vår | Mitt liv i ord

Själavandring och årlig dramatik

Igår åkte jag till Stockholm och köpte te. Till Centralen, kilade som en skrämd råtta till tebutiken, handlade och sen hem igen. Lika onjutbart som tidigare, men nu klarar jag mig i ungefär 2 månader.

Idag gick jag på toaletten vid 6 och sedan kunde jag inte somna om. Halv 8 gjorde det kloka valet att stiga upp i stället för att ligga kvar för att till slut somna och sedan inte orka upp förrän framåt lunch. Efter frukosten gick jag ut och då var klockan bara 10 i 9. Det var kanonväder och folktom vardagsmorgon, så jag styrde stegen mot Garnudden. Jag mötte en gapig klass precis i början och en i slutet, men annars var det bara jag och fåglarna.

Här stannade jag, pausade boken och lyssnade på avsaknaden av både bilar, tåg och människor. Trädens sus och fåglarnas kvitter.

Kroppen var lite motsträvig i början – jag går hela tiden och känner efter (spänner mig) ifall skavsåren ska höra av sig även när jag har plåster över hela hälarna. Idag klarade jag mig och det blev en väldigt skön promenad när jag kom in i en behaglig lunk. Jag gick motsols och när jag närmade mig utgången mötte jag flera tvåbeningar på väg in, så det var tur att jag var tidigt ute! Tårna domnade mot slutet trots att jag lossade helt på snörningen, men jag tröstade mig med att jackan hänger lösare kring kroppen. Enligt Fitbit har jag knatat 40 mil sedan jag började med stegräknaren för 4 månader sedan. Nästan 10 maratonlopp. Sug på den!

Nu har jag fått ihop 402 km (40 mil!!) och det motsvarar världens första tunnelbana, den i London.

Igår var det årsstämma i vår förening och det blev samma dramatik som förra året. Ordföranden, en ordinarie och en suppleant avgick i protest mot 2 av de nya styrelsemedlemmarna. Det är oxå möjligt att ordföranden avgick eftersom majoriteten av föreningen inte vill ha de förbudsskyltar som han insisterar på (det finns ett styrelsebeslut bakom uppsättningen, men resultatet blev otrivsamt). Det är rena rama dagiset och faktum är att det är andra gången som just den här ordföranden avgår i protest mot ett föreningsbeslut, så det är nog lika bra att han försvinner. Jag kan inte tänka mig att sitta med i styrelsen (av rena hälsoskäl) och tyvärr är det inte så många andra som vill det heller och det säger jag ingenting om, men till skillnad från de andra tycker jag att arvodet till styrelsemedlemmarna gärna kan höjas. De gör ett kanonjobb (förutom den styrelse som blev avsatt 2016 för de hade en del ljusskygga beslut på samvetet) och det är tack vare styrelsen som vår förening mår bra. Vi har t.ex. inte höjt avgifterna en enda gång på 18 år! Det är som med vilket arbete som helst som måste göras: om jag inte vill göra det själv, så betalar jag nån som gör det.

Kläder, strumpor och vår gård

Jag försökte promenera igår, men skavsåren på hälarna – speciellt den högra hälen – hindrade mig från att komma längre än till soprummet där jag åtminstone blev av med soppåsarna. Blåsan sprack och det kändes som en kniv i hälen. Det tog en evighet att gå tillbaka. Jag blev besviken, arg, leds och fick ångest. Jag bytte kompress på hälen, gjorde en kanna te och satte mig och läste. Friden infann sig efter en stund.

Idag gjorde jag ett nytt försök och det var nödvändigt för jag hade 3 paket att hämta varav 2 med påminnelse och så behövde jag handla. Jag tog faktiskt de gamla, döda MBT-skorna som är mjukare. Det kändes i hälarna i början, men när smärtan gick över fick jag upp farten och det var så skönt att komma ut! 1 paket hos ICA, 2 paket hos Bamses och så ryggsäcken full från Konsum. Det blev lite packåsna med ryggsäck, 1 matkasse, Ellospaketet och en tygkasse med de 2 andra paketen.

