Uppmuntrande

Missnöjesvägning (ett himla bra ord – jag kom på det idag!): 96,7 kg som innebär att jag har blivit av med 0,6 kg sedan igår. Det känns genast bättre och jag kan skymta de nya träningskläderna vid horisonten.

Med en helt annan motivation gick jag mot Garnudden strax efter 9. Lite folk i rörelse och lugnt och skönt bland träden. Jag lyssnade på musik, men hade låg volym; tillräckligt för att jag skulle höra vilken låt det var, men inte högre än så. Det blev en riktigt bra runda! Låren kändes en aning stumma mot slutet och jag var säker på att träningsvärken från igår skulle slå till, men inte den här veckan. Det känns litet i armar och skuldror.

Violer till mor. De finns vid ett av husen på Gamlebovägen där jag promenerade i förrgår. 

En låtlistererpresentant: “No parachute” med Aly Ryan.

Alternativ midsommar

Jag vaknar av larmet halv 8, men blir kvar i sängen till 8 när jag stiger upp och fixar frukost till Bibbi. Jag plockar undan disken och lyssnar på en bok som inte är bra. Sedan blir jag tvungen att tillbringa en sammanlagd halvtimme på toaletten eftersom magen vaknat till liv. Av någon anledning fungerar inte Storytel-appen längre. Jag lyssnar på musik i stället – det kommer ju en fredagslista! – , men den nya fredagslistan har inte kommit ännu. Jag letar upp en annan lista. Jag äter frukost, lyssnar på musik och drar sedan igång städningen vid halv 10. Får hela tiden leta upp nya album eftersom ingenting är bra. När jag är färdig med badrummet är jag genomsvettig och matt och står plötsligt inte ut med att lyssna på musik. Stäng av för guds skull!! Jag vilade en stund och drack vatten. Jag vill lyssna på en bo-ho-hoook!  Om Storytel inte fungerar, så får jag väl städa under tystnad … Olidlig spänning medan jag startar appen och väljer en annan bok än den jag lyssnade på tidigare. Den fungerar!! Jag lyssnar på “This is my life” av och med Christer Lindarw. Den var överraskande bra! När köket och hallen var städade blev det lunchpaus och idag såg jag faktiskt en film i stället för att läsa, “Ninotchka” med Greta Garbo som jag minns som rolig och den är fortfarande rolig. Klockan 16 ställde jag in dammsugaren i städskåpet igen. Rent och fräscht. Dusch! Paus i soffan innan jag kokade pasta och stekte falukorv till middag. Alltid lika gott! Småkakor till efterrätt. Tyvärr, var jag för trött för att orka läsa till teet. Jag lyssnade färdigt på Christer Lindarw (det är en kort bok) och spelade Candy Crush och nu sitter jag här och lyssnar på fredagslistan. Alternativ midsommar. Introvert midsommar. Aj lajk it!

Siesta

Idag har det varit 25 grader som mest och det stämmer med SMHI:s prognos, så när jag gick ut i morse var jag bättre förberedd än i måndags: linne, prasselbyxorna och vatten. Det blev kanonobra! Himla skönt! Svalt och skönt i skuggan och inte för varmt i solen och jag kom upp i ett riktigt bra tempo. Det stod många bilar parkerade längs gatorna vid Rönninge skola och det brukar det inte göra och så här i mitten av juni kan det bara betyda skolavslutning. Ganska sent, eller?

Gullregn! Gyllengult mot en sommarblå himmel – de svenska färgerna dagen till ära.

Efter lunch blev jag trött och kände att huvudvärken lurade. Jag hade inte lust att göra något – det var för varmt. Vad gör man då? Jo, man går och lägger sig i ett nästan mörklagt sovrum och med fönstret på vid gavel. Siesta! Jag sov inte så mycket, men det var skönt att bara ligga där.

Jag lyssnade faktiskt på musik medan jag promenerade, men de låtar som var riktigt bra har jag redan haft med i bloggen. Det blir en favorit i repris för just idag fick den här låten fart på endorfinerna: “Life itself” med Glass Animals.

