Etikett: läsa

Serien “Släkten” är historiska romaner skrivna av kvinnliga författare om kvinnor i historien, både verkliga och fiktiva. Den första hette “Blandat blod”, skrevs av Katarina Mazetti och gavs ut 2008. Efterföljande delar är: “Sigrids hemlighet” av Karin Wahlberg; “Tempelbranden” av Catharina Ingelman-Sundberg; “Helenas hämnd” av Maria Gustavsdotter; “Drottningkronan” av Ingrid Kampås. Den senaste delen har jag precis läst ut, “Ringens gåta” av Elisabet Nemert.

Historiska romaner is da shit! Jag har alltid tyckt om historia, det passar min läggning som varför-person. De sätter perspektiv på det mesta, framför allt det faktum att allt ska gå så fort nu för tiden. Om du sms:ar eller mäjlar och inte får svar inom några minuter respektive timmar, så bli du otålig. Jag har levt så pass länge att jag minns hur det var före IT. Jag minns hur det var att skriva ett vanligt brev, lägga det i vanligt kuvert, adressera, frankera och posta för att sedan inte förvänta mig svar på flera dagar. Sug på den! Tänk då hur det var att skriva ett brev som sedan skickades med kurir till häst och kanske även med båt – det tog flera veckor. Perspektiv, gott folk. Perspektiv.

 

När olika författare är inblandade varierar naturligtvis stilen och språket. Alla har varit bra, men “Helenas hämnd” och “Drottningkronan” är mina favoriter just tack vare författarna. Jag tycker om deras sätt att använda språket. Catharina Ingelman-Sundberg och Elisabet Nemert tillhör inte mina favoriter. De är lite för romantiska i sina sätt att uttrycka sig.

“Ringens gåta” handlar om Helena Sigtryggsdotter. Sommaren 1220, vid fem års ålder är hon med om ett brudrovsförsök av hennes mor och den skräckfyllda upplevelsen gör att hon tappar minnet och minns inte mer än sitt eget förnamn. Hon växer upp hos en ofrälse med familj i anknytning till Julita kloster. Det är inte att avslöja för mycket när jag skriver att hon återvänder till sin familj, den mäktiga Bjälboätten som leds av Ingrid Ylva, en stark rättskaffens kvinna som har avskaffat träldomen. Birger Magnusson, en av de autentiska karaktärerna, ä.k. Birger Jarl är Helenas morbror och kung Erik Erikssons (1223-29 samt 1234-50) närmaste man.

Jag tycker om handlingen i boken, den utgör en liten del av Sveriges historia, men det är språket som gjorde att jag, mot slutet, skummade igenom en stor del av texten. Efter att ha försökt sätta fingret på vad det var som störde mig tror jag att det handlade om adverb. För många adverb och adjektiv. Som exempel skriver Elisabet Nemert: “Hon stod lite vid sidan om och betraktade far och son, en återförening med många känslor. Hon noterade också med vilken vördnad Jakobs följeslagare behandlade denne krigare som var Stures son…”. Det är onödigt förtydligande. Jag skulle ha nöjt mig med “…Jakobs följeslagare behandlade honom.”. Eller: “Hon slog sig ned vi Mälarens strand och blickade ut över den aningslöst glittrande vattenspegeln.” Den sortens tårta-på-tårta-förstärkande som jag tycker är så melodramatiskt och sockersött. Det är bara 2 exempel och kan verka som att jag borde skaffa mig ett liv i stället för att gnälla över en etablerad författares enstaka uttryck. Jag har försökt att läsa andra böcker av Elisabet Nemert och då har jag inte kunnat förklara vad det är jag inte tyckt om, men nu kan jag det och då gör jag det. Eftersom hon är en av författarna i en serie ville jag inte gärna hoppa över hennes bok. Däremot fastnade jag för en poetisk beskrivning av ett missfall som jag tog till mig. Den föregående graviditeten var svår. “Det tycktes som om den själ som tagit boning i hennes kropp alls inte önskade vara där…”.  “Och i vargens timme, den stund när natten möter dagen hade den vilsna själen valt att ta farväl och resa vidare och lämnat henne i en sky av blod.”

