läsa | Mitt liv i ord

#Blogg 100 del 85

Dyster första maj för socialdemokraterna

10-åring våldtogs – nekades abort.

Två kvar på sjukhus efter polispåkörning.

Barn föll ur fönster – pappan misstänks.

Man nära misshandlas till döds.

Stökigt firande inatt.

Regeringens politik räcker inte mot massarbetslöshet.

Det här var rubrikerna på DN.se vid 10-tiden idag, 1 maj 2015. De nationella rubrikerna. (Vad gäller de internationella, så har de redan slutat skriva om Nepal.) Anledningen till att jag tar upp de här rubrikerna som visserligen inte är braskande på något sätt, men ändå svarta – både bildligt och bokstavligt – är att de är anledningen till att jag har slutat läsa dagstidningar och se tv-nyheter och lyssna på radio. De här rubrikerna finns i “huvudspalten” på DN.se. Kanske finns det muntra nyheter bland småplocket till höger, men efter att ha fått en mental snyting, så orkar jag inte leta efter det eventuellt positiva. Det här är idag, men även om rubrikerna varierar, så får jag en mental snyting en gång om dagen, varje dag året runt. Det är rubrikerna som ska fånga mitt intresse och därför innehåller rubrikerna koncentrerat elände. Det finns många, många anledningar till att samhället blir hårdare och kallare och jag är absolut övertygad om att nyhetsrapporteringen har en stor del i det. Papperstidningarna har hård konkurrens av nättidningarna och det borde innebära att man inte kan skylla på att man måste sälja lösnummer, så varför inte flytta fokus? Allra överst i DN.se:s “huvudspalt” borde det vara en positiv nyhet varje dag. Precis som med att träna upp sin förmåga till tacksamhet borde det vara möjligt att leta fram positiva nyheter. Det handlar, som sagt, inte om att sälja lösnummer längre och en läsare av nättidningen kan skrolla förbi, men jag är tvärsäker på att man kan vända på eländet lite i taget, över tid. En enda positiv nyhet om dagen borde inte vara omöjligt. Människor behöver det. Vad spelar det för roll att man tränar på att somna med positiva tankar i hopp om att “vakna på rätt sida” när det är centimeterstora, svarta eländesrubriker som slängs i ansiktet på en när man öppnar morgontidningen. En. Enda. Positiv. Nyhet. Om. Dagen.

#Blogg 100 del 73

25 minuter dit och 25 minuter hem i hasande tempo, utan stuns eller lust. Jag hämtade en medicinbeställning som kunde ha gått ned i brevlådan om det inte varit för Nasonexen som inte kan (får?) skickas som brev.

Jag läste på DN.se om att överviktiga barn inte klarar av skolan lika bra som normalviktiga barn. Jag behövde bara läsa rubriken så gick jag igång med högljudda protester inombords om att det naturligtvis har att göra med den fientliga omgivningen för vem fanken kan ta fullvärdig examen när man blir mobbad?! Innan jag satte mig ned för att blogga om min upprördhet läste jag igenom den korta artikeln och fick då läsa precis det argumentet. Vad var det jag sa? “Resultaten har ingenting med okunnighet eller dumhet att göra, utan att man har så mycket annat att jobba med känslomässigt, så man orkar inte.”, säger Monica Andersson som är sekreterare på Hobs (Hälsa oberoende av storlek). Hon säger oxå att man, som överviktig, döms på förhand. Jag kan inte annat än hålla med. Precis som man förutsätter att en smal människa är lycklig just för att människan är smal, så är en fet människa karaktärslös och dum i huvudet. Vi har det samhälle vi förtjänar, men jag tycker inte om det och jag avskyr att leva i det.

#Blogg 100 del 67

Även detta inlägg kommer att ta upp föreläsningen med Gary Yourofsky, men handlar mer om den chock jag befinner mig i, så du som inte är intresserad kan sluta läsa här.

