Etikett: läkare

Aktivitets-baksmälla

Det var mycket för mig förra veckan med flera promenader och så styrketräning och blodtömning och Stockholm och städning, så den här veckan lider jag av aktivitets-baksmälla. Jag tränade, som sagt, i måndags och det var lite småtungt. I tisdags var jag hos frissan (halleluja!!) och blev sedan trött och slumrade på eftermiddagen. Igår gjorde jag ingenting eftersom jag helt enkelt inte orkade upp ur sängen.

Idag var jag hos dr MR för sista gången. Han är AT-läkare och ska dra vidare mot specialiseringen. Han har varit bra att ha att göra med och det talade jag om för honom. Det här besöket handlade i första hand om svaren på proverna från förra veckan döm om min förvåning när han kunde meddela att både kolesterolet och blodsockret låg bra till, bättre än för ett år sedan. Nu kan jag göra ett plakat där det står att visserligen väger jag mer än 1oo kg, men kolesterolet och blodsockret är på topp. Sug på den! Nästa vecka ska jag iväg till Södertälje och röntga min tumme. Han ska oxå fundera på en undersökning av mina magbakterier med anledning av att jag ätit Omeprazol så länge, men det kommer inte att handla om gastroskopi. Vi kommer att höras på telefon den 8 november.

Jag promenerade dit på 25 minuter och det var tungt och det tog 30 minuter hem via Bamses och ett paket från Lakritsroten (en beställning jag nu ångrar eftersom den inte var god – det är choklad & chips jag vill ha!!!!). Stilnocten slog hårt ikväll och jag ska lägga mig snart och fortsätta med den lockande tanken att ta en in-aktivitetsdag i morgon oxå. Jag är trött. Så trött….

 

Rutschkana

Igår gick jag en kortis på 45 minuter. Högbackarundan, uppför-varianten. Det gick bra och det var skönt och jag fick inte ont efteråt.

Idag hade jag tid hos läkare A någonting på Södertälje psyk. Vad hade jag  förväntat mig? En justering av medicinen i form av tillägg eller byte till någon annan medicin /eller en plan för att bli av med Lyrica. Vad hände? Vi pratade i nästan 1 timme. Punkt. Än en gång fick jag förklara varför läkare MR på vc remitterat mig och varför det blev en så kraftig försämring av mitt mående. Än en gång fann jag mig i ett samtal om hur länge jag har lidit av depressioner och ångest, hur mina nuvarande levnadsförhållanden är, mitt (icke existerande) sociala nätverk, träning, hobbies, sjukpensionär och bla BLA BLAAAA!!!! Jag blir tokig!! Jag kommer att få en ny tid om 3-4 veckor och det är inte säkert att jag får träffa dagens läkare som egentligen är stationerad i Malmö och bara gör gästframträdanden i Södertälje någon gång i månaden. Är det meningen att jag ska sitta och rapa upp samma skit en gång till och en gång till och en gång till bara för att de inte har haft tillräckligt med tid att läsa igenom min digra journal?! Så fan heller! Det var inget fel på människan. Hon var trevlig att prata med och det var det som var lurigt för under hela samtalet väntade jag på att en lampa skulle tändas ovanför hennes huvud och hon skulle sätta ett pekfinger i luften och utbrista att “Så här ska vi göra med dina mediciner!”, men det blev ett antiklimax för det enda medicinska tillägget hon kunde föreslå har jag redan provat för många år sedan (jag blev så utslagen av den att jag inte kunde vakna till mer än korta stunder de första dagarna, så nej tack!), så det bidde ingenting. Vänta och se. Lyrican ville hon definitivt inte ändra i nuläget. Nähä. Mot slutet påpekade hon att vi pratat i närmare 1 timme och att hon inte kände igen den djupt deprimerade kvinnan från journalen (för 2 veckor sedan). Vi hade fört ett sammanhängande samtal med god ögonkontakt och utan vare sig stel mimik eller brist på gester, jag var hel och ren osv. Naturligtvis är det ett tecken på att Venlafaxin har effekt, att jag kan tolka det hon sa på det viset, men det är inte första gången någon inom vården har sagt ungefär att “Du ser inte sjuk ut”. På ett avigt sätt tolkar jag det som att jag inte blir trodd. Så frågade hon vilket mitt mål är och jag blev svarslös. Att få leva? Att få bli frisk? Att få må så bra som möjligt? Att kunna fungera i vardagen? “Jag vill slippa fundera på varför jag över huvud taget försöker.”, fick jag ur mig till slut. Jag har ingen lust att försöka längre. Mitt nyfödda försök att gå ned i vikt kommer att självdö av just den anledningen att jag egentligen inte strävar efter att överleva. Jag vill inte överleva. Jag vill inte leva. Fundera på det till nästa gång! Rutschkana på ångestbanan med ryggvärk.

