Det kändes som att bryta ljudvallen eller något annan fenomenal grej för jag kom iväg på promenad idag! Det enda som lockade var att jag visste att det skulle kännas bra. Efteråt. Den inställningen till träning har jag aldrig haft tänker inte skaffa mig heller för träning ska vara lustfyllt. Det måste vara lustfyllt för annars är det omöjligt att komma tillbaka efter en svacka. Det var ett par plusgrader och mina isbuggar fick verkligen visa vad de går för. Underlaget varierade mellan slirig snömodd och isgata som visserligen var ovanligt bra grusad, men bucklig som en kullerstensgata och skitjobbig att gå på. Det var grymt tungt. Det var skönt att komma ut, men det var grymt tungt. Att släpa runt på en 100 kilos motvillig kropp är inget för veklingar. 70 minuters ihållande blä. Det kändes bra efteråt.
“Madagascar 3: Europes most wanted”. Vilket ös! Den är rolig och den är fyndig och den är färgstark. Djur, djur, djur – det gillar jag! King Julian och pingvinerna är mina favoriter.
“Monsters University”. Hur det kom sig att Mike Wazowsky och Sully lärde känna varann. Även monster går på universitetet och får därmed möjlighet att gå skrämmarprogrammet. Den var betydligt bättre än jag förväntade mig och den kändes fräsch och fyndig jämfört med “Monsters Inc.” som jag har sett några gånger för mycket.
Efter att ha läst “Än finns det hopp” som var suverän är det svårt att börja på en ny bok för nästa bok kan omöjligt vara lika bra och jag tycker inte om att bli besviken. Det bästa tricket är att läsa något heeelt annat, så jag har börjat läsa “22/11 1963” av Stephen King. Idén att gå tillbaka i tiden för att förhindra att John F Kennedy blir skjuten gillar jag. Hela konceptet att om man ändrar en händelse, stor eller liten, så får det konsekvenser som man omöjligt kan förutse är fantasieggande, stimulerande. Nu återstår att se om boken håller hela vägen för det är inte säkert med SK. Kanske orkar jag inte läsa hela dels pga. antalet sidor (nästan 800) dels pga. att den är så jäkla otymplig trots att det är pocketversionen.
Snön har kommit i mitten av januari som vanligt och den kom med råge. Det har snöat i 2 dagar. Dagen inleddes med -5 grader och jag planerade påbyltningen inför promenaden till den ekonomiska rådgivningen på bankkontoret i Salem. Temperaturen steg och när det var dax för mig att gå halv 16 var det plusgrader, moddigt och snön var regnblandat. Jag hade alldeles för mycket kläder på mig. Äckelsvettig. När vi kom hem vid kvart i 18 efter veckohandlingen hade det börjat bli halt. Det är när vintern är så här som jag hatar den, verkligen HATAR. Jag vill ha vinterskor med utfällbara dubbar för till Salem passade mina vinterkängor, men från affären skulle jag ha behövt mina isbuggar. B-L-Ä!!!
Det är inte meningen att man ska leva tillsammans med sina barn när de väl har blivit vuxna och egentligen kan försörja sig själva. Gud, vad det gnisslar här hemma! Elin har anammat en avslappnad låt-gå-stil som inte fungerar ihop med Pärs och mitt behov av rutiner och vi har oxå utfärdat snyltvarning. Hon har åsikter och värderingar som skär sig med våra. Jag kan absolut umgås med henne utan att det ligger och strömmar under ytan, men Pär fixar inte det och så fort han och Elin är mer än 1 minut i samma rum åker taggarna ut. “Vad ÄR det?!”, “Vad glor du på?”, “Varför ser’u så SUR ut?!”. Jag orkar inte med det här mycket längre! Vi hade familjemöte om allt det här nu ikväll och jag blev så L-E-D-S. Jag stängde in mig i vardagsrummet. “Vad är det med dig då?”, frågar Pär lite senare. Jag sa att jag tyckte att samtalet var skitjobbigt och att jag ville vara ensam, ifred. “Visst, allt blir så mycket bättre då.”, svarade han en med en tydligt irriterad och ironisk ton. “Lägg av!”, gapade jag. “Ni får väl hantera det som ni vill. Jag behöver vara ifred!”
Det är såna här dagar som jag avskyr att behöva ha med tvåbeningar att göra! 4 tassar och päls is da shit!!
Jag var hungrig, jag hade huvudvärk, jag frös och kände mig deppig. Allmän otrivsel. Det fanns bot mot alla krämpor. Jag åt en väldigt god hamburgare från Felinos, jag tog en Ipren respektive kröp upp i soffan under en pälsig filt (efter att ha bytt om till pyjamas) och så en kanna te. Te som blev såååå gott! Slutklämmen var en film, “Miss Potter”, som jag har skrivit om flera gånger i min gamla blogg och som jag skriver om igen eftersom den alltid fungerar. Åh, vad jag tycker om den filmen! Varje gång blir får jag ett sånt vansinnigt ha-begär efter att köpa hennes böcker i originalformat. Allihop! Och sedan sitta och drägla över de makalösa illustrationerna. Efter dessa insatser för hälsan mår jag bättre.
Igår kväll. Köket. Klockan 21.10. Det svartnade för ögonen. Strömavbrott. Rönninge, Salem, Botkyrka var strömslösa i 2 timmar och 40 minuter. Jäklar vad det var mörkt! Och så blev det tyst när allt stannade av. Marsvinen hade inga kommentarer, men Selma verkade lite undrande och rörde sig inte med riktigt samma säkerhet. Det var så rackarns mörkt att hennes neonfärgade goseorm inte syntes! Inga glädjeruscher mer än på köksmattan och hon brukar rusa mellan hallen och köket i vanliga fall. Pär var trött vid tidpunkten för avbrottet, så han gick och lade sig. Jag tände alla blockljus vi hade (5 stycken), öppnade chipspåsen och läste. Jag undrar ofta vad människor som inte tycker om att läsa gör med all sin tid t.ex. när elen försvinner? Hur klarar man sig utan böcker?!
SkrivarSidan håller en 8 veckors novellkurs på distans och igår kom det första kursbrevet. Det var i pdf-format vilket gjorde att jag kunde läsa igenom det och hugga tag i den första övningen trots elavbrottet, men datorbatteriet hade inte hunnit bli laddat till mer än hälften och då valde jag att läsa i stället.
Skrivarsidan tipsade omNovell.nu när man vill bli läst fast man aldrig har blivit publicerad av ett förlag. Jag skickade in “Christoffers sko” och “Ellas elefant” och nu finns båda att läsa där. Vem som helst har möjlighet att läsa mina noveller. Najs!
“Robotar” från 2005 är en lysande film! Vi har haft den länge och jag har sett den flera gånger, men varje jag gång jag ser den på nytt har jag glömt hur rolig den är. Det finns så mycket finurligt i filmen bl.a. ett transportsystem där det blir så mycket åka av att det suger till i magen. Favoriten är Fender, den röda roboten som är i så dåligt skick att det alltid är någon kroppsdel som lossnar och som Robin Williams gör rösten till. När slutstriden mot filmens skurkar planeras säger han: “I’m made of fradium. It’s pale and tastes like chicken.”
Nu har jag lämnat in mitt bidrag till Skrivarsidans novelltävling “Utanförskap” – tärningen är kastad! Jag försökte med flera olika vinklingar på ämnet, men alla var lika deprimerande. Jag blev ledsen medan jag skrev… Utanförskap finns i många olika former och till slut hittade jag ett sätt att få med det på ett vardagligt, trovärdigt sätt som inte gjorde mig ledsen. Jag är nöjd!
