Tag Archives: lycka

Strömlöst

Posted on by 0 comment

Så här års, med alla ljusa timmar, är ett strömavbrott inte lika tydligt som på vintern. Idag reagerade jag på att det var så tyst. Jag var på väg till toaletten vid 8-tiden när det slog mig att brummandet från kylen och frysen saknades. Strömavbrott? Det stämde för inget hände när jag försökte tända lampan i badrummet. Jag sms:ade Pär, på arbetet, som kollade kommunens hemsida och det var drygt 2000 abonnenter som var strömlösa, men de visste inte varför. Jahaja. Jag fortsatte med morgonpysslet och frukosten, men fick klara mig utan ägget. Mina planer var att hämta ett paket på ICA, men jag hade ingen lust att gå dit och sedan få besked att inga paket kan lämnas ut pga. strömavbrott, så jag ringde och frågade och fick svaret att ”det lyser i taklamporna”. Det blev en tung och trög promenad och jag kände mig rätt trött på att knata runt i omgivningarna, så det är kanske inte så dumt med ett miljöombyte för några dagar. Annars känner jag mig stressad av att vi ska till Malmö – det är ett jäkla kliv utanför min komfortzon, men jag känner oxå att jag måste för att inte begränsa mig själv allt för mycket. Jag hämtade paketet på ICA, köpte en Nasonex på Apoteket och gick sedan till Filmkedjan för ett annat paket. Döm om min förvåning när jag möttes av de anställda som satt utanför en fortfarande igenbommad butik eftersom de var strömlösa. Det var ju bara några hundra meter från Salem Centrum! Inte mycket att göra åt det. Elin sms:ade att vi fått tillbaka strömmen klockan 10. Jag gick hem igen. Resten av dagen har jag förberett resan, tagit hand om orkidéerna, storstädat hos Bibbi, rengjort luftrenaren (vars filter var mycket dammigare än vanligt pga. all pollen). När jag funderade på vilka kläder jag skulle packa fick jag syn på min absoluta favorit-fleece som jag inte har kunnat ha på några år eftersom jag har varit för stor för den, men som jag inte har haft hjärta att göra mig av med eftersom den är sååååå fin med små broderade blommor, rejäla blixtlås och fina kantband. Det är i alla fall 15 år sedan jag beställde den via Femina och nu får jag plats i den igen. Lycka! Den får följa med till Malmö.

Min favorit-fleece får träda i tjänst igen!

Jag kommer att ha en blog- och Facebook-fri minisemester och är tillbaka på onsdag. Ha det så bra i hänryckningens tid!

Ned, upp & ned igen

Posted on by 0 comment

Ledsen, trött och ont. Så var läget när jag anlände till naprapaten. På L-O B:s fråga om hur jag mådde svarade jag att jag hade ont i knäna och vristerna. Jag fick inte rummet med blomtaket och jag hade inte energi att be om det. Jag fick lägga mig på rygg och han nålade mig från pannan och ned. Det var, trots allt, vilsamt att ligga där. I stället för trafik hördes fågelkvitter och en och annan vindpust slank in genom fönstret. Efter en halv timme kom L och masserade benen, framför allt knäna. Det gjorde ont. Insidan av knäna kändes som en enda öm triggerpunkt. Sedan fick jag lägga mig på mage och fick en betydligt behagligare massage av ryggen. När L kom upp till nacken kände jag att de musklerna var stenhårda. Hon sa att man kan massera runt nackkotorna för att stimulera sköldkörteln och då kom vi in på min slöa sköldkörtel och att jag försöker ragga upp en läkare för att få prova Liothyronin. L försvann ut en stund och jag hörde hur hon pratade med L-O B om min sköldkörtel. Då kan man tycka att hon kunde vara lite diskretare, så här i den personliga integritetens tidevarv, men jag känner att det ligger omtänksamhet bakom. Det är inte så att jag ligger där och klagar och gnäller för att få prata av mig ungefär som jag gör hos Rosie. När jag säger var det gör ont eller att sköldkörteln har gått i pension, så finns det något de kan göra pronto. När hon kom tillbaka hade hon L-O B med sig och han nålade mig igen (huvudet, nacken och ryggen) och så fick jag intensiv värmebehandling för att sätta fart på njurarna. ”De fungerar som det mesta – de mår bra av lite värme!” Det var skönt! Nålmannen återvände och vid det laget hade jag legat i 1 timme sammanlagt och ryggen protesterade. ”Lägg dig på sidan.” Jag lade mig på vänster sida, han tog tag i höger ben och drog det upp mot magen samtidigt som han tryckte höger arm från sig. Han drog till ordentligt. ”Aj! Vad gjorde du nu?!” ”Jag bara rätar ut lite.”, svarade han. Sedan gjorde han likadant på andra sidan. Färdigt! Det kändes fortfarande i ryggen och då tog han 2 specialnålar (hans eget uttryck) som han stack i magen och vickade på, bad mig böja mig framåt och upprepade. Jag vet inte om det blev bättre. Jag sa att jag fortfarande hade ont i vristerna. 2 specialnålar i nacken. Vickande. ”Hur känns det nu?” Det gjorde inte ont längre. Det är så häftigt! Inte ledsen, mindre trött och mindre ont. Så var läget när jag gick från naprapaten efter 1,5 timmes varierande behandling.

