Jag tränade idag och körde ett fullt program och det händer inte ofta numera. Det är kanske psykologiskt att varje gång jag verkligen är igång med promenader och ett gummi-pass i veckan, så skiter det sig. Är det inte förkylning, så är det extrem trötthet eller humördipp. Undrar om jag saboterar för mig själv? Undermedvetet. Varför?
Träningsmässigt är det promenader och gummiband som gäller. I höstas köpte jag nya gummiband med handtag och i samband med det gjorde jag om hela programmet. Det behövdes förnyas och det var kul! Jag behöll de flesta övningarna, men anpassade dem till de nya gummibanden. Några övningar är nya tack vare att det följde med en “dörrstopp” som gör att jag kan trä banden igenom en ögla som är fäst i en “dörrstopp” och sedan hakar jag fast den i den övre kanten av dörren och stänger. Tyngdpunkten har alltid varit på överkroppen och armarna för benen får ändå sitt tack vare MBT-skorna. Det nya programmet har fler övningar för ryggen. Jag har 4 nivåer på programmet: extra lätt, lätt, medium och fullt. Varje gång det har blivit ett uppehåll i träningen backar jag 1 eller 2 nivåer för att inte avskräcka mig själv. Det är därför det så sällan blir ett fullt program. Nu gäller det att lyckas med ett fullt program även nästa vecka!
Hälsan, den hälsan. Ofta känns både hälsan och kroppen som ett ok som jag släpar på. Under de 2 års tid som jag inte har bloggat har inget hänt när det kommer till min fetma. Jag väger fortfarande över 100 kg och det känns inte som om jag kommer att bli lättare. Vissa dagar skiter jag i det, andra dagar vill jag bara ge upp. Den farligaste ät-fällan för mig är och förblir kvällstugget. De senaste månaderna har jag bestämt att inte äta något efter klockan 21 söndag – torsdag och det har gått överraskande bra! Jag tycker om känslan av att inte vara proppmätt när jag lägger mig och det känns alltid bra när jag vaknar dagen efter och minns att jag undvikit kvällstugget ännu en gång. Jag noterar i almanackan de kvällar jag lyckas, men även de kvällar jag inte lyckas och då skriver jag vad jag åt oxå. Nu har det hänt något mycket intressant som gör att jag känner mig lite vilsen. Godis, chips och kakor är inte längre gott. Godis, chips och kakor är inte längre gott. De fredagar och lördagar som jag har vikt för att kunna äta sånt och därför köpt hem diverse smaskens, så har det inte varit gott och jag har slängt det mesta. Det faktum att jag har haft helgen att se fram emot och planerat vad jag ska välja är så inarbetat i mitt sätt att tänka att jag blir stående rådvill och undrar vad jag ska tugga på då. Fascinerande. Det är ett av de största problemen när man ska lägga om livsstil för man är tvungen att omprogrammera hela hjärnan och det, mina vänner, är inget som görs från en dag till en annan. Det gör oxå att jag alltid är skeptisk när någon går ned 20 kilo på ett halvt år. Har hjärnan verkligen registrerat förändringarna? Är det verkligen möjligt att inte falla tillbaka i invanda fällor?
Ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk i Covid-19, men flera av oss har haft någon släng av den. Den 10 mars 2020 blev både Pär och jag sängliggande i ett par dagar. Det var min födelsedag, så jag är säker på datumet. Havererade magar, huvudvärk, sinnessjuk trötthet och feber upp emot 38-39 grader. Innan dess var det en herrans massa år sedan jag hade feber och ofta när jag har trott att har det visar termometern inte mer än 37 grader. I ungefär 1 år efter kunde jag få enstaka feberdagar när termometern visade 38 grader och jag kände mig allmänt mosig. Det finns de som överlevt perioder på intensiven och fått långvariga, kanske permanenta men. Jag var sjuk i några dagar och kroppen har känts annorlunda sedan dess. Min ork som aldrig har varit på elitnivå har minskat ett snäpp. Feberdagarna har försvunnit och nu handlar det mer om enstaka förkylningsdagar med huvudvärk, nästäppa och allmän ruggighet. Något har rubbats. Jag känner det. Jag har levt med den här kroppen i 57 år, så jag vet. Tidigare orkade jag promenera 2 dagar på raken och sedan 1 dags vila. Nu blir det 1 promenad och sen 1 dags vila. Både Pär, Elin och jag har trippel-vaccinerats. Värktabletter är en sak till som jag har känt mig tvungen att hålla koll på. Det hade blivit slentrianmässigt inmundigande av värktabletter, både Treo, Alvedon och Ipren. Minsta huvudvärk och jag grep tag i Treo-röret. Jag har gjort samma sak som med kvällstugget att jag noterar i almanackan de dagar jag inte tar något smärtstillande och varför de dagar jag gör det. Fördelen är att de får större effekt när jag väl behöver dem. Det är inte så ovanligt att man får huvudvärk av att ta för mycket smärtstillande. Jag minns en insändare i DN på deras Insidan som undrade vad hon kunde göra för att slippa en ständig huvudvärk. Hon gjorde allt rätt, men hon hade fått Naproxen på recept och den vanligaste biverkningen är – just det! – huvudvärk. Makalöst klantigt av hennes läkare.
Tandläkarbesök i måndags. Jag tycker att det blir jobbigare och jobbigare att gå dit. De får mig att känna mig som en småunge som äter godis oftare än bara på lördagar och som inte borstar tänderna ordentligt. Borstar du 2 gånger om dagen? Använder du tandtråd och mellanrumsborste? Sköljer du med något (underförstått flourskölj)? Och så, de senaste åren, tjatet om el-tandborste. Jag köpte faktiskt en el-tandborste för några månader sedan och det ångrar jag inte! En Oral B som ger en lika ren känsla som en hård omgång hos tandhygienisten. Tandtråd och mellanrumsborstar har jag gnott med dagligen i flera år, men det är el-tandborsten som gjorde susen för – hör och häpna – jag hade INGA hål och INGEN tandsten över huvud taget!!! Jäklar i min lilla låda vad förvånad jag blev! Gruvandet hade tagit sådana proportioner att jag tog en Lergigan innan jag gick dit och sedan tog besöket bara 15 minuter, jag fick inga anmärkningar och behövde inte betala mer än 640 kr tack vare 300 kr i bidrag. Vilken lättnad det var! Jag studsade nästan av glädje hela vägen hem. Efter lunch blev jag så trött att jag sov i soffan ett par timmar.
Igår, fredag var det dags för nästa gruvliga besök. Läkaren på psykmottagningen som jag lämnat in ett klagomål på. Pär följde med mig. Jag avslöjar direkt att det blev ett överraskande positivt besök. Det tog en hel timme (hon har en benägenhet att prata på och börja grotta i oväsentliga detaljer) och tröttade ut mig. Kontentan är att jag fick en uppriktig ursäkt. Det finns omständigheter som ledde till att det blev fel bland annat att hon inte är van vid att journalerna finns tillgängliga på nätet direkt, även utan att hon har signerat. Det är ett val som jag, som patient, har om jag vill läsa allt eller bara det som blivit signerat. Av den anledningen var formuleringen angående schizoid personlighetssyndrom alldeles för klinisk, mer anpassad för vårdpersonal. När hon utgick från det formulär som utredningen baserades på och som jag påbörjade i augusti 2018 och avslutade i höstas, så var det 6 frågor vars svar indikerade det schizoida. Jag fick gå igenom de frågorna igår och svarade helt annorlunda. I augusti 2018 mådde jag skitdåligt, jag krisade. Då använde jag fortfarande Lyrica och nu när den medicinen inte längre finns i kroppen vet jag att jag var känslomässigt avtrubbad. Egentligen var det märkligt att jag kunde svara på någon av frågorna för flera av dem är knäppt formulerade (grammatiskt helt uppåt väggarna), men inte tusan var jag i skick att fundera eller ifrågasätta som jag var på det sätt jag gjorde igår. Hon hade tagit till sig min kritik när det gällde att hon varit för snabb att bedöma mig efter endast 2 besök och särskilt med hänsyn till att jag då hade brottats med 5 olika läkare. Jag tror att den schizoida diagnosen kommer att strykas. Summa summarum är hon fortfarande min läkare, men eftersom jag har för avsikt att avsluta mina samtal med AG är jag därmed hänvisad till (den värdelösa) vårdcentralen. Jag var trött efter besöket och resten av dagen och kvällen hade jag en sinnessjuk spänningsvärk i huvudet och ögonen var torra och irriterade trots ögondroppar.
