Framtidsvision

Den mycket omtalade och hyllade tv-serien “Black mirror”. Till slut tog nyfikenheten överhanden och jag har sällat mig till dem som gillar den. Den är fantasifull, tankeväckande och originell och det är få serier eller filmer som jag kan ge de omdömena.
 
Spoilervarning!! Idag såg jag sista delen av säsong 3 med titeln “Hated by a nation”, ett långfilmslångt avsnitt. En journalist hittas död kort efter att hon skrivit en provocerande krönika. Hon blir, milt uttryckt, påhoppad i sociala media och polisen hittar kopplingar till en hashtagg där vem som vill kan uttrycka en dödsönskan åt någon som gjort sig impopulär t.ex. journalisten och önskan uppfylls. Ytterligare 2 människor avrättas på detta sätt: en kvinna som inte visar tillbörlig respekt för ett krigsmonument och en rappare som är onödigt grym i sin kritik av en 12-årig pojke som imiterar honom. Tillvägagångssättet är djävulusiskt och högteknologiskt (varje avsnitt utspelar sig in en nära framtid) och så långt ifrån psykotiska knivmän som hör röster man kan komma. Gärningsmannen har skrivit ett manifest där han anser att vi måste lära oss att ta konsekvenserna av våra handlingar. De 3 personerna fick onekligen ta konsekvenserna av sina handlingar. Eller? Det finns en dold knorr för det visar sig att det är varje enskild person – drygt 32000 – som använde hashtaggen som får ta konsekvenserna av sin handling…
 
Det var ett tankeväckande och skrämmande och inte helt otänkbart sätt att antyda åt vilket håll det barkar för oss. Allt det här med nättroll och näthat där internet gör det möjligt att vara anonym när man vräker ur sig sin galla över minsta lilla uttalande som känns provocerande. När man utnyttjar yttrandefriheten till smärtgränsen, men blundar för att den medför ett ansvar och att den inte är liktydig med att man är skyddad från att bli ifrågasatt. 

Luddigt

“Problemet med får och getter” av Joanna Cannon. En bok som är knepig att beskriva. Det var titeln jag föll för och den hänvisar till en passage ur bibeln.

Handlingen utspelar sig på en återvändsgata där de boende känner varandra väl och är, mer eller mindre, indragna i varandras liv. Det är sommar 1976 och en av grannfruarna försvinner. Medan de övriga spekulerar i vad som kan ha hänt bestämmer sig Grace och Tilly, två 10-åringar att få fram svaret. Kyrkoherden inspirerar till att söka Gud efter svar (det är där fåren och getterna kommer in) och för att hitta Gud besöker de en granne i taget för ta reda på var han finns.

Om min kortfattade beskrivning av handlingen verkar luddig, så kan jag säga att hela boken är luddig. Den är charmig och författaren beskriver karaktärerna med stor värme och en hel del humor, men vad 17 är premissen?! Baksidestexten på boken antyder att det är ett mysterium eftersom alla boende har något att dölja, men det rör sig inte om gömda lik i frysboxen i källaren eller att någon lever under skyddad identitet utan vardagliga saker som man kanske inte vill skrika ut till alla. Lotta Olsson på DN tycker att den är “skrämmande”. Whaaat? Människor var lika skvallriga, misstänksamma och fördomsfulla som de är nu. Handlingen spretar och jag känner inte att författaren fick ihop alla trådar i slutet. Jag kommer inte att läsa om den.