500 kr per gång, 2 gånger i veckan blir 4000 kr i månaden. Pengar som inte samlar några som helst högkostnadspoäng. Inga mediciner ingår. Det är mycket pengar, men det är värt varenda krona och då handlar inte bara om att smärtan minskar, det handlar om att jag känner mig omhändertagen på ett sätt som jag inte har upplevt sedan min husläkare EW slutade. När jag säger att jag har ont i knäna får jag inte förklarat för mig att det problemet skulle försvinna bara jag gick ned i vikt. Det är så skönt att slippa höra det och jag undrar om någon kan förstå hur skönt det är! Jag brukade betala 360 kr för ett 3-minuters besök hos dr Levaxin bara för att sedan få höra att värdena ser bra ut och så ses vi om ett halvår. Högkostnadspoäng i alla ära, men omtanke smäller högre. Jag fick bekräftat av L-O B att det är helt naturligt att jag först upplever en förbättring för att sedan må dåligt igen medan kroppen tar ny sats inför en andra period av förbättring. Han känner att jag inte är i samma dåliga skick som för 1 månad sedan även om jag själv upplever det så.

Efter lunch gick jag ned till tåget igen för att åka till Södertälje Syd där Pär hämtade mig. Vi åkte till Målarboden för att köpa tapeter, färg och annat som behövs till hallen. Det tog inte lång stund. Faktiskt. En tapet med breda ränder i blekt blått, beige och grått på vit bakgrund. Den kommer att gå bra ihop med vår blå ytterdörr, den vita trappan och den nya gråa trappstegsmattan. Jag inbillar mig oxå att ränderna kommer att ge en känsla av höjd och rymd. Det var ett äldre par där med en liten vit, rufsig blandrashund. När jag såg att den promenerade fritt och verkade social försvann allt runt omkring. Den kom fram till mig och vi hälsade hjärtligt. Jag föll på knä och hon vände upp magen för att bli kliad. Vilken lycka! De hade varit i färgaffären flera gånger och hon spatserade runt bland färgburkar, penslar och tapetrullar och hon visste var fikarummet ligger.

Dagen började på låg nivå, blev bättre hos naprapaten och med hunden i färgaffären och slutade med trötthet (somnade i soffan) och smärta (vristerna och ryggen).

Sex stjärnor av fem möjliga

Posted on by 0 comment

Igår läste jag ut ”Räfvhonan” av Anna Laestadius-Larsson och jag hamnade i det där vakuumet som en suverän bok alltid lämnar mig i. En suck av lycka och så blir jag sittande med boken i handen. Stryker över framsidan, studerar omslaget. En önskan om att ha den oläst för att kunna upptäcka den igen. Jag ger den det absolut högsta betyget som är att jag verkligen, verkligen tycker om den! 6 stjärnor av 5 möjliga och upp på övervåningen för att läsas igen någon gång. Det är inte omöjligt att jag vill ha den och de 2 övriga i triologin som inbundna för att försäkra mig om att de håller.

