läsa | Mitt liv i ord

#uppochhoppaijuni del 10

Ett brev till ~~min~~ mina gympalärare.

“Tack alla gympalärare! Jag hade förmånen att gå i skolan på den tiden när gymnastiklektionerna inte prioriterades bort dvs. 1970 och -80-talet. Det var i alla fall 2 lektioner i veckan från lågstadiet hela vägen upp genom gymnasiet. Ni gjorde det möjligt för mig att få prova på det mesta inom idrott. Alla bollsporter till och med rugby om jag inte minns fel. Löpning och orientering (det var ren tur och med hjälp av klasskompisar som kunde läsa kartan som jag kom hem igen) och jag avskydde båda lika hjärtligt. Skridskor med och utan klubba. Redskapsgymnastik som fortfarande får mig att rysa av fasa. Friidrott. Simning. Badminton och pingis. Styrketräning. Dans. Avslappning. Tack för att jag fick prova utan krav på resultat! Jag lärde mig uppskatta motion. Kroppen är till för att röra på sig och den vetskapen är guld värd.”

#Blogg 100 del 130

Mååål! #Blogg 100 är slut och jag gick i mål med plus 30 inlägg! Det har bara varit roligt och det har inspirerat mig till att skriva om det som jag kanske inte skulle ha lagt ned tid på att skriva om i vanliga fall och det i sin tur är – över huvud taget – bra för mitt skrivande. Jag har hittat några nya bloggar att läsa och jag tror att jag har fått några nya läsare oxå. Aj lajk it!

Jag gick min favoritrunda idag, 60 minuter runt Flaten. Nu har Simvastatinet lämnat kroppen plus att jag gör mig av med överflödig vätska och det känns för det var inte alls flåsigt på samma sätt. Eftersom jag släpar på dryga 100 kilo, så tillhör uppförsbackar inte mina favoriter, men jag känner mig inte längre i behov av syrgas efter minsta uppförslut.

Regntunga skyar som inte längre utgör något hot för mig eftersom jag numera har en regnjacka!

Den 27 april tog jag den här bilden. Vitsippor i klunga, men inte så grönt.

Idag, 1,5 månad senare, är vitsipporna borta, men det är desto grönare.

Jag drog in djupa andetag av min favoritdoft: syren.

#Blogg 100 del 122

“Öppnas i händelse av min död” av Liane Moriarty med Kerstin Andersson som uppläsare. En bra bok där inte mycket var givet och det uppskattar jag för jag känner att jag börjar bli blasé. Tyvärr. Ett relationsdrama när det är som bäst utan att det blir sockersött eller melodramatiskt och dessutom smårolig. LM vävde ihop det väldigt snyggt genom att nämna detaljer och små händelser och reaktioner som sedan dyker upp igen i samband med förklaringar under berättelsens gång – det beundrar jag för det kan inte vara det lättaste att snickra ihop! “Aaaah, sssnyyyggt…!”, var en vanlig reaktion för mig. Jag känner igen mig i den hypereffektiva Cecilia Fitzpatrick i det att hennes organisation hänger på rutiner och när rutinerna rubbas det minsta är det nära att allt krackelerar. Dock har jag inte samma tvångsmässiga läggning. Översättningen känns riktig och för en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är mer lockande än originalet, “The husband’s secret”. Om de hade översatt den ordagrant med “Makens hemlighet” hade jag troligen inte ägnat den något som helst intresse.

“Än skyddar natten” av Anna Lihammer med Kerstin Andersson som uppläsare. I januari lyssnade jag på “Medan mörkret faller” och jag tyckte om den och undrade faktiskt om det inte skulle komma en fortsättning och det har det gjort nu. Den här gången visste jag om det lägre tempot och tidsandan och behövde inte samma omställning. Jag tycker att AL har fångat miljöerna bra och det märks i allt att den inte utspelar sig på 2000-talet; dialogen, modet, tekniken och könsrollerna. Nazismens uppgång är tongivande även i den här boken och jag får en återkommande tanke: “Varför är det ingen som tar det som händer idag, 2015, på allvar?! Har vi inte lärt oss någonting av historien?!”. Jag skrev det om den förra boken och jag skriver det igen: det är så skönt med den här sortens kriminalromaner där tempot är lägre, tekniken obefintlig, könsorden och svordomarna närapå obefintliga. Båda böckerna har en uppgörelse i slutet, men jämfört med de i t.ex. Keplers böcker eller Butler & Öhrlunds är de mycket mänskliga och trovärdiga. Det är ingen som byter magasin i vapnet med ena handen medan de ropar på förstärkning i mobilen och kommandorullar längs marken samtidigt som det brinner och exploderar så det står härliga till och det behövs som motvikt.