Det man inte vet mår man inte dåligt av eller på engelska “Ignorance is a bliss”. Det blå pillret eller det röda. När jag vaknade i morse önskade jag direkt att jag inte hade sett föreläsningen, att jag hade valt det blå pillret. Ignorance is true bliss. Trots att jag bara såg sekundlånga ljudlösa glimtar från slakthusscenen behöver min fantasi inte mer för att ångestknuten ska fastna i magtrakten. Jag behövde bara skymta hur de välte omkull kalven för att förstå vad den gick igenom. Det räckte med GY:s beskrivning av kornas förtvivlade råmanden efter sina kalvar. Det är sånt här som ger mig mardrömmar. Det har fått mig att känna avsmak inför att äta kött och medan min hjärna bearbetar klubbslaget som föreläsningen eller det röda pillret innebär kommer jag inte att äta kött (nöt, gris, lamm, fågel). Även om jag skulle vilja, så kan jag inte. Jag tänker direkt på hur Phoebe i “Vänner” försöker tvinga sig själv till att äta kalvkött. Jag har ingen aning om det här kommer att hålla i sig och jag känner mig själv tillräckligt väl för att inte bestämma något när jag mår som jag gör nu. Den ångest som kör runt i kroppen varje gång jag tänker på GY:s föreläsning gör att jag har oerhört svårt att koncentrera mig och få något vettigt gjort. Det är precis så här jag mådde vintern 2011/12. Dag efter dag, vecka efter vecka under närmare 1 års tid.

Just nu är min aversion mot att äta kött 100% baserad på känslor och det är därför jag vet med mig att inte rista in något som helst beslut i sten för när (om?) ångesten dämpas och jag får möjlighet att höra mina (vanligtvis) förnuftiga tankar, så vet jag hur jag ska göra. Något som jag vet redan nu är att jag kommer att fortsätta att äta fisk, ägg och mjölkprodukter. Jag kommer inte att bli vegan, men det känns troligt att jag blir en icke-kött-ätare.

3 fakta som inte kan diskuteras eller argumenteras bort är att mina tänder och käkar inte är avsedda för att tugga kött, mitt tarmsystem är alldeles för långt för att bearbeta en diet innehållande kött och kött har ett alldeles för högt ph-värde för min kropp, kroppen använder sig av ämnen i mitt skelett för att neutralisera ph-värdet vilket kan leda till benskörhet. Jag har lättare att ta till mig GY:s argument för vegankostens effekt på min hälsa än vilken läkares eller dietists. Det är mer av “så-här-är-det” i stället för “du-bör-sluta-med-det-och-det-om-du-inte-vill-dö-i-en-hjärtinfarkt”. Fakta i stället för domedagsprofetior.

Gary Yourofsky har inte alltid varit vegan. För 15 år sedan var han lika ovetande som vilken köttätare som helst. Jag undrar hur mycket han har fått fila på framförandet för att helt slipa bort minsta antydan till att de som inte håller med är dumma i huvudet. Precis som alla som är engagerade i något vare sig det handlar om djurens rätt eller att man har läst en suveränt bra bok, så blir det lite predikande och smått vansinnig blick.

En tanke som har slagit mig är att om varenda kotte blev vegan hur lång tid kommer det att ta innan djurlivet t.ex. älg och rådjur har jämnat ut sig? Vad händer med alla kor, får och getter? Och hur kommer efterfrågan på frukt och grönsaker att fyllas?

#Blogg 100 del 63

“Hämnaren” av Butler & Öhrlund. 3 steg mot usel. Steg 1: “Uppgörelsen” var hyfsad, men Christopher Silfverbielke började bli tjatig. Trots det kändes det bra när slutet avslöjade att han skulle komma tillbaka. Steg 2: “Erövraren” fick jag aldrig grepp om. Vad var CS ute efter när han gick med i Kristdemokratiska partiet (när han så uppenbart hör hemma hos Sverigedemokraterna)? Visste författarparet vad de ville åstadkomma? Icke desto mindre väntade jag otåligt på att Stefan Sauk skulle läsa in “Hämnaren”. Steg 3: jag lyssnade på 4 timmar av 10. Här korsades en gräns för vad jag stod ut med. CS känns så tjatig och förutsägbar att han är en parodi på sig själv. Jag vet hur han ser på sex, jag vet vad han menar med “uniform”, jag vet vad han anser om politiker, jag vet att det är olycksbådande när han är på bra humör och jag veeeeet vad han anser om invandrare. Blah, blah, blah, för att citera honom själv. De 4 timmar jag lyssnade på var som en dålig porrfilm med en andefattig intrig som skulle hålla ihop de äckliga sexscenerna. Nu har Butler & Öhrlund 2 alternativ som jag ser det: låt CS möta en nemesis som tar andan ur honom – bildligt och bokstavligt – eller låt honom…..bara dö av obehandlad syfilis eller dålig kokain eller vad som helst. Jag lämnar honom här. Det är inte skojsigt längre.

