Etikett: låtlisterepresentant

Ovisshet

Plötsligt händer det: ett perfekt pass med gummibanden. Under uppvärmningen hamnade jag nästan i trans och fick ett otroligt flyt. Ork, tempo & koncentration gjorde att alla övningar blev lagom tuffa och härligt svettiga. Plötsligt händer det: gummibandet går av. Pang! Det var under den andra benövningen, precis i början av passet och när förvåningen gått över tog jag fram ett nytt och fortsatte utan att tappa fokus eller fart. Kroppen kändes lätt och samarbetsvillig och det är dax att öka på från ett mediumpass till ett fullt. Fett najs!

Dagens låtlisterepresentant blir So Below med låten “Hard”.

Pär har kraschat igen. Det känns som mellanrummen mellan tillfällena är kortare nu för tiden. Han trivs inte på arbetet längre av flera olika anledningar. Som jag upplever det flänger han fram och tillbaka till Öland, sedan blev han – motvilligt – ordförande i vår förening, Gotska sandön med den vanliga efterföljande tröttheten och så är det ju planerat att vi ska åka till Malmö på fredag. Han har sovit mer eller mindre hela tiden sedan klockan 11 idag och ska vara hemma i morgon. Om han behöver vara hemma även på torsdag, så ger jag mig fan på att hans pliktkänsla kommer att protestera mot att vara ledig i några dagar. Om vi inte åker får vi inte tillbaka pengarna för hotellet. Om vi åker när han är så här trött och han ska köra (eftersom jag inte har körkort) … Hur mycket kommer han att få ut av helgen? Ovisshet och frustration. Frustration över att han inte ser mönstret när jag gör det. Hans hälsa är viktigast av allt. Viktigare än arbetet, förlusten av hotellkostnaden – allt!

Inge’ kul och ingen rubrik

Det är inge’ kul! Det är den förhärskande känslan just nu. Det fungerar inte så bra med ätandet. Handflate-metoden har inte hakat fast i hjärnan än, inte blivit en vana och jag har inte den rätta orken att lägga upp en taktik för att få det att kännas bättre. Pär åker till Gotska Sandön imorgon och jag har 4 middagar för bara mig som helst inte ska flippa ut i i någon riktning. Om jag inte var så förbålt trött hade jag kunnat se det som ett tillfälle att bevisa för mig själv att jag kan ännu mer – för jag vet redan att jag kan – när jag väl vill. För att lugna Pär och Monica: jag har inte för avsikt att ge upp – aldrig! Jag är bara trött av att koncentrera mig dagarna i ända sedan den 2 januari. Igår blev en riktig skitdag på kostfronten, ett bottennapp. Frukosten och lunch-soppan utgjorde inga problem, men middagen… Det var tänkt att Pär skulle göra kycklingfilé i sötsur chilisås med ris till (mitt förslag). Filén var tinad och klar att smörjas med sås och så in i ugnen. Jag satt i vardagsrummet när jag lade märke till att matlagningsljuden inte stämde överens med det vi skulle äta. En gjutjärnspanna på spisen – pang! – fräsande av något som steks i nämnda panna. Sedan röjde han i frysen och då frågade jag: “Du gör väl inte kycklingwok IGEN?!” (vi åt det förra veckan och det var inte gott den gången heller). “Jovisst”, svarar han glatt. Jag var mentalt inställd på sötsur chilikyckling med ris och var ganska grinig vid middagen och det värsta var att jag inte blev mätt. När jag inte blir mätt ringer larmklockorna. 2 mini-baguetter till teet smakade blä!. Grillchipsen som jag kämpade emot förra måndagen fanns fortfarande kvar, men idag, tisdag, gör de inte det. Moooahahaha! Jag vräkte i mig hela påsen och en liten påse med lakrits. När jag vaknade idag och mindes frossandet, så tröstade jag mig med att det hade varit gott. Av taktiska skäl vägde jag mig inte i morse och av samma taktiska skäl körde jag ett medel-pass med gummibanden i stället för det lätta. Om jag vill komma någonstans med min träning måste den ökas på då och då. Det gick bara bra, det var skönt även om uppvärmningen var otäck och hostan ville vara med.

