Läkarbesök

AT-läkare OB. AT-läkare är synonymt med att han inte blir kvar på vårdcentralen permanent. Jag lade korten på bordet genom att fråga hur lång tid jag hade på mig, 20 eller 40 minuter? Han hade ingen patient efter mig, så det var fritt fram. Jag fortsatte att lägga kort på bordet genom att förklara att jag var medveten om att han var AT och att jag står på väntelistan för att bli kallad i september till en permanent läkare, men att jag inte klarar av att vänta tills dess utan vill ha “starthjälp”. “En medicinsk utredning. Jag vill veta vad som är fel för något är fel och jag vill ha en undersökning från topp till tå, inifrån och ut. Jag orkar inte må så här längre!” OB var en bra lyssnare med tålamod och utan behov av att avbryta. Jag blev inte avfärdad. Han lyssnade på lungor och hjärta, kände på sköldkörteln, klämde på magen och benen för att konstatera att det inte var någon vätskesamling i de senare. Jag ska börja med att lämna nya, utökade prover och jag ska träffa en dietist. Han fick veta om Dietisten EB som det skar sig med fullständigt och som fortfarande får allt att knyta sig när jag minns besöket och kunde meddela att hon är pensionerad. Han hade full förståelse för min tvekan att träffa en ny dietist och att han naturligtvis inte kan tvinga mig, men jag sa att jag vill ge det en chans som ett steg i felsökningen. En eventuell lungröntgen med anledning av de segdragna perioderna med hosta. Remiss till en endokrinolog för att diskutera behandling med T3 (Liothyronin). Det får duga som en början.

Jag ska, på eget initiativ, sätta ihop en tabell, en matdagbok som jag tänker ta med mig till dietisten.

 

Midsommar

Pär och jag skrotar runt hemma, pysslar med ditt & datt. Med jämna mellanrum utbrister Pär “Det var ett jävla regnande!”. Stating the obvious. Vad 17 spelar vädret för roll när vi ändå inte har planer på att ens gå ut med soporna? Jag är trött och det har inte varit någon bra vecka. Läslusten är tillfälligt borta och jag känner mig rastlös, men jag har börjat på flera böcker i rad som inte har varit bra och det blir lite som ett bränt barn som skyr elden (“besviken bokläsare skyr läsandet”). Förutom måndagens promenad har jag inte kunnat träna alls pga. foten och även högerhanden som tydligen oxå fick sig en smäll. Jag funderar på att lämna återbud till det, i all hast, bokade läkarbesöket på måndag. Stridslusten falnar och jag känner mig ensam i kampen. “Jag har en kunskap som du inte har och som du aldrig kan läsa dig till”, funderar jag på att säga till läkaren. “Och det är hur min kropp fungerar.” Jag har levt med den här hyddan i 50 år nu och för varje år sviker den mig ytterligare. Något är fel. Det är något som inte stämmer. Det är tydligen ingenting som syns i några prover och jag vet inte om jag orkar försöka övertyga en läkare om att jag har rätt. Jag frågade Pär om han kan följa med på måndag och argumentera om orden sviker mig, men det kan han inte och jag blev inte alltför besviken för jag behöver ha med mig någon som tror på mig till 100%, som ser bortom kalorier in – kalorier ut och det gör inte han.

Minioner 3

 

En aha-upplevelse

Det blev ett gummi-pass idag. Det gick så bra och det var så skönt! Äntligen var jag uppe i fullt program och blev genomsvettig och flåsig. Det är den här sortens pass som ger mig energi! Musklerna i övre ryggen fick sig en omgång. Aj lajk it!