I oktober 2015 läste jag den första boken ”Barnbruden” och sedan bok nummer 2, ”Pottungen”. Del 1 var så bra, del 2 var ännu bättre och del 3 var absolut bäst och knöt ihop den innehållsrika berättelsen om Charlotta, Sophie och Johanna. Historisk skönlitteratur när den är som bäst! I ”Räfvhonan” har Sophie en något större huvudroll tillsammans med sin bror Axel von Fersen. De anklagas felaktigt för att ha varit inblandade i kronprins Karl Augusts död i maj 1810. Det är en hätsk stämning i Stockholm och den eldas på av nidvisor och hemgjorda skrifter som sprids lika snabbt som lössen. Johannas son Nils kan inte glömma hur Axel von Fersen slängde åt honom några mynt som plåster på såren efter att ha ridit omkull honom, en olycka som ledde till att Nils miste ena benet. Många års hat och bitterhet som kulminerar i dödsmisshandeln av Axel von Fersen den 20 juni 1810. Trots att man vet hur det kommer att sluta är det oerhört spännande och jag tycker att Anna Laestadius Larsson gör det så snyggt när hon pusslar ihop sin fiktiva karaktär med det som faktiskt hände på Stora Nygatan för 206 år sedan. Ståpäls!

Charlottas och Sophies innerliga vänskap har klarat av många prövningar under de knappt 40 år som vi får följa dem. Förtalskampanjen mot Sophie visar sig bli ett omöjligt hinder då Sophie inte vill att Charlotta ska hamna i onåd då hon har blivit drottning. Johanna har kommit oerhört långt från att ha arbetat med att tömma kungligheternas pottor till att starta egen verksamhet som roddarmadam och sedan bli delägare i krogen Glada tackan. Miljöerna och dräkterna är så tydliga att jag ser de framför mig. Språket och dialogerna har ett flyt och en trovärdighet som jag älskar. Det är stor skillnad på det språk som gäller för Charlotta och Sophie jämfört med det som Johanna talar, men allt känns lika levande. Det är mycket, mycket skickligt!

Jag slänger in en kort recension av ”Röda nejlikan” av Emma Orczy med Tomas Löfdahl som uppläsare. Den handlar ju om den engelske adelsmannen Percy Blakeney som räddar flera franska aristokrater undan Mme la Gillotine. Emma Orczy lär har baserat karaktären på just Axel von Fersen som försökte rädda den franska kungafamiljen. Det är en – tycker jag – kort berättelse på dryga 4 timmar. Tomas Löfdahl gör en märkligt ojämn uppläsning. Ibland är den mycket bra, men oftast låter han andfådd och sluddrar nästan.

 

Ett enda stort meh!

Posted on by 0 comment

Hur många gånger kan man vakna under en enda natt och det ändå räknas som sömn? Jag har sovit dåligt. Uselt. Pär är på Öland (igen), så vid 8 var jag upp och utfodrade pipmojarna. Det tog 10 minuter. Huvudvärk (möjligen pga. av drag från halvöppet fönster) och känningar av magkatarr. Halv storm och tvärmulet. Jag tänkte definitivt lägga mig igen, men frågan var om jag skulle starta dagens första maskin med tvätt? Nah! Somnade vid 9. Från halv 11 och framåt gjorde jag flera misslyckade försök att vakna. Det gick inte! När jag kollade klockan nästa gång var den kvart i 13. Meh! Hur seg som helst och på dåligt humör vacklade jag in i köket och utfodrade pipmojarna igen, pellets denna gång. Tvättdag. Duschdag – absolut nödvändigt. Orkidédag. Och så måste jag ju äta nåt. Te (blaskigt) och flera skivor rostat bröd med bara smör (mums!) medan jag såg ett avsnitt av ”Bron” på svtplay. Den tredje säsongen är nog den bästa! Vad skulle jag läsa då?! Det uppstår alltid ett vakuum efter en riktigt bra bok. Ett sting av lättad lycka när jag såg ”Livet går vidare” i min olästa hög. Jag hade glömt den! Dagen har hasat sig fram. Operation Dygnsvändning startar i morgon. Jag har haft svårt att hitta en vettig anledning att stiga upp före lunch hela den här veckan eftersom jag inte har kunnat promenera, men imorrn ska jag ut. Bara det inte ösregnar. Jag mår dåligt av att inte ha en vettig dygnsrytm och av att inte röra på mig. Blä!