På tal om känslomässig avtrubbning och mina val av genrer när det gäller böcker och film, så har en hel genre strukits från min lista. Jag har alltid varit och är fortfarande väldigt intresserad av verklighetsbaserade berättelser, av psykologi, av historia, av vissa brottsfall. Nu vet jag att det var tack vare den känslomässiga avtrubbningen som jag har kunnat ta mig igenom gräsliga barndomar, trauman, mord och tortyr. Det kan jag inte längre. Jag mår faktiskt dåligt av det. Jag har fortfarande inte kommit igång med läsandet, men ljudböcker slukar jag. Den senaste var en verklighetsbaserad uppväxtskildring som jag inte klarade av att lyssna färdigt på. Dels för att den var tuff, men även för att den sortens böcker tenderar att bli ett uppräknande av hemskheter. Jag har inte behov eller intresse av det längre. Den psykologiska varför-förklaringen uteblir ofta och det är den jag är intresserad av.
Kan man ha för många tulpaner? Inte så länge man har vaser att ställa dem i!
Elva dagar sedan jag skrev senast! Det händer inte så mycket i mitt lilla liv. Jag tränar och promenerar och målar, målar, målar. Läsningen fungerar inte alls och jag förstår faktiskt inte varför. Det känns konstigt, något saknas. Kanske kommer läslusten tillbaka den dag jag tröttnar på att måla. Igår var jag en sväng till Fjollträsk (ett välkänt öknamn för Stockholm som särskilt norrlänningar använder och jag är norrlänning i grunden) för att fylla på te-förrådet. Jag hade för lite kläder på mig och blev tagen på sängen av att det blåste iskallt. Resten av dagen frös jag och nu har jag börjat hosta och är småtäppt i näsan. Håhå jaja. Jag köpte te till Elin också och promenerade förbi hos henne idag för att lämna över det. Det var skönt ute, ett par minusgrader, men vindstilla. De senaste veckorna har jag haft ont i ryggen igen. Jag får ont efter promenader oavsett vilka skor jag använder och jag får ont efter styrketräning. En kombination med 2 Alvedon och 1 Ibuprofen brukar hjälpa. Jag ska börja använda massagebältet. Igår slog det mig att det kan handla om spänningsvärk. Nästa fredag ska jag träffa min psyk-läkare och prata om mitt klagomål gällande hennes diagnos och jag började gruva mig redan vid nyår. Det är en sak att komma med klagomål och en annan sak att stå till svars för det, men jag känner att jag måste göra det. Jag är inte en tjurig barnunge, trots allt. I morgon ska jag träffa AG för första gången på flera veckor och jag har för avsikt att avsluta. Jag behöver inte samtalen längre. De har fyllt sin funktion.