Malmö del 1

Lördagen var solig och lagom varm och vi tillbringade den till fots. Vi kom fram till Kungsparken.

Träd, underbara träd!
Inga spår efter Trädslaktens Vänner här inte.

I Slottsparken pågick Malmö Garden Show (jag tror att det hette så). Full aktivitet! Jag provsmakade och köpte en förpackning med ekologiska jordgubbsremmar som var väldigt smarriga och bra att tugga på när energinivån sjönk. Vid Ribersborgsstranden stannade vi till och köpte vatten och kaffe och vilade fötterna vid kallbadhuset.

Ett kallbadhus där besökarna kom och gick hela tiden, med och utan väskor med badkläder.

Mot Pildammsparken! Pär sa hela tiden att enligt GPS:en var det 20 minuters promenad, men hur länge vi än gick förblev svaret 20 minuter. Meh! Vi kom fram till sist.

En av ingångarna till Pildammsparken. Wow!

Blodsockret föll och vi med det. Det skulle finnas flera restauranger i parken och det var vad som höll oss uppe. Vi hittade en enda och den var väldigt, jättemycket tvärstängd och övergiven och hade nog inte öppnat för säsongen. Vi lämnade parken och i grevens tid hittade vi en vanlig korvkiosk, Snabbt & Gott med Scans varumärke. Kycklingburgare med currydressing, pommes och vatten. Det var så gott! Väldigt trevlig personal och bra service. En småtrist uteservering vid vägen, men det var pingstafton och förmodligen mindre trafik än vanligt. Styrkta till kropp & själ fortsatte vi och kom fram till Möllevångstorget vid 15 och då närmade sig stängningsdax för torghandlarna för de ropade ut sina varor för endast 5 eller 10 kr. Förbi Triangeln och Gamla Staden där vi kom fram till Science-fiction-bokhandeln. Varken Pär eller jag kan motstå böcker, så vi gick in. Jag hittade de första 2 delarna av “Det mörka tornet” av Stephen King och så den här enhörningen från “Dumma mig” som jag var oerhört frestad att sluta i min famn för att aldrig släppa.

“It’s so fluffy I’m gonna die!!”

Riktigt trevliga gator med gamla byggnader och så var vi plötsligt framme vid Lilla torg som är som en enda uteservering så här års. Det var här vi hamnade i fredags med blodsockret nere vid fotknölarna balanserande på kullerstenen. Då hamnade vi på en ekologisk restaurang, “Green Chilli” med indisk mat. Butter chicken tikka och nan-bröd – gudihimlenvadgottdetvar! MEN ljudnivån på de övriga gästerna var sanslös! Jag vet inte om jag någonsin har varit med om något liknande. Det var fredag kväll, härligt väder och hög stämning, men det gick nästan inte att prata med varandra. Vi fick ett bord för 2 som egentligen var 2 platser i ett bord för 8; mitt i med högt prat från alla håll och kanter och trångt. Gruppen till höger om mig som bestod av 2 par pratade motorsport och Kenny Bräck och jag fick lyssna på det vare sig jag ville eller ej. Paniken låg på lur och var väldigt nära ytan ett tag. Vi åt koncentrerat, betalade och flydde därifrån. När vi kom till torget på lördagseftermiddagen var det en helt annan stämning. Vid det laget hade vi kroknat och det jag ville var att sitta ned och dricka te. Hotell Renaissance, ett av många små hotell, hade en uteservering som gick ihop med loungen som var möblerad med generösa soffor och öronlappsfåtöljer, mjuk musik på låg volym och även samtalen var lågmälda. De serverade afternoon tea, men jag sa att jag inte ville äta utan bara få sitta ned och dricka te och det fick jag. Pär var mer sugen på öl. Där satt vi i nästan 1 timme innan vi fick ihop tillräckligt med ork för att gå den sista biten till vårt eget hotellrum. Den kvällen läste jag och Pär såg “Designated survivor” på Netflix.

