Överraskande bra

Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, “Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien “Släkten” med “Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på “Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på “Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!

Hur är det möjligt?!

Harmageddon. Ragnarök. Världens undergång. Nostradamus. Titanic. Jag drömde faktiskt om något Titanic-relaterat inatt och man behöver inte någon drömexpert för att begripa varför. Jag lade mig med hopp om att Hillary Clinton skulle klara det, men vaknade till Donald Trump som president i USA. Undergångsstämning. Jag förstår inte. Hur är det möjligt?! Trump i väster. Putin i öster och längre ned i Europa finns IS. Putin har skaffat sig makt på odemokratiska vägar. Trump har fått makt på demokratiska vägar. Båda är lika otäcka. Trump är så okunnig att det läskigt och Putin är enbart läskig. Jag trodde att amerikanerna var ett intelligent folk, men att de är så sugna på förändring för förändringens skull att de väljer en rasistisk, sexistisk, makthungrig, arrogant och okunnig människa till ledare för sitt land säger egentligen mer om dem än om den nya presidenten. Människor som Donald Trump och för all del Hillary Clinton som vill ha makt, som strävar efter makt, ska inte få makt. De är absolut minst lämpade för det. Makt förutsätter ödmjukhet, som i och för sig är väldigt oamerikanskt och vill man ha makt saknar man ödmjukhet. Begriper amerikanerna vad de har ställt till med??!!  Vet ni vad min första tanke var när jag vaknade i morse? Om det blir världskrig kommer jag att begå självmord innan jag blir lidande av det. Vilket jävla sätt att börja en dag.

Hur är det möjligt?! Det är november. Sverige ligger på norra halvklotet. Årstiden heter vinter. SMHI har varnat för snöfall, till och med kraftigt snöfall i en dryg vecka. Ändå blir det snökaos. Skolorna stänger. Hur är det möjligt?! Här i Rönninge har vi fått ca 10 cm snö och det räcker för att bussarna ska bli stående. I Kiruna är 10 cm snö som en fis i rymden. Snöröjarna har blivit tagna på sängen. Igen. Stockholms innerstad är bokstavligt talat insnöad. Lastbilar och bussar behöver inte dubbdäck före 1 december trots att det inte är så jävla märkligt om snön kommer redan i november, så de blir stående eller hamnar på sniskan över vägarna och stoppar upp all annan trafik. Och så alla snöanalfabeter som bor i den här delen av Sverige… Snofsiga dunjackor, pälsmössor som hör hemma i Ryssland och vinterkängor som tål allt från duggregn till 30 minusgrader – de använder paraply när det snöar. Jamenhärreguuuuud…. Ut i snön med er! Använd apostlahästarna. Låt det ta tid att ta sig fram, så slipper ni ta er till gymmet för att springa på löpbandet som en annan hamster i ett hjul. Ta fram skidorna och börja träna för Vasaloppet. Var inte såna mähän!

Träd 31

Attityder som måste ändras

Jag har lyssnat på 2 mycket tuffa böcker av Katarina Wennstam: “Flickan och skulden” och “En riktig våldtäktsman”. Den första boken tar upp samhällets inställning till våldtäktsoffer medan den andra boken handlar om förövaren. De är ensidiga var för sig och därför är det nödvändigt att lyssna på/läsa båda böckerna för att få en helhetsbild. Flera av fallen som Katarina Wennstam skriver om tas upp i båda böckerna och hjälper till att få en uppfattning av båda sidorna.