Dagens låtlisterepresentant är Foxtrott med “Colors”. Vi måste sluta bry oss om att vi föds med olika hudfärger.

Igår fick jag ryggmassage av Bitte och det var så skönt! Hon nämnde en läkare (kiropraktor?) som kommit fram till att en viss ryggövning skulle kunna vara lösningen på alla ryggproblem. Du ligger på golvet med böjda knän och fötterna stadigt i golvet. Höj höfterna till halv brygga och rör sedan höfterna i en liggande 8. Då ska spänningar och låsningar släppa. Jag provade den idag. Kiropraktorn rekommenderade 40 åttor, jag klarade av 20. Den var himla knepig. Efter passet och duschen har jag haft riktigt ont i ryggen och det är inte så enkelt som att skylla allt på den liggande 8:an. Det kan vara mensvärk eller trötthet efter träningen eller att jag är öm efter massagen. Det enda jag kunde vara säker på vara att 2 Treo inte hjälpte.

PS! Nästa fredag, den 2 juni, tar Pär och jag bilen och åker ned till Malmö över pingsthelgen och vi åker förstås över bron till Köpenhamn.

Ork & flyt

Det har inte varit lika varmt idag, som tur är och det var riktigt skönt när jag var ute med stavarna mellan 9 och 10. 2 stopp för att dricka vatten och hosta. I övrigt körde jag på och hade både ork & flyt och blev inte trött i armarna förrän vid förskolan dvs. nästan hemma. Trots att jag är en ivrig anhängare av att rensa ut t.ex. kläder, så har jag ett par 3/4-långa träningsbyxor som jag kallar för mina prasselbyxor som jag inte har haft hjärta att göra mig av med. Jag har gått ned 10 kg sedan jag hade de senaste gången och det var ett sant nöje att ta på dem idag. Ett par träningsbyxor från Nike bara så där – häpp!

Det blir en låtlisterepresentant som jag har haft ett tag, men jag lyssnar så sällan på musik nu för tiden. Den satte fart på stavgångarandarna: “Just say” med KDA och Tinashe.

Att fortsätta framåt

Det blev en kort runda med stavarna idag, 45 minuter. Jag vill få med överkroppen oftare än en gång i veckan med gummibanden och då är stavgång svaret, men samtidigt har jag inte haft den riktiga orken för det är flåsigare. Flåsigt var bara förnamnet när jag nådde krönet av Högbacka-backen. Hostigt var efternamnet. En torr, slemfri ansträngningshosta/astmahosta. Hänger den ihop med allergin, tro, för jag har ju inte varit förkyld? Jag har känt att den har lurat i bakgrunden ett tag nu, så hostattacken kom inte som en blixt från klar himmel. Som tur är har jag kvar av Pulmicorten och tur igen när jag såg att utgångsdatumet är juni i år. Jag tog 2 doser nu på kvällen. Bortsett från hostan, så var det skönt med ett hyfsat flyt och armmuskler som inte protesterade.

Det har varit en bra matvecka! Matveckan räknar jag in i söndag till och med torsdag. Jag har hållit mig till 3 måltider sedan jag slopade kvällsmålet. Inte en enda kväll med extra kvällstugg och så vatten, vatten, vatten. Kvällens choklad & chips smakar därför extra bra.

En låtlisterepresentant! Du Tonc med låten “Keep movin'”. Det är det det handlar om: att inte stanna, fastna, stagnera i det ständiga arbete som det innebär att ändra ett invant beteende. Tisdagens tråkiga viktresultat kunde ha fått mig att ta en chipspåse, lägga mig i soffan och skita i allt, men det gjorde jag inte. Jag blev besviken och tillät mig att vara besviken och sedan funderade jag på vad som inte funkade och ändrade taktik. I’ll keep movin’!

