Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
… inte nått 5000-stegsmålet.
… inte nått 2-litersmålet.
… inte rört mig mer än absolut nödvändigt.
Idag har jag vilat. Sovit. Intalat mig att jag inte ska ha dåligt samvete. Jag behövde vila. Kroppen behövde det. Viktminskning eller ej. Stress och dålig sömn är lika starka fiender till viktminskning som socker och kolhydrater. Idag har det inte blivit fler än 792 steg som motsvarar 0,55 kilometer. Idag är en dag. Idag är inte alla dagar.
Jag överväger att börja sova med stegräknaren fastklämd på pyjamasen för inatt var jag tvungen att gå på toaletten 3 gånger och ska jag fortsätta på det viset kommer jag att gå miste om många steg! Det är ett jäkla spring även dagtid. Jag lyckas oftast få i mig de rekommenderade 2 literna med vatten och så dricker jag ungefär 6 muggar te varje dag och sedan är ersättningarna (soppa, shake och smoothie) baserade på 2-3 dl vatten – det kluckar om mig.
Jag tränar kontinuerligt på att kompromissa. Den senaste lektionen var ju förra veckan när jag var tvingad att inse att det inte är helt kört bara för att jag inte klarar 3 veckor på enbart ersättning. Idag har jag haft en vilodag eftersom jag, i ren och skär entusiasm, har kört slut på mig genom att promenera varje dag utöver den omställning som Itrim för med sig. Huvudvärk, ryggvärk och vansinnigt trött. Att jag inte promenerade idag innebär inte att jag kommer att gå upp i vikt. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att träna. Det innebär inte att jag har misslyckats. Om jag väljer att vila en dag eller om jag, någon enstaka dag, äter mer än det är tänkt att jag ska, så innebär det inte att jag förblir fet. Det tar bara lite längre tid för mig att nå målvikten. Jag måste våga kompromissa för att få balans. Nolltoleransen passar inte in i det här sammanhanget.
Slutmålet med viktminskningen är 70 kg och att inte gå upp igen. Tidsplanen är 2 år. Jag ska träffa min coach i början av april och det är tänkt att jag ska ha gått ned 10 kg tills dess dvs. jag ska väga runt 97 kg. För att göra den här resan mer hanterlig och för att uppmuntra mig själv kommer jag att ha delmål på vägen med någon form av belöning som kan utgöras av allt möjligt så länge det inte handlar om mat eller att äta. Mitt första delmål blir 99,9 kg – jag ska under 100. Av måndagens vägning att döma har jag 4,8 kg kvar. Ingen tidsgräns, endast ett delmål.
Minns ni att jag tipsade om “Lätt att sova och somna om“? Det någon vecka sedan jag lyssnade på den senast, men det är nog dax igen. Jag sover inte bra och om jag ska fortsätta med flera nattliga toalettbesök är det en fördel om jag kan somna om lite fortare än vad jag lyckades med inatt. Det är förmodligen tänkt att jag ska lära mig genom att lyssna på boken för att inte vara beroende av den för att somna, men det struntar jag i. Camilla Gyllensvan är fantastiskt behaglig att lyssna på och även om jag 9 gånger av 10 somnar innan boken är slut vet jag att hjärnan tar den till sig eftersom hörseln är det sista sinnet som försvinner.
Jag träffade IB på Itrim idag. Hon är bra att prata med och blev glad för min skull vad gäller viktminskningen. Jag fick beskriva vad jag äter till frukost och lunch och så måltidsersättningarna. I praktiken kan jag fortsätta med det här upplägget tills jag kommit ned till 70 kg, men det känns inte realistiskt och dessutom mördande enformigt. Pär har blivit indragen i den här megaförändringen och får äta middag själv eller, rättare sagt, han äter vanlig middag och jag äter min ersättning och vi äter tillsammans. Från och med nästa vecka kommer jag att ha min s.k. undantagsdag på fredagar och då kommer vi att äta vanlig, ordentlig middag tillsammans, men med nödvändiga förändringar. Feta såser och söta efterrätter. Något annat kommer jag faktiskt inte på för jag själv äter nästan aldrig potatis eller pasta, jag föredrar ris. Mer grönsaker förstås och det är egentligen inget stort problem om vi får tag i grönsaker som har smak. Tomater till exempel smakar oftast ingenting. Det spelar ingen roll hur röda och mogna de är för det är bara yta. Det finns en sorts cocktailtomat på kvist som ofta kallas Romantica och den tomaten är god, riktigt god.