Hormonhjärna

Posted on by 0 comment

Jag överdoserade Lyrica idag. Jag har 2 dosetter i 2 olika färger. 1 för morgonmedicinerna som alltid står på min lilla hylla i vardagsrummet och 1 för kvällsmedicinerna som jag tar till middagen och därför står i köket. Vid ett par tillfällen de senaste månaderna har jag lagt ifrån mig morgondosetten vid min plats vid köksbordet i stället för att lägga tillbaka den i vardagsrummet. Jag har upptäckt misstaget i tid tills idag när jag såg att morgondosetten låg på bordet och att onsdagsfacket redan var tömt (idag är det tisdag, jag har kollat)…. En sekundkort panikkänsla när jag insåg att jag har överdoserat både Lyrica, Sertralin och Levaxin. Jävlar! Sedan insåg jag att jag ju redan har alla ämnen i kroppen sedan lång tid, så det var ingen fara frånsett Lyrica. Klimakteriehjärnan – som inte är tillförlitlig – gick på högvarv och jag stjälpte i mig kvällsmedicinerna som består av multivitamin och Lyrica. Det var där problemet uppstod: en dubbeldos av Lyrica. Fördelen är att jag kommer att vara kolugn hela kvällen. Nackdelen är väl att tillsammans med Stilnoct kommer jag att dra timmerstockar i Redwood-klass. Det är lika bra att jag sover på soffan inatt.

Jag har gått med i Klimakteriekärringar på FB. Det är en bra grupp! Det finns fler som går igenom det här och som kan tipsa om allt möjligt som kan göra tillvaron lättare och så finns det möjlighet att ynka sig. Alltid uppskattat! Graviditet och menstruation har några grundläggande gemensamheter, men är på samma gång helt unika upplevelser. Det är samma sak med klimakteriet och jag har förstått att jag har kommit lindrigt undan. Än så länge. Tack vare att jag tar både Lyrica och Sertralin sedan flera år tillbaka slipper jag extra ångest och depressioner. Tack vare Stilnoct får jag sova och det är det absolut viktigaste! Vissa symptom är absolut förknippade med klimakteriet t.ex. vallningar,  medan andra är mer diffusa som värk i lederna som ju kan bero på mycket. Det är när jag läser att många fler upplever samma knäppa saker som jag förstår hur det hänger ihop och att jag inte är ensam.

Mitt närminne knasar sig t.ex. när det gäller mediciner, men mest när det handlar om vilka aktiviteter Pär och Elin har; när, var, hur. Jag får fråga om och om igen. Jag brukar lägga till ”Med risk för att jag blir tjatig…” eller ”Det är möjligt att jag har frågat om det här tidigare…”.

Varför måste den här övergången vara så stökig?! Varför kan inte hjärnan bara ställa fertilitetsfunktionen i off-läge? Var det lika rörigt när det drog igång, då för länge sedan, när jag var i 13-årsåldern? Jag minns inte. Jag sörjer inte att min fertilitet har nått bäst-före-datum. Jag har aldrig kopplat mensen till ungdomlighet eller kvinnlighet, den har varit ett aber från första gången. Ett tecken på att kroppen fungerar som den ska, men inte mer. Jag har så mycket annan hälsoskit som håller mig sysselsatt att jag mest är tacksam för att den månatliga pinan är på väg bort.