Kerstin Andersson gillar jag oftast. Hon har en behaglig röst, smågullig och ett sätt att läsa som får mig att tänka på svenska filmer från 40-talet.

#Blogg 100 del 116

“Systerland” av Curtis Sittenfeld. Jag skulle inte läsa 454 sidor om boken inte var bra och den här var väl hyfsad, men jag håller inte med om den är “ett psykologiskt mästerverk” och twisten i slutet var inte fantastisk utan mer ett antiklimax. Jag hade svårt att känna någon större sympati för den ängsliga Kate förmodligen för att jag inte har något som helst tålamod med ängsliga personer i verkliga livet. Jag tyckte betydligt bättre om systern Vi och hennes mer avslappnade inställning till synskheten. Varför tycker Kate att deras sjätte sinne är något att skämmas för så till den grad att hon enligt baksidestexten har det som “en väl förborgad hemlighet”? CS är en bra berättare, det håller jag med om, men hon är kanske för amerikansk för att hon ska nå hela vägen fram till mig. Språket är bra och likaså översättningen även om de meningar som började med “Vi” och syftade på systern gjorde att jag fick läsa om dem.

För många år sedan läste jag “I en klass för sig” och har för mig att jag tyckte att den var bra, men jag minns noll och intet av den. För 2 år sedan läste jag “Presidentens hustru” som jag inte gillade för 5 öre. Jag kommer nog inte att läsa fler böcker av henne. Möjligen lyssna på för om de inte är bra känns det inte lika slösigt som när jag har lagt ut pengar på en fysisk bok.

#Blogg 100 del 107

“Den sista goda människan” av A.J. Kazinski. För några månader sedan började jag lyssna på den här boken med Johan Rabeaus som uppläsare, men han gjorde ett så uselt jobb att han nästan hade ihjäl boken. Hur kan man låta så fenomenalt uttråkad?! Jag lade upp boken på min önskelista och i förrgår läste jag ut den. Det handlar om en legend från den babyloniska Talmud som går ut på att det i varje generation finns 36 rättfärdiga människor. Det är de här människorna som helt ovetandes ansvarar för världens överlevnad. Känn ingen press, typ. Det är skönt att det inte är USA som alltid ska rädda världen. Undrar om jag är en av dem 36 i min generation? Förmodligen inte. Jag är alldeles för självisk för det och dessutom föredrar djur framför människor. Frågeställningen som uppkommer är intressant: vad är en riktigt god människa? Var går gränsen mellan god och ond? Det var de här filosofiska funderingarna som gjorde att jag blev intresserad av boken plus att den handlar om när människor tar sin tro på sånt allvar att det går över i fanatism. Tyvärr, hölls intresset inte vid liv. Ja, jag läste ut den eftersom slutet inte var givet och det är alltid ett stort plus, men ungefär halvvägs gick det upp för mig att det var en action-bok väldigt mycket i stil med “da Vinci-koden”. Jag gillar inte action-böcker av samma anledning som jag inte gillar action-filmer – de saknar djup. Huvudpersonen, Niels Bentzon var en torr och humorfri typ och Hanna Lund är inte bättre hon. Den var 556 sidor, men kändes ändå inte färdig. Den första, största, delen av boken var lång och sedan blev det bråttom att få till slutet. Bakom författarnamnet döljer sig Anders Rönnow Klarlund och Jacob Weinreich och visserligen planerar de fler böcker om Niels Bentzon , så då får de möjlighet att jobba ihop sig mer. Slutkommentar: jag kommer inte att läsa den igen utan skickar den till Myrorna.

#Blogg 100 del 100

Jag har läst “Kathy Knight” av Sandra Lee. En bok som utgått från förlagen och som jag fick tag på hos Wilkmans antikvariat, men efter att ha läst drygt hälften ångrade jag att jag lagt ned energi och pengar på boken och jag läste inte ut den. Kathy Knight är en kvinna som 2001 knivhögg, flådde, halshögg och styckade sin sambo och som pricken över i tillagade delar av honom som måltid. Varför vill man skriva om något sådant? Varför vill jag läsa om något så vedervärdigt? Svaret på den första frågan är att Sandra Lee är journalist. Svaret på den andra frågan är att jag intresserar mig för varför.