 

Höst!

ÄNTLIGEN! Äntligen har vindarna vänt! Det är riktigt, riktigt svalt om nätterna, nästan kallt och inte mer än 12-13 grader på dagarna. När jag gick ut klockan 9 var det inte ens 10 grader och kalla vindar och äntligen (igen!) passade den nya västen in. Själva promenaden blev ingen höjdare. Jag var trött efter för få timmars sömn, benen kändes tunga och ovilliga efter gårdagens träning (“Meh! Hur vore det med lite vila?!). Jag kände av vartenda jävla kilo jag är tvungen att släpa på. Blä!

De ringde från Södertälje psyk för att meddela att jag har fått en tid hos en läkare, som jag inte uppfattade namnet på, redan på torsdag. På tal om läkarbesök, så blev mitt senaste besök hos L, som är AT-läkare och av den anledningen kostar 150 kr, omvandlat till ett akutbesök i och med att jag fick träffa en Riktig Överläkare och då kostar det 350 kr. Jag såg det när jag loggade in på banken. Alltså anmälde jag mig i receptionen och betalade 150 kr som under den timme jag var där steg till 350 kr. Vad ska jag tycka om det? Att det inte är helt ok, högkostnadsskydd i all ära.

Antiklimax

Det blev inget bra besök hos psyk idag. L inledde med att fråga vad jag hade funderat på sedan förra mötet och då vällde allt ur mig. Vi skulle ha fortsatt utredningen eller den diagnostiska intervjun som det egentligen heter, men jag var inte i skick att kunna genomföra en sådan. Jag grät och beklagade mig och citerade Anne Heberlein: “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Inläggning i syfte att hålla koll på både mig och upptrappning av ny medicin. Aldrig! Aldrig, aldrig, aldrig!! För att citera mig själv: “Jag hatar sjukhusmiljön. Hatar med versaler! Jag blir inlagd för att hållas koll på och medicineringen startar. Jag får träffa en läkare någon enstaka gång och kanske en terapeut lite oftare, men resten av tiden? Sjukhusmiljön får mig alltid att må sämre! Aldrig! Jag åker hellre hit en gång om dagen för kontroller än ligger inlagd.” Budskapet borde ha gått fram, eller hur?

Jag fick träffa den överläkare hon arbetar i lag med och jag fick inget bra första intryck av honom. Vid det laget var jag trött och mosig i huvudet och hade svårt att koncentrera mig, så hans frågor fick mig att känna mig ansatt och ifrågasatt. Jag orkar inte skriva ned turerna i det samtalet… Det slutade med att jag ska börja med Venlafaxin igen på 75 mg eftersom magen inte protesterade mot det. Antiklimax kryddat med att jag kände mig dum på gränsen till en drama queen som mer eller mindre hotade med självmord, men inte ville ta emot hjälp utan bara ha uppmärksamheten.

Det jag hade velat få sagt till överläkaren var följande: på försommaren kom jag till husläkaren och förklarade att min nedstämdhet bara blev sämre trots medicinering och att det kanske var läge att prova något nytt. Det var utgångsläget. MR föreslog då Venlafaxin 75 mg. Vid ett återbesök konstaterades att medicinen hade en något förhöjande effekt utan några allvarligare, kännbara biverkningar och vi ökade till 150 och det var då jag märkte att magen lade ned sin verksamhet. Det var den bristen på verksamhet som gjorde att jag kände att det var nödvändigt att byta (och inte bara gå tillbaka till 75 mg). Eftersom MR inte känner sig hemma på det området remissade han mig till psyk i Södertälje.

Det blev en knapp timme allt som allt. L tog ett blodtryck eftersom Venlafaxin kan förhöja det (140/90 som är ovanligt högt för att vara mig, men som hon inte reagerade nämnvärt på). Sedan gick jag till apoteket vid sjukhusets huvudentré och hade den turen att Pär kunde hämta mig där på väg hem från arbetet. Jag vet att jag kommer att få en ny tid hos L när jag är mer stabil för att fortsätta intervjun/utredningen. Jag tror att jag kommer att få en tid i det andra teamet hos psyk som är mer kopplade till det medicinska. Jag var, som sagt, trött och luddig i huvudet.

“Om du hade möjlighet att önska dig precis vad du ville just nu, vad skulle det vara?” frågade L mig idag. Jag lyckades få tag i något bland allt ludd och svarade att jag ville en mirakelkur som får mig att gå ned 35-40 kg och sedan en stuga i skogen omgiven av djur utan “en enda jävla människa”. 

 

Det blev en promenad i söndax oxå eftersom jag fick rycka in som kaninhållare när Mios klor skulle klippas. Hans och mitt förhållande går nog inte att reparera…

Igår var det måndag och på måndagar brukar jag styrketräna, men igår kände jag att nä, jag har ingen LUST eller ork. Jag gjorde inget särskilt. Målade i målarboken lite mer än annars. Det hade låst sig och jag orkade knappt prata.

