Rumpträning

Det ramlade ned mer snö igår och inatt. Jag gav mig iväg på en promenad 20 i 10 och jag var beredd på att få pulsa och slira. Jag gick runt Flaten och började med att gå längs Rönningevägen där trottoarerna var plogade och det var problemfritt att gå. Jag fortsatte hela vägen förbi förskolan Ängstäppan och sedan svängde jag av mot Stallet och det var fortfarande plogat. Efter det blev det till att promenera längs med vägen och där var det oplogat hela vägen fram till Dånviksvägen som plogats, men snörenset hade de låtit ligga kvar på trottoar och gångväg (det är ett jäkla sätt!!!) och det var så satans tungt och slirigt i bortåt 500 meter. En rumpträning som heter duga! Jag trodde att jag aldrig skulle komma fram! När jag nådde korsningen vid tunneln nedanför gymnasiet blev det lättare att gå, men då var jag grymt trött i benen! Jag hade huvudvärk redan när jag gav mig av hemifrån och den har stannat kvar plus att ryggen värker erbarmligt. Treo, Alvedon novum och massagebältet plus uppmjukande övningar, men ryggvärken är kvar.

Jag kallar det Stallet för att det gick hästar där, men det är några år sedan.

Faktiskt

I onsdags ökade jag Lamictal från 25 mg per dag till 50 mg. Jag tror att den fungerar, att den faktiskt höjer mitt stämningsläge, så att det närmar sig det friskare mellanläget. Det är fortfarande ostadigt, men de dagar som är bra mår jag riktigt bra. Faktiskt. Det blir oftast bara en dag i taget, men jag får uppleva hur det är att må bra. Jag får faktiskt det och det kunde jag i min vildaste fantasi inte föreställa mig den där gräsliga dagen den 18 december.

Jag promenerade idag, 50 minuter och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Snön från i fredags har blivit plogad och ihoptrampad, så slirigheten var borta. Det var jätteskönt! I den långa backen upp till Högbacka fick låren arbeta och jag kände att det finns en hel del muskler där. Faktiskt!

Vinterblått.

Bedövningsbaggis

Tandläkaren. Byte av lagning. Maximal bedövning, tack! Hon är skicklig, tandläkare LK och suverän på att lägga bedövning. Den satt där den behövdes utan att hela kinden eller tungan blev bedövad och alltihop hade släppt efter bara 2 timmar. Jag promenerade båda vägarna, 25 minuter x 2 och det snöade ymnigt. Fluff-snö! Så himla mysigt och fint! Snöfallet började någon gång i natt, så de hade inte hunnit ploga och det var slirigt och ganska tungt, men skönt. Vinter!!

Träning

Igår vaknade jag klockan 5 eftersom jag var kissnödig och sedan kunde jag inte somna om. Det är inte första gången det blev så. Jag har fått ändra tiden för min kvällsmedicin inklusive Stilnoct för att kroppen inte ska inbilla sig att den har sovit färdigt redan klockan 5 för jag har så svårt för de där svintidiga timmarna särskilt så här års. De gånger jag har lyckats somna om närmare 7 har jag sedan varit så trött när mobilen väckt mig vid 8 att jag inte har orkat stiga upp, än mindre komma iväg på någon promenad, men igår gjorde jag inte så utan steg faktiskt upp före 7 och åt frukost i lugn och ro, drack te och väntade på dagsljuset. Kvart i 9 gick jag ut och då var det 10 minusgrader och det nöp ordentligt i kinder och näsa. Det blev ännu en långpromenad på 70 minuter, men det var inte lika skönt som i söndags och jag fick så ont i hela kroppen efteråt – det sliter att halka runt och trippa runt ojämnheter. Resten av dagen var jag äckeltrött och hade jag varit 3 år hade jag gnisslat och gråtit högt.

Inatt sov jag tungt och idag vaknade jag vid halv 9, men låg kvar i sängen en dryg timme till. På dagens schema fanns ett pass med gummibanden, men när det drog ihop sig tog det emot rejält. Jag var så trött och jag hade ingen lust. “Vad 17 ska jag göra hela eftermiddagen då?” Jag tränade med gummibanden. Det var tungt och flåsigt, men jag orkade igenom hela passet och det känns rejält i överkroppen. Det tog emot. Det var tungt, men det var likafullt skönt!

Hårt

Det är hårt nu. Utomhus alltså. Knölig is eller blank is med spridda grusskurar eller nedtrampat dito. Inget för de osäkra, ostadiga eller med behov av rullator… Det var 7 minusgrader och helt molnfri, kyligt blå himmel när jag gick ut klockan 9. Jag gick en långpromenad på 80 minuter och det var härligt! Jag blev tung i benen mot slutet, men idag hade jag de dubbade isbuggarna, så jag slapp få ont i fötter och vrister.

