… består i att få läsa en gudabenådad berättare: “Väckelse” av Stehphen King. Wow!
Etikett: lycka
Diverse hälsogrejjer
Jag vägde mig idag av flera anledningar och två av dem var känslan av lätthet i kroppen och att jag hade lite svårt att tro på att det inte hänt någonting med vikten sedan 1 oktober. Idag visade vågen 106,5 kg vilket betyder att jag har gått ned 0,9 kg sedan i söndags. Pär och jag har haft smått hetsiga diskussioner om hur ofta man bör väga sig. Han tror på fakta, mätbara resultat och möjlighet att få ut ett genomsnittsvärde och väger sig därför en gång i veckan eller oftare (och så har han en superspecialvåg som till och med mäter koloxidhalten i sovrummet och det är inte som jag överdriver). Jag har länge kört med månadsvägningar och jag hade dessutom dietistens hela yrkeskunskap som stöd eftersom hon höll med mig om att det inte är någon vits med att väga sig för ofta; det finns så många faktorer och omständigheter som påverkar vikten. Om man ser till att förhållandena vid varje enskilt vägningstillfälle är exakt desamma (du vaknar, går på toaletten, har inte mer än underkläder på dig och har varken ätit eller druckit), så går det att lita på det vågen visar, men hur ofta är förhållandena exakt desamma? Man har kanske svullat kvällen innan eller så är det dax för mens och man har hur många liter vätska som helst i kroppen. Sedan jag vägde mig söndags har jag gått med stavarna 2 gånger, jag åt glass till efterrätt i söndags, jag har inte ätit rostat bröd och igår åt jag fish & chips till middag som jag inte blev mätt på (det var inte gott) och pasta med kyckling vid halv 23 och jag har gått ned knappt 1 kg – jag förstår inte. I fortsättningen ska jag väga mig varje söndag morgon. Godisförbudet är upphävt eftersom jag ju har gått ned minst 0,5 kg. Ha! Ärligt talat fattar jag noll.
Knäböjningar: 20. Igår skulle det ha varit 15. Oops!
Min hälsporre har inte övergivit mig och det känns även som om en tvilling är på g i andra foten. Den här gången har jag inte för avsikt att åka fram och tillbaka för att få stötvågsbehandling. Jag blir matt av bara tanken. Jag gör vad jag kan på hemmaplan i form av stretching, hälkuddar, MBT och den senaste prylen: kompressionsstrumpa.
Jag beställde från “Min fot” och 399 kr för ett par strumpor känns i plånboken, men jag tycker att det är värt ett försök. Jag gillar att de är tålösa eftersom jag är mycket varmare i kroppen i och med klimakteriet och går barfota ofta trots att det är november.
Dagens lycka är enkel: jag har gått ned 0,9 kg.
Fortsatt blä
Stavgång. Vilken dålig idé det visade sig vara! Plågsamt är bara förnamnet och jag kortade av den tänkta rundan till hälften. Det blev 45 långsamma minuter. Nära panik när det kändes som att jag inte skulle orka och då fick jag ta ett djupt andetag, koncentrera mig på ett steg i taget, för varje steg kom jag närmare hem. Jag fokuserade blicken i marken närmast för att inte bli överväldigad av avståndet. Jag brukar trösta mig med att en kort, dålig runda är bättre än ingen runda, men det vete tusan om den här rundan gjorde någon nytta. Kroppen blev nog mest stressad av den plågsamma upplevelsen.
Knäböjningar: 20 stycken.
Dagens låtlisterepresentant blir Dear Rouge med låten “Black to gold”. Jag hade precis tagit mig uppför trappan här hemma (halleluja!) när den startade. Jag gick från plåga till “Nu hemma!” och för mig var det black to gold. Lycka!
Tulpaner!
Stavgång och bh-lycka
Då var det dax igen: tur och retur Salem för att hämta paket. Stavgång, åff kårs och jag hade ett rackarns bra tempo till och med uppför tennisbacken som är rätt otäck. Tempot var så pass bra att jag sänkte tiden med hela 5 minuter (en omväg till Salem som brukar ta 35 minuter). Hej å hå! Vägen hem, den vanliga, tog 20 minuter som vanligt. Det var så jäkla skönt den här gången! Endorfiner och lyckokänslor över MBT-skorna.
Dagens låtlisterepresentant är LISTENBEE med Naz Tokio och låten “Save me”. En riktigt bra gånglåt som fick mig att susa fram.