Jag är väldigt trött idag. Förra veckan har hunnit ikapp mig. Smack! Charktallriken som jag alltid äter till lunch nu (när jag hittar något jag gillar, så kör jag det till det bittra slutet) är det enda som har varit gott idag, som har haft smak. Jag köpte med mig lite ny ersättning och provade Pasta Italiana till middag, men uää, jag måste ha gjort fel för den ska väl inte vara så där vattnig och lös? Kvällsmålet bestod av en hallonsmoothie som var helt ok. Inte ens teet smakade särskilt mycket. Jag är hungrig och leds på att dricka vatten och springa på toaletten. Jag kryper i säng snart och så känns allt bättre imorrn.
Fanfardax! Jag har gått ned 2,8 kg på en enda vecka. Ömäjsing!
Omslag i vädret: 4 plusgrader och ett fint duggregn i luften. Jag promenerade idag och trots att det egentligen inte regnade blev glasögonen alldeles prickiga. Det var blött och slirigt och inte alls lika fint som tidigare. 2/3 gick bra, men sedan blev jag trött och struntade i att ha ett pulsförhöjande tempo. Nu när jag har stegräknaren går jag någon av mina olika rundor för att få veta hur långa de är. Idag tog det 70 minuter att gå 5 km (fd. Statoil till Nytorpsskolan förbi “Stallet” och hem via gymnasiet). Jag fick en utmärkelse från Fitbit eftersom jag har knatat ihop 42 kilometer sedan jag började med stegräknaren (egentligen längre eftersom jag inte räknade stegen under de första promenaderna för 2 veckor sedan) och det är ju det samma som ett maraton! Det blir mitt andra maraton på 24 år. Att föda barn – vilket jag gjorde för knappt 24 år sedan – innebär en ansträngning motsvarande ett maratonlopp. Sug på den!
Det blev den korta rundan idag, 4 km på 55 minuter. Det var plogat, men knöligt och väldigt tufft för mina vrister som jag redan var trött i efter gårdagens tur. Idag är jag trött över huvud taget. Det har varit en tuff vecka med en omställning med stort O. Både igår och idag hade jag planerat att sova middag, men det blev aldrig av. Jag ska nog lägga mig tidigare än vanligt ikväll…
Swoosh! Det ramlade ned 10 cm snö i natt och det fortsatte att snöa med varierande intensitet fram till lunch. 20 i 10 sopade jag mig nedför trappan och promenerade sedan runt Flaten. Promenerade är inte rätt ord. Pulsade och slirade är mer korrekt. Det var knappt att bilvägarna var plogade och jag var ensam om att använda apostlahästarna. Snön på gångvägarna låg helt orörd. Trottoarerna var gångbara några meter här och några meter där. Uselt! Jag fick gå i vägbanan 90% av sträckan. Det var provocerande att se hur traktorn åkte fram och tillbaka för att få bort snön från parkeringen vid pendeltåget – den bortre som sällan utnyttjas under helgerna! – medan jag slirade framåt i vägbanan. Bortsett från det var det en skön promenad. 5 km enligt stegräknaren. Enligt Itrim räknas promenader som vardagsmotion dvs. inte egentlig träning. IB frågade mig om min puls ökar när jag promenerar och det tolkar jag som att det är där skillnaden ligger. Ökar min puls?! Tacka tusan för det!! Jag är inte ute och fingår direkt och en översnöad dag som den här fick ben och hjärta jobba duktigt. Dessutom skottade jag snö när jag kom hem, så nog ökade pulsen alltid. Fnys!