Jag har länge efterlyst snygga träningskläder i stora storlekar, men har tröttnat på att leta. Det är särskilt tröjor i funktionsmaterial jag har saknat. Döm om min glada förvåning när jag hittar snygga funktionströjor i min stora storlek hos Ellos. En långärmad tröja och en t-shirt och de är faktist i en storlek mindre än tidigare. Gudrun Sjödéns kläder har jag sneglat på länge. Jag gillar färgerna och så den lösa, bekväma stilen, men kläderna är inte billiga och det har heller inte funnits stora storlekar. På något vänster halkade jag in på hennes sida härom kvällen och upptäckte avdelningen XXL. Jag gjorde min första beställning: en kofta i rött, en randig tröja i gult och grått och en långskjorta i blått. Tyvärr, visade sig både tröjan och skjortan vara restnoterade. En annan rolig websida är Strumplandet. Mängder av strumpor i alla möjliga material, mönster och färger. Jag beställde en hel drös för ett tag sedan och nu har jag ett lager att ta av.

Mina absoluta favoriter. Jag blir glad av dem!

Av någon okänd anledning fick jag ett halsband utan extra kostnad från Gudrun Sjödén. Inte min stil alls och jag blev jäkligt förvånad när jag såg att det kostar 195 spänn!! Det ser ut som nåt vilken dagisunge som helst kan sätta ihop.

Vår gård ser allt annat än lajbans ut, men jag försöker trösta mig med att den är under förändring. Alla träd som skulle slaktas har slaktats och de 2 senaste veckorna har en firma arbetat – väldigt sporadiskt – med att få bort stubbar och rötter. De har forslat hit jord och jag antar att pinnarna som sticker upp markerar var de nya träden kommer att planteras.

Jag tar för givet att vi kommer att få en ny gräsmatta oxå…

Ångest, koltrast & online-läkare

Den här dagen är snart slut och det är en välsignelse! Jag var medveten om att jag utmanade ödet när jag skrev så mycket positivt i torsdags och skiten började ramla in redan dagen efter när Selma vägrade äta. Elin och Pär åkte till vetten på lördagen och fick mediciner. Efter det har vi fångat in, hållit, medicinerat och ~~stödmatat~~ tvångsmatat Selma flera gånger om dagen. Det är oftast jag som har hållit och igår kväll blev hon så leds att hon stampade i golvet, så fort jag kom i närheten. Jag klandrar henne inte…

Elins förkylning blir värre och vår vårdcentral är inte till någon hjälp. På den öppna mottagningen får man visserligen träffa en läkare, men max ett besvär i taget. Hon var där igår eftersom hon hade lock för ena örat plus värk. Det visade sig vara en rejäl vaxpropp som vi bekämpar med Revaxör. Det fanns inte utrymme för hennes hosta eller eventuell bihåleinflammation. Läkaren tyckte att hon skulle ta Revaxör 4 kvällar i rad och sedan skölja ur eländet hos en sköterska. 200 kr i sjön. Jag hjälper henne och efter dagens behandling kunde jag bokstavligen dra ut en del av den upplösta proppen med en pincett. Nu ikväll övertalade jag henne att prova Min doktor och hon kommer att få svar via mail senare ikväll. 250 kr som går på högkostnadskortet. Det är värt ett försök!

Vi veckohandlar på Coop online och det fungerar oftast bra. Den senaste tiden har det dock skitit sig och jag har fått sms om att jag måste lägga in beställningen igen och välja en annan dag. Det har varit måndagsleveransen som inte har fungerat, så då valde jag tisdag förmiddag i stället mellan 11 och 13 och så har jag tränat på eftermiddagen. Det har varit försenat båda gångerna och idag fick jag än en gång sms om att de är försenade och då blev jag tvärleds. Jag sket i träningen för jag skulle inte kunna koncentrera mig om jag samtidigt skulle vänta på leveransen. När det kom till kritan var de inte försenade, men då hade jag redan ställt in mig på att inte träna och så var jag trött och förkyld. Efter lunchen kom ångesten. Jag var frestad att promenera, men valde 1 extra Lyrica och läsning i stället. Medan jag läser hör jag att Elin gråter. Hon har varit sjuk i 2 veckor och det blir inte bättre. Täppt, huvudvärk, feber – hon fick panik hon med och tog Lyrica.