#Blogg 100 del 62

Intelligenstest. Min inställning till att testa sin intelligens varierar stort. När jag har en dålig dag och inte ens klarar av att ta till mig anvisningarna för hur mikromaten ska värmas, så har jag inget till övers för den sortens test utan anser att det finns så många olika sorters intelligens som inte prövas i såna tester. Sedan finns det dagar när hjärnan sprakar av aktivitet och jag skriver det ena übersmarta blogginlägget efter det andra och påpekar självklarheter för Pär som får honom att utbrista “Värst vad du var smart idag då!”. Såna dagar ser jag IQ-test som en fisig utmaning och googlar efter medlemsansökan till Mensa. Sent igår kväll var jag inne på FB och hittade ett test där jag kunde få veta vad folk säger bakom min rygg. Folk kallar mig tydligen för en “brainiac” som älskar svåra problem och motgångar. Jag kände igen mig i att jag uppskattar en och annan tankenöt, men inte tusan tar jag mig an utmaningar med glada tillrop eller studsar tillbaka från motgångar som en gummigumma, men ok då, om det är vad andra anser om mig… Via det här testet kom jag in på ett IQ-test och med ett strålande testresultat i bagaget kände jag att min intelligens var på topp, så nu jäklar! Det var inget varierat IQ-test utan bestod bara av olika mönster där jag skulle räkna ut vilken bild som passade ihop med de övriga 5. 30 stycken mönsterfrågor. Till slut simmade linjerna och prickarna hoppade framför ögonen på mig och jag bara klickade på den som verkade rimlig. Resultatet blev 119 och det innebär att jag är betydligt smartare än den medelbegåvade Svensson jag trodde att jag var. Ålrajt! Jag som bara gått ut gymnasiet med ett betyg som innehöll hela skalan 1-5 (bara det är en bedrift). Vilket resultat skulle jag få om jag var pigg och utvilad? Det kanske inte ens är mätbart! Det här måste sparas. Ramas in i en dyrbar silverram och sedan hängas upp där ALLA kan se det. Jag klickade på en ruta för att ladda ned det och skriva ut det. “Skriv följande kod och sms:a till 72401”. Klart! Efter 1 sekund kom svaret: “Din kod: 6WDE1C. Du har kopt iq-test. Kundtjänst: 46850522225 iq-tester.se. Pris 50.0 kr.” Whaaat? Vadå köpt? Jag ville bara skriva ut beviset på hur smart jag är. Sedan kom ett sms från Tele2 som jag upplevde som hotfullt där jag satt ensam i en mörk lägenhet med Pär snarkande i sovrummet och endast 4 marsvin och 1 kanin som beskydd. Det stod bl.a. “Om du gör fler sms-betalningar innebär det att du blir kund hos WyWallet och godkänner villkoren.” Da-da-da-daaaa! WyWallet. Jag som gjort mitt bästa för att inte hamna i de klorna! Äh, strunt i det! Klockan var efter midnatt och jag var riktigt trött, så jag gick och lade mig och tänkte inte mer på det förrän i morse. Jag kände mig dumlurad. Nanananaaa, det där var motsatsen till intelligent, bäjbi! Den känslan förstärktes när det inte gick att komma in på web-sidan. Jag försökte flera gånger och skrev in och skrev om web-adressen, men icke. Trots att adressen stämde med den på det utskrivna certifikatet fanns inte sidan. Jaha. Ok. Min IQ är nog närmare 19 än 119, men det räcker väl för att jag ska lära mig av mina misstag och inte göra om dem, eller hur, Ewa?

Några minuter senare har jag provat web-adressen igen och nu dök sidan upp. IQ-tester.se. Där står att läsa att testet jag gjorde handlar om den medfödda intelligensen. Det finns ett för den numeriska intelligensen, men det går jag inte ens i närheten av för jag och siffror går ihop lika bra som Putin och homosexuella. Där står oxå att läsa att det kostar pengar. Till mitt försvar framgick inte det lika tydligt när jag klickade mig fram via det andra “brainiac”-testet. Och så var klockan mycket och jag var jättejättetrött.

Men jag studsar ju tillbaka från motgångar som en gummigumma, så gjort är gjort och min IQ är 119 och jag är smartare än de flesta Svenssons. Sug på den!

Längst ned står det: "Resultaten av IQ-testet är endast avsett att ge en antydan. Det kan skilja sig åt från andra IQ-test." — Längst ned står det: “Resultaten av IQ-testet är endast avsett att ge en antydan. Det kan skilja sig åt från andra IQ-test.”