Idag var det dax för del 1 av utredningen på Södertälje psyk. AT-läkare L var trevlig och jag upplevde henne som kunnig, men gud vad det var tråkigt! Du läste rätt – det var tråkigt. Vi pratade mycket om hur jag hade när jag växte upp, i tonåren och fram till 1990 ungefär och det kändes så oerhört uttjatat och sönderanalyserat och, kort sagt, tråkigt. Jag fick fylla i ytterligare 2 former av skattning varav den ena innehöll 100 frågor och omfattade hur jag har mått de senaste 30 åren. Sug på den… Det tog inte så lång tid för flera frågeavsnitt syftade till att få fram om jag led av paranoia eller narcissism och liknande. Jag tror att jag lyckades förmedla hur dåligt jag mår nu och att det har försämrats efter svärmors begravning dels på grund av att jag hade bestämt mig för att hålla ihop tills den var över och dels på grund av nedtrappningen av Venlafaxin. Nu är jag trött och frusen, har ont över allt och ska nog sova en stund.

Remiss

Jag ska trappa ned Venlafaxin och sedan sluta med den. MR skickar en remiss till psyk i Södertälje eftersom de vet mer om den sortens mediciner och för att göra en utredning. Det känns bra, men risken finns att jag hamnar i ett läge där jag blir utan antidepressiva. Jag sa att det inte gör så mycket för det viktiga är att hålla ångesten stången och det har jag Lyrica till. Provsvaren visade att jag hade för mycket Levaxin i systemet och det bromsar upp min redan slöa sköldkörtel, så jag ska faktiskt minska dosen där. Det var fjärde besöket hos MR och jag kan inte påminna mig att jag har träffat en och samma läkare så regelbundet sedan EW slutade. Jag gillar honom. Han är bra att tala med. Nästa besök blir i slutet av oktober och då ska jag lämna prover för samtliga värden. Det blir då i stället för det planerade besöket hos JP i december och JP är jag ju inte så förtjust i….

Kemiskt

Läkarbesök. En AT-läkare, MR och det tyckte jag var bra för min ordinarie läkare har jag inte mycket till övers för längre. Anledningen till nervositeten var att jag inte kände mig säker på att jag skulle få hjälp. Tyvärr. Det började med att han var en kvart försenad (har jag någonsin fått komma in i tid på den här vc:n?!), men han hade åtminstone hyfs nog att be om ursäkt. Det var svårt att ge en kort version av hur jag har mått de senaste 10 åren för det är ju faktiskt så – det är kroniskt med toppar och dalar, men dalarna förökar sig och kryddas numera av vallningar.  “Jag vill helt enkelt ha kemisk hjälp att ta mig upp ur den här jävla lergropen!” blev min avslutning eftersom terapi inte känns som ett alternativ längre. Jag ska öka Lyrica från 300 mg/dag till 450 och så är jag med på hans telefontid nästa vecka plus att jag fick en tid för återbesök i början av juli och då ska vi utvärdera och eventuellt byta Sertralin mot en annan SSRI-medicin. Jag gick direkt till apoteket bara för att få veta att receptet inte “kommit in”. Hur är det möjligt?! Det är andra gången på några månader som det händer. Väl hemma loggade jag in på Apotea och beställde Lyrica med hemleverans imorgon förmiddag. Jag tog faktiskt bussen både till och från Salem. Jag har ingen som helst ork.

Otrygg

I måndags fick jag laserbehandling igen. Jag använde MBT-kängorna för första gången på väldigt länge för nu när snön äntligen har försvunnit (peppar, peppar!) och hälsporren har lugnat ner sig (mer peppar, peppar!) längtar jag efter dem. Att få rulla fram, att känna hur hållningen får en ordentlig skjuts och att väcka liv i slumrande muskler – vilken känsla! Efteråt kändes det i muskler lite över allt, lår, rumpa, rygg, mage och då gick ändå inga längre sträckor. Jag är sååå otränad….