Det var jobbigt att lyssna på dem och jag kände att det var nödvändigt att vila hjärnan och känslorna genom lyssna på en lättsammare bok då och då. Varför utsätta sig för något som är så tungt när man inte måste? Jag vill förstå. Jag vill veta. Jag förstår fortfarande inte, men nu vet jag. Jag vet att det är mer angeläget att ändra på fördomar och att slå hål på myter än att ändra lagstiftningen. Det är bara 51 år sedan det blev förbjudet för en man att våldta sin hustru. Sverige ligger efter i utvecklingen när det handlar om lagstiftningen mot sexualbrott. Det spelar, som jag skrev, ingen roll när majoriteten av domarna och nämndemännen är män som inte själva har gjort upp med sin förlegade inställning till kvinnans sexualitet. Vi kan lagstifta oss blåa i ansiktet utan att det ändrar någonting om inte attityderna hos unga vuxna (15-25 år) ändras. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan säger nej mitt i själva samlaget – ett nej är ett nej. Det har ingen som helst betydelse hur kvinnan har varit klädd. Det har ingen som helst betydelse hur mycket kvinnan har druckit. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var kär i våldtäktsmannen. Det har ingen som helst betydelse när kvinnan miste sin oskuld. Det har ingen som helst betydelse hur många förhållanden kvinnan har haft. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var flirtig i början av kvällen. Ett nej är ett nej.

Det finns inga förmildrande omständigheter som kan försvara vare sig tafsande eller våldtäkt. I Kanada och i Storbritannien ska våldtäktsmannen kunna bevisa att kvinnan ville. Många förundersökningar läggs ned i brist på bevis och det blir ord mot ord. Det är alla schyssta män som måste ställa sig upp och börja prata om de attityder som är sundare. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän.

Suffragetter

Jag har sett en riktigt, riktigt bra film!! Det händer mer och mer sällan, men “Suffragette” var en fullträff! För många månader sedan hittade jag bilden nedan och satte upp den på min filmtavla hos Pinterest. Den är urläcker och stark och magkänslan sa att den här filmen är bra. Den hade inte haft Sverigepremiär vid tillfället och jag har väntat på den.

Suffragetter

Min magkänsla inbillade sig inte. Den var bra, riktigt, riktigt bra! Det är en viktig film och det förklarade jag för Elin som såg den med mig. Alla soffliggare som säger att de inte är intresserade av politik eller inte ids rösta borde se den här. Att ha rösträtt är ett privilegium, ett privilegium som andra har kämpat sig till för vår skull – både kvinnor och män – för inte ens alla män har alltid haft rösträtt. Suffragetterna (från latinets suffragium: röst vid val) med Emmeline Pankhurst i spetsen fanns i första hand i Storbritanninen och saknade en svensk motsvarighet. De hade kämpat i flera decennier utan att få gehör när Emmeline Pankhurst uppmanade medlemmarna i WSPU till civil olydnad. De pangade fönsterrutor och sprängde brevlådor, men de hade aldrig för avsikt att skada människor. Jag förstår dem för vad gör man när man inte blir hörd, när man blir förlöjligad och diskriminerad? I filmen går poliserna hårt åt kvinnorna och det var jobbigt att se. Suffragetterna hungerstrejkade ofta i fängelset och polisen ville inte att någon av de skulle dö för att på så sätt bli martyrer och därför tvångsmatades de genom slang i näsan. Fy fan! Carey Mulligan har huvudrollen som Maud Watts och hon gör en storartad insats! Helena Bonham-Carter har en biroll medan Meryl Streep i rollen som Emmeline Pankhurst endast visar sig i en enda scen. Brendan Gleeson (Mad Eye Moody från Harry Potter-filmerna) har rollen som den polis som leder arbetet med att försöka stoppa dem. Hans inställning ändras från kategorisk till medkännande. Det känns alltid bra att se en film om och med starka kvinnor! En annan bra film om kvinnor som baseras på verkliga händelser är “Flickorna i Dagenham”. Jag rekommenderar båda filmerna i utbildningssyfte och inte bara som underhållning.

