När naiviteten dör

Den 22 juli 2011 hade jag redan slutat följa nyhetsbevakning över huvud taget för min hälsas skull, så när världen chockades av händelserna på Utöya tog jag inte in det. Min skyddande mur släppte bara in att någon hade skjutit ett flertal människor på en ö i Norge. Jag svepte förbi allt spekulerande och hela rättegången och registrerade knappt att han dömdes som skyldig. Det har snart gått 5 år och nu finns möjligheten att få all spekulationsfri fakta och kanske förstå varför. Åsne Seierstad har skrivit “En av oss – en berättelse om Norge” och jag har läst den för jag ville förstå varför. Nu inser jag vilken djävulskt uttänkt och planerad massaker Anders Breivik genomförde. Han dödade sammanlagt 77 människor där majoriteten var under 20 år. Han visste vad han gjorde. Han var medveten om det hela tiden. Han styrdes inte av några röster i huvudet. Det var ingen som tvingade honom till det. Han samarbetade inte med någon. Han följde inga order. Han gjorde inte motstånd när de grep honom eftersom det var en del av hans plan. I och med fängelsestraffet skulle den tredje och sista fasen inledas som skulle leda till utrotandet av islam.

Det här är en faktabok, bitvis dramatiserad. Åsne Seierstad intervjuade aldrig Anders Breivik. Han gick inte med på det. Hon var hänvisad till polisrapporter, vänner, kollegor, anhöriga till offren och det han själv skrivit; hans manifest och inlägg på internet. Det har blivit en berättelse (rapport?) med flyt. Hon är en skicklig författare. Den är spännande, bitvis fasansfull och väldigt intressant. Det är frustrerande att läsa om de futtiga misstag och ren och skär otur som ledde till att det tog onödigt lång tid för polisen att komma fram till Utöya. Jag kunde inte låta bli att jämföra med sjabblandet som uppstod när Olof Palme mördades. Det är händelser som går utanför vår föreställningsvärld. Det är alltid lätt att vara efterklok, men vill vi verkligen ha ett samhälle som alltid är rustat för att tackla terrorattacker? En sorts naivitet som har gått förlorad för både oss i Sverige och för Norge.

Anders Breivik sitter inlåst nu. Han fick 21 år för mord, men det är som någon säger att han borde ha fått 21 år gånger 77. Han bedömdes vara tillräknelig och dömdes “till förvaring” vilket innebär att straffet kan utvidgas med fem nya år, fem nya år, fem nya år och jag hoppas att det blir så.

En kvadrilogi

Jan Guillou har skrivit fyra böcker om Arn Magnusson, ”Vägen till Jerusalem”, ”Tempelriddaren”, ”Riket vid vägens slut” och ”Arvet efter Arn”. Berättelserna utspelar sig under en period av ungefär 100 år från Arn Magnussons födelse till hans barnbarn Birger Jarls död 1266. De fiktiva karaktärerna blandas med de verkliga. Arn Magnusson är fiktiv medan t.ex. Birger Jarl var en verklig person. Arns stora kärlek Cecilia Algotsdotter är delvis baserad på en verklig person.

Arn Magnussons mor Sigrid såg i en syn att hennes son var ämnad för stora saker och skickade därför iväg honom till cistercienserkloster där han fick en gedigen utbildning för både kropp och själ. Han fick lära sig allt från vapenstrid till latin och filosofi, men hans nyfikenhet gjorde att han provad på även fiske och matlagning för att inte tala om ridning. Vid 16 års ålder återvänder han hem och träffar då Cecilia Algotsdotter. Kärleken drabbar dem hårt och det bär sig inte bättre än att hon blir gravid innan de hunnit gifta sig. Straffet blir tilltaget i överkant. Arn får avtjäna 20 år som tempelriddare i det Heliga landet medan Cecilia får tillbringa tiden i kloster där hon plågas av abbedissan Rikissa. Barnet uppfostras av släktmedlemmar, så det stannar i familjen i väntan på föräldrarnas återkomst. Både Arns och Cecilias tro på sin kärlek till varandra och till Gud gör att de härdar ut. De återförenas och den här gången hinner de gifta sig. Tillsammans bygger de upp Forsvik där utbildning och hantverk ligger till grund för en fredlig tillvaro, men kampen om kungakronan fortsätter och så småningom bildas det rike som kommer att kallas Sverige.