Slö sköldkörtel. Låg ämnesomsättning. Hypotyreos. Liothyronin. Levaxin. Det är dagens ord och jag har fått en aha-upplevelse. Hypotyreos är en sjukdom och den är inte ärftlig som jag har fått för mig med tanke på mina rundmagade släktingar. Havandeskapsförgiftning kan kicka igång det hela och jag hade det i slutet av graviditeten. Det var en slump att sjukdomen upptäcktes för ca 15 år sedan och jag har medicinerat med Levaxin sedan dess. Jag har surfat runt i jakt på information och nu vet jag att en av anledningarna till att jag har så svårt att gå ned i vikt är hypotyreosen. Jag vet det nu. Det är inte bara som jag upplever det eller inbillar mig det eller försöker använda som ursäkt. Det finns ingen anledning för mig att känna mig misslyckad. På sköldkörtelföreningens hemsida läste jag om Helle Sydendal och hennes bok (som jag nyss beställde från Adlibris) och om Liothyronin. Jag har mailat läkemedelsföretaget för att höra om de kan tipsa mig om vilka läkare som faktiskt ordinerar medicinen för det är långt ifrån självklart, men jag tänker insistera på att få prova även om jag måste vända mig till min egen vårdcentral och tjata. Liothyronin tas i kombination med Levaxin och Helle Sydendal blev hjälpt av det. En annan, mindre aha-upplevelse fick jag när jag läste om biverkningarna från Levaxin. De är överraskande få, men de finns och “nedsatt tolerans mot värme” tände ett Liljeholmens för mig för under årens lopp har jag mått sämre och sämre de gånger det har varit 22 grader eller varmare om sommaren. Jag kommer inte att orka med värmen bättre för att jag vet det här, men kunskap är att föredra framför att gå omkring och tro att jag inbillar mig.

#Blogg 100 del 108

Jag hade inga förväntningar på dagens läkarbesök. Jag har lärt mig att inte ha det. En mild förvåning över att inte behöva ta strid för mitt beslut att sluta med Simvastatin. Hon höll med när jag förklarade det hela med ett hälsans moment 22. Resultatet av förra veckans prover visade att kolesterolet hade sjunkit med hela 4 “enheter” och det är bara att konstatera att det är tack vare statinerna. Blodvärdet var prima och likaså sköldkörtelvärdet. Levervärdet var som det skulle och blodsockret är på väg ned. När jag vaknade i morse kollade jag blodtrycket (vi har numera en Godkänd mätare inköpt på Apoteket) som låg på 126/81. Läkaren kollade oxå och då låg det på 132/nånting och det var efter att jag hade promenerat dit. I det stora hela är hälsan inte i någon större fara bortsett från övervikten.

Hon inledde besöket med att fråga vad hon kunde hjälpa mig med och jag svarade att jag behöver en läkarkontakt. En långvarig, fast läkarkontakt. Då sa hon att det ju var otur att jag hade hamnat hos henne för hon skulle inte vara kvar mer än några månader till. “Vilken jävla överraskning. Not!!”, hade jag lust att utbrista. Åh, vad jag saknar min husläkare EW! Tänk att jag hade förmånen att få ha henne i 10 år. En och samma läkare i 10 år. Det var tur att jag hade förstånd att uppskatta henne! Det var bättre förr och med förr menar jag innan Reinfeldt & Co sabbade rubbet. Jag tappade lusten helt där jag satt besöksstolen och orkade knappt sitta upprätt. Vi gick igenom provsvaren och hur jag mådde psykiskt och hon undrade om det fanns något annat jag ville fråga om, men jag lät bli att fråga om yrseln eller en samtalskontakt. Det var ingen idé. När jag skulle gå nämnde jag att jag letar efter alternativ eftersom jag tycker att det fungerar så erbarmligt dåligt där.

Det är meningen att jag ska bli kallad till en annan läkare om ca 4 månader och förhoppningsvis räcker uttagen av Stilnoct till dess.

När jag var nästan hemma kommer en katt travande och jamande. Den verkade ha siktet inställt på mig och jag fick intrycket av att den sa: “Var har du varit? Va?! Fattar’u hur mycket gos jag behöver just nu?”. Det är klart att jag gosade med den! Jag behövde det lika mycket. Jag tog 2 bilder oxå, men de blev väldigt suddiga.

En "fotsnoare" med rosa halsband.
En “fotsnoare” med rosa halsband.

 

 

 

 

 

 

Det där speciella stället uppe på huvudet mellan öronen...
Det där speciella stället uppe på huvudet mellan öronen…

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 106

Något i kroppen är fel. Jag vägde mig i februari och då visade vågen 104,6. En månad senare vägde jag 104,9. Jag vägde mig igår och då visade vågen 107,9. På 3,5 månad har jag gått upp 3,3 kg och det är ingen jämn fördelning. Det som gör att jag blir rädd trots att det inte är så många kilon med tanke på tidsrymden är att jag inte verkar kunna stoppa ökningen.