Ett fönster i ett av de krypin på hotellet där man kan sitta ifred och läsa.

 

 

 

 

Ork & flyt

Det har inte varit lika varmt idag, som tur är och det var riktigt skönt när jag var ute med stavarna mellan 9 och 10. 2 stopp för att dricka vatten och hosta. I övrigt körde jag på och hade både ork & flyt och blev inte trött i armarna förrän vid förskolan dvs. nästan hemma. Trots att jag är en ivrig anhängare av att rensa ut t.ex. kläder, så har jag ett par 3/4-långa träningsbyxor som jag kallar för mina prasselbyxor som jag inte har haft hjärta att göra mig av med. Jag har gått ned 10 kg sedan jag hade de senaste gången och det var ett sant nöje att ta på dem idag. Ett par träningsbyxor från Nike bara så där – häpp!

Det blir en låtlisterepresentant som jag har haft ett tag, men jag lyssnar så sällan på musik nu för tiden. Den satte fart på stavgångarandarna: “Just say” med KDA och Tinashe.

Misströstan & Förtröstan

Vägning: 102,3 kg som innebär en minskning med 0,4 kg. Misströstan: inte ens ett halvt kilo! Tänk om det är på väg att stanna av?! Förtröstan: även om det inte är så stor minskning, så är det en minskning. Jag har inte gått upp!

Efter lunch umgicks jag med mina gummiband i nästan 2 timmar och det var inte en av de bästa träffarna direkt. Jag körde ett fullt program och det var tungt. Armmusklerna verkade ha försvunnit från en vecka till en annan och det var mer än en övning där armarna var som kokt sparris och jag gav upp. När jag hade kommit knappt halvvägs tappade jag lusten. Misströstan: varför håller jag på?! Det är bara jobbigt och tråååkigt… Förtröstan: det är endast ett träningspass och inte varje träningspass. Det går bättre nästa vecka.

Det var inte lika påfrestande att lyssna på musik den här gången och när det var dax att stretcha kom jag på att jag ju kunde byta till min lugna spellista. Misströstan: jag kommer aldrig att njuta av musik igen… Förtröstan: tänk om och använd spellistorna annorlunda! “Work” med Charlotte Day Wilson blev den första låten ut och den var som balsam för själen. Lugn, nästan som en vaggvisa. Lyssna och njut!

 

Massage och knivhugg

När det var 10 minuter kvar innan min massagetid började, klädde jag på mig och kilade ned till salongen. Wow! Det kändes så lyxigt att bara kunna gå dit utan förberedelser eller planering eller biljettkostnad. Så hade jag det när jag bodde i Kiruna där jag inte åkte buss en enda gång de 22 år jag bodde där. På heder och samvete!

Ett- enligt mig – klassiskt behandlingsrum: ljust och luftigt, levande ljus och väldigt behaglig musik i bakgrunden jämfört med trafikljuden kring Odenplan. En massagebänk som inte var sliten, gnisslade eller knarrade. Generösa, fräscha handdukar. Jag låg på en värmedyna. Det kom jag underfund med först efter ett tag när det fortsatte att vara varmt där jag låg på mage och att det inte handlade om ett värmepåslag. Bitte Alm heter hon som knådade mig och det är hos henne jag får behandlingar fortsättningsvis. Det känns skönt att veta vem jag kommer att träffa. På AAA-kliniken kunde jag visserligen säga till om jag ville att någon speciell skulle massera mig, men jag upplevde det inte som att mina önskemål nådde fram. Bittes händer var inte hårda och kändes inte som om hon nöp sig fram över musklerna. Hon började med att massera nacken medan jag låg på rygg och jag fick lära mig något nytt: i kinden sitter en muskel som hänger ihop med nackmusklerna och påverkas när man spänner käkarna vilket jag är medveten om att gör för det är bland annat därför jag sover med bettskena. Hon tog sig an den muskeln genom att sticka in ett behandskat pekfinger i min mun, trycka det på en punkt och samtidigt dra i mungipan. Intressant! Det kändes betydligt mer i höger kind än i vänster. 700 kr för 1 timme och det var det värt för jag kände mig lättare och smidigare och det pansar som suttit över ryggen som en ryggsäck var borta. Jag ska kila dit igen om 2 veckor.

