Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Idag är jag tacksam för …
… att varken Pär eller jag har ätit de lyxiga chokladpraliner som vi fick av Elin och Robin förra veckan. Förrän nu. Hehe.
… att jag inte har haft lika ont i halsen idag.
… möjligheten att lyssna på s.k. klassiker hos Storytel.
Berg och dalbana är bara förnamnet! Jag fick ångest igår kväll som triggade vallningarna som triggade ångesten som fick mig att äcklas över min feta kropp och fick mig att slå på mig själv igen. När det närmade sig läggdax drog det igång igen och jag ville inte gå och lägga mig för det skulle bara leda till att jag somnade och så skulle en ny dag i helvetet börja, så jag satt uppe för länge, till efter halv 1 och när jag väl kommit i säng kunde jag inte ligga kvar, än mindre somna. Då mindes jag att jag ju har möjlighet att ta 2 extra Nozinan om jag har svårt att somna, så det gjorde jag och sedan låg jag och lyssnade på lugn musik och somnade väl efter halv 2. I morse var ångesten där igen (eller fortfarande?). Det var den som fick mig upp och ut trots att jag kände mig för trött, men min feta lekamen behövde tuktas. Jag gick den långa rundan, 85 minuter och det gick tungt och vingligt. I stället för att duscha direkt när jag kom hem gjorde jag en mugg te, men jag var så fruktansvärt trött och så började jag gråta. Jag vill inte må så här!! Jag vet att det är övergående, men är det värt besväret?! Varför gör jag inte bara slut på alltihop??!! Efter duschen gick jag och lade mig och sov till efter 14 när Pär väckte mig. Elin och Robin skulle komma hit på middag (tro det eller ej, men Elins nuvarande pojkvän heter Robin precis som hennes före detta, men den här Robin är långt ifrån ett stolpskott – han är ett fynd!). Jag mådde bättre, frös som en gris, men kände mig lugn och middagen blev väldigt trevlig. De är så mysiga, båda 2! Nu är jag trött igen, men hyfsat lugn och jag tänker se till att komma i säng när jag är som tröttast. Det har varit en berg och dalbana, som sagt. Fy fan vilken jävla dag….
De senaste veckorna har varit intensiva.
De idiotiska glasögonen som jag sett fram emot ledde till besvikelse och ångest. De ligger i sitt fodral nu och jag jobbar på att orka ta mig hela jävla vägen till optikern och argumentera med dem igen. Blä.
Pär har varit sjuk; han “kraschade” på sitt alldeles speciella vis genom att sova i närmare 2 dygn och sedan fortsätta på samma sätt. Jag blir oroligare för varje gång. Jag är övertygad om att krascherna kommer med tätare intervaller och kanske slutar i kraschen med stort K.
Selma blev dålig och hela familjen blev, som vanligt, engagerad. Sedan dog hon. Det är en vecka sedan och jag är stum av saknad. Så sent som i morse var jag väldigt nära att säga “God morgon, Selmis!” när jag hälsade på Elin. Som jag brukade göra. Marsvinen lämnar tomrum efter sig när de försvinner, men Selma var med på ett annat sätt i och med att hon snodde runt fötterna på oss och ville vara med och tomrummet känns större…
Elin ska flytta hemifrån! Hon har hittat en etta på 32 kvm här i Rönninge. Igår skrev hon på kontraktet och om drygt 2 veckor får hon nycklarna. Pär och hon var på visning för bara 2 veckor sedan och jag följde med på en andra titt tisdagen efter. Den är så mysig! Ett fräscht badrum och ett rejält kök, sovalkov och fönster mot föreningens grönområde. 20 minuters promenad härifrån (vid Nytorpsskolan längs en av mina vanligaste promenader) och med busshållplatsen utanför porten. En liten förening. Pär och jag finns med i bakgrunden rent ekonomiskt, men det är hon som står som ägare. Elin och Robin gjorde slut för någon månad sedan efter att det hade varit på gång en längre tid. I och med det försvann möjligheten till samboende och även hennes sug efter att bo så nära Stockholm som möjligt (han bor i Örnsberg). Så dyker den här lilla lyan upp som en skänk från ovan (en skänk på 1,5 miljon vill säga…) och så – tjong! – flyttar vår snorpa hemifrån lagom till jul.
När vi ändå lånar pengar till lägenhetsköpet, så lånar vi lite extra för att äntligen göra något åt övervåningen. Och så ska vi byta ut bänkbelysningen i köket. Och sen ska vi tapetsera om i Elins rum och ställa in en extrasäng, en fåtölj, en lampa och ett bord och sen kommer jag att få en läshörna medan Pär får den efterlängtade nya teven med surroundljud-system.
Det har varit intensivt och det verkar inte lugna ned sig än på ett tag.
En promenad på 60 minuter. Klockan var inte mer än 9 när jag gick och det var bara 5 grader. Solen strålade och för en gångs skull blåste det inte. Det var på gränsen att jag hade behövt handskar. Jag drog tröjärmarna över händerna och efter 10 minuter hade jag fått upp värmen. Det var en kanonrunda! Orken fanns. Lusten fanns. Jag gick en runda med många uppförsbackar, men de utgjorde inget problem. Hoppas att det inte var en engångsföreteelse….