Det finns, trots allt, litet postivitet idag för Pär mår prima och var på ett strålande humör när han kom hem från arbetet. Selma mår bättre och har inte behövt stödmatas idag. Jag har läst ut ännu en bok och satt i vardagsrummet och lyssnade på koltrastens kvällsserenad. Och så ljuset – nu är det ljust till halv 21! Omställningen till sommartid är ett satans påfund, men jag älskar de allt ljusare kvällarna.

En skrämd råtta i trappor

Youghurtkvarg med müsli och 1 ägg till frukost.

PANG! Tandvärk så in i …. Värkkombon. Borstade tänderna och väntade otåligt på att tabletterna skulle kicka in.

Nedför vår trappa, ut från gården, nedför fler trappor, mot stationen.

Upp för trappor, genom spärren, ut på perrongen. 10 minuter tills tåget skulle gå. Jag vankade fram och tillbaka hellre än att bara stå.

Mycket folk trots att morgonruschen var slut. Lyckades läsa trots att det babblades i telefon på både svenska och utrikiska och trots en dragspelare som spelade “Besame mucho” (han spelar alltid den trots att det går månader mellan uppträdandena). Jag har samma förhållande till dragspel som Sten Broman…

Av på centralen och trapporna upp till Klarabergsvägen. Rulltrappa ned till Vasagatan, till vänster längs Vasagatan och sedan över till Kungsgatan där jag försökte hålla mig långt ute till vänster för att slippa takdroppet. Målet var Tehuset Danielsson (tebutiken). Många hekto te, en ny burk och en ny tehuva.

Omvänd sträcka tillbaka till centralen. Jag passerade 2 Espressohuse och var oerhört frestad att lyxa till med en varm choklad med extra vispgrädde. Jag stannade till utanför den ena och kunde se prislistan som avslöjade att det skulle kosta mig 45 riksdaler att lyxa till tillvaron. 45 kronor för varm choklad som endast är uppvärmd och med grädde som inte är äkta – det är inte försvarbart! Jag kilade vidare i min skrämd-råtta-stil uppför trappan till Klarabergsvägen, över gatan, genom spärren och nedför trappan till perrongen och 8 minuter kvar tills tåget skulle gå.

Jag såg en hel drös med panchisar i ena änden av perrongen och de kan vara stimmiga när de kommer i flock, så jag drog mig mot andra änden. En lärare med en skolklass i släptåg passerade mig inne i vagnen. Han ville väl längre fram i tåget, men där satt panchisarna, så de kom travande tillbaka och spred ut sig i min närhet. Skolklasser är oxå stimmiga och jag fixade inte att läsa. Jag lyssnade på bok och spelade i stället.

Rönninge. Nedför trappan från perrongen, uppför trapporna från stationen, uppför backen, in på Fiskaruddsvägen och sedan uppför trapporna till Engelsbergsvägen, in på gården och uppför den sista trappan. Hemma! Det tog 2 timmar tur och retur. Vad gör jag inte för att få dricka gott te?

Fotmord

Jag älskar att promenera. Jag mår bra av att promenera! Jag ser fram emot mina promenader. Jag har behov av att promenera! När skorna begår mordförsök på mina fötter och lyckas med det efter halva sträckan, så blir jag inte bara irriterad – jag blir besviken och det känns värre. Jag får stappla hemåt och ha ont efteråt och blir tvungen att vänta till nästa dag innan jag kan gå ut igen. Så blev det idag och det är de där satans Ecco-kängorna! Skoblocken har töjt ut dem, men det är fortsatt stenhårda i skaften och ger mig känslan av att ha på mig slalompjäxor; jag stolpar fram. Ingen dämning i sulan heller. Jag hatar dem och jag kommer aldrig att använda dem igen!

Jag har räknat ut att jag har 10 olika rundor som jag brukar gå. De flesta är ca 5 km och de går att länka ihop med varandra. Idag blev det 5,2 km på 70 minuter, men det gick plågsamt långsamt i slutet.

Fin skylt! Borde det inte stå “Akta katten!” i stället eller så är den faktiskt livsfarlig…

PS! Vår snorpa fyller 24 år idag!