Ibland undrar jag om jag borde få gå lös. Sedan jag snöade in på charktallrik till lunch har blivit en hejare på att dela avokador och jag trodde att jag hade kommit på ett bra sätt att få loss kärnan de gånger den inte lossnar av sig själv. Jag sticker in kniven i kärnan och vickar loss den och det går finfint bara avokadohalvan ligger på skärbrädan. Idag gjorde jag något som jag, redan innan jag gjorde det, visste skulle gå helt åt fanders. Jag höll avokadohalvan i vänster hand och stack in kniven i kärnan med höger när kniven slant och rände rätt in i handen. Jamenherregudihimlen… “Jag visste att det skulle hända!”, skrek jag. “Jag visste det men ändå gjorde jag det!!” Jävlar vad ont det gjorde! Ett litet, prydligt knivsår i tumvecket som sved som eld och blödde överraskande mycket. Elin var, som tur var, med och kunde hjälpa mig att bandagera samtidigt som jag tryckte mot såret. Ja, kära värld… Jag tröstar mig med att det är den här sortens misstag som jag faktiskt lär mig av.

Det skaver

Jag vägde mig idag igen för jag vägrade acceptera en viktökning på 1,4 kg. Idag visade vågen 105,2 och det innebär dels att jag har gått ned 0,9 kg på ett dygn och dels att jag fortfarande har gått upp i vikt sedan förra veckan, men endast 0,5 kg. Det kan jag acceptera.

Det var dax att träna med gummibanden igen, men det tog emot en aning. Jag hade hellre promenerat. Jag körde den lätta varianten eftersom det var några veckor sedan sist. Det gick ganska bra, men koncentrationen var inte på topp och så upptäckte jag att jag var vansinnigt stel i rygg och nacke. Jag fick ont i knäna efteråt och det gillar jag inte. Jag kände mig märkligt irriterad av att lyssna på musik, så det blir ingen låtlisterepresentant idag. Jag rensade ganska hårt i listan – ingenting var bra.

Ingenting har varit riktigt bra idag. Det skaver och irriterar och stör. Ingenting har smakat bra – knappt ens charktallriken till lunch – och jag har gjort 3 kannor te som allihop bara smakat varmt vatten. Hungrig, hungrig, hungrig! Till kvällsmålet åt jag en Cookie coconut-bar på LCD-nivå och den var riktigt god. Kanske beroende på att jag var så hungrig. Jag behövde tugga. Jag har fått i mig 1,7 liter vatten och tanken på att dricka mer får mig att må illa. Tur att Pepsi Max finns!

Jag bokade tid hos en läkare för örat via vårdguiden och blev väldigt förvånad när jag fick ett svar redan dagen efter. Det var ingen läkartid. Det var distriktssköterskan som föreslog att jag kunde komma på sköterskornas öppna mottagning så att de kan titta i mina öron. Vad händer om jag går dit och de inte kan se något i mina öron, inte ens vax? Vad trött jag blir!!

Disco-snagg, ryggvärk och 3 bra filmer

I onsdags var jag hos R på Sax & Fön igen. Tredje gången gillt och den här gången klippte hon till ordentligt. Lite för mycket faktiskt, men det är så skönt att inte ha en massa hår som lägger sig som en mössa över huvudet. Hon hade en radiostation på i bakgrunden som spelade mestadels 80-tals musik. Den ena pärlan efter den andra. Så kom “Knock on wood” med Amii Stewart och vi utbrast: “Den här är bra!”. “Den ska spelas högt.”, sade jag. “Det har du rätt i”, sade R och sprang för att höja volymen och sedan diggade vi. R viftade med kam och sax medan jag gjorde mitt bästa sittande i frisörstolen.