ABBA. Vad finns det att säga? Jag växte upp med deras fantastiska musik, deras pinsamma videor och gräsliga scenkläder. Jag har mimat framför spegeln i hur många timmar som helst och jag var alltid Anni-Frid. Jag föredrar hennes lite mörkare röst och så har jag alltid varit lite motvalls eftersom alla andra ville vara Agnetha. Det behövs inte mycket för att musikminnena ska väckas till liv t.ex. en av deras låtar i en tv-serie. Häromdagen gjorde jag en lista med mina favoriter och jag lyssnade på den när jag promenerade idag och upptäckte att “Take a chance on me” är väldigt bra att gå till! Prova!
Finns det olika sorters propaganda? Pär och jag pratar ofta om hur och varför samhällsklimatet har blivit så hårt och kallt, varför partier som socialdemokraterna och vänsterpartiet anses urmodiga medan partier som moderaterna och sverigedemokraterna blir allt starkare. Hur har det blivit så illa att svenska medborgare måste tigga för att få mat och husrum? Jag väljer att inte nämna de utländska tiggarna eftersom jag måste dra en gräns någonstans, för min egen skull, och den går där. Varför söker allt färre till polisutbildningen? Varför värdesätts inte yrken inom vård om om sorg högre? Jag blir allt mer övertygad om att det är medias fel, det är media som ska ställas till svars för det negativa och hårda sammhällsklimatet. Deras snedvridna och ensidigt negativa rapportering och vad som händer gör att vi trycks ned, tappar sugen och intresset. Vi blir bittra, besvikna och rädda. Maktlöshet och hjälplöshet förvandlas till ilska och ett behov av att hitta syndabockar. Om du föreställer dig en vanlig barnfamilj med heltidsarbetande föräldrar och barn på dagis och i skolan. De kommer hem vid 17-18 och ska fixa middag, tvätta, läxläsning och allt det andra som hör vardagen till. När de sedan kollar nyheterna för att de tycker att de vill hålla sig ajour med vad som händer, så dängs de i huvudet med USA:s genom tiderna mest korkade president som är så nära att starta världskrig, flyktingkatastrofer, klimatkrasch, människor som inte får vård i tid, poliser och ambulanssjukvårdare som blir attackerade i förorterna, pedofiler och våldtäktsmän och så vidare och så vidare. Familjen går och lägger sig för natten och sedan börjar nästa dag. Det finns varken utrymme eller ork till att hitta nyanserad information. I min Samsung-mobil finns en nyhetstjänst som heter Upday och som är Samsungs egen och som inte går att avinstallera eller negligera. Det kommer push-meddelanden flera gånger om dagen och jag försöker att inte läsa dem (det är bara rubriken som syns), men jag matas ofrivilligt med elände och hemskheter. Är det så märkligt att vi inte orkar känna sympati med de som har det sämre? Är det så konstigt om vi vänder oss till det parti som säger sig ha lösningen på problemet? Media använder en form av propaganda det vill säga vinklad, sållad information. FLER POSITIVA NYHETER INNAN VI GÅR UNDER!!!
Tisdagens styrketräning gav mig träningsvärk de luxe i låren. Sinnessjuk träningsvärk. Värktabletts-träningsvärk. Den höll i sig i 4 dagar! Pinsamt är bara förnamnet… Det är först idag, söndag, som jag kan röra mig utan att pusta eller kvida.
Förutom styrketräningen har jag lyckats promenera 3 gånger! Träningsvärk är egentligen ingen anledning att låta bli att träna, men onsdagens promenad blev ingen njutning. Tur och retur Salem med en längre runda hem och jag tappade fart mer och mer tills jag stolpade fram. Blä! I torsdags vilade jag benen och hela kroppen och nöjde mig med att stolpa och hasa runt här hemma. Natten till fredag var det plötsligt minusgrader och fredagens promenad blev halkig. Jag tog MBT-skorna eftersom det såg torrt ut, men det handlade om lömsk svart-is. I en av nedförsbackarna blev jag stående mitt i vägbanan och koncentrerade mig på att inte glida för att sedan hasa försiktigt ut i diket. Jag är livrädd för att halka! Svanskotan och sönderstukade fotleder kvider vid tanken… Jag kom hem i ett stycke, men det tar på krafterna att spänna sig. MBT-skorna har en Vibram-sula som ska vara absolut halkfri, men det är rena rama nyset! MBT funkar bara på torrt underlag eller möjligen i regn, men inte annars. Igår var det minusgrader och mer frost och då tog jag odubbade Ice-bugs och i dem halkar jag aldrig. Den promenaden var skön!