För flera veckor sedan gjorde jag en större beställning hos Ellos med bl.a. bh:ar. Det visade sig att jag hade beställt fel, så dem returnerades och jag fick tillbaka nya i rätt modell, men då var de för stora. Jag returnerade igen och bytte till rätt storlek och det var de jag hämtade idag. BH:ar som egentligen är av sportmodell och just därför har extra stöd över allt. De är av märket Glamourise och jag hittade dem för något år sedan och använder bara dem, 1 till träning och 2 som jag har till vardags. De blir utslitna och förlorar stuns och stöd. När jag tog på en av de nya idag efter att ha ångat på med stavarna och sedan duschat fylldes jag av välbehag, en lyxig känsla av att ha på mig ett plagg som sitter bra trots att det är i en stor storlek. Lycka!
Ensamhet och mörker
Elin och Selma bor hos Robin den här veckan. Pär är på väg till Öland och kommer hem på måndag. Jag har 4 hela dagar när jag får vara helt ensam. Lycka! Den här lyckan räcker i flera dagar, men om jag ska fokusera på lyckan för dagen – detaljlycka – väljer jag släckta lampor. Jajamänsan! Pär tänder lampor och lämnar de tända medan jag går runt och släcker och sällan har tänt mer än där jag befinner mig även nu när den mörka årstiden är här. Nu kan jag släcka och lamporna förblir släckta. Hehe.
Lycka
Det känns skönt att inse, att acceptera och att släppa. Det gjorde jag idag. Jag insåg att inte skulle orka träna utan behövde sova. Jag accepterade att jag inte orkade lika mycket som jag tyckte att jag borde för det var ju samma sak efter förra veckans läkarbesök – jag behövde vila dagen efter. Jag släppte pressen på mig själv för jag gör redan mitt bästa. Insikt är lycka. Jag somnade om och sov till halv 11.
Stockholm, mensvärk och pyjamas
Jag vet hur lång tid jag behöver på morgonen för att vakna, göra mig i ordning, x antal toalettbesök och frukost dvs. basic och eftersom jag är en vanemänniska av guds nåde och gör mycket på rutin kör det sällan ihop sig, men trots att jag upplevde det som att jag gjorde allt i den ordning jag brukar var det knappt att jag hann äta frukost innan jag var tvungen att gå för att inte missa tåget. Märkligt!
Det var dax att besöka Rosie för att hon skulle befria mig från håret. För varje besök har jag bett henne att tunna ut det lite mer och vid de 2 senaste besöken har vi gått hårt fram med resultatet att frisyren har hållit sig väldigt bra i 6 av de 8 veckor som går mellan besöken. När hon hade klippt, tunnat och putsat färdigt och innan vaxet var på plats fick jag dra igenom det lilla som fanns kvar med händerna och när de gled över den snaggade, sidenlena nacken kunde jag inte låta bli att utbrista: “Det är så skönt!!”. Hon är så duktig och så bra på att tolka mina önskemål och värd varenda krona!
Efter frisören blev det tebutiken, som vanligt där jag bunkrade upp med te så att det räcker i 8 veckor. Medan mitt te mättes upp och packades i påsar kikade jag runt mot bättre vetande för det innebär ofta ett impulsköp… Det blev en svart-vit burk med mumintrollet på. Jag kan inte motstå mumin…
Klockan var 12 när klev in genom dörren hemma. Jag var trött, hade en djävulusisk mensvärk och hår innanför kläderna som kliade. I rask takt fick jag av mig ytterkläderna, gav marsvinen mat (1 timme för sent), tog en värkkombo och en snabb dusch innan jag gjorde lunch och parkerade min lekamen i soffan. Jag hade bestämt mig för att sova middag innan jag ens gick hemifrån i morse och eftersom Pär ställde upp på att ta veckohandlingen själv (tack!) bytte jag helt sonika om till pyjamas och kröp ned i sängen för att få möjlighet att sträcka ut kroppen och vila ordentligt. Nyduschad, nymatad, pyjamas och tyssssstnad – ett av recepten för lycka. Ett hallelujamoment.