Idag har jag gått desto mer. Tur och retur till öppna mottagningen på vc:n och ett vankande fram och åter i korridorerna. Hostandet är överjävligt och eftersom påsken finns runt knuten och större delen av den icke akuta vårdapparaten stänger, så kände jag mig pressad att ta mig dit. Jag önskar att jag hade gått igår i stället som jag först hade tänkt…. Det började med att jag missuppfattade tiderna för mottagningen (de är 10-12 och inte 9-11). Kölapparna släpps en halv timme innan (som en upptrissad väntan på konsertbiljetter!), så när jag anlände klockan halv 9 kom jag en timme för tidigt för biljettsläpp. Jag frågade om det fanns någon ledig bokbar läkartid, men icke vilket var lite märkligt, tycker jag. VC:ns telefontid börjar klockan 8 – när jag gick hemifrån – och 30 minuter senare fanns inte en enda tid kvar! Som lök på laxen fanns ett anslag där det stod att få läkare fanns tillgängliga just idag vilket betydde först till kvarn. Jag övervägde att gå hem igen, men orkade inte med tanken på att inte få lindring för hostan eller att inte få sova ordentligt, så jag satte mig och började vänta. Jag lyssnade på en bok och sms:ade lite med Elin. 10 över 9 började jag vanka samtidigt som jag höll stenkoll på klockan och övriga sjuklingar som hovrade kring kölappsautomaten. 20 över 9 ställde jag mig i närheten. 25 över 9 ställde jag mig på armlängds avstånd från  automaten. Ping! Jag lyckades få tag i den tredje lappen. Med lappen i näven anmälde jag mig i receptionen och gick vidare till väntrummet där jag satte mig att vänta igen. 10-slaget kom och gick utan att någon av de 2 som hunnit före mig fick komma in till en läkare. Halv 11 hade känseln i rumpan försvunnit och ryggen började gnälla, så jag reste mig och började vanka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Klockan 11 fick jag slutligen träffa en läkare i 5 minuter. Han konstaterade att jag inte hade vare sig feber, halsont eller lunginflammation, men det pep lite när jag andades häftigt, så jag fick 2 astmamediciner; 1 för att vidga luftrören som ska tas 10 minuter före jag tar den andra. 2,5 timme. Jag var gråtfärdig av …. för att jag var leds!! Det känns för jävligt att min närmaste möjlighet till vård fungerar så satans dåligt – det känns otryggt! Jag gick direkt till apoteket och hämtade ut medicin nr 2. Av någon anledning fanns inte medicin nr 1 – ett elektroniskt recept som inte lyckats nå fram till lokalen som ligger snett nedanför i samma hus.  Underbara teknik… Jag har beställt den online, men den hinner nog inte fram före påskstängningen.

Det hade tagit 25 minuter att promenera dit och det tog 30 minuter hem och jag var så trött och hostan rev och slet. “För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem…” Kvart i 12 var jag hemma. Bibbi var upprörd eftersom hennes mat var 1 timme och 45 minuter försenad för andra gången på några dagar. När hon fått sina pellets drack jag vatten som aldrig förr och innan jag hann sätta mig ned – för då skulle jag bli sittande! – såg jag till att komma in i duschen och sedan gjorde jag en mugg te och satte mig. Och blev sittande i 1 timme. Jag var gråtfärdig, men jag är dålig på att gråta nu för tiden. Ljudboken hjälpte oväntat till när det visade sig att paret i boken som väntade tvillingar fick beskedet att det ena barnet hade dött i magen. Tårarna rann.

Min chokladböna Bibbi.

Slaveri

“Aldrig mer” av Sara Larsson med Hedda Stiernstedt som uppläsare.  Den moderna tidens slaveri som är precis lika gräsligt, avskyvärt och upprörande som slaveriet i sydstaterna. Unga flickor luras till att tro att de ska få det bättre, de säljs av sina egna familjemedlemmar, de fråntas alla sina rättigheter, de misshandlas, våldtas, hotas, förnedras och hålls fångna. Inlåsta i en lägenhet där de enda besökarna är torskarna och hallicken. Om de arbetar på gatan är de hela tiden övervakade av en eller flera hallickar. Vardagliga saker som att handla mat, ringa till mamma eller besöka en läkare existerar inte.

Den här boken handlar om Andrea från Rumänien som råkar ut för just det här. Den handlar oxå om Patrik som är terapeut och om Ted som är en torsk som får hjälp att ändra sin inställning till prostituerade. Den handlar även om människor som verkligen vill och försöker hjälpa – frita – flickor som Andrea. Den handlar om en av de 3 mest lönsamma versamheterna inom den kriminella världen. Den skildrar en cynism och en kvinnosyn som gör mig mörkrädd och deprimerad. Den skildrar en maktlöshet och hopplöshet som är omöjlig att värja sig från. Det är en bok utan lyckligt slut. Den är tung och den är mycket bra. Hedda Stiernstedt gör en fantastisk inläsning; en aning monoton och känslokall, men det är perfekt för den här boken och lyfter verkligen fram det enahanda och tragiska.

I Sverige är det olagligt att köpa sex, men det är lagligt att sälja sex. Det kan låta motsägelsefullt, men om man ser det för vad det är nämligen att torsken utnyttjar den prostituerade eftersom hon är i en utsatt situation och ytterst sällan har valt det livet för vem fan skulle göra det?! Torsken, däremot, har alltid, ALLTID ett val och det finns inga argument i hela universum som kan motivera sexhandel!