#Blogg 100 del 56

De kommer oftare och oftare, dagarna som har ett stort hänglås på sig och jag inte har lust med någonting. Klockan 8 larmade mobilen och jag steg upp direkt eftersom jag var såååå kissnödig. Det var tänkt att jag skulle promenera, men beslutsprocessen petade in många käppar i hjulet. Ska jag gå ut? Orkar jag gå ut? Har jag någon lust att gå ut? Stavar eller inte? Vilken väg? Jag bestämde mig för att duscha i stället och sedan göra en kanna te och knåpa med ett inlägg till SkrivarSidan. Efter dusch och tekokning startade jag datorn. öppnade Word och dokumentet i fråga och sedan blev jag sittande medan markören blinkade i väntan på att något skulle hända. Inget hände. Jag gick in på Apotekets sida för att beställa hem allergimedicin och kolesterolmedicin. När jag ändå var inne gick jag igenom recepten och passade på att beställa Levaxin och Nasonex. Jag kommer till slutet och då slår det mig att receptet på allergimedicinen inte finns med och alltså behöver förnyas. Meh! Ska jag förnya via Vårdguiden? Skulle inte tro det. Det tar ju flera veckor! Då får jag väl ringa vårdcentralen. Frågan som uppstår då är om jag ska vänta några dagar tills receptet är förnyat eller om jag ska beställa det som finns nu och så ytterligare en gång. Jag blev sittande flera minuter och man skulle kunna tro att jag försökte bestämma mig. I själva verket satt jag bara. Inte ens ett försök till beslut. Sedan loggade jag ut. Om medicinerna ligger kvar i kundvagnen, så är det bra, men om de inte gör det så… Jag gick in på FB och gluttade, men det fanns ingen koncentration att läsa inlägg. Jag orkade klicka på en gilla-markering för en sida med kaninbilder. Djur är jag aldrig för trött för! Där finns aldrig några hänglås. Nu ska jag bara vänta på att den här dagen ska ta slut.

#Blogg 100 del 49

Mental trötthet. Jag får värja mig oftare och längre perioder. Min försvarsmur känns tunn som papper. Jag backar, drar mig undan mer och mer och jag undrar om jag till slut har backat så långt det är möjligt. Det är länge sedan jag slutade följa med i nyhetsflödet i ren självbevarelsedrift, men nu funderar jag på att logga ut från FB permanent. Folk är så gapiga, hejiga och engagerade att hälften skulle räcka och bli över. Politiska ställningstaganden, namninsamlingar, jippon, uppmuntrande tillrop, “styrkekramar” högt och lågt, hålla utkik efter spammare & nättroll, anmäl!, agera!, ta ställning!, ha en åsikt för bövelen! och gilla, gilla, GILLA!!! När jag mår så här är jag inne i en självisk bubbla där jag har ett enormt behov av bekräftelse och uppmuntran medan jag inte har någonting att ge tillbaka. Jag vill ha kommentarer på mina inlägg, men jag orkar inte uppmuntra någon annan. Jag behöver bekräftelse på mina författarövningar, men jag klarar inte av att läsa eller bekräfta någon annan. Dagarna när jag blir överväldigad kommer allt oftare. Jag orkar inte. Jag vet inte om jag vill orka. Jag tycker inte om den värld jag lever i. Det skulle inte vara fel med en terapeut… Kan en terapeut lära mig att inte vara så ömhudad?

#Blogg 100 del 33

“Ett stulet liv” av Jaycee Dugard. När Jaycee är 11 år blir hon bortförd av Phillip och Nancy Garrido. Hon hålls fången på deras bakgård i 18 år. Hon föder 2 barn under de här åren. Det är en sann historia och Aftonbladet skrev en artikel i samband med rättegången. Titeln är träffande, Jaycees liv blev verkligen stulet från henne, men trots att det är en fruktansvärd berättelse lämnar den mig oberörd. Varför? Jag vill ogärna tro att det är jag som är avtrubbad och likt en skandaljournalist jagar efter den ena otäckare än det andra. När jag lyssnade på “Skadad” av Cathy Glass grät jag. Jag tyckte att “3096 dagar” var obehaglig och blev väldigt lättad när hon lyckades fly. “Ett stulet liv” läste jag ut i 3 omgångar där den första var koncentrerad, den andra var mer otålig för att i den tredje, nu ikväll, tappa tålamodet helt och bara skumma igenom resten. Den känns platt. Jag känner inget egentligt medlidande med JD och jag blir heller inte förbannad på hennes fångvaktare. Tidningen Corren tycker att “den måste läsas eftersom den också måste bli skriven”. Jag förstår att den måste skrivas, men den måste inte läsas. Den hamnar i lådan för vidare transport till Myrorna. Det jag är mer intresserad av när det gäller den här sortens sanna berättelser är hur JD och hennes barn klarar sig, vilket straff förövarna fick och varför de begick brottet. Alltid varför. I den här boken fick jag veta ganska mycket om tiden efteråt respektive inget svar och inget egentligt svar. I en kort notis på DN.se kunde jag läsa att PG fick 431 års fängelse och NG fick 36 år.

