den svenska värdshusvärdinnan Livia hjälper dem i största hemlighet. Berättelsen är baserad på verkliga händelser på Färöarna under 1800-talet.

Richard Hobert har skrivit sin första roman. Hittills har han gjort film och jag tycker nog att han ska fortsätta med det. Handlingen är småfånig och allt känns väldigt platt utan känslan av miljöer eller karaktärer. En känsla av filmmanus i dess negativa bemärkelse.

Friskförklarad

Jag var hos Lisbeth med min tå idag och den är friskförklarad och ska bara läka färdigt. Hurra!

Jag hade tid klockan 10 och hade för avsikt att ta bussen halv 10. Än så länge kan jag endast ha sandalerna och de är inte så bekväma när det kommer till längre promenader, men jag hade tänkt att promenera hem. Jag och flera andra förhoppningsfulla resenärer stod och väntade. Och väntade. Klockan blev halv 10 och 5 över halv 10. Ingen buss i sikte. Det är sommartidtabell, så bussen går bara 2 gånger i timmen. Jag var tvungen att bestämma mig. Den skulle förmodligen inte komma över huvud taget för så kan det bli ibland och bussen klockan 10 skulle ju inte fungera. Jag bestämde mig för att gå. På 25 minuter skulle jag hinna om jag höll ett bra tempo. Det blev flåsigt och svettigt, men nog 17 har jag ork någonstans i botten. Jag anmälde mig i receptionen 1 minut i 10. Lisbeth var lite försenad, men det gjorde inget. Jag fick sitta ned, dricka vatten och svalka mig med solfjädern. Jag var inte det minsta flåsig utan återhämtade mig snabbt. Ha! Lisbeth tittade på tån, fick ta bort intorkat blod som jag inte vågat ge mig på och klippte bort lite torr och hård hud. Sedan fick jag ett plåster innehållande sårsalva och det blev ett betydligt smidigare paket runt tån. Jag hjälpte till genom att hålla isär tårna. “Det är ju så små och gulliga tår!” sa hon. Jag håller faktiskt med för Elin har precis likadana fötter som jag och de är gulliga! Jag ska träffa henne på tisdag igen, mest för min egen skull för, som jag förklarade, jag är jäkligt nervös för att det ska visa sig vara på väg tillbaka. Hon försäkrade mig att allt såg prima ut, men jag insisterade. Särskilt med tanke på att allas semestrar väntar runt hörnet. Gissa om jag kommer att noja om en nagel går sönder i fortsättningen!

Jag gick betyyyydligt långsammare på hemvägen. Jag hade ont av hälsporren och jag kände av en och annan blåsa. Det tog 35 minuter och då gick jag via Kaffestugan där jag köpte frallor, 2 Budapest och 1 Wienerbröd (för att fira lite extra för mig själv – det finns få saker som är så smarriga som pinfärska Wienerbröd!).

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är handlingskraftig.

Min kondition är faktiskt inte helt usel.

Jag praktiserar vanligt hyfs.

“Sära”

I bokgruppen på FB hittade jag ett tips på 2 fantasy-böcker av en författare som heter Nene Ormes. Ett ovanligt namn och jag tog för givet att hon inte var svensk, men där misstog jag mig. Böckerna “Udda verklighet” och “Särskild verklighet” kom ut för ca 7 år sedan och jag hittade dem hos Bokbörsen. Jag har inte någon bra erfarenhet av begagnade böcker, särskilt inte pocket, men det går att hitta helt nya, olästa exemplar och de här böckerna var det.

Den handlar om Udda som plågas av hallucinationer och onda drömmar. En natt drömmer hon om en kvinna som flyr för sitt liv på spårområdet vid Malmö Central. Det finns en brunn där som Udda känner att hon måste undersöka för att se om hon kan rädda kvinnan. Hon hittar en märklig undre värld med gångar och rum. När hennes vän Daniel ensam ger sig iväg till brunnen och försvinner spårlöst blir det upptakten till en jakt där Udda upptäcker en helt annan verklighet som befolkas av hamnskiftare, orakel och magiska lotsar.

I den andra boken, “Särskild verklighet” har några veckor passerat och det är dags för den årliga festivalen i Malmö. Med festivalen som bakgrund fortsätter kampen mellan det onda och det goda, men det är inget som vanliga, mondäna människor märker.

Jag tycker om de här böckerna! Nene Ormes har ett rikt språk, ett bra språk. Även om flera av varelserna är påhittade känns de ändå trovärdiga. Man får inte veta något om vare sig Uddas eller Daniels bakgrund eller uppväxt, men det känns inte nödvändigt. Det är X år sedan den andra boken släpptes antar jag att vi inte kan vänta oss en fortsättning.

Jag föredrar svensk fantasy. Om berättelsen utspelar sig i ett annat land (då menar jag ett icke påhittat land) känns redan det som fantasy för mig som inte är särskilt berest. Det är mer lockande och fantasieggande att föreställa sig andra världar befolkade av ovanliga varelser när det utspelar sig i en bekant miljö.

Det känns inte som att jag har gjort den andra boken rättvisa mer än att jag gav mig 17 på att läsa ut den och jag skummade igenom den sista fjärdedelen. Min period av läslust försvann tillsammans med koncentrationen och det har tagit flera veckor för mig att läsa ut den.

PS! I första boken heter för Elixir. I den andra boken heter den Särskild. Ingen antydning om namnbyte. Varför?

Hurra!

Dagen började med mega-ångest och en Lergigan med morgonmedicinerna, men det tog – åter igen – lång tid innan effekten kom. Jag tillbringade tiden fram till att det var dags att gå till bussen med att djupandas och att peta i mig lite yoghurt.