Det var vintersolståndet i onsdags. Det har blivit en viktig dag rent psykologiskt för mig. Då vet jag att det vänder, att ljuset kommer tillbaka. På SMHI:s app kan jag se hur solen går ned 1 minut senare för varje dag. Det är upplyftande! Sedan går jag in på FB och ser att de kallar den för “vinterdagjämning” och att de “välkomnar vintern” eftersom de tror att det är den dagen, så behändigt nära julen, som vintern kommer. Det går utför med den svenska hjärntrusten.

På torsdagen promenerade jag iväg och hämtade 3 paket på 3 olika ställen. Ett stort brev (som skulle ha gått ned i vår brevlåda) på ICA. Det var inte så mycket folk, 4 före mig och det gick fort tills det var min tur. Då försvann den ena av 2 personal och hon som blev kvar gick över till spelkassan och betjänade kunder och där stod jag. Jag är inte någon liten späd varelse och hade dessutom min cerise jacka, men hon lyckades ignorera mig fullständigt. Jag blir hellre förolämpad än ignorerad för då kan jag i alla fall ge svar på tal. Efter 3-4 spelkunder var det en annan väntande som undrade om det inte fanns någon i postkassan. När hon äntligen tog notis om mig, mötte hon inte min blick och hon släppte bara paketet ifrån sig innan hon tog nästa. Jag tackade, men önskade henne inte god jul. Sedan var det dax för Filmkedjan. Där var det lugnt, de hade precis öppnat och damen var väldigt trevlig, så utöver mitt tack önskade jag henne en god jul. Sista paketet fanns hos Bamses och han är alltid trevlig! Tack och god jul! Jag bemöter som jag blir bemött. Det är bara när jag känner mig helgonlik som jag är trevlig oavsett hur jag bemöts.

Det blev en rejäl promenad, 75 minuter exklusive alla paketstopp och jag hade mina nya Ecco-kängor som är sköna och rejäla och snygga och jag blev väldigt förvånad när jag fick ont i ryggen senare på dagen. Spik i ryggen, modell mindre och det går inte över. I och för sig har jag inte provat ryggyogan utan bara Treo, men det känns inte bra. Idag har jag inte gjort mycket. Jag har haft ont lite över allt och är trött. Pär och Elin turas om att vara förkyld och jag misstänker att det är min tur nu…

Vinteräpplena hänger kvar och ser ut precis som julgranskulor.

Igår såg Elin och jag “The conjuring 2”. Den var nästan lika bra som den första och är baserad på verkliga händelser i Enfield i slutet av 1970-talet. Idag såg jag en film på Netflix, “Big eyes” som oxå baseras på verkliga händelser och handlar om konstnären Margaret Keane. Hon målade barn med enorma, själfulla ögon. Hon var tillräckligt tuff för att lämna en dominant man 1953 då kvinnor knappt arbetade utanför hemmet för att hamna i klorna på Walter Keane som manipulerade henne till att gå med på att säga att han var konstnären och de tjänade stora pengar på hennes tavlor. Den var riktigt bra! Jag skulle ha velat veta mer om varför hon lät sig manipuleras. Nu ikväll var det dax för kusligheter igen med filmen “Lights out”. Den var riktigt kuslig! Inte äcklig och utan en skrik- & blodfinal. En skräckfilm med ett sorgligt slut och de är lätt räknade.

Elin ska börja plugga i januari. Hon har kommit in på “Förskollärarprogrammet med interkulturell profil” på Södertörns högskola”. Ålrajt!! Hon får garanterat jobb efteråt.

Knäsmärta och melankolisk musik

Ett fullt pass med gummibanden. Bendelen var tung och flåsig idag med och dessutom fick jag ont i högerknäet. Skit oxå! Men i det stora hela gick det bra. Armhävningarna mot dörrposten gick galant, så visst blir jag starkare.

Dagens låtlisterepresentant blir Karin Park med “Stick to the lie”. En melankolisk melodi med en text om hjärtesorg. “I don’t wanna know the truth. It hurts like a sharp knife.