 

“Gökens rop” av Robert Galbraith som är pseudonym för JK Rowling. Hon fick mitt hjärta med hjälp av Harry Potter – jag var fullständigt såld. Jag var lite nervös när jag läste “Den tomma stolen” för jag ville inte bli besviken, men nervositeten var obefogad. Nu har jag läst hennes klassiska deckare och hon har fortfarande mitt hjärta. Om jag fick välja en författare som jag skulle vilja skriva lika bra som, så är det JK Rowling!

“Gökens rop” är en klassisk deckare på så sätt att det handlar om ett misstänkt mord och en privatdetektiv som letar efter den skyldige. Man får veta lite om de inblandade och mer om detektiven Cormoran Strike och hans sekreterare Robin Ellacott. Intrigen är inte spektakulär på något sätt och den är befriad från sexgalna psykopater och blodiga slaktscener. Den känns oskyldig och det tycker jag om. Jag har fått för mycket av det andra och Robert Galbraith återvänder till det enkla, the basics. Ett av tecknen på en Stor Berättare är att intrigen inte behöver vara bombastisk på något sätt. En Stor Berättare kan göra mycket med lite. Jag läste 2 recensioner där boken inte hade gjort något större intryck och jag tänkte att de 2 personerna behöver vidga sina vyer för vad som är spännande. Ge boken en andra chans och läs med andra ögon! Robert Galbraith har ett underbart språk och en rik vokabulär och den lågmälda humorn som är typiskt brittisk och stämmer så väl in med mitt eget sinne för humor. (Ett litet påpekande till den recensent som bara gav boken 1 stjärna i betyg och som undrade var “gökens rop” kom in. Det finns med i dikten som står att läsa på sidan innan prologen.) Nu väntar jag otåligt på att “Silkesmasken” ska komma i pocket!

 

“Lotus blues” av Kristina Ohlsson. Den här boken nämns ofta i de bokgrupper på FB som jag är med i och naturligtvis blev jag nyfiken. Jag gjorde ett försök att lyssna på den, men uppläsaren var så dålig att han nära på hade ihjäl boken. Nu har jag läst den själv och det blev en helt annan upplevelse!

Martin Benner är advokat och får ett besök som kommer att visa sig bli en mardröm. En man vill ha Martin Benners hjälp med att rentvå sin syster som blivit dömd för 5 mord. Det finns 2 problem: systern erkände morden och systern är död sedan ett halvår tillbaka. Vad får en människa att erkänna 5 mord om hon inte är skyldig? Det är frågan som väcker Martin Benners nyfikenhet. Lucy har känt Martin i flera år, har varit hans flickvän och är hans partner i advokatbyrån och det är svårt för henne att inte bli indragen.

Boken kallas för “hårdkokt thriller”. Vad karakteriseras som “hårdkokt”? Den är ovanligt fri från våld, skottlossning och biljakter och det ser jag som ett plus, men för mig innebär “hårdkokt” tysta, starka, känslomässigt oåtkomliga män, bystiga damer, cigarettrök och whisky, men inget av det finns med. Det är kanske mitt ointresse för genren som gör att jag generaliserar. Jag tycker att den var småspännande, men ingen thriller. Lättläst och underhållande och tillräckligt bra för att jag skulle läsa ut den, men inte en bok jag kommer att läsa igen och jag är inte heller nyfiken på fortsättningen, “Mios blues”. Den grep inte tag i mig. Den känns genomarbetad, men ändå ytlig.

2 detaljer. “Det här löser sig i närtid.” Är det en förkortning av “inom den närmaste framtiden”? Ett alternativ till “inom kort”? Uttrycket kanske hör hemma bland “nyuttrycken” ungefär som det finns en nyordslista. Jag gillar det inte. Den andra detaljen är att alla namn utom två fungerar lika bra på svenska som på engelska. Var det avsiktligt, tro?

“Blodbokens tid” av Bodil Mårtensson. Historiska romaner med autentiska och fiktiva karaktärer blandat tillhör mina absoluta favoriter! Det finns inget bättre sätt att lära sig historia och med svenska författare minskar risken för att gå miste om något i översättningen.