En lektion i historia på ungefär 70 timmar och det var en ren njutning! Jan Guillou tillhör vad jag kallar ”den gamla skolan” som verkligen kan svenska och som utnyttjar språkets möjligheter och rikedom. Språket har naturligtvis mycket att göra med tidsperioden för det är förstås annorlunda i böckerna om agent Carl Hamilton. Miljöerna är målande och tydliga och jag har inga problem att känna historiens vingslag. Dialogerna känns trovärdiga. Jag kan endast fantisera om hur mycket forskning som krävs för att skriva den här sortens gedigna historiska berättelser.

Det är Tomas Bolme som läser samtliga böcker och han gör det så bra! En väldigt behaglig och snäll röst med ett skönt, ganska långsamt tempo. Han har språköra för han klarar av både engelska, tyska och franska. Han har blivit en av mina stora favoriter bland uppläsarna.

Sjukvård 1954

“Livet går vidare” av Karin Wahlberg. Jag har precis läst ut den andra delen om livet i och kring lasarettet i Ekstad. Det här är en underbar bok och jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok för de positiva intrycken blir så många att de krockar på vägen ut till fingrarna och tangentbordet. I början av året läste jag den första delen, “Än finns det hopp”, och har väntat otåligt på att nästa bok skulle komma ut som pocket.

Livet går vidare i Ekstad. Doktorinnan Nancy Brandh är gravid med allt vad det innebär av sömnsvårigheter och svullna fötter. Dessutom stänger hennes man, Egon, henne ute från sitt liv och sina tankar. Ella-Kristin förbereder sitt bröllop och liv tillsammans med Carl samtidigt som Carl känner sig tveksam och rastlös när det gäller beslutet att fortsätta på Epidemin. Ulla har tillfrisknat från polion. Hon fortsätter studierna, men med en annan inriktning än den att bli sjuksköterska. Stina vill bli barnmorska och tjänstgör på mödravården och förlossningen där intrycken blir starka och väcker många funderingar. Hennes kontakt med Wilma bär på ett löfte om varaktighet och innerlighet, men det tar tid. I förra boken fick vi träffa Evelina Winnerstrand när hon besökte lasarettet och i den här boken får hon en mer framträdande roll när hon blir knivskuren utanför dörren till sitt eget hus och genomgår en stor operation med lång återhämtning.

De flesta karaktärerna är kvinnor. Både starka, självständiga, hunsade och smått naiva kvinnor i 50-talets Sverige. Könsrollerna var tydliga, med djupa rötter och svåra att ändra på om man inte var oerhört trygg i sig själv. Var det något fel på en om man inte strävade efter att gifta sig och få barn? Är man en dålig maka och mor om man inte finner hushållsarbetet tillfredsställande? Den första abortlagen kom 1938 och innebar att en graviditet kunde avbrytas av t.ex. medicinska skäl eller om den uppkommit genom våldtäkt. Däremot var det fortfarande olagligt att avbryta en graviditet för att man inte ville ha barnet eller om man ansåg att man inte hade möjligheter att ta hand om det. Då var det adoption som gällde. När Nancy Brandh blir gravid för tredje gången inom äktenskapet finns det ingen som ifrågasätter någonting. Ullas vän Gittan är bara 17 år när hon blir gravid av misstag och det hyssjas väldeliga. Helt olika förutsättningar.

En av anledningarna att jag tycker så mycket om båda böckerna om lasarettet i Ekstad är det är så intressant att jämföra sjukvården då och nu. Dagens sjukvård lämnar mycket övrigt att önska, men nu för tiden fokuserar man åtminstone på patientvård i stället för titlar eller att alla patienter ska vara tvättade och stå (givakt) vid sina sängar när läkarna går ronden. Karin Wahlberg är själv läkare och vet vad hon skriver om, men hon är även väldigt skicklig på att sätta stämningen med hjälp av miljöer och dialog. Visserligen var jag inte född 1954, men jag känner ändå igen mycket som fortfarande var aktuellt 11 år senare. Stark nostalgi! Då kan jag börja vänta på den tredje delen då.

Pottungen

“Pottungen” av Ann Laestadius Larsson. Den fristående fortsättningen på “Barnbruden” . Det har gått några år och hunnit bli 1792 strax efter att Gustav III blivit skjuten. Kungens son är för ung för att ta över tronen när kungen dör och i stället blir hertig Karl förmyndarregent. Tillsammans med Gustaf Reuterholm inför de flera drastiska förändringar bl.a. inför de tryckfrihetslagen. I Frankrike pågår revolutionen och adeln halshuggs effektivt med den nya giljotinen. Den upproriska stämningen sprider sig även till Sverige där protesterna mot regimen växer, mycket tack vare att censuren försvunnit.