Under de här 3,5 månaderna har det inträffat 2 större förändringar i form av att jag började med Simvastatin (den 27 januari) och att jag har dragit ned på ätandet och sockret (sedan diabetesvarningen). Dessutom har jag ofta promenerat med och utan stavar (läs: kondition och fettförbränning). Jag har för vana att notera i almanackan när jag tränar, hur jag tränar och dessutom hur jag upplever träningen och det är guld värt i det här sammanhanget för jag kan tydligt se att efter 3 veckor med Simvastatin blev träningen tung och det blev aldrig lättare. Jag vet oxå att jag har bloggat om det och undrat varför det inte blir lättare, men nu vet jag varför.

Ann Fernholm är vetenskaplig journalist och har en hemsida och när jag googlade efter biverkningar av statiner dök hennes blogg upp. I ett inlägg från maj 2013   skriver hon om en undersökning som visar att statiner försämrar syreupptagningsförmågan och det är det samma som att jag har upplevt det som att träningen blev allt jobbigare. Jag är överviktig och har högt kolesterolvärde (den onda varianten) och mår bra av att motionera och jag tycker om att motionera, men så börjar jag medicinera med Simvastatin som gör att jag blir trött och att träningen blir så pass tung att jag tappar lusten och hellre sitter hemma i soffan och det i sin tur kan leda till att jag går upp ännu mer i vikt vilket försämrar kolesterolvärdet osv. Ett hälsans moment 22.

På Simvastatins egen sida fanns olika topp-listor för biverkningar och bara det är ju hur sjukt som helst. I topp 4-listan (mindre vanliga) finns depression med och eftersom jag har det i bagaget från början ökar risken. Jag har mått dåligt. Jag har haft riktigt Tunga Tankar och känt behov av en samtalskontakt. Försämrat minne stämmer oxå in. Topp 6-listan (de vanligaste) tar upp musklerna, men de har förskonats från. Tror jag. Det är svårt att veta. Jag har ofta haft “ont i kroppen” efter träning. Topp 24-listan (sällsynta biverkningar) innehåller flera träffar: trötthet, stickningar i armarna och klåda.

På tisdag ska jag träffa min nya läkare och då tänker jag säga att jag slutar med Simvastatin. Det handlar inte om att rådfråga henne för jag har redan bestämt mig. Jag har gått upp 3,3 kg och det innebär att jag har ytterligare 3,3 kg att bli av med och eftersom jag redan väger så mycket ger det mig panik. När jag var hos läkaren i januari var jag i dålig form vilket gjorde att jag inte klarade av att opponera mig när hon sa att jag måste sänka kolesterolhalterna. Jag har ätit den här sortens medicin tidigare och jag har, på eget initiativ, slutat med den av samma anledningar som jag tar upp i det här inlägget och jag tänker banne mig inte börja en tredje gång. Om jag ska gå omkring med ännu större övervikt som får mig att må dåligt och sedan ta en medicin som motverkar mina försök att bli av med övervikten kommer det att leda till långvarig stress och psykisk press och hur det slutar… Fy, fan för statiner!

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 98

Det finns ingen bättre törstsläckare än vatten. Det är sockerfritt och det är på det sockerfria mitt fokus ligger. Ibland vill jag ändå dricka något med smak och jag fixar inte bubbelvatten, varken med eller utan smak. Jag tycker inte om saft, sockerfri eller inte. Juice är nästan lika fördärvligt som läsk. Mjölk som innehåller finfördelat fett och dessutom mjölksocker är ingen törstsläckardryck över huvud taget, fettfri eller ej. Vad finns kvar? Sockerfri läsk typ Cola Zero. Mitt förhållande till den sortens läsk, till sötningsmedel är väldigt kluvet. För 5 år sedan drack jag en hel del Pepsi Max tills jag läste boken “Hjärnkoll på vikten” där följande stod att läsa: “Den söta smaken gör att hjärnan räknar med att få socker och utlöser en oproportionerlig mängd insulin. Det leder i sin tur till direkt blodsockerfall, sugenhet och fettillverkning.”  Nu för tiden har jag perioder när jag dricker vanlig Cola, men sedan jag fick diabetes-varningen i januari händer det nästan aldrig. Jag köper en halvliters Cola Zero när vi veckohandlar och sedan smuttar jag på den under en veckas tid. Ja, jag tycker om avslagen Cola (Elin tycker att jag är helt bäng) och ja, det räcker med en klunk då och då just för smakens skull.