Eken vid Sjövretsvägen har varit med på bild förut….



Längs Sjövretsvägen i början av november.

Istäcke

Det kom en hel del snö i onsdags. I norra delen av Stockholm kom så mycket att Arlanda fick stänga flera landningsbanor. Sedan övergick det i regn och efter det blev det kallt igen. I natt var det neråt 10 minusgrader. De här svängningarna har gjort att det är is över allt. Knölig is som inte blir så mycket mindre hal för att det hälls ut grus i spridda skurar. Jag promenerade till Elin i förmiddags. Minus 7 grader och strålande sol – ljuvligt! Men halt. Det gick inte så fort varken dit eller hem och jag har fått jäkligt ont i både fötter och vrister. Jag borde ha haft mina dubbade Ice Bugs… Nu har de några år på nacken och en (limmad) spricka i sulan och jag skulle vilja köpa nya, men de är dyra.

Upptrappning

Jag tränade med gummibanden idag. Träningsvärken, framför allt i låren, hade precis avtagit och så är jag på’t igen. Hehe. Träningsvärk i en hel vecka… Jäklar! Det gick väldigt bra idag och det var så skönt att få bli ordentligt varm och mjuk i hela kroppen. Jag trappade upp från extra lätt till lätt och det finns mer att ge.

Bedövning

Igår tränade jag med gummibanden för första gången på 6 (?) veckor. Ett extra lätt pass som var väldigt skönt och kändes lagom och som har gett mig en fenomenal träningsvärk från knäna och upp till axlarna. Aj lajk it! Jag provade att ha långärmad tröja för att behålla värmen bättre och det var en bra idé.

Idag var jag hos tandläkaren för att laga hål. Ett hål på baksidan av en kindtand; en mellanrum som har uppstått sedan jag opererade bort en spräckt tand 2012 och som – tydligen – är svårt att komma åt och hålla rent. Sedan var det en fyllning i en visdomstand som har tappat en bit och medan jag ändå var där bad jag henne att slipa bort en vass kant som har dykt upp på en annan kindtand. Den vassa kanten kom sig av att den provisoriska lagningen som jag har haft i ett par år har börjat gå sönder, så jag ska tillbaka om 2 veckor för att fixa en bättre lagning och förhoppningsvis slippa en framtida rotfyllning. I vanlig ordning, när jag ska laga ett hål, bad jag om all bedövning hon hade och den här gången fick jag även bedövningssalva innan hon satte den egentliga bedövningen som ju faktiskt kan göra, nästan, ont. Det uppskattade jag! Alltihop gick bra, smärtfritt och fort, en halv timme och bedövningen var rejäl för den satt i ända till klockan 16.

Förtroendekris

När jag var hos läkare GF den 18 december lovade han på heder och samvete att notera tydligt i min journal att inga ändringar vad gäller Lyrica skulle få göras vid det kommande besöket som var idag. Vad tror ni att de jävla människan säger? Att hon funderade på om det inte vore bäst om jag började fasa ut Lyrica. “NEJ!!” utbrast jag. “Du tar INTE bort Lyrica!! Jag tänker INTE sluta med dem på flera månader och när det väl är dax, så har jag en nedtrappningsplan som jag fick av GF! DU RÖR INTE LYRICAN!!” Det är ta mig fan otroligt!! Och innan dess ställde hon samma satans frågor som jag har svarat på vid varje läkarbesök sedan i somras: hur länge har du haft de här besvären, har du några bra perioder, är det årstidsbundet, har du familj, har du släkt i närheten, har du vänner, varför har du ingen kontakt med dina syskon. LÄS MIN JÄVLA JOURNAL!! Läkare LJG påpekade att den var diger och det är den, men hon behöver inte läsa längre tillbaka än augusti förra året när jag åter igen kom till psyk i Södertälje. Fy fan för psykvården!! Fy fan för vården över huvud taget!! Vid ett tillfälle frågade jag henne om jag skulle komma att träffa henne igen. Hon svarade att hon bara kommer att vara kvar i 3 månader och då förklarade jag att jag INTE ORKAR svara på samma frågor från varje förbaskade (jag var nära att säga förbannande, men behärskade mig) läkare varenda gång. JAG ORKAR INTE DET.

Jag fick en ny medicin, en så kallad stämningshöjare, Lamictal. Eftersom min depression är kronisk/dystymisk så räcker inte enbart SSRI-preparat. “Varför har ingen föreslagit stämningshöjare tidigare?” Den ska trappas upp väldigt långsamt med 25 mg varannan vecka. Det är värt ett försök för vad fan ska jag annars göra?

Jag får, förresten, behålla Lyrica. Tacka fan för det!

Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.