425 italienska sidor

Jag har läst ut en bok!! En riktig bok och inte någon fuskvariant i manusformat. 425 sidor inbunden bok. “Den som stannar, den som går” av Elena Ferrante, del 3 i Neapelkvartetten. Den var riktigt, riktigt bra och jag tycker att den har varit intressantast hittills.

I den här boken har Elena och Lila blivit vuxna. Lila och hennes son Gennaro lever tillsammans med Enzo. Hon har ett lågavlönat arbete i en fabrik där man tillverkar korv. Arbetsvillkoren är usla och chefen är ett svin. Lila får upp ögonen för den fackliga verksamheten och precis som med allt hon företar sig är det allt eller inget som gäller. Elena är förlovad med Pietro Airota, en ung professor från en akademisk familj som har allt det Elena vill ha: pengar, social status, utbildning och stil. Äktenskapet blir ingen dans på rosor och när Nino, Elenas eviga ungdomskärlek, dyker upp igen blir inget direkt bättre.

I länder som Sverige och Italien skedde stora förändringar under 70-talet. P-piller, skilsmässor, gifta kvinnor som förblev yrkesverksamma. Det gick våldsammare till i Italien och jag tycker att Elena Ferrante skildrar de stämningarna bra. Skillnaderna mellan barndomskvarteren i Neapel och Florens, dit Elena flyttar som gift. Det är fortfarande de mänskliga relationerna som är i fokus. Nu har jag läst 3 böcker och nu har jag bestämt mig: Lila är självisk, elak och mår uselt. Jag har svårt att förstå varför den vänskapen är så viktig för Elena när den är så enkelriktad. Gör slut med henne! “Varför har du studerat så länge? Vad fan var det för mening med att inbilla mig att du skulle leva ett fantastiskt liv åt mig också?” Det är Lila som säger det till Elena, men egentligen tycker jag att deras relation är tvärtom eftersom Elena visserligen har studerat, men hon kommer lika fullt till korta när hon jämför sig med Lila. Elena har ännu inte hittat sig själv fast hon närmar sig 30. Hon speglar sig i sin svärmor och i Lila och söker ständigt bekräftelse på att hon räcker till hos Nino. Bitvis är det plågsamt att läsa om det för sökandet har pågått hela hennes liv.

Den här tredje delen var den bästa. I den andra delen var det väldigt mycket navelskådande och inre monologer. Jag minns hur det var att vara i tonåren (den första delen) och jag minns hur plågsamt det var att vara ung vuxen (den andra delen), men det har varit den tredje delen som jag har kunnat relatera till och det är väl därför jag tycker att den är bäst. Den fjärde och avslutande delen beräknas komma i mitten av juni. Elena Ferrante är en skicklig berättare och det var inga problem att läsa ut boken på några dagar och det är en underbar känsla att läslåsningen har släppt!

Disco-snagg, ryggvärk och 3 bra filmer

I onsdags var jag hos R på Sax & Fön igen. Tredje gången gillt och den här gången klippte hon till ordentligt. Lite för mycket faktiskt, men det är så skönt att inte ha en massa hår som lägger sig som en mössa över huvudet. Hon hade en radiostation på i bakgrunden som spelade mestadels 80-tals musik. Den ena pärlan efter den andra. Så kom “Knock on wood” med Amii Stewart och vi utbrast: “Den här är bra!”. “Den ska spelas högt.”, sade jag. “Det har du rätt i”, sade R och sprang för att höja volymen och sedan diggade vi. R viftade med kam och sax medan jag gjorde mitt bästa sittande i frisörstolen.

Det var vintersolståndet i onsdags. Det har blivit en viktig dag rent psykologiskt för mig. Då vet jag att det vänder, att ljuset kommer tillbaka. På SMHI:s app kan jag se hur solen går ned 1 minut senare för varje dag. Det är upplyftande! Sedan går jag in på FB och ser att de kallar den för “vinterdagjämning” och att de “välkomnar vintern” eftersom de tror att det är den dagen, så behändigt nära julen, som vintern kommer. Det går utför med den svenska hjärntrusten.