När fick Sverige kvinnlig rösträtt då? 1919 och det placeras oss bland de första länderna. Nya Zeeland var först ut redan 1838 i den brittiska kolonin Pitcairn. Sist ut var Liechtenstein 1984. I filmens eftertexter nämns ett flertal länder (men inte Sverige – meh!) och på den sista raden kan man läsa att Saudi Arabien 2008 hade kvinnlig rösträtt på förslag. Ta inte din rätt att rösta för given…

 

Outgiven, men läst

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. “Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot.  Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.

Maktlöshet ger mig ångest

Pär och jag var hos svärisarna på middag i lördax. Det var bara vi 4 som när de kommer till oss. God mat och möjlighet till samtal. Det finns en förutsättning för att det ska bli lyckat. I alla fall när det gäller mig. Det gäller att svärmor inte hakar upp sig på världens eländiga tillstånd. Om hon gör det blir det snabbt olidligt och jag är inte ensam om att tycka det. Min svägerska brukar påpeka det för svärmor och hon är ju dottern, så svärmor kan väl hantera det, men hur blir det när jag, hennes svärdotter, tiger still tills allt brister? Det blir inte bra. Det var så det slutade i lördax och det blev inte bra.

Vi hade inte varit där i mer än 1 timme när det började handla om det ena jävelskapet efter det andra. Det kändes som om jag hade fastnat framför en extra svart upplaga av Rapport, men utan möjlighet att byta kanal. Ångest och irritation kröp längs ryggraden. Jag gjorde små inpass för att prova om det kunde hjälpa, men jag hade inte den rätta orken att argumentera. Tänk om Donald Trump, pengar utan hjärna, blir president? Smack! Putin håller öststaterna i ett grepp av terror och ingen verkar kunna stoppa honom. Pang – en rak höger! Det finns ingen solidaritet längre. Pow – en uppercut! Ingvar Kamprad är skatteplanerarnas superskurk. Däng! Det går åt helvete för Sverige. T.K.O! Då frågade jag varför vi pratade om det här. Mår de bättre av det? “Jaa…man kan påverka någon…” “Jag blir påverkad”, sa jag. “Jag mår dåligt. Jag vill åka hem nu!” Jag reste mig och gick mot hallen och då sa Pär det som han absolut inte ska säga vid ett sånt tillfälle: “Lugna ner dig!”. Jag klädde på mig, grävde fram hemnycklarna från fickan på Pärs jacka och gick. Samma sorts ångest, panik och flykt som på julafton 2014. När jag klev innanför dörren hemma, en knapp timme senare, blev jag äntligen lugnare. Marsvinen och Selma gjorde sitt till. Dem är ta mig tusan de enda jag orkar umgås med nu för tiden!

Jag kan se att det finns en poäng med att ha kunskap om hur världen ser ut och hur den fungerar. Jag kan oxå förstå att man kan ha ett behov av att ventilera sin oro, få bekräftelse på att man inte är ensam om att vara rädd. Det jag inte kan förstå är behovet av att rada upp skiten, grotta ned sig för att sedan konstatera att man inte kan göra något. Att allt var bättre förr. Jag får inte ut någonting av att förfasas över Donald Trump för jag har ingen möjlighet att påverka det. Jag mår inte bättre av att konstatera att Ingvar Kamprad, som redan har mer pengar än vad han kan göra av med, ändå inte drar sig för att lura åt sig mer, för jag kan inte påverka honom. Jag blir inte hjälpt av att inse att Sverige ligger mitt emellan en dåre i väst och en annan i öst för vad tusan kan jag göra åt det?! Maktlöshet ger mig ångest. Jag har oerhört svårt att tro att min svärmor som redan är deprimerad mår bra av att frossa i maktlöshet. Jag är ingen känslig liten porslinsdocka som inte tål otäckheter eller problem. Jag väljer att tackla de otäckheter och problem som jag har möjlighet att påverka, att göra något åt. Det är ren självbevarelsedrift för att orka stiga upp varje morgon.