Är det möjligt att motstå strålande sol, snöknarr och 17 minusgrader? Tusan heller! Jag byltade på mig och gick Ut på Landet. Det var ljuvligt! Det var bara mot slutet som jag verkligen kände mig kall. Enligt stegräknaren var rundan 6 km, drygt 8000 steg.
Stegräknaren, Fit bit Zip, kopplas givetvis ihop med mobilen via blåtanden och det är behändigt. Det finns en lista med diverse rekommendationer t.ex. hur mycket vatten jag bör dricka under en dag (2l), hur många steg jag ska gå per dag (10000) och hur många aktiva minuter som behövs för att kroppen ska få sitt (30). Då slog mig en tanke: alla ni som har stegräknare på arbetet och kommer hem på fanfar-humör för ni har gått 14354 steg minsann. Om de 14354 stegen utgörs av att ta sig från ett möte till ett annat, men inte är sammanhängande i de rekommenderade 30 minuterna, så gör de ingen nytta. Jag har fått ihop 9224 steg idag och de satte ihop 83 aktiva minuter. Just idag kommer jag inte att hinna få i mig allt det rekommenderade vattnet eftersom jag faktiskt har fullt upp med att äta ferrarisar.
Jag promenerade till Salem (20 minuter) och via tennishallen hem (40 minuter). Enligt min stegräknare är det 5 kilometer dvs. en halv mil. Det var ett makalöst vinterväder med knallblå himmel, en sol som orkat upp över horisonten (det var vid 10-tiden) och 10 minusgrader. Livsandarna vaknade. Men det går en gräns här i Rönninge/Salem. Gränsen utgörs av järnvägen och det handlar om plogning. På min sida plogas bilvägar och parkeringar. Punkt. Absolut inte trottoarer och knappt gångvägar. När jag har passerat järnvägstunneln vid Hagavägen och kommer till gångbron mot Salem, så är framkomligheten föredömlig. Skillnaden är så tydlig att det är pinsamt! På hemvägen var det plogat fram till “tennisbron” över järnvägen där jag fick trippa fram i tidigare fotspår hela vägen ned till tennishallen. Där finns en parkering och en bilväg, så där var det plogat. Suck. Samma sak varje vinter.
Jag funderar en hel del på orsakerna till ångestattacken i tisdags. Pär påpekade att jag ju har haft den här förändringen i tankarna länge och när den väl påbörjas slappnar jag av samtidigt som jag stressas just för att förändringen är så avgörande. Krasch! Det handlar oxå om mina rutiner. Jag älskar mina rutiner! Det är de som får mig att fungera, som gör att jag slipper tänka och det är de som gör mig oflexibel och att jag stressas när de ruckas på. De 2 senaste dagarna har jag tagit tillbaka en del av dem genom att få äta ordentlig mat, men framför allt genom att jag har gjort det på de tider jag har blivit så van vid. Känslan av det kaos som förändringen fört med sig har minskat. Men. Jag mår inte toppen direkt. Ångesten lurar i bakgrunden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska dämpa den med en ökad dos av Lyrica eller inte. Jag känner igen ångesten från vintern 2011/12 för plötsligt står jag inte ut med tystnad, så jag lyssnar på en bok hela tiden om jag inte tittar på film med Elin. Jag har inte haft min läs & testund på ett par veckor eftersom jag inte kan koncentrera mig på sammanhängande text. Jag brukar tycka om att lufsa runt i en mörk lägenhet, men nu tänder jag nästan alla lampor när det skymmer vid 16-tiden. Det är inte bra. Inte bra alls.
Att jämföra gårdagen med idag är att jämföra svart med vitt. Inatt sov jag gott. Jag vaknade lugn och utan huvudvärk. Gröt med bär och mjölk till frukost (jag glömde att koka ett ägg!). Sedan skulle jag gå till Konsum och fick knappt upp ytterdörren. Det föll en massa snö igår – 15 cm, minst – och inatt och den har blåst ihop i drivor. Jag fick sopa mig nedför trappan och pulsa fram till gatan där det var plogat. Men jag orkade. Och det var skönt, så skönt att få komma ut! När jag kom hem skottade jag vår gång och sedan pulsade jag till baksidan för att ta bort snön från fågelautomaten som hade grottat igen. En helt annan ork än igår! Till lunch åt jag och Elin omelett med tomat och parmaskinka till och så te efteråt. Gott, gott, gott! Itrims kycklingsoppa till middag och så en skogsbär-shake nu på kvällen. Jag är hungrig, men jag mår inte dåligt. Stor, befriande lättnad!
