Dödsriket, finns det?

“Playground” av Lars Kepler med Angela Kovacs som uppläsare. För er som har följt Joona Linna vill jag tala om att detta inte är en av de böckerna. Det här är något helt annat. Verkligen. Inte en polis så långt ögat örat når. Jag var inte särskilt nyfiken på den här boken, men så lyssnade jag på “Storytelpodden” där de intervjuades och berättade om hur idén uppstod. Boken bygger på urgamla traditioner och berättelser om dödsriket dit man kommer för att skeppas över floden (Styx). I det här fallet utgörs dödsriket av en kinesisk hamnstad som kontrolleras av våldsamma triader.

Jasmin Pascal-Anderson är en f.d. militär som skadades svårt vid ett uppdrag i Kosovo. Hennes hjärta stannade i fyrtio sekunder och under den perioden vistades hon i hamnstaden. När hon kommer tillbaka vill hon berätta om sina upplevelser, men allt förklaras med den panik som uppstår i hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp; ett oräkneligt antal synapser och signaler. Hon vill inte släppa det och blir till slut tvångsintagen då hon anses vara psykotisk.

Vid en bilolycka flera år senare stannar hennes hjärta än en gång och hon befinner sig åter igen i Hamnstaden. När hon återvänder till livet får hon veta att hennes son, Dante är svårt skadad. Hans hjärta behöver stannas för att de ska kunna laga det. Jasmine får panik för hon inser att han inte kommer att kunna klara sig själv i Hamnstaden eller hitta tillbaka till livet. Hon får hjälp att framkalla ett hjärtstopp och kommer fram till Hamnstaden samtidigt som Dante. Triaden är ute efter det visum som alla nyanlända får, det visum som är nödvändigt för att kunna ta sig tillbaka till Livet. De lurar till sig Dantes visum. För att få tillbaka det blir Jasmine och Dante tvungna att tävla på Lekplatsen (Playground), en tävling på liv och död.

Lars Kepler har samma fina språk och otroliga driv i berättandet som i sina tidigare kriminalthrillers och boken är bra, men det blir för mycket déja vu från “Hungerspelen”; tävling på liv och död, inga regler, en massa döda och en publik som hetsar. I intervjun tyckte jag inte att de direkt bekräftade att det kommer att bli en hel serie om Jasmin och jag hoppas att det inte blir det för varför måste alla böcker vara den första i en serie och vad skulle de övriga handla om i just det här fallet?

Angela Kovacs växer som uppläsare och hon gör en mycket bra insats.

Det finns ingen, ingen som kan bevisa att man inte hamnar i ett dödsrike, en Hamnstad när man dör vare sig man har en chans att ta sig tillbaka till livet eller inte. Det finns många berättelser från nära-döden-upplevelser som vetenskapen gärna förklarar med just det som händer med hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp. Det är inte bara Jasmin som får gå i terapi och får en psykosdiagnos och medicinsk behandling. Människan har alltid varit och lär alltid förbli rädd för det som ligger utanför de vanliga referensramarna, men det är inte det samma som att dödsriket inte finns. Jag fascineras av den här möjligheten på samma sätt som jag fascineras av fjärilseffekten och strängteorin – det svindlar.

Dagens stund av lycka. Det finns ingen sån idag. Jag har städat och det tog en jäkligt lång tid. Jag var trött och fick ont och att ha mens varje dag i över en månad tar på krafterna. Ingen lycka idag. Mest trötthet, värk och ångest.

 

Hedersmord och blodshämnd

“Abbas hjärta” av Sigrid Edsenius med Maria Lyckow som uppläsare. Igår hade jag en allmänt usel dag som toppades av krångel med Storytel-appen (jag blir utloggad och kan inte logga in igen utan att starta om mobilen) och den ena usla ljudboken efter den andra. Jag försökte lyssna på “STHLM DELETE”, men den var oerhört ointressant. Hårdkokt stil och språk, platta karaktärer och långsökt handling. Jag började lyssna på “Abbas hjärta” i stället.  Den var inte trevligare om jag uttrycker det så, men den var bättre, mycket bättre. Riktiga människor och – tyvärr – riktiga brott.

Abbas Rezai mördades av sin flickväns, Zahra, familj. De ogillade förhållandet, familjens heder riskerades. Mordet och tortyren beskrevs detaljerat, men kortfattat och jag var gråtfärdig. Hur kan man göra så mot en annan människa?! Boken väcker många känslor och tankarna virvlar. Jag försöker förstå. Jag vill förstå, men jag kan inte. Ren information och fakta kan jag ta till mig, men jag har inte förmågan att sätta mig in i det sättet att tänka. Det är mig lika främmande som att någon människa skulle vara mindre värd än andra. Hur kan en familjs heder vara viktigare än en människas liv? Hur känns det att tvingas fly från sitt hemland?