Jag lovade mig själv att komma igång med styrketräningen igen så snart alla helger var över. Nu är alla helger över och jag hade ingen lust alls. Ryggen var i stort behov av det – jag har ätit värktabletter ganska ofta de senaste veckorna vilket är en varningssignal – och det skulle inte vara fel att bli ordentligt varm och stretcha hela kroppen. Jag hade ingen lust i alla fall. Då ställde jag mig själv frågan vad 17 jag hade tänkt göra hela eftermiddagen? Sitta, sitta, sitta och bli allt stelare? Och så det ständiga argumentet att jag ju kan avbryta och det inte fungerar. Jag körde ett lätt pass och det gick hyfsat och det var skönt för ryggen med övningarna och stretchingen. En tröskel är övervunnen!
Jag har 3 jackor och 3 par skor för att klara vintern här i Rönninge, söder om Stockholm. En jacka med huva som tål vatten och vind när det är mer än 5 plusgrader. En täckjacka som jag använder när det är runt noll och nedåt. En rejäl vinterjacka med huva som jag använder vid riktiga minusgrader det vill säga 10 minus och nedåt. Den jackan har jag inte använt på 1 år för vallningarna är tillräckligt värmande… MBT-skorna har jag när det är barmark. De dubbfria isbuggarna använder jag när det är lite snö, men inte halt. De dubbade isbuggarna använder jag när det inte är annat än is ute.
Idag hade jag täckjackan och de dubbfria isbuggarna. Det låg ett tunt snötäcke på marken och noll grader. Det blev 75 minuter där 40 minuter bestod av intervaller: snabbt i 15 minuter, långsamt i 5 minuter, snabbt i 15 minuter och långsamt i 5 minuter. Efter det stumnade låren, så jag körde normalt tempo den sista halvtimmen. Det verkar kanske inte speciellt ansträngande, men betänk att jag släpar runt på drygt 100 kg…
British Rose. Jag fick ett litet set med Body Shops British Rose i julklapp av Elin; duschtvål, body butter och handkräm. Den doftar underbart!!
Det har blivit en hel del promenerande de senaste veckorna! Till och med stavgång. Ingen styrketräning alls (det får bli nästa år, hehe). Det har känts och känns mer lockande att komma ut i friska luften. Elins sambo är hos föräldrarna i Skåne och tog Juni med sig och Elin har tillbringat några dagar hos oss. Det har varit mysigt. Efter risgrynsgröten på julaftons morgon bytte vi julklappar och senare åkte Pär och Elin till svärfar. Jag stannade hemma. Igår åkte de till Öland och det är extra skönt att vara ensam i några dagar efter intensivt umgänge. Jag sov till 13! Idag gick jag en långsam promenad på 55 minuter via Konsum. Jag sms:ade Elin: “Vilket ös det inte är i Rönninge idag…” Dött är en bra synonym.
Jag började se en film på Netflix, “It’s kind of a funny story”, men tog ganska illa vid mig av den, så jag stoppade den efter drygt halva. Den bygger på en roman av Ned Vazzini och handlar om en tonåring som är deprimerad och har självmordstankar och skriver in sig på en psykiatrisk klinik. Han hamnar bland de vuxna eftersom ungdomsmottagningen renoveras. Under 5 dagar ska han observeras och sedan utvärderas. Han fick Zoloft av en annan läkare, men slutade ta den när han började må bra.