Min omställning till en diabetesfri tillvaro sker lite i taget för jag fixar det inte annars. Nu äter jag Havrefras till youghurten (sockerfritt och fiberrikt). Jag äter frukt igen främst på kvällen när jag kan vara småhungrig. 2 bitar Lindt mörk choklad, 70% unnar jag mig varje dag. Helgen som var hade jag inget som helst godis eller chips och jag hade heller inget sug efter det. Jag försöker äta mer grönsaker, men jag tycker inte att det är gott. Jag tränar så mycket som kroppen känner att den klarar av. Om en vecka ska jag äntligen få träffa en läkare och då får jag veta om kolesterolmedicinen fungerar och om blodsockret är under kontroll (i morgon ska jag lämna prover på fastande mage).

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 57

Jag ringde vårdcentralen för att ta reda på vilka möjligheter det finns att få en samtalskontakt, men det kan jag få endast med en remiss från en läkare. Jaha. Visserligen har jag en läkartid på g, men jag vill ha någon NU. Om jag tar mig hela vägen till psykakuten på S:t Görans, så lär inte det snabba på något. Jag behöver inte mer mediciner. Det skulle vara något som bedövar mig känslomässigt.  (Jag är medveten om att det finns Jourhavande medmänniska o.dy., men jag behöver mer än ett enda samtal.

Keep calm

 

 

 

 

 

Att delta i Blogg 100 innebär att skriva minst 1 inlägg om dagen i 100 dagar. Det finns inga krav på ämne eller längd eller kvalitet. Det är klart att om jag bara skrev “Detta är inlägg numro 5 av 100”, “Detta är inlägg numro 6 av 100” osv. vore det att gör det väl enkelt för mig, men bortsett från det, så förstår jag inte varför så många tycker att det är svårt att få ihop ett inlägg om dagen. Om du över huvud taget tycker om att skriva kan det väl inte vara så svårt.

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 19

Jag promenerade till besöket hos diabetessköterskan. Det tog 30 minuter och det var tungt och jag pausade för att hosta i varje uppförsbacke, men det var skönt att komma ut och hemifrån. Diabetessköterskan AS var betydligt trevligare att ha att göra med än stolpskottet till läkare. Jag var så inställd på att bli uppläxad, idiotförklarad och pekpinnad att jag var full av ångest och visst ställde hon frågor om hur jag äter och tränar, men det var helt befriat från att jag skulle skuldbeläggas. Hon gjorde det bra! Hon fick mig att bli mer förbannad på läkaren. Jag hade en läkartid den 19 december förra året och lämnade prover 1 vecka innan. Besöket ställdes in av läkaren och jag fick en ny tid den 27 januari hos stolpskottet, men jag behövde inte lämna nya prover. Provsvaren visade höga kolesterolhalter som jag nu medicinerar för samt högt blodsocker, 6,8, som visade på förstadium till diabetes. Blodsockret är ett “här-och-nu-värde” som påverkas av det man har ätit kvällen innan. Förra veckans blodsocker var 6,0. Jag har inte gjort några ändringar i vare sig kost eller motion, så det enda som kan ha påverkat värdet var det jag åt kvällen innan. Stolpskottet hänvisade till ett blodsockervärde som var 5 veckor gammalt när hon slängde ur sig att jag hade förstadium till diabetes! (Diabetes har man med blodsocker 7,0 och högre. Det finns oxå en gråzon för värden 6,2 till 6,9. Har man de värdena utvecklar man oftast diabetes, men det går inte över en natt.) Stolpskottet skrämde mig och gav mig visioner av ett liv med ännu en sjukdom att hålla i schack och ett liv med te utan socker och ett rännande hos sköterskan. Helt i onödan. Diabetessköterskan frågade om jag hade frågor eftersom det var mycket att ta till sig. Det gjorde inte stolpskottet. Jag hade inga frågor eftersom skallen är full med förkylningsslem, men jag fick med mig information och en ny tid om 1,5 vecka för att kolla blodtrycket en gång till för det var helt åt häcklefjäll. AS verkade inte det minsta skeptisk när jag berättade om min träning utan tyckte att det var en väldigt bra balans mellan kondition och styrka. Ha!