Något jag blev förvånad över, men som är värt att tänka på är att hedersmord inte är strikt kopplat till islam. Faktiskt. Det har att göra med patriarkalt styre där kvinnan inte har något värde. Det finns flera religioner som har hederstänkandet “Hedern är som ett glas vatten”, säger Zahras pappa, “om man spiller ut det kan man inte få det tillbaka.” Det som verkar skilja mordet på Abbas från de flesta andra hedersrelaterade morden är att de inte dödade Zahra; det är vanligare att båda mördas.

I Zahras familj var alla barn oerhört kontrollerade av främst pappan. De blev förödmjukade och misshandlade mer eller mindre dagligen. Familjetraditionen innebär att sönerna uppfostras till att hålla kolla på sina systrar. När hon gör något fel har de i uppgift att tillrättavisa, uppfostra, slå henne. Om de protesterar åker de själva dit. På ett sätt blir även de offer.

I boken “Medinas juvel” av Sherry Jones får man följa Muhammed från början när han blir Allahs profet och arbetar fram de levnadsregler som muslimerna skulle följa. I en av Muhammeds uppenbarelser föds idén med att kvinnan ska beslöjas eller sitta dold bakom en skärm. I första hand för sin egen skull (för att slippa alla liderliga blickar från män). I boken “Abbas hjärta” visar det sig att Zahras mamma tror på magi, att det är vanligt i den del av Afghanistan som hon och hennes man kommer ifrån. De hävdar att kvinnan utstrålar sexuell magi som mannen inte har en chans att stå emot och av den anledningen bör hon vara beslöjad. “Mannens heder sitter mellan kvinnans ben” är ett uttryck som finns i boken. Varför kan inte mannens heder bestå i att han klarar av att stå emot en (lockande) kvinna? Varför läggs ansvaret för hedern på en annan människa? Ta ansvar för dina egna handlingar, vill jag utbrista.

Vid tidpunkten för mordet på Abbas, november 2005, var både hedersbegreppet och hedersmord nytt i Sverige och för de svenska myndigheterna. Nu vet man att ett hedersmord alltid planeras i förväg, i första hand av familjens/klanens män och att det är vanligt att en yngre man som inte är straffmyndig tar på sig ansvaret. Det var Zahras äldsta bror, som var 17 år då som tog på sig ansvaret och i rättegången som följde friades föräldrarna helt. Det gick några år medan brodern satt av straffet på en ungdomsvårdsanstalt och kom i kontakt med en psykolog som en del av behandlingen. De samtalen fick honom att tänka om och han bad om resning i fallet. Tillsammans med den tekniska bevisningen förklarades föräldrarna skyldiga till mord och dömdes till fleråriga fängelsestraff med livstids utvisning efter avtjänat straff. Brodern hade vid det laget suttit av det straff han dömdes till vid den andra rättegången.

Den tanke som får starkast fäste hos mig efter att ha lyssnat färdigt är att, så länge det finns kulturer som värdesätter familjens heder högre än kärleken till sina barn kommer det att vara svårt att få fred på jorden. Hederstänkandet begränsas inte till familjen eller klanen. Hedern kan gälla ett helt land, en religion. Så länge det finns kulturer där männen har totalitär makt är det kört. En annan tanke rör Elins förre pojkvän och hans familj som har en form av hederstänkande, men jag vet inte hur stark. Vad skulle ha hänt om Elin och han hade framhärdat med sitt förhållande?

Dödsstraffets vara eller icke vara

“Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt med Karin Bergquist som uppläsare. USA är det enda demokratiska västlandet som har dödsstraff. 32 av 50 stater har det främst i syfte att avskräcka. I de 18 stater som inte har dödsstraff är brottsstatistiken lägre. Ironi i sin fulla prydno. Den här boken fick mig att reagera och reflektera och det gillar jag. Jag är oerhört kluven till dödsstraff och tack vare att Sverige inte (längre) praktiserar det finns det egentligen inget som gör att jag måste ta ställning för eller emot, men jag vill göra det ändå.

Carina Bergfeldt reser till Texas för att besöka Vaughn Ross som skall avrättas om 7 dagar. Det blir mer än så för hon pratar även med anhöriga till både Vaughn Ross och andra dödsdömda och till offren. Hon pratar med en präst och med en kvinna som blev kär i och gifte sig med en dödsdömd. Inte så många åsikter som berättelser. Carina Bergfeldt varvar fakta med intervjuer och historier så att det blir lätt att ta till sig boken trots att ämnet är tungt och kontroversiellt. Karin Bergquist är en ny uppläsare och hon är mycket bra!