Från svart till vitt

Att jämföra gårdagen med idag är att jämföra svart med vitt. Inatt sov jag gott. Jag vaknade lugn och utan huvudvärk. Gröt med bär och mjölk till frukost (jag glömde att koka ett ägg!). Sedan skulle jag gå till Konsum och fick knappt upp ytterdörren. Det föll en massa snö igår – 15 cm, minst – och inatt och den har blåst ihop i drivor. Jag fick sopa mig nedför trappan och pulsa fram till gatan där det var plogat. Men jag orkade. Och det var skönt, så skönt att få komma ut! När jag kom hem skottade jag vår gång och sedan pulsade jag till baksidan för att ta bort snön från fågelautomaten som hade grottat igen. En helt annan ork än igår! Till lunch åt jag och Elin omelett med tomat och parmaskinka till och så te efteråt. Gott, gott, gott! Itrims kycklingsoppa till middag och så en skogsbär-shake nu på kvällen. Jag är hungrig, men jag mår inte dåligt. Stor, befriande lättnad!

Disco-snagg, ryggvärk och 3 bra filmer

I onsdags var jag hos R på Sax & Fön igen. Tredje gången gillt och den här gången klippte hon till ordentligt. Lite för mycket faktiskt, men det är så skönt att inte ha en massa hår som lägger sig som en mössa över huvudet. Hon hade en radiostation på i bakgrunden som spelade mestadels 80-tals musik. Den ena pärlan efter den andra. Så kom “Knock on wood” med Amii Stewart och vi utbrast: “Den här är bra!”. “Den ska spelas högt.”, sade jag. “Det har du rätt i”, sade R och sprang för att höja volymen och sedan diggade vi. R viftade med kam och sax medan jag gjorde mitt bästa sittande i frisörstolen.

Det var vintersolståndet i onsdags. Det har blivit en viktig dag rent psykologiskt för mig. Då vet jag att det vänder, att ljuset kommer tillbaka. På SMHI:s app kan jag se hur solen går ned 1 minut senare för varje dag. Det är upplyftande! Sedan går jag in på FB och ser att de kallar den för “vinterdagjämning” och att de “välkomnar vintern” eftersom de tror att det är den dagen, så behändigt nära julen, som vintern kommer. Det går utför med den svenska hjärntrusten.

På torsdagen promenerade jag iväg och hämtade 3 paket på 3 olika ställen. Ett stort brev (som skulle ha gått ned i vår brevlåda) på ICA. Det var inte så mycket folk, 4 före mig och det gick fort tills det var min tur. Då försvann den ena av 2 personal och hon som blev kvar gick över till spelkassan och betjänade kunder och där stod jag. Jag är inte någon liten späd varelse och hade dessutom min cerise jacka, men hon lyckades ignorera mig fullständigt. Jag blir hellre förolämpad än ignorerad för då kan jag i alla fall ge svar på tal. Efter 3-4 spelkunder var det en annan väntande som undrade om det inte fanns någon i postkassan. När hon äntligen tog notis om mig, mötte hon inte min blick och hon släppte bara paketet ifrån sig innan hon tog nästa. Jag tackade, men önskade henne inte god jul. Sedan var det dax för Filmkedjan. Där var det lugnt, de hade precis öppnat och damen var väldigt trevlig, så utöver mitt tack önskade jag henne en god jul. Sista paketet fanns hos Bamses och han är alltid trevlig! Tack och god jul! Jag bemöter som jag blir bemött. Det är bara när jag känner mig helgonlik som jag är trevlig oavsett hur jag bemöts.

Det blev en rejäl promenad, 75 minuter exklusive alla paketstopp och jag hade mina nya Ecco-kängor som är sköna och rejäla och snygga och jag blev väldigt förvånad när jag fick ont i ryggen senare på dagen. Spik i ryggen, modell mindre och det går inte över. I och för sig har jag inte provat ryggyogan utan bara Treo, men det känns inte bra. Idag har jag inte gjort mycket. Jag har haft ont lite över allt och är trött. Pär och Elin turas om att vara förkyld och jag misstänker att det är min tur nu…

Vinteräpplena hänger kvar och ser ut precis som julgranskulor.