Jag fick ett sms i lördags som gjorde mig fundersam och misstänksam. Det var från min okäre bror. Eftersom jag har valt att inte ha kontakt med honom och egentligen inte känner honom längre, så var tonen i det flera rader långa sms:et inte bekant för mig. Det var yvigt och superlativigt och undertecknat med “Brodern”. Varför fick jag det i lördags och inte på själva födelsedagen? Numret tillhör ett kontantkort och gick inte att kolla och jag har minsann lyssnat på tillräckligt många kriminalromaner för att veta att det bara är ljusskygga typer som använder kontantkort. Jag skrev ett kort, men inte ovänligt svar. Jag tycker att det är sorgligt att min första reaktion är att sms:et kommer från en bedragare. Det är sorgligt att jag reagerar med misstänksamhet, men jag hör och läser så mycket om hur folk blir snuvade till höger och vänster. Enligt sms:et kan jag vänta mig ett presentkort i brevlådan och om adressen är handskriven kan jag bedöma om det är från min okäre bror.

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 7

Sjukvården gör mig sjukare!

80 minuters stavgång och det var tungt. Jag har ingen som helst ork eller motivation att pressa mig t.ex. i uppförsbackar. Det enda jag vill är att stanna och pusta eller att komma hem så fort som möjligt igen. Det var tredje eller fjärde passet nu som inte kändes bra – det vill inte lossna!

Backe upp och backe ned. Högbacka ligger som det heter (vid en hög backe) och utsikten är inget att fnysa åt trots en gråmulen marsdag.
Backe upp och backe ned. Högbacka ligger som det heter (vid en hög backe) och utsikten är inget att fnysa åt trots en gråmulen marsdag.

 

 

 

 

 

 

 

Elin fyller 22 år idag! Hon ville äta på Amazon och då gjorde vi det. Robin var oxå med. Jag satsade på 2 säkra kort för att slippa bli besviken och åka hem hungrig: filét Mignon black & white till huvudrätt och hallon-cheesecake till efterrätt. Smaskens alltihop!

Elin för knappt 22 år sedan.
Elin för knappt 22 år sedan.

 

 

 

 

 

 

Idag började jag allvarligt att fundera på att antingen övergå till privata vårdalternativ eller att säga upp bekantskapen med sjukvården helt och hållet, flytta till en stuga i skogen och bara låta sjukdomarna ha sin gång. Inte fan skulle något bli bättre av det, men som vården fungerar nu (vårdcentralen i Salem) kan jag lika gärna vara utan den! Jag blir så fruktansvärt leds!! Läkare AT ringde idag med anledning av brevet jag skrev. Det var bra att det inte gick spårlöst förbi, men jag ville ha en ursäkt och förståelse för att beskedet om kolesterol och diabetes kom som ett jävla klubbslag i huvudet. Det jag fick var en förklaring av hennes arbetssituation och den ger jag blanka fan i. Jag skiter i att ett besök inte förväntas ta mer än 30 minuter i anspråk när hon dessutom kom 10 minuter för sent. Jag skiter i att hon förväntas hinna med det administrativa. Jag skiter i att direktiven säger att läkarna ska vara mer aggressiva i kampen mot diabetes och att det är bättre för mig att det upptäcks tidigt. Jag skiter högaktningsfullt i det!!! Jag ville ha en ursäkt eftersom hennes sätt att framföra beskedet sänkte mig fullständigt. Jag kommer att få en annan läkare, men jag får ingen tid förrän i slutet av april. Betänk då att jag var hos denna AT den 27 januari, jag fick diabetesbesked och kolesterolsänkande medicin, men jag får ingen möjlighet att träffa en läkare igen förrän 3 månader senare! Är det tänkt att jag ska vända mig till diabetessköterskan med all oro och alla frågor? Hon har väl inte mer tid till sitt förfogande än vad läkarna har. Betänk att jag var hos denna AT den 27 januari, men jag fick ingen tid hos diabetessköterskan förrän den 16 mars dvs. drygt 1,5 månad senare. Fy fan!