Redan på kvällen den första dagen har han fått kontakt med flera av patienterna. Dag två har han kompisar och är en del av gemenskapen. Dag tre gör han succé i musikterapin. Där slutade jag. Filmen och romanen beskrivs som en skruvad komedi med udda karaktärer (varför beskrivs psykiskt sjuka alltid som “udda karaktärer”?!) och kanske ligger det här för nära mig och min sjukdom för jag konstaterade att det inte är möjligt att skämta om depression och självmordstankar. Filmen är amerikansk i en negativ bemärkelse och sänder budskapet att “Ryck upp dig!” är ett riktigt bra råd, att allt blir enklare om du umgås med människor, att det är möjligt att få ett genombrott redan vid det andra samtalet med en psykiater. När ska den här sjukdomen börja tas på allvar?! Jag har legat på psykiatriska avdelningar efter självmordsförsök och kan säga så pass mycket att jag inte orkade kommunicera, att jag fick tvingas till att delta i aktiviteter och att jag inte kände mig hjälpt efter 2 sessioner med en läkare.
PS. Författaren begick självmord några år efter att han skrev boken.
Hallå? Har jag någon läsare kvar? Jag är usel på att skriva inlägg nu för tiden. Hjärnan går på sparlåga och jag får inga bra idéer och risken med det är att när jag väl skriver blir det en lista med “jag gjorde” och “igår gick jag” etcetera.
Förra tisdagen tränade jag med gummibanden. Jag hade satt mig på golvet med gummibandet på plats runt fötterna för lite rodd-träning, drog det första taget när PANG! gummibandet gick av. När hjärtklappningen slutat tog jag fram ett nytt och började om. Tur i oturen att jag inte hade kommit igång för då tappade jag i alla fall inte farten. Det blev inget bra pass utan ett enda stort blä precis som promenaden dagen efter. Jag mådde inget vidare över huvud taget förra veckan. Tröttheten hängde över mig och jag sov dåligt och det gjorde mig ännu tröttare och då fick ångesten in en fot, så det blev extra Lergigan de flesta dagarna. Fredagen var en riktig skitdag när inget, utom städningen, blev bra eller smakade bra.
Min frisör ringde förra måndagen och när hon presenterat sig inledde hon med “Jag ska sluta hos Unika.”. Det gick kanske 2 sekunder innan hon fortsatte prata, men jag hann tänka en hel del under de sekunderna och det handlade mest om “NEJ! Jag orkar inte träna upp en ny frisör igen!”. Jag hetsade upp mig i onödan för hon förhörde sig helt enkelt om jag ville följa med henne till den nya salongen snett över gatan från Unika. Självklart ville jag det! Jag var hos henne i förrgår, i måndags och är behagligt snaggad igen. En mysig liten salong där det tidigare låg en mindre mysig salong. Den heter Hair by Vodovnik (jag har sååå svårt att komma ihåg det. Unika är lättare).
För ett tag sedan frågade Elin om hon och jag inte kunde ha en mamma-dotter-dag utan våra gubbar. Jag föreslog att vi kunde åka till MoS (Mall of Scandinavia) i Solna och det förslaget gillade hon. Det är nog 10 år sedan vi shoppade tillsammans. Igår var det dags och vi var väldigt i gasen båda två och hade sett fram emot det, ett litet extra ljus bland alla magsjukebaciller, förkylningar och påfrestande förskolepraktik. I måndags kväll ramlade det ned flera centimeter snö och så sjönk temperaturen med flera grader och gårdagen blev vacker. Så vacker! Klarblå himmel med sol som fick den vita snön att gnistra och knarra under skorna. Medan jag åt frukost vid 9-tiden såg jag gryningen komma (det är den enda tiden på året som jag orkar vara vaken för att se den. Hehe.) och som pricken över i kom 2 rådjur och en dag som inleds med rådjur en vacker vintermorgon kan inte bli fel.
