Etikett: Robin

Raskt marscherat

Pär är i Göteborg för att delta i en yrkesmässig konferens av något slag, så idag var det bara för mig att upp & hoppa vid 8 för att ge marsvinen frukost, men det tog inte emot särskilt mycket och eftersom jag hade ångan uppe gick jag ut en sväng. En långsam promenad på 55 minuter medan jag lyssnade på en bok. Det var betydligt svalare idag, varmt i solen och svala vindar. Omslaget kom igår kväll med kraftiga vindbyar på kvällen. Det var skönt att komma ut! Kroppen blir konstig av att bara sitta och ligga ned flera dagar i rad. Förkylningen marscherar raskt. Idag är jag ganska hostig, men inte alls som igår. Om den följer det vanliga mönstret övergår den i hackhosta som har för vana att söla i stället för att marschera raskt…

Körsbärsblom

Förra våren planterades mängder av tulpaner vid gymnasiet och nu är det dax för dem att blomma igen! Det borde komma upp fler för det var många olika färger.
Förra våren planterades mängder av tulpaner vid gymnasiet och nu är det dax för dem att blomma igen! Det borde komma upp fler för det var många olika färger.

Det är jag som är på hemmaplan och därför borde jag känna att jag kan vara mig själv, men icke. Robin bor här tillsammans med Elin i några dagar pga. stambyte i fastigheten där han bor. Det är jobbigt! Det är sååå jobbigt… Det har ingenting att göra med honom för det hade inte spelat någon roll vem av mina få bekantskaper som hade behövt logi för resultatet hade blivit det samma: ett icke avslappnat tillstånd. Om Elin och/eller han hade haft ett arbete och därmed varit hemifrån på dagtid hade situationen blivit en annan. Från att nästan inte alls ha umgåtts med honom är han här 24/7 – så tvära kast att jag får pisksnärtskador. Det var i lördags som han sa att “Jag vet inte om Elin har frågat om det går bra att jag bor här i några dagar?”. Han kom 2 dagar senare. Om jag inte var så väluppfostrad hade jag sagt nej. I stället kör jag med passiv aggressivitet genom att blogga om det. Lite av en flashback från sommaren för 2(?) år sedan när de var i Umeå och jag hade (betalt) ansvar för Selma och Elin ringer och frågar om det går bra att de stannar kvar i en dag längre. ?!?! Jag tycker inte om när någon framställer det som att jag har ett val när jag i själva verket ställs inför ett faktum.

Att våga låta bli att vara misstänksam

Har ni tänkt på vilken låg status begrepp som naiv och godtrogen har? De har blivit synonymer till idiot. Vem vill bli klassad som idiot? Inte jag, men för att slippa undan det måste jag bli mer misstänksam, visa större misstro och vara skeptisk och ifrågasättande till allt. Det är slitigt och det får mig att må dåligt. Jag blir deprimerad av att vara negativ. Duh! Jag vill vara positiv och ha tilltro till mina närmaste medmänniskor (även om jag inte har det till Människan).

Igår eftermiddag ringde 2 unga killar på dörren. De representerade Oxfam och raggade bidragsgivare som vill skänka pengar för att fler familjer Långt Borta ska få rent dricksvatten. De hade neongröna västar med Oxfam tvärs över bröstet och de hade ID-brickor och de hade massor av information. Mitt misstänksamma introverta jag ville säga att jag inte var intresserad, men hjärnan kortslöt sig och jag fick inte fram ett ljud och det utnyttjade den ene killen genom att prata på. Just igår hade jag turen att Pär var hemma och hans hjärna fungerade och medan han ställde frågor lyssnade jag. Det slutade med att killarna satt i vårt kök medan Pär försedde de med de nödvändiga uppgifterna för bidrag via autogiro. Mitt misstänksamma jag som inte vill bli kallad för idiot funderade på om jag inte borde fota deras ID-brickor med mobilen uti fall att och “Pratar den andre killen alltid så där otroligt mycket för att distrahera?!”. Varken Pär eller jag kände dåliga vibbar, men om vi trots allt blev lurade, så tar vi den smällen. De är alla oärliga typer i legitima uniformer som sabbar för alla de som faktiskt är ärliga. “Du läser väl tidningarna? De bryter sig in och rånar gamlingar hela tiden!” Jag kan helt ärligt säga att om jag hade varit ensam hemma hade jag inte släppt in dem. Idiot eller ej.