Pär och jag har pratat igenom det här. Han var fly förbannad på mig när han kom hem. Svärisarna var sårade. Jag har bett om ursäkt och mer kan jag inte göra. Det var oartigt att bara rusa iväg, men jag har inte gjort något fel. Om de inte vill träffa mig mer pga. det här, så var vårt förhållande till varandra inte mycket att ha från början. Än en gång längtar jag till den lilla stugan i skogen hos ekorrarna och rådjuren…

 

När naiviteten dör

Den 22 juli 2011 hade jag redan slutat följa nyhetsbevakning över huvud taget för min hälsas skull, så när världen chockades av händelserna på Utöya tog jag inte in det. Min skyddande mur släppte bara in att någon hade skjutit ett flertal människor på en ö i Norge. Jag svepte förbi allt spekulerande och hela rättegången och registrerade knappt att han dömdes som skyldig. Det har snart gått 5 år och nu finns möjligheten att få all spekulationsfri fakta och kanske förstå varför. Åsne Seierstad har skrivit “En av oss – en berättelse om Norge” och jag har läst den för jag ville förstå varför. Nu inser jag vilken djävulskt uttänkt och planerad massaker Anders Breivik genomförde. Han dödade sammanlagt 77 människor där majoriteten var under 20 år. Han visste vad han gjorde. Han var medveten om det hela tiden. Han styrdes inte av några röster i huvudet. Det var ingen som tvingade honom till det. Han samarbetade inte med någon. Han följde inga order. Han gjorde inte motstånd när de grep honom eftersom det var en del av hans plan. I och med fängelsestraffet skulle den tredje och sista fasen inledas som skulle leda till utrotandet av islam.

Det här är en faktabok, bitvis dramatiserad. Åsne Seierstad intervjuade aldrig Anders Breivik. Han gick inte med på det. Hon var hänvisad till polisrapporter, vänner, kollegor, anhöriga till offren och det han själv skrivit; hans manifest och inlägg på internet. Det har blivit en berättelse (rapport?) med flyt. Hon är en skicklig författare. Den är spännande, bitvis fasansfull och väldigt intressant. Det är frustrerande att läsa om de futtiga misstag och ren och skär otur som ledde till att det tog onödigt lång tid för polisen att komma fram till Utöya. Jag kunde inte låta bli att jämföra med sjabblandet som uppstod när Olof Palme mördades. Det är händelser som går utanför vår föreställningsvärld. Det är alltid lätt att vara efterklok, men vill vi verkligen ha ett samhälle som alltid är rustat för att tackla terrorattacker? En sorts naivitet som har gått förlorad för både oss i Sverige och för Norge.

Anders Breivik sitter inlåst nu. Han fick 21 år för mord, men det är som någon säger att han borde ha fått 21 år gånger 77. Han bedömdes vara tillräknelig och dömdes “till förvaring” vilket innebär att straffet kan utvidgas med fem nya år, fem nya år, fem nya år och jag hoppas att det blir så.

En kvadrilogi

Jan Guillou har skrivit fyra böcker om Arn Magnusson, ”Vägen till Jerusalem”, ”Tempelriddaren”, ”Riket vid vägens slut” och ”Arvet efter Arn”. Berättelserna utspelar sig under en period av ungefär 100 år från Arn Magnussons födelse till hans barnbarn Birger Jarls död 1266. De fiktiva karaktärerna blandas med de verkliga. Arn Magnusson är fiktiv medan t.ex. Birger Jarl var en verklig person. Arns stora kärlek Cecilia Algotsdotter är delvis baserad på en verklig person.