Hälsovinster och spanska rätter

Igår promenerade jag på förmiddagen, passade på att handla på Konsum och hämta ut den sista presenten till Pär. Det blåste svinkallt och mycket; håll-i-hatten-väder, men jag tyckte det var skönt. Det faktum att jag orkar promenera samma dag som vi får middaxgäster är ett tydligt tecken på att min fysiska och mentala ork har förbättrats avsevärt. Viktminskningen är inte ens 10 kg, men vinsterna är stora.

Det var väldigt trevligt igår! Vi var 6 personer och det är precis lagom för att kunna prata med alla och ändå slippa surret som blir när man är fler. Den här gången upplevde jag det som att jag fick kontakt med alla och att de var intresserade av mig. Maten var fantastiskt god! När Pär och jag funderade på vad vi skulle bjuda på tidigare i veckan föreslog jag paella med (grillad) kyckling, musslor och räkor. Han spann vidare på det spanska och hittade recept på förrätt och dessert: baguette med tomatröra och serrano-skinka respektive “Crema Catalana” med rårörda bär smaksatta med lite socker och kanel. Det är inte ofta jag blir lyrisk när det kommer till mat, men igår blev jag det och för ovanlighetens skull åt jag 2 portioner och alla bär som blev över. En stor fördel med maten var att den var mättande utan att vara mäktig och paltkoman infann sig aldrig. Det var Pärs födelsedag och han ville ha tårta oxå trots den delikata desserten: pärontårta från Kaffestugan. Tillbaka i himlen! 2 bitar av den. En tårta som är söt på tårtors vis, men väldigt fräsch tack vare päronen. Jag hade ätit min VLCD-soppa till lunch och var extra hungrig, men jag höll mig mätt resten av kvällen. De stannade ända till halv 21 och innan vi var färdiga med disken hade klockan hunnit bli halv 22. Jag gosade med Selma och kollade FB lite snabbt, men sen blev det sängen.

Jag har visserligen varit trött idag, men jag har inte varit dränerad som jag brukar bli och jag var faktiskt ute med stavarna. Jojo! 60 minuter runt Flaten och vansinnigt trött i armarna.

Dagens låtlisterepresentant finns inte med på min Utomhus-lista, som jag lyssnade på när jag stavade mig fram utan på en särskild God natt-lista med mina favoriter från den Lugna listan. “Don’t trust the rain” med The land below.

Ärlighet

Vägning: 99,0 kg som innebär att jag har gått upp 0,5 kg. Igen. Jag ligger i alla fall kvar under hundra och jag tänker aldrig mer väga så mycket! Jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv och det innebär att jag skriver upp allt jag äter i matdagboken, verkligen allt även när jag äter mer än jag ska och det innebär oxå att jag måste sluta med att “inte acceptera” det vågen visar och hoppas på en bättre siffra några dagar senare. Den här veckan har jag ökat i vikt med ett halvt kilo. Gilla det eller låt bli. Faktum kvarstår. Jag blev bortskämd de första veckorna när varje vägning visade minus. Det var tider det!

Gummiband idag. Medium. Det var småtungt och rätt flåsigt. Det tog ett tag innan jag fick in det rätta knycket under uppvärmningen, så den kändes tuffare än vanligt. Armarna fick pisk och det kändes bra trots kokt-sparris-känsla.

En låtlisterepresentant; ionnalee med låten “Samaritan”. Ett maffigt sound i stil med “I’m the ice” och den är min nya favorit.

Att få må bra

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande “Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. “Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. “Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. “Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Delmål

Det första delmålet, under 100 kg, nådde jag idag. Vägningen visade 99,6 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Jäss! Det betyder att mitt nya kvällsmål fungerar bättre än Itrims barer. Det har känts i kroppen som den har fått en skjtus framåt efter att ha stått stilla på 100,5 kg i 2 veckor. Kläderna – byxor och bh – sitter lösare och jag känner mig smalare. Magen blir mindre och det har försvunnit stoppning från midjan och uppåt. Nu har jag hållit på i 2,5 månad och jag häpnar över att det fungerar, att det går stadigt nedåt. Jag har gått ned 8,1 kg! Delmålet är nått, så nu blir det nya MBT-skor och faktum är att jag beställde de i torsdags efter att ha fått skavsår från silvertejpen som jag är tvungen att ha pga. hårda sömmar i hälarna på skorna.