Samma dilemma uppstod när jag var tvungen att beställa reparation av tvättmaskinen (6 år gammal, 5 års garanti – meh!). Den sjukskrev sig för en vecka sedan och det var ingen överraskning. Den hade visat tecken på utbrändhet ett bra tag genom att inte orka centrifugera eller tömma ut vattnet. De paranoida tankarna gällade herr Reparatör tog sig uttryck i om jag skulle kräva att få se ID-handling innan jag släppte in honom och om jag skulle undvika att avslöja att jag var ensam med stort E (Pär har åkt till Öland och Elin bor hos Robin). “Oj, ett sms från MIN MAN som kommer hem på lunch om 10 minuter och oj, igen – han har med sig VÅR DOTTER!” Jag skulle ta en kurs i självförsvar om det inte var för att jag är så introvert att jag hellre tampas med bovarna själv (jag har ju 2 marsvin med vassa tänder och klor) än konfronteras med en grupp människor. 20 över 11 ringde herr Reparatör på dörren och sa: “Tvättmaskin?”. Han presenterade sig inte utan klev på och raka vägen in i badrummet, försäkrade sig om att han hade fattat vad felet var och så satte han igång. Det tog 1,5 timme med liten assistans från mig. Diagnosen blev inte utbrändhet utan förstoppning. Avlagringar, förmodligen bestående av hö och marsvinspäls hade korkat igen slangen så till den milda grad att han fick byta den helt. “Nu ska den fungera igen.”, sa han innan han samlade ihop sina verktyg och den gamla slangen och gick lika tvärt som han kom. Det kommer en faktura, men jag hann inte fråga på hur mycket. Jag hann heller inte fråga var i maskinen han hittade 3 av Elins små, vita strumpor som har varit efterlysta i evigheter och som låg kvar på badrumsgolvet täckta av ingrodda dammtussar. Det är ingen myt att tvättmaskinen äter strumpor, men det krävs en obduktion för att få tillbaka dem.

Jag har tvättat 3 maskiner, så den fungerar och är åter i aktiv tjänst!

Galapagos och MoS

En riktigt bra dag för mig är en som jag inte har några förväntningar på, men som visar sig bli himla trevlig där allt flyter och klickar och helt enkelt fungerar. Idag var en sån dag. Vi åkte hemifrån klockan 13 och körde först hem till Robin där vi släppte av Elin och Selma. Sedan fortsatte Pär och jag till Naturhistoriska där vi hade köpt biljetter till en film om Galapagos på Cosmonova. Den var i 3D, så vi fick låna glasögon som visade sig vara rejäla doningar och fjärran från den pappvariant med grön plast för höger öga och röd plast för vänster. Det var så läckert och mycket intressant! Galapagos-öarna är så pass isolerade att det har utvecklats helt nya arter. En skrakfågel där vingarna har krympt och inte längre fungerar att flyga med samtidigt som kroppen har blivit tyngre och spolformad för att den ska kunna simma under vattnet. En pingvinart som förirrat sig från sydpolen och för att klara sig i det varma klimatet har krympt till halva storleken. Förutom sälar verkar det inte finnas däggdjur där. Måtte människan aldrig förstöra de öarna!

Sedan åkte vi till Mall of Scandinavia i Solna. Det positiva först: det var snyggt, väldigt snyggt. Och fräscht (Gallerian och Skäris kan slänga sig i väggen!). Garaget var målat i sektioner av orange, ljusgrönt och rosa – jag gillar färg! – med roliga prickar i olika storlekar. Toaletterna var fräscha, rymliga och gratis. Vi åt middag på Indian Garden (Chicken Tikka och nan-bröd) och det var väldigt gott. Lindt har en egen affär där jag plockade ihop en påse med mina favoriter bland deras chokladkulor. På Hemtex gjorde vi fyndet med stort F i form av rabatter på sammanlagt 1400 kr när vi köpte ett nytt täcke och 2 nya kuddar till mig. Det tunna, svala duntäcket var prissänkt med en tusing och kuddarna var 2 för 1. Det negativa: det är sinnessjukt!!! Så stort och allt med syftet att spendera pengar. Det kan omöjligt finnas behov för ännu en galleria! De har öppet till 20 varenda jäkla dag, till och med idag (Valborg) och ännu hemskare i morgon, 1:a maj. Det kändes så amerikanskt äckelvräkigt och gjorde mig beklämd. Det tar ca 45 minuter att åka dit, så det lär inte bli alltför ofta.