Den här boken utspelar sig under en dryg vecka runt midsommar 1346. Magnus Eriksson är kung och hans drottning heter Blanche och kommer från Namur. Magnus Eriksson rider mot Helsingborg för att närvara vid sin kusins bröllop medan Blanche är kvar på Stockholms slott med de 2 sönerna. Missnöje bland adeln sjuder och ett uppror planeras under bröllopsfesten. Samtidigt smids ränker även i Stockholm och Blanches och sönernas liv är i fara.

Berättelsens 2 komplotter är helt och hållet fiktiva medan kungen, drottningen och kungens svekfulla mor har naturligtvis funnits precis som Valdemar Kristoffersson Attedag och kåpriddarna.

Jag tycker mycket om Bodil Mårtenssons språk! En roman om 1300-talets Sverige kan naturligtvis inte skrivas på renodlad modern svenska och det är det jag njuter av. Som balsam för min själ. Miljöer och kläder blir tydliga utan att hon grottar ned sig i detaljer. Handlingen är spännande och eftersom den är fiktiv, så var inte slutet helt givet. Boken är den första i en trilogi och jag ser fram emot fortsättningen. Den här boken åker upp till hyllan på övervåningen eftersom jag kommer att vilja läsa den igen och högre betyg än så kan jag inte ge en bok.

“Tiden där emellan” av Maria Dueñas (jag gillar namnet – Marrrrria Doooenjassss). Den är delvis baserad på brittiska Rosalinda Fox memoarer. Sira arbetar som sömmerska i Madrid när inbördeskriget står på tröskeln. Hon träffar en sol-och-vårare som lockar med henne till Nordafrika med löften om äventyr och pengar, men den ende som får pengar är sol-och-våraren och pengarna är Siras. Sira får skulderna som hon måste betala på något sätt om hon inte vill hamna i fängelse. Med hjälp av värdinnan för pensionatet i Tétouan  skaffar hon pengar så att hon kan starta en egen syateljé och så småningom betala tillbaka sin skuld. Det är här i Tétouan som hon träffar Rosalinda Fox som kommer att påverka hennes liv på ett sätt hon inte kunnat ana. Siras skicklighet som sömmerska gör att den brittiska underrättelsetjänsten vill anlita henne som spion och hon återvänder till Madrid med en ny identitet där hon startar en modeateljé. Hon syr vackra kläder till nazisternas fruar och älskarinnor och samlar information som hon sedan för över till morsekod dold i mönsterdelar.

Baksidestexten ger intryck av att tyngdpunkten ligger på Siras liv som spion, men hon blir inte spion förrän drygt 400 sidor in i boken som är på 687 sidor. Jag tycker att det var intressantare att läsa om tiden innan hon värvades för underrättelsetjänsten mycket beroende på de personer hon umgicks med och miljöerna i det spanska protektoratet. Jag skulle gärna ha sett att Félix hade varit med mer precis som Candelaria. Jag tänker inte skriva mer om slutet än att jag inte tyckte om det och blev besviken. Berättelsen är så genomarbetad, detaljerad och underhållande och sedan avslutas den med ett håglöst knippe av “tänk om”.

Jag har inga kunskaper i spanska, men jag är en hejare på svenska och det är de kunskaperna jag använder mig av när jag säger att översättningen är väldigt bra. Det finns en speciell rytm i texten i form av upprepningar och kommatering som gör den lätt att läsa.

“I mullbärsträdets skugga” av John Grisham. När Seth Hubbard tar livet av sig genom hängning och skickar sitt testamente till Jack och vill att han tar hand om dödsboet funderar inte Jack någon längre stund. Han lever fortfarande på segerns sötma efter rättegången, som skildras i “Juryn” (A time to kill), där en svart man var dömd till döden för att ha tagit lagen i egna händer. “I mullbärsträdets skugga” är en helt fristående fortsättning på “Juryn” och utspelar sig 3 år senare.