Musik! Jag satt i soffan och lyssnade på ”Än finns det hopp” samtidigt som jag spelade Blossom Blast Saga på mobilen. Boken är underbar och spelet går ut på att få blomknoppar att slå ut och det blir väldigt effektfullt och vackert. Jag försjönk fullständigt och omvärlden försvann. Lycka! I boken finns ”Imse vimse spindel” med och melodin drog igång i skallen om och om igen tills den övergick i ”Coming around again” med Carly Simon. En 80-talslåt som jag aldrig har slutat gilla och alltid återkommer till.

Upp & iväg

Posted on by 0 comment

Klockan var bara hal 9 när jag steg upp idag (”bara” jämfört med hur veckan hittills har sovits bort…). Jag hade 2 paket att hämta, 1 av dem hos Filmkedjan som inte öppnar förrän 11, så det var ingen större idé att stressa. Upp & iväg! Inga stavar idag och inget tempo. Jag bara njöt av att komma ut och det var så skönt! 25 minuter till Salem och från Filmkedjan tog jag en omväg hem på 45 minuter. Visst 17 har musklerna blivit starkare av all stavgång! Det var inga problem att behålla hållningen trots att jag blev lite trött i fötterna och så är det alltid lika häftigt att känna hur magmusklerna får jobba tack vare MBT-skorna. Lycka! Jag trodde att jag skulle slippa värktabletterna idag, men huvudvärken var grym. På eftermiddagen slumrade jag i soffan.

 

Så rart ....

Så rart ….

Åsikter och tolkningar

Posted on by 0 comment

Jag är inne i ett bokflyt nu. Varje bok jag läser har varit bra eller tokbra, varje ljudbok har oxå var bra med suveräna uppläsare. Det är som att flyta med strömmen i en behagligt tempererad flod där jag bara kan sträcka ut en arm för att fånga in nästa bok för att sedan flyta vidare. Jag njuter. Lycka! Den 26 januari i år skrev jag den första recensionen för SkrivaSidans bokblogg. Det är så roligt och givande och jag jobbar på att få fram en egen stil för mitt förhållande till bokrecensioner har varit kluvet. När jag gick i skolan och fick i uppgift att läsa och recensera en bok protesterade hela mitt inre för jag avskydde att läsa på kommando. Som vuxen läser jag aldrig recensioner innan jag själv har läst boken och särskilt inte på någon kultursida. Recensioner handlar om åsikter och tolkningar. Åsikter är relativa, de kan aldrig egentligen vara felaktiga medan tolkningar faktiskt kan visa sig vara helt uppåt väggarna för hur många recensenter har verkligen frågat författaren om vad hon/han velat få fram med sin text? Jag tycker man ska vara försiktig med att pådyvla andra läsare sin tolkning som om den vore fakta. Jag har precis läst ”Väckelse” av Stephen King och i vanlig ordning finns ett par utdrag från recensioner t.ex. Dagens Nyheter. ”… övertygelsen om att det finns en stor godhet, och skräcken för att monstren kanske vinner till slut.” En tolkning som recensenten gör, men som jag inte fick uppfattningen om när jag läste boken. På omslagets framsida står att läsa att det är ”en mörk roman om att förlora dem man älskar.” Jag tycker inte att det stämmer heller. Min egen tolkning kommer längre fram i den här recensionen. Det knepigaste med att skriva bokrecensioner är att få med handlingen och det jag tycker om alternativt ogillar utan att avslöja för mycket.