En marsvinsviskare och viktnedgång

Mimmi återhämtar sig inte lika kvickt som vid de tidigare operationerna. Veterinären ringde idag för att höra hur det har gått. Jag sa att Mimmi inte är så pigg och att det är svårt att få i henne något vid stödmatningen trots att hon är inslagen i en handduk. Det faktum att hon protesterar och det ordentligt är ett tecken på att hon inte är i alltför dålig form, men det blir stödmatning ett bra tag verkar det som. Varken Pär eller jag är bra på det där. Pär är för hetsig och jag tycker att det är känslomässigt skitjobbigt även om jag lyckades riktigt bra idag för då hade jag slagit in henne ordentligt. Elin, även kallad Lill-Matte, visade sig vara en marsvinsviskare. Hon är lugn. Hon lyckades få i Mimmi mest inklusive medicinen! Elin har fått jobbet och får inte åka tillbaka till Robin förrän Mimmi mår bra.

Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.
Inlindad i en handduk efter att vår egen marsvinsviskare har stödmatat henne. Hon ser inte alltför missnöjd ut, men hon var tvungen att återställa frisyren efteråt.

5 procent av 105 kg är 5 kg. Det behövs egentligen inte mer för att förbättra min hälsa avsevärt. Jag vill gå ned ytterligare 30 kg, men rent hälsomässigt kommer effekten redan efter 5 kg och det känns mindre betungande. När det talas och skrivs om fetma är det alltid i samband med hälsorisker som hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes och ledbesvär. Det är förmodligen ett av motiven  för oss tjockisar att vilja gå ned i vikt och det är de argumenten som nära & kära samt läkarkåren använder när de inte tycker att vi anstränger oss tillräckligt mycket. Den krassa verkligheten är samhällets attityd till oss som väger för mycket: vi är äckliga, vi är lata, vi är karaktärslösa och dumma i huvudet. Man måste vara jävligt tjockhudad för att kunna strunta i det. Ibland får jag lust att göra ett stort plakat där det står att min sköldkörtel fick spel pga. havandeskapsförgiftning och att det var efter det jag började gå upp i vikt och att det är den hormonbaserade körteln som nu gör det svårare för mig att bli av med kilona plus det faktum att jag har nått klimakteriet som är den största jäkla bromsklossen i viktminskningens historia. Det finns läkare som säger att man måste träna på elitnivå för att gå ned i vikt när man väl har nått klimakteriet. Uppmuntrande, eller hur? Det är inte som jag skyller ifrån mig. Det är fakta som inte fungerar som en sporre utan som gör att jag blir kräkleds på alltihop ungefär 75 gånger per dag.

Jätten från Cornwall

“Silkesmasken” av Robert Galbraith ä.k. JK Rowling. Den andra boken om Cormoran Strike och hans partner Robin Ellacott. För 4 månader sedan läste jag den första och tyckte mycket om den. Den här var precis lika bra!

Författaren Owen Quine är inte omtyckt. Han är oerhört egocentrisk och har betydligt högre tankar om sitt författarskap än vad någon annan har. När han försvinner kontaktar hans fru Leonora Cormoran Strike för att hitta honom. Eftersom Owen Quine har för vana att försvinna för kortare perioder är hon mer arg än orolig. Strike hittar honom, men han är död. Mördad. Sökandet övergår i jakten på en mördare och tar Strike härs och tvärs över London med hjälp av käpp, tunnelbana och taxi. Robin gör sitt bästa för att Strike ska få upp ögonen för hennes potential. I takt med att hon gör sig oumbärlig växer vänskapen mellan henne och Cormoran fram och det är hjärtevärmande att läsa.

När jag läser texten får jag känslan av att tuff redigering. Det är inte direkt avskalat, men det finns inte mycket onödigt heller. Avvägt och balanserat. Härliga dialoger och målande miljöer. Rik vokabulär och härlig humor. Det finns ingenting som jag inte tycker om hos Robert Galbraith, men jag erkänner att om jag inte hade vetat vem som döljer sig bakom pseudonymen hade jag förmodligen inte läst boken. JK Rowling är en av mina absoluta favoriter, men deckare som sådana är jag rätt trött på.