Innan läkare AT hann avsluta dagens telefonsamtal inflikade jag att jag hade 2 frågor till. Den ena rörde provtagningen inför besöket hos diabetessköterskan (Ja, proverna ska lämnas på fastande. Okej, men varför framgår inte det av kallelsen?). Den andra frågan rörde den numera ständiga tvistefrågan om Stilnoct-receptet. Hon blev sur. Det hördes. Hon mumlade något om att det inte var meningen att vi skulle prata om det under det här samtalet. Hon rabblade en massa förklaringar till varför receptet inte kan förnyas utan ett besök blah, blah, blah. “Ska jag behöva komma till den öppna mottagningen bara för att förnya det?”, frågade jag. Hon muttrade i andra änden och sa sedan att hon skulle fylla på så att jag hade tillräckligt tills att jag ska träffa den nya läkaren. Jag tackade och hon lade på. Förtjusande.

Jag kommer att få hela 45 minuter när jag får den stora äran att träffa min nya läkare i slutet av april. När AT tog upp att jag skrev (i brevet) om att jag hade velat fråga om yrsel och ångest fick jag förklarat för mig att de problemen är så “stora och allvarliga” att det inte är säkert att 45 minuter räcker och att de “ju vill utreda det ordentligt”. JA MEN HUR SKA JAG GÖRA FÖR ATT FÅ HJÄLP DÅ??!!! Må Fan ta högeralliansen som har sabbat sjukvården så satans fullständigt! Må de drabbas av flera olika sjukdomar och upptäcka att man numera kan boka läkartid för endast en sjukdom i taget!

blogg100-logotype-300x256

Ett klagomål

Läkarbesöket den 27 januari har gnagt i huvudet på mig. Inte bara pga. det tunga beskedet utan hela upplevelsen. Jag är nästan ett proffs på läkarbesök vid det här laget. Om jag hade varit ett fullbordat proffs, så hade det besöket inte sänkt mig på det sätt det gjorde för då hade jag funnit orden där och då och sagt ifrån direkt. I stället har jag grunnat i 3 veckor och igår skrev jag ett brev som jag postade idag.

Till läkare AT på Salems vårdcentral 

Den 27 januari 2015 var jag på ett bokat besök hos dig, den årliga hälsokontrollen. Det är ett besök som jag är missnöjd med och som fick mig att må väldigt dåligt. Vid de tidigare hälsokontrollerna har läkaren gått igenom provresultaten som du gjorde, men jag har även fått möjlighet att prata om hur jag mår i övrigt. Den här gången fick jag bara 20 minuter och det första du meddelade mig var att blodfetterna var alldeles för höga och att jag var, mer eller mindre, tvungen att börja med statiner samt att jag har förstadium till diabetes. Sedan fick jag veta att en diabetessköterska skulle kontakta mig (jag har fått en tid den 16 mars). Resten av besöket pratade vi endast om kosten och du avslutade med att antyda att du hade väldigt mycket att göra. Hur kan du som läkare meddela mig om att jag har förstadium till diabetes och allt som det innebär utan att ta reda på hur jag tog beskedet?

 

Det fanns andra saker jag hade velat ta upp:

  • Jag har problem med yrsel sedan en lång tid tillbaka.
  • Jag har mer ångest än tidigare och undrar om medicineringen behöver ändras.
  • Finns det inget enklare sätt för mig att förnya receptet på Stilnoct än att jag kommer till den öppna mottagningen, betalar full avgift, väntar i 1 timme för något som tar mindre än 5 minuter?
  • Är mitt blodtryck som det ska vara?

 

Vi kom överens om att behandlingen med Levaxin för sköldkörteln borde hänga ihop med resten, så jag ringde den endokrinolog jag har gått hos, dr Levaxin på Sophiahemmet och bad om att få journalen hemskickad vilket jag har fått. Sedan förnyade jag receptet på Levaxin via Vårdguiden. Det var för 2 veckor sedan, men det har fortfarande inte förnyats. Jag ringde vårdcentralen idag angående samma recept. Det är inte första gången som en förnyelse av recept via Vårdguiden inte har fungerat och det är till dig jag ställde förfrågan vid båda tillfällena. 

Jag är inte nöjd med den behandling jag har fått och önskar stora förbättringar i bemötande och tillgänglighet. 

Vänligen

Ewa Sundbäck

Jag har tröttnat på att vara diplomatisk och tålmodig för jag tycker inte att jag vinner något på det, så jag formulerade brevet så rakt på sak jag kunde och jag undvek gnälliga formuleringar och påhopp. Jag tänker på hur min förra läkare, EW, skulle ha lagt upp läkarbesöket och jag saknar henne…