Hur har det gått för Charlotta, Sophie och Johanna? Charlotta och Sophie är fortsatt nära vänner även om Sophie känner sig sliten mellan hovet och sin familj. Charlottas äktenskap med hertig Karl går upp och ned som en berg- och dalbana. Ena stunden ser de knappt varandra för att i nästa stund försonas och gör det ena försöket efter det andra att få en son. Tillsammans med Sophie startar de en kvinnosalong, Blåstrumporna i syfte att ta reda på om kvinnor verkligen är så befriade från förstånd och sunt förnuft som de uppfostras till att tro. Johanna har en son, Nils, arbetar på en krog och drömmer om att bli självständig, fri. Hon får en möjlighet att starta en egen verksamhet som roddarmadam.

Vad är frihet? Charlotta och Sophie har alla möjliga ekonomiska privilegier, men hålls tillbaka av konventioner. De slipper gå hungriga och slita hårt, men är de fria? Johanna är ogift och har inga rättigheter över huvud taget tills hon får möjlighet att bli egen företagare, men även lever på männens villkor. Jag är kvinna år 2015 och är friare än vad de här kvinnorna var trots att jag är ekonomiskt beroende av min man, men jag har lagliga rättigheter och det finns ingen som ifrågasätter mitt förstånd. “Kvinnans begränsade skallmått jämfört med mäns beror på hennes breda bäcken. Mannen är aldrig bara man men kvinnan är och förblir sitt kön. Det är därför av vikt att hon har en därmed överensstämmande kroppskonstitution. Hertiginnans är med förlov sagt mer av manlig karaktär, därav svårigheterna hon tvingas genomlida.” (Ett samtal mellan kungen och hovläkaren vid en av Charlottas förlossningar.)

Det här är en bra bok, en väldigt intressant bok och jag kommer att läsa om den! Anna Laestadius Larsson har ett fantastiskt trovärdigt språk och jag kan utan problem leva mig in i miljöerna och villkoren. I efterordet tar hon upp en några år gammal undersökning som visar på att antalet kvinnor i läroböcker i historia är skrämmande få jämfört med antalet män och att det alltid skrivs om kungar, men aldrig om drottningar. Genom att skriva den här trilogin bidrar hon till att sätta ljuset på kvinnorna och det behövs.

 

 

 

 

Hedersmord och blodshämnd

“Abbas hjärta” av Sigrid Edsenius med Maria Lyckow som uppläsare. Igår hade jag en allmänt usel dag som toppades av krångel med Storytel-appen (jag blir utloggad och kan inte logga in igen utan att starta om mobilen) och den ena usla ljudboken efter den andra. Jag försökte lyssna på “STHLM DELETE”, men den var oerhört ointressant. Hårdkokt stil och språk, platta karaktärer och långsökt handling. Jag började lyssna på “Abbas hjärta” i stället.  Den var inte trevligare om jag uttrycker det så, men den var bättre, mycket bättre. Riktiga människor och – tyvärr – riktiga brott.

Abbas Rezai mördades av sin flickväns, Zahra, familj. De ogillade förhållandet, familjens heder riskerades. Mordet och tortyren beskrevs detaljerat, men kortfattat och jag var gråtfärdig. Hur kan man göra så mot en annan människa?! Boken väcker många känslor och tankarna virvlar. Jag försöker förstå. Jag vill förstå, men jag kan inte. Ren information och fakta kan jag ta till mig, men jag har inte förmågan att sätta mig in i det sättet att tänka. Det är mig lika främmande som att någon människa skulle vara mindre värd än andra. Hur kan en familjs heder vara viktigare än en människas liv? Hur känns det att tvingas fly från sitt hemland?

Något jag blev förvånad över, men som är värt att tänka på är att hedersmord inte är strikt kopplat till islam. Faktiskt. Det har att göra med patriarkalt styre där kvinnan inte har något värde. Det finns flera religioner som har hederstänkandet “Hedern är som ett glas vatten”, säger Zahras pappa, “om man spiller ut det kan man inte få det tillbaka.” Det som verkar skilja mordet på Abbas från de flesta andra hedersrelaterade morden är att de inte dödade Zahra; det är vanligare att båda mördas.

I Zahras familj var alla barn oerhört kontrollerade av främst pappan. De blev förödmjukade och misshandlade mer eller mindre dagligen. Familjetraditionen innebär att sönerna uppfostras till att hålla kolla på sina systrar. När hon gör något fel har de i uppgift att tillrättavisa, uppfostra, slå henne. Om de protesterar åker de själva dit. På ett sätt blir även de offer.