Arn Magnussons mor Sigrid såg i en syn att hennes son var ämnad för stora saker och skickade därför iväg honom till cistercienserkloster där han fick en gedigen utbildning för både kropp och själ. Han fick lära sig allt från vapenstrid till latin och filosofi, men hans nyfikenhet gjorde att han provad på även fiske och matlagning för att inte tala om ridning. Vid 16 års ålder återvänder han hem och träffar då Cecilia Algotsdotter. Kärleken drabbar dem hårt och det bär sig inte bättre än att hon blir gravid innan de hunnit gifta sig. Straffet blir tilltaget i överkant. Arn får avtjäna 20 år som tempelriddare i det Heliga landet medan Cecilia får tillbringa tiden i kloster där hon plågas av abbedissan Rikissa. Barnet uppfostras av släktmedlemmar, så det stannar i familjen i väntan på föräldrarnas återkomst. Både Arns och Cecilias tro på sin kärlek till varandra och till Gud gör att de härdar ut. De återförenas och den här gången hinner de gifta sig. Tillsammans bygger de upp Forsvik där utbildning och hantverk ligger till grund för en fredlig tillvaro, men kampen om kungakronan fortsätter och så småningom bildas det rike som kommer att kallas Sverige.

En lektion i historia på ungefär 70 timmar och det var en ren njutning! Jan Guillou tillhör vad jag kallar ”den gamla skolan” som verkligen kan svenska och som utnyttjar språkets möjligheter och rikedom. Språket har naturligtvis mycket att göra med tidsperioden för det är förstås annorlunda i böckerna om agent Carl Hamilton. Miljöerna är målande och tydliga och jag har inga problem att känna historiens vingslag. Dialogerna känns trovärdiga. Jag kan endast fantisera om hur mycket forskning som krävs för att skriva den här sortens gedigna historiska berättelser.

Det är Tomas Bolme som läser samtliga böcker och han gör det så bra! En väldigt behaglig och snäll röst med ett skönt, ganska långsamt tempo. Han har språköra för han klarar av både engelska, tyska och franska. Han har blivit en av mina stora favoriter bland uppläsarna.

Sjukvård 1954

“Livet går vidare” av Karin Wahlberg. Jag har precis läst ut den andra delen om livet i och kring lasarettet i Ekstad. Det här är en underbar bok och jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok för de positiva intrycken blir så många att de krockar på vägen ut till fingrarna och tangentbordet. I början av året läste jag den första delen, “Än finns det hopp”, och har väntat otåligt på att nästa bok skulle komma ut som pocket.

Livet går vidare i Ekstad. Doktorinnan Nancy Brandh är gravid med allt vad det innebär av sömnsvårigheter och svullna fötter. Dessutom stänger hennes man, Egon, henne ute från sitt liv och sina tankar. Ella-Kristin förbereder sitt bröllop och liv tillsammans med Carl samtidigt som Carl känner sig tveksam och rastlös när det gäller beslutet att fortsätta på Epidemin. Ulla har tillfrisknat från polion. Hon fortsätter studierna, men med en annan inriktning än den att bli sjuksköterska. Stina vill bli barnmorska och tjänstgör på mödravården och förlossningen där intrycken blir starka och väcker många funderingar. Hennes kontakt med Wilma bär på ett löfte om varaktighet och innerlighet, men det tar tid. I förra boken fick vi träffa Evelina Winnerstrand när hon besökte lasarettet och i den här boken får hon en mer framträdande roll när hon blir knivskuren utanför dörren till sitt eget hus och genomgår en stor operation med lång återhämtning.

De flesta karaktärerna är kvinnor. Både starka, självständiga, hunsade och smått naiva kvinnor i 50-talets Sverige. Könsrollerna var tydliga, med djupa rötter och svåra att ändra på om man inte var oerhört trygg i sig själv. Var det något fel på en om man inte strävade efter att gifta sig och få barn? Är man en dålig maka och mor om man inte finner hushållsarbetet tillfredsställande? Den första abortlagen kom 1938 och innebar att en graviditet kunde avbrytas av t.ex. medicinska skäl eller om den uppkommit genom våldtäkt. Däremot var det fortfarande olagligt att avbryta en graviditet för att man inte ville ha barnet eller om man ansåg att man inte hade möjligheter att ta hand om det. Då var det adoption som gällde. När Nancy Brandh blir gravid för tredje gången inom äktenskapet finns det ingen som ifrågasätter någonting. Ullas vän Gittan är bara 17 år när hon blir gravid av misstag och det hyssjas väldeliga. Helt olika förutsättningar.