Jag tränade med gummibanden idag och det var småtungt och si så där med koncentrationen. Jag var trött och så fick jag byta ett gummiband eftersom det gamla var trasigt. Efteråt fick jag ont i knäna. Det är en förkylning på gång som jag bekämpar med ett kompakt inre motstånd.

Dagens låtlisterepresentant blir Betsy med “Lost & found”. Hennes röst påminner mycket om Chers.

Väderomslag och virusar

5 km promenad idag igen via Konsum. Inga stavar. Idag fick jag ta vinterjackan igen. Suck. Den sitter lösare runt magen nu och även när jag spänner ut magen allt vad jag kan, så stramar den inte som den gjorde i början av året. Jag gillar det! Dagens promenad var skön och jag hade ett bra tempo, men jag fick ont i knäna och vristerna efteråt och det har förmodligen med väderomslaget att göra. Elin är förkyld, Pär är nästan förkyld och jag är rädd att jag oxå åker dit. Det kan förklara både tröttheten efteråt och värken i knän och vrister. Väderomslag och virusar.

Dagens låtlisterepresentant blir Bearson, Natalola med “One step at a time”. Det är det det handlar om: ett steg i taget. En dag i taget. 1 kilo i taget.

Fortsatt ologiskt och en seger

Stavgång i 65 minuter och den här gången kroknade inte armarna förrän mot slutet. Enligt stegräknaren var rundan 4,8 km. Utan stavar är den 5,3 km. Det är inte logiskt! Stegen blir längre när jag går med stavarna, men sträckan är ju densamma och ändå skiljer det 0,5 km. ???

De har pålat på bra, men det är svårt att se att det ska bli en byggnad. Det ser mest ut som en obegriplig konstinstallation.

Igår fick jag massage igen. Det var lika välgörande som tidigare. Precis när jag tänkte fråga om hon märker någon skillnad från när jag kom dit första gången, sa hon just det. Musklerna är inte lika hård och spända. I början hade hon “verkligen behövt jobba med dem” medan hon bara behöver “mata på” numera.

Igår kväll fick jag möjlighet att öva mig på att stå emot, att inte få en till mat-smälta. Jag köpte Ferrarisar i onsdags att äta ikväll och hade gett mig 17 på att inte öppna påsen förrän idag, men igår hade jag en hungerdag och ett godissug som kunde få den bästa på fall. Elin åt en fryspizza till middag och jag övervägde allvarligt att själv äta en, men jag satt där med min lågkalorisoppa och tröstade mig med att får dricka te senare. Jag åt mitt kvällsmål (liten charktallrik och 2 rostade med smör) och det var efter det som kampen inleddes. Jag satt bara 2 meter från Ferrarisarna i skåpet och tuggade Stimorol som en besatt. Det skulle vara så gott… Den där hallonsmaken… Bara 3 stycken… En kväll hit eller dit! Hur skulle jag känna mig nästa morgon dvs. idag? Varje morgon brukar jag gå igenom vad jag åt kvällen innan, ifall jag stoppade i mig “något xtra”. Jag skulle förmodligen sucka inombords åt att jag hade gått i fällan igen, men det handlar ju bara om en kväll. Gör det? Gör det verkligen det? IB tipsade mig om att stå ut i 2 minuter när suget sätter in. Jag stod ut i 2 minuter. Gånger 10! Och längre, men jag stod ut. Jag vann! När Stilnocten kickade in utnyttjade jag det, stängde av datorn, borstade tänderna och gick och lade mig och när jag vaknade i morse kände jag mig stolt och Ferrarisarna kommer att smaka desto bättre ikväll. Jag kan bara jag vill tillräcklig mycket.

Det blir en låtlisterepresentant idag: Marilyn Manson med “The last day on earth”.