Det var lugnt på vårdcentralen. I receptionen fick jag svaret att jag skulle få träffa doktor Tomas. Jag brukar inte skriva ut namnen på inblandade personer utöver Pär och Elin, men idag väljer jag att göra det. Ni kommer att förstå varför. I väntrummet fortsatte jag att djupandas och fokusera på ett mönster i linoleummattan tills jag tyckte att det rörde på sig. När läkaren kom presenterade han sig, han hade ett fast handslag och såg mig i ögonen. När vi kom in på rummet sa han att han förstod att jag var där för ett nageltrång. Jag tog av plåstret och han undersökte tån i flera minuter, medan han hummade, petade och klämde. Aj! Vi pratade om precis samma saker som tum-läkaren och jag gjorde: det hjälpte inte med alsolsprit och omslag och antibiotika skulle inte ha någon som helst effekt. Han kom fram till att det var svällkött (vilket äckligt ord!!) och pratade om att skära bort det och möjligen behöva ta en bit av nageln. Det hade jag varit inställd på, men sedan kom överraskningen: han hade för avsikt att göra det där och då med lokalbedövning! Han ringde en av undersköterskorna och bad henne assistera. Hon, Lisbeth, mötte oss i ett behandlingsrum där jag fick lägga mig på en brits. Hon såg mig i ögonen, presenterade sig och var munter och trevlig. Sedan diskuterade de mitt äckliga svällkött under en förstoringslampa och enades om att nageln fick vara ifred. “Ge mig all bedövning ni har och skär bort allt utom själva tån!” sa jag. Sprutan med lokalbedövning kändes, men som jag sade till dem, jag är van vid akupunktur. Det dröjde bara ett par minuter innan tån var helt bedövad. Det gick fort och var problemfritt och sedan packade Lisbeth in tån i ett litet paket med salva, kompresser och kirurgtejp. Jag ska byta det 1 gång om dagen och återkomma till henne på fredag. Både Tomas och hon gav mig en bra prognos. Jag tackade Tomas med eftertryck och jag tackade Lisbeth med eftertryck och jag kunde inte låta bli att säga att det jag varit oroligast för var att inte få rätt sorts hjälp. Hon blev förvånad och jag förklarade det med att jag inte har så stort förtroende för vården längre. Idag fick den en gnutta upprättelse!

Jag hade varit inställd på att argumentera och tjata. Jag hade föreställt mig att jag fick tigga mig till en remiss och att jag inte hade för avsikt att gå förrän jag hade en skriftlig kopia på den. Jag hade inte räknat med att besöket skulle vara längre än 10 minuter. Ingen av dessa dystra profetior besannades. I stället fick jag 50 minuters koncentrerad uppmärksamhet med en direkt behandlingsplan och en positiv prognos. Jag kände mig bekräftad och förstådd och absolut inte att jag störde någon av dem i deras viktiga arbete eller att mitt nageltrång/svällkött var en struntsak. Det här var svensk sjukvård (på vårdcentrals-nivå) när den är som absolut bäst och jag är så glad att jag kan ge Salems vårdcentral ett mycket positivt omdöme! Tack doktor Tomas och tack Lisbeth för att ni tog hand om mig idag! Hurra!!

Sedan kan jag förstås inte låta bli att undra över cirkusen kring min tumme. Även då lyckades jag få en läkarkontakt på ett tidigt stadium, men det ledde till röntgen, besök hos handkirurgen, en biopsi på knölen, handkirurgen igen och efter att ha väntat i ytterligare 1,5 månad fick jag tid för operation där hela nageln togs bort med flera veckors läkning och återbesök. Varför kunde de inte ha gjort som de gjorde idag? Eftersom diagnosen blev exakt likadan (till och med samtalet runt den) fast det gått 9 år mellan tillfällena, så har det uppenbarligen inte gjorts storartade upptäckter angående svällkött.

Köket

Före….
Hyllsystemet Svalnäs från IKEA tillverkas av bambu som växer snabbt och därför är ett miljövänligare alternativ. Det är inte lika tungt som den ek vitrinskåpet är byggt av. Det kan vi knappt rubba. Det står där det står!
Det översta hyllplanet är 15 cm brett medan de övriga är 25 cm. Skåpen har skjutdörrar i metall och en härdad glashylla inuti. Jag älskar förvaring!!
Sett från min plats vid bordet. Snyggt och luftigt!
Vi har faktiskt 2 marsvin kvar! Bosse (till vänster) och Tilde. Bosse är tillverkad av alpacka-ull.

Tacksamhet

Akupunkturbehandling numro 4 gick alldeles utmärkt. Vi pratar en del också eftersom allt påverkar allt när det gäller den sammantagna hälsan. Tacksamhet till exempel. Jag har numera lätt att känna tacksamhet i vardagen, men det är oerhört svårt att känna tacksamhet gentemot mig själv, att känna tacksamhet för vad jag är, vem jag är eller vad jag kan och är förmögen till. Det är en betydande del av sjukdomsbilden vid depression; känslan av värdelöshet. Jag kommer att göra ett försök liknande det jag gjorde för några år sedan.

3 egenskaper jag är tacksam för hos mig själv:

Jag är lyhörd.

Jag är omtänksam.

Jag är pålitlig.

Ett annat fönster på Frejgatan.

Eftersom jag var hos nåldamen på morgonen bad jag Pär ringa vc direkt på morgonen. Han var även i bättre form att tjata sig till en läkartid och han fick tjata. Mest för att man numera bokar tid via 1177 och tydligen inte bör ringa om det inte är absolut nödvändigt. Varför, varför får man alltid känslan av att man ringer och stör??!! Och varför har de ett telefonnummer?