Igår såg Elin och jag “The conjuring 2”. Den var nästan lika bra som den första och är baserad på verkliga händelser i Enfield i slutet av 1970-talet. Idag såg jag en film på Netflix, “Big eyes” som oxå baseras på verkliga händelser och handlar om konstnären Margaret Keane. Hon målade barn med enorma, själfulla ögon. Hon var tillräckligt tuff för att lämna en dominant man 1953 då kvinnor knappt arbetade utanför hemmet för att hamna i klorna på Walter Keane som manipulerade henne till att gå med på att säga att han var konstnären och de tjänade stora pengar på hennes tavlor. Den var riktigt bra! Jag skulle ha velat veta mer om varför hon lät sig manipuleras. Nu ikväll var det dax för kusligheter igen med filmen “Lights out”. Den var riktigt kuslig! Inte äcklig och utan en skrik- & blodfinal. En skräckfilm med ett sorgligt slut och de är lätt räknade.

Elin ska börja plugga i januari. Hon har kommit in på “Förskollärarprogrammet med interkulturell profil” på Södertörns högskola”. Ålrajt!! Hon får garanterat jobb efteråt.

Ångest i knäna?

Middagen med Vårat Gäng som jag hade sådan ångest inför blev riktigt trevlig. Vi var 8 stycken (av 11 möjliga) och det var lagom för att kunna prata med alla och inte bara de som satt närmast. Jag fick dra mig undan vid ett tillfälle, efter maten före efterrätten, när det blev för varmt (klimakterievärme och varm övervåning) och jag kände att koncentrationen tröt, så då gick jag ned i det svalare köket och röjde undan lite disk. Det är fördelen med att de kommer hit jämfört med att vi åker dit. Det är lik förbaskat skönt att det är över. En oproportionerligt stor lättnad infann sig och har funnits kvar hela dagen idag.

Jag promenerade runt Flaten idag utan stavarna för jag kände mest för att komma ut och bort, ut i höstsolen och andas sval luft. Solen strålade och det blåste inte lika iskallt som igår och det var ljuvligt. Höst när den är som bäst! I fredags och igår hade jag riktigt ont i knäna, men idag har jag varit nästan besvärsfri. Jag klarade av att ta mig både nedför och uppför trappor utan att stappla och grimasera av smärta. Den slutsats jag kan dra är att ångesten hade satt sig i knäna. Spänningsvärk på sätt och vis.

Den här vackra eken står nere vid centrum. Det är ju en salig tur att de inte fick för sig att kapa den när de började göra om centrum och busshållplatserna! En bit av rondellen syns och den har vi cirklat runt i ett år nu. Snett till vänster, utanför bild, jobbar de med att göra om busshållplatserna till ett buss-*torg*.

Träd 27
Träd 26

Så här såg det ut i förra veckan innan trädfällningen kom igång. Flera av träden är höga och smala beroende på att de växte tätt, tätt innan husen i vår förening byggdes. På den övre bilden syns en gran till vänster och stammen på en väldigt fin tall. Nu är granen borta (den skuggade ju några balkonger, gud bevars!) och tallen var det första trädet som fälldes. Varför?!

Träd 29

Den här bilden tog jag idag. Min favoritgran står kvar, men det beror bara på att avverkningen har skjutits upp eftersom det var för blåsigt förra helgen och nu måste de pussla ihop det med arboristernas schema.

Träd 28

Jag försöker att se det positiva även i denna massaker och träden på bilden är det som kan vara positivt. En stor lind (?) och en ek har blivit synliga. Inte helt fel, trots allt.

Dåtidens framtid är nutid

Jag har kommit till slutet av en tjockis från 1992 som heter “Domedagsboken” och är skriven av Connie Willis. Den har utgått på svenska hos förlagen och jag hittade den hos Bokbörsen och det är ett riktigt fint exemplar. Först försökte jag lyssna på den på engelska, men uppläsaren var oerhört jobbig och jag stod inte ut mer än ett par timmar.

Handlingen utspelar sig år 2054. Kivrin studerar historia vid Oxfords universitet och har specialiserat sig på medeltiden. Tidsresor är möjliga och vanliga och Kivrin har tjatat sig till att få resa till år 1320 trots att hennes handledare avråder henne och protesterar in i det längsta. Hon förbereder sig på alla upptänkliga sätt; allt från att vaccinera sig mot den tidens sjukdomar till att kunna förklara för samtidarna (de som lever i det århundradet) hur det kommer sig att hon befinner sig just där. Man gör noggranna beräkningar för hennes hopp, som det kallas, kontrollerar mer än en gång innan hon till slut får hoppa genom “nätet”. Trots alla noggranna förberedelser blir det fel och Kivrin hamnar i stället i år 1348, det år då pesten kom till England.