Vi tog tåget till Solna. Jag satt så att jag hade uppsikt över hela tågvagnen när en tiggare klev fram och presenterade sig för alla och informerade oss om sin situation. Det dyker upp en sådan då och då trots att det är förbjudet att tigga på tågen. En ung, svensk man som jag tror att jag har “stött på” tidigare, som har halkat ur systemet. Det system som ska skydda just såna som han och jag. Vi som inte har möjlighet eller kraft nog att uppfylla alla krav som ställs på en medborgare. Till saken hör att jag kvällen innan hade talat med Pär om hur otroligt tacksam jag är över att ha någonstans att bo. Över huvud taget och särskilt så här års. En av mina största farhågor är att bli just hemlös. Det krävs så lite för att halka snett och sedan inte kunna förhindra att det blir värre… Jag mötte killens blick och då bestämde jag mig för att ge honom pengar. Jag har aldrig gett något till någon tiggare, men igår gjorde jag det. Han fick min växel, kanske 25-30 kronor och jag hoppas att det hjälpte lite grann. Jag vet att alla utländska tiggare har det svårt i sina hemländer, men jag anser att jag, som svensk, i första hand ska hjälpa andra svenskar särskilt när de, som den här killen, har knuffats ur systemet. Något som inte borde få hända i det här välfärdslandet.
Och som kontrast Mall of Scandinavia – nästan ett hån. Tankarna på hemlöshet och hunger dröjde sig kvar länge. De få gånger Pär och jag har varit där har vi blivit så överväldigade att vi bara kastade oss in i de affärer vi behövde köpa något från och möjligen ätit lunch och sedan hem fort som attan. Elin och jag strosade fram och det var inte mycket folk för vi var där vid 11. Jag hade en kort lista med nya handskar och lite från Body Shop (det är länge sedan jag handlade där och nu mindes jag varför – dyrt som tusan…). Jag bjöd på lunch på Max, men det var ingen höjdare. Inne på Åhléns blev jag matt av alla översminkade anställda och sjuttielva olika märken, parfymer och onödigheter. Hos Apoteket Hjärtat satt jag och väntade medan Elin hämtade ut ett recept. Vilket lugn det var där. Ingen köphets, ingen bakgrundsmusik som försökte lura en till att köpa mer än det man tänkt och personal som talade med låga röster. En oas. Vi blev sittande där en stund. Det sista Elin behövde köpa var ett par jeans och medan hon gjorde det strosade jag runt i Royal Design. Det fanns en urgullig tomte som bestod av en luva, en näsa och en massa vitt skägg. Nästan 400 kronor. Hur kan man motivera ett sånt köp? Det fanns mycket fint där. Stilrena bruksföremål i olika material och färger. Prydnadsföremål och smycken och ingenting, absolut ingenting jag behövde. Jag köpte en temugg till Elin. Hon har haft en rosa från Rörstrands Swedish Grace som gått sönder, så hon fick en extra julklapp bara för att hon är världens bästa unge. När klockan närmade sig halv 15 gick vi tillbaka till tåget. Då hade vi tillbringat 3,5 timme där. Man kan ha många åsikter om MoS som till exempel varför det finns en butik som säljer Tesla och vad 17 personalen där gör hela dagarna?! Det är ett överflöd som både fascinerar och äcklar mig, men en stor fördel är att ALLT finns under ett tak inklusive många möjligheter att vila fötterna, fräscha toaletter som är gratis och en hel del dekorationer att vila ögonen på.
Den där julkalendern från Penstore var inget att hänga i gran. Jag har roat mig med att leta upp varje sak på deras hemsida för att kunna se om jag kommer upp i de 349 kr jag betalde för den. Hittills är jag uppe i ungefär 265 kr. Flera av sakerna finns inte i deras vanliga sortiment och ger mig en känsla av att de har ett restlager som de vill göra sig av med till exempel en tub med silverglittrande klister. Vad är det för vits med glitter i klister?!