#Blogg 100 del 28

“Sophies historia” av Jojo Moyes. Spoilervarning! Den var riktigt bra precis som “Livet efter dig”. På omslaget till pocketversionen citeras The Independent: “Storytelling magic!”. Jag håller med för JM har ett fantastiskt flyt i berättandet och det är en njutning att läsa. Bland det bästa med “Livet…” var att han faktiskt genomförde självmordet. Om han inte hade gjort det och de hade levt lyckliga i alla sina dagar hade det blivit smörigt och det är just smörigheten som jag tycker drog ned betyget för “Sophies…” eftersom det visade sig att allt löste sig till och med för Sophie och Édouard. Smörighet är något som jag har svårt för, men det är inget att hänga upp sig på för boken är absolut läsvärd!

Presentkorten från min okäre bror blev lite av följetong när det gäller sms. De kom aldrig i brevlådan utan hamnade hos Filmkedjan, men det var han som fick löpnumret som behövdes för att hämta ut paketet. Inga problem egentligen, men jag råkade uttrycka det som att jag hade för avsikt att promenera dit på stört och det ledde till att han skrev det ena sms:et efter det andra där han undrade om det hade gått bra. Till slut fick jag skriva att jag låg hemma med en förkylning och det var i alla fall inte lögn och då lugnade han ned sig. Det blev Pär som hämtade ut presentkorten när han hämtade paket till sig själv. 2 st à 500 kr hos Adlibris och de är tryckta på tjockt papper och är faktiskt väldigt fina rent utseendemässigt. 1000 kr hos Adlibris. Det blir mååååånga böcker det!

#Blogg 100 del 13

Idag fyller jag år. 50 år – ett halvt sekel! Man säger att ålder är en siffra och jag håller med till 100%. Inte en tillstymmelse till ålderskris här inte. Bah! Det enda som skiljer årets födelsedag från förra årets är att 5:an och 0:an är betydligt trevligare sifrfor än 4:an och 9:an. När jag fyller 78 kommer det att vara maxat på den fronten. 50-årsdagen innebär något häftigare presenter än annars och jag hycklar inte med att det är ett plus. 😉

Yohoo!

Jag vaknade klockan 7 av att jag var kissnödig och inte kunde andas. Näsan var så fenomenalt igentäppt att jag kände mig som en fisk på torra land och munnen var precis lika torr. Toalettbesök, snyt och nässpray och tillbaka till sängen där jag lyssnade & spelade (jag lyssnar på Carina Gerhardsens fantastiska serie om Hammarbypolisen). Efter en dryg timme insåg jag att jag inte skulle somna om, så då gjorde jag en kanna te och satte mig i soffan och läste; “Sophies historia” av Jojo Moyes och den är precis lika bra som “Livet efter dig”. Okej, jag är dårförkyld och det är jobbigt, men hellre det än magsjuk! Nu kan jag slurpa te och jag klarar av att läsa. När jag är magsjuk klarar jag bara av att ligga ned och önska att jag var död.

En spa-dusch med ansiktsmask, hårtvätt och inpackning, skrubb och insmörjning. Jag har hittat ett riktigt bra schampo för mitt gråa, något motspänstiga hår. Élvital extraordinary oil från L’Oreal. Det känns bra för hårbotten oxå.

Bra för lite torrare hår och även för hårbotten.

När jag precis har satt mig för att skriva det här kommer 2 rådjur inpromenerande i mitt synfält. Det kallar jag födelsedagspresent de luxe! Jag snabbade mig för att få fram mobilkameran och fumlade när jag skulle ställa om fokus från makro (som jag behövde till schampobilden) till auto. Jag lyckades inte få båda i bild, men jag är nöjd för de hälsar inte på så ofta längre.