En av anledningarna att jag tycker så mycket om båda böckerna om lasarettet i Ekstad är det är så intressant att jämföra sjukvården då och nu. Dagens sjukvård lämnar mycket övrigt att önska, men nu för tiden fokuserar man åtminstone på patientvård i stället för titlar eller att alla patienter ska vara tvättade och stå (givakt) vid sina sängar när läkarna går ronden. Karin Wahlberg är själv läkare och vet vad hon skriver om, men hon är även väldigt skicklig på att sätta stämningen med hjälp av miljöer och dialog. Visserligen var jag inte född 1954, men jag känner ändå igen mycket som fortfarande var aktuellt 11 år senare. Stark nostalgi! Då kan jag börja vänta på den tredje delen då.

Pottungen

“Pottungen” av Ann Laestadius Larsson. Den fristående fortsättningen på “Barnbruden” . Det har gått några år och hunnit bli 1792 strax efter att Gustav III blivit skjuten. Kungens son är för ung för att ta över tronen när kungen dör och i stället blir hertig Karl förmyndarregent. Tillsammans med Gustaf Reuterholm inför de flera drastiska förändringar bl.a. inför de tryckfrihetslagen. I Frankrike pågår revolutionen och adeln halshuggs effektivt med den nya giljotinen. Den upproriska stämningen sprider sig även till Sverige där protesterna mot regimen växer, mycket tack vare att censuren försvunnit.

Hur har det gått för Charlotta, Sophie och Johanna? Charlotta och Sophie är fortsatt nära vänner även om Sophie känner sig sliten mellan hovet och sin familj. Charlottas äktenskap med hertig Karl går upp och ned som en berg- och dalbana. Ena stunden ser de knappt varandra för att i nästa stund försonas och gör det ena försöket efter det andra att få en son. Tillsammans med Sophie startar de en kvinnosalong, Blåstrumporna i syfte att ta reda på om kvinnor verkligen är så befriade från förstånd och sunt förnuft som de uppfostras till att tro. Johanna har en son, Nils, arbetar på en krog och drömmer om att bli självständig, fri. Hon får en möjlighet att starta en egen verksamhet som roddarmadam.

Vad är frihet? Charlotta och Sophie har alla möjliga ekonomiska privilegier, men hålls tillbaka av konventioner. De slipper gå hungriga och slita hårt, men är de fria? Johanna är ogift och har inga rättigheter över huvud taget tills hon får möjlighet att bli egen företagare, men även lever på männens villkor. Jag är kvinna år 2015 och är friare än vad de här kvinnorna var trots att jag är ekonomiskt beroende av min man, men jag har lagliga rättigheter och det finns ingen som ifrågasätter mitt förstånd. “Kvinnans begränsade skallmått jämfört med mäns beror på hennes breda bäcken. Mannen är aldrig bara man men kvinnan är och förblir sitt kön. Det är därför av vikt att hon har en därmed överensstämmande kroppskonstitution. Hertiginnans är med förlov sagt mer av manlig karaktär, därav svårigheterna hon tvingas genomlida.” (Ett samtal mellan kungen och hovläkaren vid en av Charlottas förlossningar.)

Det här är en bra bok, en väldigt intressant bok och jag kommer att läsa om den! Anna Laestadius Larsson har ett fantastiskt trovärdigt språk och jag kan utan problem leva mig in i miljöerna och villkoren. I efterordet tar hon upp en några år gammal undersökning som visar på att antalet kvinnor i läroböcker i historia är skrämmande få jämfört med antalet män och att det alltid skrivs om kungar, men aldrig om drottningar. Genom att skriva den här trilogin bidrar hon till att sätta ljuset på kvinnorna och det behövs.