Jag fick ett till hallelujamoment när det blev te & lässtund. När jag drog iväg i morse fann jag mig själv i en otäck lässituation i och med att jag skulle börja på en ny bok som jag inte visste om den var bra. Skitläskigt var bara förnamnet. “Metro 2033” var inte bra. Om jag ska se det mer positivt, så var den helt fel bok för mig just då. Jag har alltid en ljudbok med mig i mobilen, “Färjan” som, efter flera timmars lyssnande, aldrig blev bra. Urtrist uppläsare. En fysisk-bok-nit och en ljudboksnit. Men så började jag läsa “Så tuktas en svinpäls” på kvällen och fick en endorfinkick! Halleluja! Jag bytte ljudbok oxå till “I vargavinterns land” med Kerstin Anderssons behagliga stämma. Frid råder!
Lycka
När jag åt min lunch tillsammans med alla på Seattle Grace och insåg att jag inte hade något mer som måste göras på hela, långa eftermiddagen kändes det såååå skönt! Jag skulle inte till Konsum för veckohandlingen och jag hade inga marsvinsburar att städa och jag hade klarat av dagens träningspass. Efter lunchen tände jag ljusen, lade mig tillrätta i soffan och läste. Och somnade. Att kunna göra så utan att något eller någon kommer i kläm är ren lycka.
Dödsriket, finns det?
“Playground” av Lars Kepler med Angela Kovacs som uppläsare. För er som har följt Joona Linna vill jag tala om att detta inte är en av de böckerna. Det här är något helt annat. Verkligen. Inte en polis så långt ögat örat når. Jag var inte särskilt nyfiken på den här boken, men så lyssnade jag på “Storytelpodden” där de intervjuades och berättade om hur idén uppstod. Boken bygger på urgamla traditioner och berättelser om dödsriket dit man kommer för att skeppas över floden (Styx). I det här fallet utgörs dödsriket av en kinesisk hamnstad som kontrolleras av våldsamma triader.
Jasmin Pascal-Anderson är en f.d. militär som skadades svårt vid ett uppdrag i Kosovo. Hennes hjärta stannade i fyrtio sekunder och under den perioden vistades hon i hamnstaden. När hon kommer tillbaka vill hon berätta om sina upplevelser, men allt förklaras med den panik som uppstår i hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp; ett oräkneligt antal synapser och signaler. Hon vill inte släppa det och blir till slut tvångsintagen då hon anses vara psykotisk.
Vid en bilolycka flera år senare stannar hennes hjärta än en gång och hon befinner sig åter igen i Hamnstaden. När hon återvänder till livet får hon veta att hennes son, Dante är svårt skadad. Hans hjärta behöver stannas för att de ska kunna laga det. Jasmine får panik för hon inser att han inte kommer att kunna klara sig själv i Hamnstaden eller hitta tillbaka till livet. Hon får hjälp att framkalla ett hjärtstopp och kommer fram till Hamnstaden samtidigt som Dante. Triaden är ute efter det visum som alla nyanlända får, det visum som är nödvändigt för att kunna ta sig tillbaka till Livet. De lurar till sig Dantes visum. För att få tillbaka det blir Jasmine och Dante tvungna att tävla på Lekplatsen (Playground), en tävling på liv och död.
Lars Kepler har samma fina språk och otroliga driv i berättandet som i sina tidigare kriminalthrillers och boken är bra, men det blir för mycket déja vu från “Hungerspelen”; tävling på liv och död, inga regler, en massa döda och en publik som hetsar. I intervjun tyckte jag inte att de direkt bekräftade att det kommer att bli en hel serie om Jasmin och jag hoppas att det inte blir det för varför måste alla böcker vara den första i en serie och vad skulle de övriga handla om i just det här fallet?
Angela Kovacs växer som uppläsare och hon gör en mycket bra insats.
Det finns ingen, ingen som kan bevisa att man inte hamnar i ett dödsrike, en Hamnstad när man dör vare sig man har en chans att ta sig tillbaka till livet eller inte. Det finns många berättelser från nära-döden-upplevelser som vetenskapen gärna förklarar med just det som händer med hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp. Det är inte bara Jasmin som får gå i terapi och får en psykosdiagnos och medicinsk behandling. Människan har alltid varit och lär alltid förbli rädd för det som ligger utanför de vanliga referensramarna, men det är inte det samma som att dödsriket inte finns. Jag fascineras av den här möjligheten på samma sätt som jag fascineras av fjärilseffekten och strängteorin – det svindlar.
Dagens stund av lycka. Det finns ingen sån idag. Jag har städat och det tog en jäkligt lång tid. Jag var trött och fick ont och att ha mens varje dag i över en månad tar på krafterna. Ingen lycka idag. Mest trötthet, värk och ångest.