Boken är dåligt skriven. Jag kan bara konstatera att bara för att man har som yrke att skriva är det inte givet att man kan skriva en bok. Det är väldigt många upprepningar av både namn, släktförhållanden och förklaringar. Utdrag ur medicinsk litteratur varvas med utdrag ur rättegångsprotokoll och alltihop broderas ut ovidkommande detaljer med onödigt närgångna beskrivningar av själva våldet. Det är synd för om man nu ger sig på att göra en bok av detta och därför river upp alltihop för de inblandade, tycker jag att man borde visa mer respekt genom ett gediget arbete. Det här är tafflig journalistik i bokform.

Den här boken fick mig att börja tänka på hur psykiska sjukdomar framställs i litteratur och media och första gången jag reflekterade över det var när jag läste “Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser” av David Eberhardt. Vi lever i nådens år 2015, men kunskapen bland vanligt folk om psykiska sjukdomar är skrämmande dålig och alla vet att okunskap leder till rädsla. Det behövs 3 anledningar till att man kommer i kontakt med psykiska sjukdomar: man är själv drabbad, man är anhörig till en drabbad eller man utbildar sig inom vården. Det som vanligt folk blir matade med är just svarta rubriker i samband med våldshandlingar som det Kathy Knight gjorde. Anna Linds mördare lyssnade till röster. Breivik var väl inte heller riktigt frisk. Kvällstidningarna kommer aldrig att ha feta rubriker som skriker ut att en kvinna tagit livet av sig efter att ha lidit av depressioner i 25 års tid. Dagstidningarna kommer aldrig att ha förstasidesartiklar om en man som inte klarar av att klara av sitt arbete eftersom han ofta är sjukskriven pga. ångest. Därför behövs det speciella dagar som den 5:e maj när man fokuserar på att tala öppet om hur det är att må psykiskt dåligt. Därför behövs bloggar som min där allt det här avdramatiseras samtidigt som vanligt folk får klart för sig att det inte räcker med “att rycka upp sig”. Psykiska sjukdomar innebär en oerhört lidande, men det skapar inga rubriker.

#Blogg 100 del 99

“Den gränslöse” av Jussi Adler-Olsen med Stefan Sauk som uppläsare. Det var sommaren 2013 som jag upptäckte böckerna om Avdelning Q. Igår lyssnade jag färdigt på den 6:e boken och jag önskade att jag fortfarande hade den olyssnad. De har varit väldigt bra allihop utom “Marcoeffekten” som var för långsökt (jag fattade aldrig varför de egentligen var ute efter just Marco). “Kvinnan i rummet” fick jag lyssna på 2 gånger. Första gången gjorde hoppen mellan dåtid och nutid att jag inte fattade hur infernaliskt illasinnad handlingen var. “Fasanjägarna” var i våldsammaste laget. Maken till sjuka människor! “Flaskpost från P” tog upp den baksida av religiositet som stämmer överens med mina egna uppfattningar. “Journal 64” var otäck på samma sätt som vetskapen om vad frenologer och nazister höll på med, men jag tycker att slutet var överdrivet. “Marcoeffekten” var dålig och då försökte jag ändå 2 gånger. “Den gränslöse” var riktigt, riktigt bra och kanske färgades omdömet av att min väntan varit otålig. Till skillnad från förväntningarna på den senaste Christopher Silfverbielke, så infriades dem. Det kändes som julafton när Stefan Sauk började läsa om hur Carl Mörk väcktes ur en av sina tupplurar i källaren på Köpenhamns polishus och sedan beskrivningen av den gulfärgade Assad. Tillsammans med Rose har de blivit min absoluta favorittrio! Nu finns långskånken Gordon med i utkanterna och bidrar med sina mer eller mindre lyckade insatser när han inte trånar efter Rose. Jag hoppas verkligen att Jussi Adler-Olsen jobbar på den 7:e delen!

#Blogg 100 del 98

Det finns ingen bättre törstsläckare än vatten. Det är sockerfritt och det är på det sockerfria mitt fokus ligger. Ibland vill jag ändå dricka något med smak och jag fixar inte bubbelvatten, varken med eller utan smak. Jag tycker inte om saft, sockerfri eller inte. Juice är nästan lika fördärvligt som läsk. Mjölk som innehåller finfördelat fett och dessutom mjölksocker är ingen törstsläckardryck över huvud taget, fettfri eller ej. Vad finns kvar? Sockerfri läsk typ Cola Zero. Mitt förhållande till den sortens läsk, till sötningsmedel är väldigt kluvet. För 5 år sedan drack jag en hel del Pepsi Max tills jag läste boken “Hjärnkoll på vikten” där följande stod att läsa: “Den söta smaken gör att hjärnan räknar med att få socker och utlöser en oproportionerlig mängd insulin. Det leder i sin tur till direkt blodsockerfall, sugenhet och fettillverkning.” Nu för tiden har jag perioder när jag dricker vanlig Cola, men sedan jag fick diabetes-varningen i januari händer det nästan aldrig. Jag köper en halvliters Cola Zero när vi veckohandlar och sedan smuttar jag på den under en veckas tid. Ja, jag tycker om avslagen Cola (Elin tycker att jag är helt bäng) och ja, det räcker med en klunk då och då just för smakens skull.

