Jag har läst “Kathy Knight” av Sandra Lee. En bok som utgått från förlagen och som jag fick tag på hos Wilkmans antikvariat, men efter att ha läst drygt hälften ångrade jag att jag lagt ned energi och pengar på boken och jag läste inte ut den. Kathy Knight är en kvinna som 2001 knivhögg, flådde, halshögg och styckade sin sambo och som pricken över i tillagade delar av honom som måltid. Varför vill man skriva om något sådant? Varför vill jag läsa om något så vedervärdigt? Svaret på den första frågan är att Sandra Lee är journalist. Svaret på den andra frågan är att jag intresserar mig för varför.
Boken är dåligt skriven. Jag kan bara konstatera att bara för att man har som yrke att skriva är det inte givet att man kan skriva en bok. Det är väldigt många upprepningar av både namn, släktförhållanden och förklaringar. Utdrag ur medicinsk litteratur varvas med utdrag ur rättegångsprotokoll och alltihop broderas ut ovidkommande detaljer med onödigt närgångna beskrivningar av själva våldet. Det är synd för om man nu ger sig på att göra en bok av detta och därför river upp alltihop för de inblandade, tycker jag att man borde visa mer respekt genom ett gediget arbete. Det här är tafflig journalistik i bokform.
Den här boken fick mig att börja tänka på hur psykiska sjukdomar framställs i litteratur och media och första gången jag reflekterade över det var när jag läste “Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser” av David Eberhardt. Vi lever i nådens år 2015, men kunskapen bland vanligt folk om psykiska sjukdomar är skrämmande dålig och alla vet att okunskap leder till rädsla. Det behövs 3 anledningar till att man kommer i kontakt med psykiska sjukdomar: man är själv drabbad, man är anhörig till en drabbad eller man utbildar sig inom vården. Det som vanligt folk blir matade med är just svarta rubriker i samband med våldshandlingar som det Kathy Knight gjorde. Anna Linds mördare lyssnade till röster. Breivik var väl inte heller riktigt frisk. Kvällstidningarna kommer aldrig att ha feta rubriker som skriker ut att en kvinna tagit livet av sig efter att ha lidit av depressioner i 25 års tid. Dagstidningarna kommer aldrig att ha förstasidesartiklar om en man som inte klarar av att klara av sitt arbete eftersom han ofta är sjukskriven pga. ångest. Därför behövs det speciella dagar som den 5:e maj när man fokuserar på att tala öppet om hur det är att må psykiskt dåligt. Därför behövs bloggar som min där allt det här avdramatiseras samtidigt som vanligt folk får klart för sig att det inte räcker med “att rycka upp sig”. Psykiska sjukdomar innebär en oerhört lidande, men det skapar inga rubriker.