Jamie Morton är sex år när han möter pastor Charles Jacobs för första gången. Då är Charles Jacobs en lycklig man med fru och barn och har blivit tilldelad en ny församling. Han har oxå ett brinnande intresse för elektricitet och anser att det finns outforskade användningsområden bl.a. inom medicinen och Jamies äldre bror Con blir den förste som han kan prova sina teorier på. När en tragedi slår till försvinner pastorn efter att ha hållit en domedagspredikan som Jamie för alltid kommer att minnas. Åren går. Jamie och pastorn möts igen av en slump. Jamie är då en neddrogad musiker som är en hårsmån från att ta död på sig själv. Charles Jacobs har en möjlighet att bota honom med hjälp av elektricitet eftersom en stor del av beroendets problematik sitter i hjärnan. Deras vägar skiljs åt än en gång. Jamie arbetar som musiker och studiotekniker medan Charles Jacobs blir en turnerande pastor som helar människor på väckelsemöten. När de åter möts behöver Charles hjälp av Jamie med att väcka liv i universums dolda krafter.

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: Stephen King är en gudabenådad berättare! Vilket driv! Vilket flyt! Och så ett och annat lågmält skämt för att ta udden av det hela. Så vilken är då min tolkning av det han skriver om i ”Väckelse”? Människans rädsla för det okända och för döden samtidigt som vår nyfikenhet gör att vi inte kan låta bli att undersöka. Eller så är det så att människan har svårt att hantera att inte veta. Vad finns på andra sidan? Himmel eller helvete? Hur kan vi få veta om de vi har förlorat har det bra i livet efter detta? Charles Jacobs är troende och samtidigt vetenskapsman och det är en ovanlig kombination. Han citerar bibeln medan han gör elektriska experiment. Hans intresse övergår sakta men säkert i besatthet. Småskaliga experiment känns inte tillfredsställande, han får inte de svar han vill ha och han siktar på experimentet med stort E. Det är hans sätt att bearbeta sin sorg. Jag tycker ju inte att det är riktigt friskt, men varje sorgearbete är unikt.

Åskväder har en särskild plats i den här berättelsen. Jag älskar åska! Tyvärr, har jag inte varit med om särskilt många rejäla åskväder. Suck. I boken finns ett berg med en metallstolpe som fungerar som en sorts åskledare. En beskrivning av hur ett åskväder närmar sig med mörka moln och kraftiga vindar. Strax innan blixten slår ned i stolpen blir den elektriska laddningen i luften så stark att håret på Jamies armar reser sig. Det hörs ett klick och sedan slår blixten ned. Ljuset är bländande och stolpen får samma glödröda färg som hett järn som smids. Det skulle jag vilja vara med om!

Genomkörare

Posted on by 0 comment

Stavgång i 60 minuter. Jag tog det lugnt i början och var frestad att korta av den planerade rundan, men jag är glad att jag inte gjorde det för det var en runda med få backar vilket gjorde att jag lättar fick in rytmen och flytet. Det var jätteskönt och jag fick hjälp av flera bra gånglåtar! När jag hade 1/4 kvar blev jag trött, men då kom ”Said too much” och trots att den är snabb fick jag in takten och lyckades hålla den hela låten, 3 minuter och 35 sekunder som blev rena ruschen. Endorfiner och lycka! När jag kom hem blev det 30 knäböjningar (25 igår) och sedan stretchade jag. Jäklar vilken genomkörare kroppen fick idag! Igår lade jag till det gröna gummibandet till knäböjningarna för det känns stabilare plus att höftmuskeln tränas, men det var inte bra för höger fot och resten av gårdagen och idag har jag haft riktigt ont. Idag hade jag skor på mig när jag körde knäböjningarna och det ska jag ha i fortsättningen.

Sned och vind och lite övergiven så här i november.

Sned och vind och lite övergiven så här i november.

Samma brygga i slutet av mars. Troligen vid samma tid på förmiddagen, men ett helt annat ljus.

Samma brygga i slutet av mars. Troligen vid samma tid på förmiddagen, men ett helt annat ljus.

En av de saker jag tycker om med Rönninge är att vi som är ute och rör på oss hälsar när vi möts. Inte alltid, men ofta. Just idag hände det flera gånger. Det är samma sed som man har när man möts i skogen eller ute på fjället. Det känns bra och ger ett vänligt intryck.

Dagens låtlisterepresentant är The Mowgli’s med låten ”I’m good”. Den kom direkt efter ovan nämnda endorfinkick och kanske var det därför jag tog till mig den positiva refrängen.