Seth Hubbard var en egensinnig enstöring som lyckades få ihop en enorm förmögenhet under en kort och intensiv period av 10 år. När han får beskedet att han är döende i cancer väljer han att själv avsluta sitt liv och testamenterar nästan allt till sin färgade hushållerska Lizzie Lang. Varför? Ex-fruar, barn och barnbarn får inte en cent, men tänker inte finna sig i det utan bestrider testamentet. I utkanten finns Ancil Hubbard, Seths yngre bror som vet något som kan förklara Seths handlingar, men han är svår att få tag i.

Det var en riktigt bra bok och jag kommer att läsa den igen! John Grisham jämförs med Dickens, men jag vill jämföra honom med nutida berättare som Stephen King, JK Rowling, Jojo Moyes och María Dueñas. Det som är det största beviset för att en berättare är bra – fantastisk – är att jag läser en sida till och en sida till och ytterligare en sida utan den minsta lust att ta reda på hur långt kapitlet är eftersom jag ändå inte vill sluta läsa mer än för att gå på toaletten. Så var det med “Mullbärsträdet”. Karaktärerna var väldigt levande, trovärdiga och mänskliga (läs: inte perfekta). Miljöerna blev tydliga utan att han grottade ned sig i detaljer och så det nästan viktigaste – där fanns humor. Antingen kan man, som författare rabbla upp bakgrundshistorien så att läsaren får ta del av den en gång för alla med risken att läsaren bara skummar texten eller så kan man framföra den i dialogen vilket ofta leder till uppstyltade samtal som snuddar vid monologer. Det John Grisham gör precis som de allra skickligaste berättarna är att varva det hela för att driva handlingen framåt och det får mig, som läsare att bara flyta med, sida efter sida efter sida… Så vill jag kunna skriva!

Det här med testamente. Jag kan inte detaljerna i den svenska lagen när det gäller testamenten, men jag har erfarenhet av att ha fått ärva min pappa tillsammans med övriga syskon och även av att ha fått ärva en släkting (moster, faster, kusin?) bara för att hon inte hade egna bröstarvingar. En människa som jag inte ens minns om jag har träffat och det tyckte jag inte kändes helt rätt även om lagen sade att det var rätt. Pappa skrev inget testamente och jag har alltid undrat varför eftersom jag minns honom som en ordningens man, men om han hade skrivit ett testamente där det framgick att jag inte skulle få ett öre av det han och mamma jobbat ihop och ägt, så hade jag inte protesterat. För att inte tala om begreppet “förskott på testamentet”… Jag tycker att man ska få ge sina pengar till vem man vill och även utesluta den man vill. Rättvist eller ej. Det är det som “Mullbärsträdet” egentligen handlar om; Seth Hubbards rätt ett testamentera sin förmögenhet till Lizzie Lang i stället för sina barn och att det inte var det samma som att han inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Översättningen var i det stora hela bra, men vad är egentligen “billighetsrätt”? Det måste finnas en bättre synonym! På flera ställen i texten har sista bokstaven i ord fallit bort och ibland hela ord som prepositioner. Slarv som inte borde ha korrigerats.

 

 

“Röda rummet” av August Strindberg med Per Myrberg som uppläsare. Jag lyssnade nästan färdigt och jag tyckte om det jag hörde, men den kom ingen vart. Typ. Vilket fantastiskt språk! Nästa person som säger att det svenska språket är fattigt i jämförelse med t.ex. det engelska kommer jag att rekommendera att läsa August Strindberg. Han kunde konsten att utnyttja orden, synonymerna, liknelserna. Och så var han rolig! Jag skrattade högt flera gånger. Tyvärr, är det bara en massa gubbar med och det var så många namn som påminde om varandra att jag blev snurrig i huvudet (jag har dåligt “namnsinne”). Per Myrberg var en ny bekantskap i ljudböckernas värld och jag lyssnar gärna till honom igen.

“Tre män i en båt” av Jerome K Jerome med Tomas Löfdahl som uppläsare. En kort och mycket rolig berättelse full av mänskliga tillkortakommanden med den sortens avmätta brittiska “stiff upper lipp” som blir klockren när den konfronteras med naturen. Tomas Löfdahl var jobbig att lyssna på de första minuterna, men hans röst passar väldigt bra till den brittiska snobbigheten.