“When your heart is weak” med Cock Robin. Det är mycket möjligt att jag har haft med den i min gamla blogg, så nu är det dax att den presenteras här. En låt från 1986-87 som jag har älskat från första stund. Idag upptäckte jag att den är perfekt att promenera till när man inte har så högt tempo. Jag lyssnade på den 5 gånger om den sista biten hem.Höj volymen och lyssna på basen – gåshud och endorfiner!
“Karriär i ondska” av Robert “JK Rowling” Galbraith. Den tredje boken om Cormoran Strike och hans envisa partner Robin Ellacott. För 2 år sedan läste jag den första delen, “Gökens rop” och strax efter den andra delen, “Silkesmasken“.
Efter att ha löst 2 uppmärksammade fall går det riktigt bra för Cormoran Strikes detektivbyrå. Visserligen har han blivit ovän med större delen av poliskåren, men han klarar sig bra utan den. “Karriär i ondska” börjar med att Robin får ta emot ett paket som visar sig innehålla ett avhugget ben från en kvinna. Försändelsen är adresserad till Robin och det tycker Strike är illavarslande. Det finns en symbolik i att det är ett högerben som är kapat på exakt samma sätt som Strikes högerben är. Han behöver inte fundera särskilt länge innan han kan nämna 3 tänkbara gärningsmän som förmodligen vill komma åt honom. I den här delen får vi veta mer om varför Robin hoppade av universitetet och så är ju hennes och Matthews bröllopsplaner i full sving.
Den här delen är råare och blodigare än de tidigare och även om det inte är i närheten av hur de flesta deckare är nu för tiden, så hoppas jag innerligt att Robert Galbraith inte har för avsikt att fortsätta längs den banan i syfte att locka läsare! I övrigt håller boken samma höga klass med levande miljöer och personbeskrivningar och dialoger – Robert Galbraith är en mästare på dialoger! De för handlingen framåt samtidigt som karaktärerna blir tydligare. Jag har även lyssnat på böckerna och Niklas Falk är väldigt skicklig på att utnyttja dialogerna.
Blue Öyster Cult går som en musikalisk röd tråd genom hela boken. Jag känner igen namnet på gruppen, men har aldrig hört någon låt. Jag tar med det största hit, “Don’t fear the reaper”.
Igår, söndag, var det varmt – 27 grader – och jag var sänkt. Det blev en nödvändig vilodag. Det fläktade rejält och idag var det inte mer än 19 grader med riktigt svalavindar. Idag promenerade jag 65 minuter och hade ett riktigt bra tempo halva tiden. Sedan kändes benen lätt stumma och jag fick sänka den otroliga hastigheten. Det var skönt! Däremot har mina ögon haft det överjävligt idag pga pollen. De är röda, svider och kliar. Jag vill plocka ut dem och lägga dem mörkt och svalt. Idag har jag maxat Livostin-dropparna. Jag har plockat fram min sovmask som har en kyldel som kan stoppas in i masken och det är skönt!
Vägning: 96,8 kg som innebär att jag har gått ned 1,5 kg sedan i onsdags. Mitt snabba agerande när lakritsfiskarna åkte ut var rätt. Jag har inte haft varken godis eller chips under långhelgen. Jag har haft kakor från Kaffestugan och efter varje middag åt jag 3 vaniljdrömmar och 3 schackrutor som efterrätt. Jag blev mätt, det var gott och jag kände inget behov av kvällsmål. Jag har oxå börjat lägga mig tidigare av den enkla anledningen att jag är trött och datorn är tråkig och där försvinner en ät-fälla.
Det var mors dag igår. Vi firar det inte, men säger naturligtvis grattis. Igår fick jag en så fin bild på FB från Selma och Elin som har bott hos Robin i 3 veckor nu. “Till världens bästa mormor!” från Selma och Elin.
“Av en annan värld” av Katherine Webb. För ett drygt år sedan läste jag hennes första bok “Carolines arv” som jag blev helt såld på. Även i den här senare boken väver hon samman dåtid och nutid mycket skickligt.
1911. Cat Morley kommer till prästgården i byn Cold Ash Holt för att börja sin tjänst hos kyrkoherden. I samma veva anländer även ockultisten/teosofen Robin Durrant. Cat har tuffa erfarenheter i bagaget och har taggarna utåt från början. Att vara tjänsteflicka är inte ett liv hon strävar efter. Kyrkoherdens fru känner sig väldigt osäker i förhållande till Cat och upplever det som att hon blir genomskådad. Hennes äktenskap är, milt uttryckt, problemfyllt. Kyrkohederns är betydligt mer intresserad av att försöka fånga naturandar på bild tillsammans med herr Durrant.
2011. Leah Hickson är journalist och får tips om en okänd soldat från första världskriget. Han saknar identitet, men har 2 brev i en väl försluten plåtask. Leahs journalistiska nyfikenhet behöver inte mer för att hon ska vilja nysta i mysteriet.