I boken “Medinas juvel” av Sherry Jones får man följa Muhammed från början när han blir Allahs profet och arbetar fram de levnadsregler som muslimerna skulle följa. I en av Muhammeds uppenbarelser föds idén med att kvinnan ska beslöjas eller sitta dold bakom en skärm. I första hand för sin egen skull (för att slippa alla liderliga blickar från män). I boken “Abbas hjärta” visar det sig att Zahras mamma tror på magi, att det är vanligt i den del av Afghanistan som hon och hennes man kommer ifrån. De hävdar att kvinnan utstrålar sexuell magi som mannen inte har en chans att stå emot och av den anledningen bör hon vara beslöjad. “Mannens heder sitter mellan kvinnans ben” är ett uttryck som finns i boken. Varför kan inte mannens heder bestå i att han klarar av att stå emot en (lockande) kvinna? Varför läggs ansvaret för hedern på en annan människa? Ta ansvar för dina egna handlingar, vill jag utbrista.

Vid tidpunkten för mordet på Abbas, november 2005, var både hedersbegreppet och hedersmord nytt i Sverige och för de svenska myndigheterna. Nu vet man att ett hedersmord alltid planeras i förväg, i första hand av familjens/klanens män och att det är vanligt att en yngre man som inte är straffmyndig tar på sig ansvaret. Det var Zahras äldsta bror, som var 17 år då som tog på sig ansvaret och i rättegången som följde friades föräldrarna helt. Det gick några år medan brodern satt av straffet på en ungdomsvårdsanstalt och kom i kontakt med en psykolog som en del av behandlingen. De samtalen fick honom att tänka om och han bad om resning i fallet. Tillsammans med den tekniska bevisningen förklarades föräldrarna skyldiga till mord och dömdes till fleråriga fängelsestraff med livstids utvisning efter avtjänat straff. Brodern hade vid det laget suttit av det straff han dömdes till vid den andra rättegången.

Den tanke som får starkast fäste hos mig efter att ha lyssnat färdigt är att, så länge det finns kulturer som värdesätter familjens heder högre än kärleken till sina barn kommer det att vara svårt att få fred på jorden. Hederstänkandet begränsas inte till familjen eller klanen. Hedern kan gälla ett helt land, en religion. Så länge det finns kulturer där männen har totalitär makt är det kört. En annan tanke rör Elins förre pojkvän och hans familj som har en form av hederstänkande, men jag vet inte hur stark. Vad skulle ha hänt om Elin och han hade framhärdat med sitt förhållande?

“En lyckad blandning av siden och löss”

“Barnbruden” av Anna Laestadius Larsson handlar om, i första hand, Hedvig Elisabeth Charlotta som är utsedd att bli gift med hertig Karl, bror till Sveriges kung Gustav III. Det är juni 1774 och Charlotta är bara 15 år. Ombord på fartyget finner hon en vän i Sophia von Fersen, syster till den beryktade Axel von Fersen. Sophia hjälper Charlotta att komma in i hovlivet runt Gustav III. Trots att kung Gustav III har varit gift i närmare 10 år har han ännu ingen tronföljare och flyttar över ansvaret på sin bror hertigen i hans äktenskap med Charlotta. Längst ned i tjänstefolkets hackordning finns Pottungen som tar hand om kungligheternas nattkärl och rövdukar. Pottungen kan inte tala, men Charlotta får upp ögonen för henne och börjar undervisa henne sakta men säkert.

1770-talets Stockholm med Slottet och Den kungliga operan som navet i hovets alla intriger. “En lyckad blandning av siden och löss, allvar och underhållning.” enligt tidningen Amelia. Jag håller med. Det är en historisk roman när den är som bäst med trovärdiga karaktärer och dialoger och miljöbeskrivningar som får mig att transporteras dit varje gång jag öppnar boken för att läsa. Det fanns en mening som gav mig tydliga bilder av hur det förmodligen såg ut. “Klick, sade det när samtliga hovfröknar fällde upp sina solfjädrar och gömde sig bakom dem. Ovanför plirade deras ögon ogenerat nyfikna.” Det skulle göra sig snyggt på film.

Hedvig Elisabeth Charlotta skrev dagbok i brevform som hon hoppades kunde bli hennes arv till eftervärlden och så blev det. Hösten 2013 doktorerade historikern My Hellsing med en avhandling som lyfter fram Hedvig Elisabeth Charlottas politiska ambitioner. Anna Laestadius Larsson har planerat en trilogi och den andra delen, “Pottungen” läser jag just nu.