Min omställning till en diabetesfri tillvaro sker lite i taget för jag fixar det inte annars. Nu äter jag Havrefras till youghurten (sockerfritt och fiberrikt). Jag äter frukt igen främst på kvällen när jag kan vara småhungrig. 2 bitar Lindt mörk choklad, 70% unnar jag mig varje dag. Helgen som var hade jag inget som helst godis eller chips och jag hade heller inget sug efter det. Jag försöker äta mer grönsaker, men jag tycker inte att det är gott. Jag tränar så mycket som kroppen känner att den klarar av. Om en vecka ska jag äntligen få träffa en läkare och då får jag veta om kolesterolmedicinen fungerar och om blodsockret är under kontroll (i morgon ska jag lämna prover på fastande mage).

#Blogg 100 del 97

Jag har 2 favoritstunder varje dag. Det är samma 2 stunder. Den ena pågår mellan halv 19 och 20. Det är då jag tar med mig tebrickan in i vardagsrummet, tänder de 3 blockljusen och eventuellt golvlampan och sätter mig för att läsa och dricka te. I 1,5 timme råder tystnad och ro. Endorfiner. Sedan jag började med teläsningen, som jag kallar den, har den övergått från att ha skimrat av nyhetens behag till att vara nödvändig. De kvällar som jag hoppar över teläsningen är jag rastlös och otillfredsställd.

Den andra stunden påbörjas vid halv 22 när jag tar min Stilnoct. Rent psykologiskt infinner sig ett lugn som kanske skulle infinna sig även om det var ett sockerpiller. Det dröjer mellan en halv och 2 timmar innan jag verkligen känner av den och när den effekten kommer har den endorfiner med sig i bagaget precis som teläsningen. Ett lugn som kommer sig av att jag försäkras om att få minst 6 timmars sammanhängande sömn. En sömn som är livsviktig för mig.

I skrivandets stund har jag fått läsandet tillfredsställt och om en halv timme kommer den mentala vilan.

#Blogg 100 del 95

“En ond liten handling” av Elizabeth George med Katarina Ewerlöf som uppläsare. 32 timmar och 1 minut! Det här är den 18:e boken som handlar om Thomas Lynley & Barbara Havers. Den första boken om Lynley & Havers kom 1989 och heter “Pappas lilla flicka”. Jag har läst alla. Böckerna i serien har blivit tjockare och tjockare ungefär som Harry Potter-böckerna. “En lögn att lita på” var på 636 sidor (25 timmar som ljudbok) och inte särskilt bra och jag upplevde den som jobbig att läsa just för att den var så lång. När “En ond liten handling” kom valde jag att lyssna på den vilket jag är tacksam för. Trots att den är bra och genomarbetad och egentligen inte innehåller något onödigt, så kändes den bitvis väldigt lång. Jag kan inte låta bli att undra hur långt bokmanuset var från början, innan redigeringen tog vid? EG är en av mina favoritförfattare och det märks att hon älskar Storbritannien trots att hon är amerikafödd för hennes beskrivningar av natur, miljöer och det engelska kynnet innehåller mycket värme. Kontrasterna mellan den adliga jag-behöver-egentligen-inte-arbeta-Lynley och den spolformade, nästan hälsofientliga Barbara Havers utgör grunden för många fyndiga replikskiften. Frånsett den hälsofientliga attityden känner jag igen mig mycket i Barbara Havers när det gäller förhållandet till kroppen och vikten och män och kläder. Hon “avfärdas efter en första titt” eftersom hon inte anses vara vacker eller ens attraktiv och det är inte ofta som kvinnor som hon är huvudkaraktär i en serie böcker utan att drabbas av hälsonoja där hon slutar röka, går ned 30 kg och inleder ett stadigt förhållande och om hon hade haft glasögon hade hon gått över till linser. Det finns inget som tyder på att det här var den sista boken om Lynley & Havers, så då är frågan: när kommer nästa?