I’m good, I’m good, I’m good, I’m good

I’m living life just like I should

Wouldn’t change it if I could

I’m good, I’m good, I’m good

När jag passerade förskolan såg (och hörde) jag 3 småtjejer, ca 5 år och jag hade hunnit förbi när en av de sa:

”En till tjej som joggar! Vi måste fråga vad hon heter!”

”Vad heter du?”, frågade nummer 1.

”Ewa”, svarade jag. ”Vad heter du?”

”A”, svarade hon.

”Min mormor heter Eva!”, utbrast nummer 2.

”Ett fint namn.”, konstaterade jag.

”På min förra skola fanns det en som hette Eva.”, sa nummer 1.

”Jag hade en fröken en gång som hette Eva.”, inflikade nummer 3.

”Det är jättemånga som heter Eva!”, utbrast nummer 2.

”De är överallt!”, svarade jag och slog ut med armarna.

”Jaa!”, svarade 2:an.

Dagens lycka …

Posted on by 0 comment

… består i att få läsa en gudabenådad berättare: ”Väckelse” av Stehphen King. Wow!

 

Category: Böcker & film, Lycka | Tags: , ,

Diverse hälsogrejjer

Posted on by 0 comment

Jag vägde mig idag av flera anledningar och två av dem var känslan av lätthet i kroppen och att jag hade lite svårt att tro på att det inte hänt någonting med vikten sedan 1 oktober. Idag visade vågen 106,5 kg vilket betyder att jag har gått ned 0,9 kg sedan i söndags. Pär och jag har haft smått hetsiga diskussioner om hur ofta man bör väga sig. Han tror på fakta, mätbara resultat och möjlighet att få ut ett genomsnittsvärde och väger sig därför en gång i veckan eller oftare (och så har han en superspecialvåg som till och med mäter koloxidhalten i sovrummet och det är inte som jag överdriver). Jag har länge kört med månadsvägningar och jag hade dessutom dietistens hela yrkeskunskap som stöd eftersom hon höll med mig om att det inte är någon vits med att väga sig för ofta; det finns så många faktorer och omständigheter som påverkar vikten. Om man ser till att förhållandena vid varje enskilt vägningstillfälle är exakt desamma (du vaknar, går på toaletten, har inte mer än underkläder på dig och har varken ätit eller druckit), så går det att lita på det vågen visar, men hur ofta är förhållandena exakt desamma? Man har kanske svullat kvällen innan eller så är det dax för mens och man har hur många liter vätska som helst i kroppen. Sedan jag vägde mig söndags har jag gått med stavarna 2 gånger, jag åt glass till efterrätt i söndags, jag har inte ätit rostat bröd och igår åt jag fish & chips till middag som jag inte blev mätt på (det var inte gott) och pasta med kyckling vid halv 23 och jag har gått ned knappt 1 kg – jag förstår inte. I fortsättningen ska jag väga mig varje söndag morgon. Godisförbudet är upphävt eftersom jag ju har gått ned minst 0,5 kg. Ha! Ärligt talat fattar jag noll.

Knäböjningar: 20. Igår skulle det ha varit 15. Oops!

Min hälsporre har inte övergivit mig och det känns även som om en tvilling är på g i andra foten. Den här gången har jag inte för avsikt att åka fram och tillbaka för att få stötvågsbehandling. Jag blir matt av bara tanken. Jag gör vad jag kan på hemmaplan i form av stretching, hälkuddar, MBT och den senaste prylen: kompressionsstrumpa.

Kompressionsstrumpa mot hälsporre.

Kompressionsstrumpa mot hälsporre.

Jag beställde från ”Min fot” och 399 kr för ett par strumpor känns i plånboken, men jag tycker att det är värt ett försök. Jag gillar att de är tålösa eftersom jag är mycket varmare i kroppen i och med klimakteriet och går barfota ofta trots att det är november.

Dagens lycka är enkel: jag har gått ned 0,9 kg.