Det skiljer 100 år mellan Cat och Leah, men visst finns det en koppling och det är här Katherine Webbs skicklighet framträder. Hon är en makalös berättare och driver berättelsen framåt med små medel – inga andlösa cliffhangers – för att i slutet knyta ihop säcken med stor elegans. Miljöerna och gestaltningarna får mig att sugas in i boken. Dialogerna känns trovärdiga och karaktärerna är levande även om hushållerskans fetma är av sådana proportioner att hon inte borde kunna gå eller stå, ännu mindre arbeta hårt. Jag är i och för sig oerhört känslig för hur feta personer beskrivs…
PS! Nu läser jag hennes tredje bok, “En sång från havet”. Recension att vänta!
Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?
När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).
Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.
Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.
16 plusgrader, tvärmulet och enstaka regndroppar. Det var de väderförhållanden som gällde när jag tog med mig stavarna på en kortis, 50 minuter. Det var jätteskönt! Bra tempo till och med uppför Högbackabacken. Syrénerna blommar snart och det doftade ljuvligt. Min favoritdoft! I början av rundan gick jag gångvägen bakom gymnasiet när jag såg 2 harar som bara satt där. Jag tvärstannade och bara tittade. Det satt en liten harpalt ute i gräset. En hel familj! Jag lyckades ta några bilder innan en joggare kom flåsande från andra hållet utan en tanke på att få en unik naturupplevelse och hararna satte iväg.
Dagens låtlisterepresentant blir en hederlig discodänga: Yvonne Elliman med “If I can’t have you” från Saturday Night Fever.
Jag fastar idag. Ett bra sätt att hålla hungern stången är att ha ångest. 2 veckor när Elin och Robin har bott här. Idag fick jag nog. Jag kände mig omringad och trängd. Ljud och prat över allt hela tiden. Panik! Jag sa till Elin att prata med Robin om att han får hitta någon annanstans att bo. Hon blev arg och började gapa om hur jävligt det är att inte vara välkommen. Hon pratade med Robin som packade ihop alla sina prylar och stack. Elin följde med. Selma är kvar. Det var inte min avsikt att de skulle åka där och då. Onsdag hade räckt. Då åker nämligen Pär till Gotska Sandön och jag pallar inte att vara här med dem dygnet runt. De bara hasar runt (Elin har jobbat några dagar), sover i skift, är uppe på nätterna. Det känns som när någon drar naglarna mot svarta tavlan hela tiden. Jag tänker inte förneka att det känns bättre nu. Ångesten drar sig tillbaka.
En skön promenad på 70 minuter med bättre tempo och ork än förra veckan. Skönt att komma ut, komma hemifrån, få vara för mig själv. Det är 4 personer här hemma i olika stadier av förkylning. Pär och jag är nästan friska, Elin är dårförkyld och Robin är på väg åt samma håll. Det hostas och snoras högt och lågt och jag får panik. I värsta fall kommer virusarna bara att gå runt, runt som en riktigt dålig version av återanvändning.
Dagens låtlisterepresentant är Gwen Stefani med låten “Misery”. Jag instämmer: “Please, put me out of my misery!”.
Svensk sjukvård suger! I alla fall den som finns på vårdcentralen i Salem. Förra veckan ringde jag för att höra om min doktor JP har en kallelse på g, typ halvårskontroll. Nej, det har han inte. Inte förrän i oktober. Det fanns en möjlighet att få telefonkontakt. “Han är lite – här hörde jag inte vad hon sa – när det gäller att ringa upp i tid”, sa sköterskan, “så få inte panik om han inte ringer prick halv 15.” Jag var förberedd. Halv 15 kom och gick. Halv 16 kom och gick. Halv 17 kom och gick. Kvart över 17 ringde han. Jag blev så leds. Kräkfärdig. Jag hade tänkt prata med honom. Ska det verkligen vara så här att jag inte träffar min läkare mer än 1 gång per år?! Ska det verkligen vara så här löjligt svårt att få kontakt med min läkare?! Jag vill prova T3!! Ge mig det!! Inget av det blev sagt. Jag fick Stilnoct-receptet förnyat så att jag klarar mig ett halvår. Jag är inte frisk. Jag mår sällan bra, men jag får vara tacksam över att jag är i så pass bra skick att jag är självgående, att jag inte behöver ha daglig kontakt med den svenska sjukvården. Eller är den bättre då? En regelbundenhet som gör att man inte kan glömmas bort. Som gör att jag slipper förklara allt från början vid varje jävla besök.
Cirkus. Jag gillar inte cirkus. Jag har varit på 2 – möjligen 3 föreställningar – i hela mitt liv. Jag avskyr clowner! I somras/höstas skrevs det mycket om djurhållningen på cirkusar. Djur hör inte hemma där! Cirkus Maximum kommer till Salem som de alltid gör på sommaren. De har hundar, hästar och kameler i sin föreställning. Jag vet inte hur de behandlar sina djur, men rent instinktivt – släpp kamelerna fria! Och hästarna och hundarna.