Rent känslomässigt tycker jag att om en mördare tar sig rätten att ta någons liv, så ska hon/han inte blir alltför förvånad om straffet blir just det att de själva ska dö. Men, hur ofta kan vi lita på att hon/han är skyldig bortom rimligt tvivel? Många av fångarna hävdar att de är oskyldiga och sedan DNA-tekniken kom har allt fler fångar fått upprättelse. Ska rättsväsendet vända andra kinden till och på så sätt visa medmänsklighet mot en mördare som inte visade det mot sitt offer? Om dödsstraffet avskaffades i alla 50 stater och i stället omvandlades till livstid, var ska alla fångar få plats för – krasst uttryckt – skapar avrättningarna utrymme.

En jury består av tolv utvalda, edsvurna och opartiska personer och det är tänkt att de ska fatta sitt beslut baserat på endast fakta. Är det möjligt? Det är mänskligt att fela och det finns hur många faktorer som helst som påverkar alla inblandade från jurymedlemmarna över åklagare och försvar till domaren. Trötthet, sjukdom, stress och yttre påverkan som kan påverka både arbetsinsatsen och omdömet, så hur kan någon säga säkert att den dömda/dömde skyldig bortom rimligt tvivel? En avrättning är definitiv och kan inte göras ogjord.

Det fängelse som Carina Bergfeldt besöker är det i särklass hårdaste i Texas. De fångar som sitter i dödscell är instängda 22 av dygnets 24 timmar och cellen är inte större än att man når båda väggarna när man sträcker ut båda armarna. Varje gång de lämnar cellen blir de visiterade t.o.m. i anus och bär handfängsel. Varje gång. Förutom besöken har de ingen möjlighet att prata med någon utom genom celldörren. De saknar varje möjlighet till fysisk beröring. Många fångar utvecklar allvarliga psykiska sjukdomar. Så pass allvarliga att de inte längre anses vara tillräkneliga och inte ens i Texas får man avrätta en människa som inte är tillräknelig. En f.d. fängelsechef ansåg att fångarna skulle behandlas så humant och värdigt som möjligt på själva dagen för avrättningen, men det måste anses som hyckleri med tanke på under vilka förhållanden de tillbringar år efter år i väntan på avrättningen.

Efter att ha lyssnat på den här boken har jag bestämt mig för att jag är emot dödsstraff. Tror jag. Jag är fortfarande tudelad i den känslomässiga öga för öga-inställningen och i den logiska som hävdar att så länge den felande människan är inblandad finns utrymmer för tvivel och då kan man inte döma någon till döden. Den logiska delen börjar få ett övertag.

Kriminell och inte kriminal

“Andras pengar” av Tomas Arvidsson med Ingemar Carlehed som uppläsare. Jag är tillräckligt gammal för att minnas hans böcker om studierektorn och doktorn som anser sig vara smartare än de vanliga klantskallarna till bankrånare. Jag såg filmatiseringarna på tv med Björn Gustafsson respektive Frej Linqvist i rollerna och de var roliga då. Nu har jag lyssnat på en bok i samma anda som var riktigt rolig förutom att den är smart och spännande.

Kassaskåpsexperten Kenneth Lind står numera på lagens rätta sida. Han är gift och har en son och ett hus utanför Kalmar. Dataexperten John F Gary Svenne Mattsson har väl inte båda fötterna på lagens rätta sida, men han har startat en fond som gynnar barn med fäder i finkan, så han har hjärtat på rätta stället. När Kenneth får ett plötsligt behov av stora summor pengar ställer Svenne upp. De funderar ut ett sätt att råna en värdetransport på 50 miljoner, men behöver någon som vet hur man öppnar en värdetransportväska utan att färgpatronen utlöser och det vet uppfinnaren Martin Strand. De är övertygade om att kunna lura polisen, men de räknar inte med Karolina Jonsson, försäkringsutredare och f.d. polis…

Det här är en kriminell berättelse och till skillnad från en kriminalberättelse innehåller den inget våld över huvud taget, inga avfyrade vapen, inget sex och nästan inga svordomar. Tomas Arvidsson har flyt i sitt berättande, han utnyttjar språket möjligheter och han får till fantastiska formuleringar t.ex: “Han gjorde det med samma glada värme som fan själv använder när han ber smådjävlarna att läsa högt ur Matteus-evangeliet.” Jag blir så avundsjuk! När han beskriver killar som är så tuffa att “…de tuggar tummummi utan att öppna paketet” så njuter jag i fulla drag. Och skrattar högt. Ingemar Carlehed är en ny bekantskap och han gör en lysande insats.