Far åt helvete vilken jobbig dag!! Jag sov inte bra i natt. Allt vattendrickande gjorde att jag fick gå på toaletten 2 gånger och så har jag växlat mellan att svettas och frysa. Jag vaknade med huvudvärk och ångest och hade svårt att få i mig äppelgröten utan mjölk (det ska ju vara lättmjölk och nåt sånt skräp har jag inte hemma). Det var 7 minusgrader och strålande sol och jag längtade ut, men jag orkade inte. Kroppen vägrade. Jag lade mig igen. Svettades och frös, men somnade till vid halv 10 och sov till 11. En snabb dusch hjälpte lite för att få bort unkenheten. Ångesten kom och gick hela.Jävla.Tiden. Vad har jag gett mig in på?! Jag vill inte göra det här!! Jag vägrar att gå tillbaka till lättprodukter!!! Jag vill inte, vill inte, VILL INTE! Försök ta 1 dag i taget. Jag kommer aldrig att få äta godis igen! Jag orkar inte…. Huvudvärk!! Det var ingen bergochdalbana – det var en jojo. Uppochned, uppochned, uppochned, uppochned, uppochned. Jag lyckades lugna ned mig och tänka att det är frivilligt, det är ingenting jag måste (även om Itrim kommer att dra 700 spänn i månaden i 2 år…). Och direkt efter kom paniken över vad jag har gett mig in på och att jag inte klarat av ens 2 dagar. Jag försökte titta på film, men kunde inte koncentrera mig. Huvudvärk och ångest och vattendrickande. Illamående. Som pricken över i kände jag mig uttråkad av att inte kunna koncentrera mig. Mer panik. Vid halv 15 dök jag rätt ned. Då gav jag efter. Låg i fosterställning i soffan. Jag vill inte göra det här! Jag vill dricka te med socker och röd mjölk och äta rotfruktsmacka med mycket leverpastej!! Jag vill inte vara fet… Jag vill gå ned i vikt och köpa nya kläder! Jag är så sugen på ferrarisar…. Du kan glömma allt vad godis heter för i fortsättningen kommer det bara någon enstaka “undantagsdag”! Är det verkligen värt det?! Om jag hoppar av det här kommer jag att ångra mig, det vet jag. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE!!! Jag började gråta. Jag vankade fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket och fick obehagliga minnesbilder från vintern 2011/12. Och jag fortsatte att gråta. Då kom jag på att jag kunde ringa IB och hon tyckte det att det var bra att jag ringde och att hälsan kommer alltid först vilket betyder att om jag mår så dåligt av enbart måltidsersättning måste jag ändra metod. Nu ska jag äta 2 vanliga måltider (Itrim-stilen alltså) och 2 ersättningar. Efter vårt samtal lagade jag riktig gröt och åt med äppelmos och röd mjölk och 1 kokt ägg. Det var inte gott. Det var nästan äckligt och då fick jag panik igen och ringde till Pär. Och grät. Vi pratade tills jag hade lugnat ned mig. Det är inte kört bara för att jag inte klarar att rivstarta. Det är ett 2-årsprojekt och jag kommer att gå ned i vikt även om det går långsammare. Det är tänkt att metoden ska anpassas till mig, inte att jag ska passa in i en färdig viktminskningsmall. Medan jag pratade med Pär bestämde jag mig för att ikväll skulle jag dricka te. Med socker och fullfet mjölk. Och det gjorde jag! Elin är hemma ikväll och vi drack te och tittade på “Downton Abbey”. Jag tog en extra Lyrica och 2 treo mot huvudvärken. Nu är jag lugn och fin. Jag försöker att inte oroa mig för i morgon…