Det är spännande! Jag satt och hoppade av frustration över alla små saker som går fel och som ingen hade kunnat ta med i beräkningen hur noga de än hade planerat hoppet. Kivrins upplevelser under medeltiden varvas med det som händer 2054. Det är 24 år sedan boken kom ut första gången och den tidens framtid är inte långt från vår nutid. Jag hade mycket lättare att ta till mig in i beskrivningarna av levnadsförhållandena på medeltiden trots att det är 700 år sedan än beskrivningarna av en framtid som inte ligger mer än 40 år framåt. Det som skorrar mest är de tekniska lösningarna. Telefoner med bildskärm och bärbara videospelare ska väl uppfattas som fantasieggande uppfinningar. Tidsresorna är fantasieggande, men när jag jämför med att vi numera har bärbara datorer som är tunnare än vanliga böcker…

Connie Willis är en skicklig berättare och trots att man inte får veta särskilt mycket om karaktärerna var det inte svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det behövs inga långa utläggningar om deras erfarenheter och tankar. Hon får det att fungera i alla fall. Connie Willis är amerikanska, men jag upplever hennes stil som brittisk med en torr och underfundig humor som glimtar till mitt i dramatiken.

Massage, konst och vaktsurikat

Jag var hos naprapaten idag (i fortsättningen blir det måndagar och torsdagar) och fick favoritkombon med nålar och ryggmassage. När L-O B frågade hur jag mådde idag svarade jag att det “…är bra. Faktiskt. Bara lite träningsvärk.” Jag valde att inte säga “träningsvärk nåt så in i h-vete” för då skulle jag få ha massage av låren och det ville jag inte dels för att jag inte tycker om att ligga på rygg och dels för att jag visste att det skulle göra ont… Det var P som masserade mig. Just idag fick jag djupgående bindvävsmassage som känns ordentligt, men inte gör lika ont längre. Sedan gick han över till ländryggen och när han nådde fram till vänster sida, så gjorde det så jäkla ont. Innan han började frågade han mig var på ländryggen jag brukade ha ont och jag svarade att det mest var i mitten. Typ. Jag har aldrig känt mer smärta på just vänster sida och jag blev överraskad. Det ger mig känslan av att vara sned i kroppen. Hmm…

På tal om AAA-klinikens massörer. L är den som har masserat mig flest gånger och hon är duktig, frågar hur jag mår och småpratar. A är trevlig, men har alltför hårda nypor. J är den ende som har hälsat ordentligt och presenterat sig. När jag ligger som en plattfisk med ansiktet i hålet och utan glasögon, så kommer de oftast in från fotänden och det är inte alltid jag hinner uppfatta vem det är. J klev fram till huvudänden och hälsade. Han är oxå duktig med rejäla nypor och pratglad. G, som gav mig laser på vristen, hade väldigt behagliga torra och varma händer och var angelägen om att förklara hur kroppen fungerar och vad som händer när man, som jag, inte rehabiliterar en stukad fotled. P är den tysta och starka som glider in och säger “Det är jag som ska massera dig idag.” och försvinner lika tyst när han är färdig. L-O B chefar. Han nålar mig och avgör sedan om jag behöver massage och i så fall vilken sort och hur mycket. Jag trivs med allihop. Det finns en till, B, som jag bara har sett och hälsat kort på.

Det hänger flera tavlor på kliniken av en och samma konstnär och jag tycker om allihop. De flesta är abstrakta i milda färger och min favorit hänger i väntrummet. Ett milt ha-begär. Jag brukar placera mig på bänken vid väggen mitt emot för att kunna titta på den medan jag väntar på L-O B.

Vi har inget larm hos oss. Vi har ingen vakthund. Vi har vaktdjur. De sitter i vardagsrumsfönstret och har järnkoll.

Ser ni det lilla ansiktet nere i högra hörnet av fönstret? Det är Sture surikat, han är vaktchef.

Sture till höger. Ingen i vår förening har haft inbrott sedan han trädde i tjänst.