På torsdagen promenerade jag iväg och hämtade 3 paket på 3 olika ställen. Ett stort brev (som skulle ha gått ned i vår brevlåda) på ICA. Det var inte så mycket folk, 4 före mig och det gick fort tills det var min tur. Då försvann den ena av 2 personal och hon som blev kvar gick över till spelkassan och betjänade kunder och där stod jag. Jag är inte någon liten späd varelse och hade dessutom min cerise jacka, men hon lyckades ignorera mig fullständigt. Jag blir hellre förolämpad än ignorerad för då kan jag i alla fall ge svar på tal. Efter 3-4 spelkunder var det en annan väntande som undrade om det inte fanns någon i postkassan. När hon äntligen tog notis om mig, mötte hon inte min blick och hon släppte bara paketet ifrån sig innan hon tog nästa. Jag tackade, men önskade henne inte god jul. Sedan var det dax för Filmkedjan. Där var det lugnt, de hade precis öppnat och damen var väldigt trevlig, så utöver mitt tack önskade jag henne en god jul. Sista paketet fanns hos Bamses och han är alltid trevlig! Tack och god jul! Jag bemöter som jag blir bemött. Det är bara när jag känner mig helgonlik som jag är trevlig oavsett hur jag bemöts.

Det blev en rejäl promenad, 75 minuter exklusive alla paketstopp och jag hade mina nya Ecco-kängor som är sköna och rejäla och snygga och jag blev väldigt förvånad när jag fick ont i ryggen senare på dagen. Spik i ryggen, modell mindre och det går inte över. I och för sig har jag inte provat ryggyogan utan bara Treo, men det känns inte bra. Idag har jag inte gjort mycket. Jag har haft ont lite över allt och är trött. Pär och Elin turas om att vara förkyld och jag misstänker att det är min tur nu…

Vinteräpplena hänger kvar och ser ut precis som julgranskulor.

Igår såg Elin och jag “The conjuring 2”. Den var nästan lika bra som den första och är baserad på verkliga händelser i Enfield i slutet av 1970-talet. Idag såg jag en film på Netflix, “Big eyes” som oxå baseras på verkliga händelser och handlar om konstnären Margaret Keane. Hon målade barn med enorma, själfulla ögon. Hon var tillräckligt tuff för att lämna en dominant man 1953 då kvinnor knappt arbetade utanför hemmet för att hamna i klorna på Walter Keane som manipulerade henne till att gå med på att säga att han var konstnären och de tjänade stora pengar på hennes tavlor. Den var riktigt bra! Jag skulle ha velat veta mer om varför hon lät sig manipuleras. Nu ikväll var det dax för kusligheter igen med filmen “Lights out”. Den var riktigt kuslig! Inte äcklig och utan en skrik- & blodfinal. En skräckfilm med ett sorgligt slut och de är lätt räknade.

Elin ska börja plugga i januari. Hon har kommit in på “Förskollärarprogrammet med interkulturell profil” på Södertörns högskola”. Ålrajt!! Hon får garanterat jobb efteråt.

Halvvägs

Jag var på fortsatt uselt humör när jag lade mig igår kväll, jag sov dåligt och vaknade på samma dåliga sida som jag somnade. Det här blir inte någon bra dag… Jag hade tid hos naprapaten och kom iväg som planerat. Tåget kom oxå som det skulle, men jag kom inte längre än halvvägs. När tåget skulle åka från Flemingsberg smällde det till som vid ett blixtnedslag, det blixtrade och sedan dog tåget. Det blev tyst på samma sätt som när kylen stannar vid ett strömavbrott. Det smällde en gång till. Kvinnor skrek och någon utbrast “Det brinner!”. Jag satt kvar på min plats, suckade och lade ned boken i väskan för det gick inte att läsa i det oväsendet. En man blev teatraliskt upprörd å allas våra vägnar och ringde trafikcentralen och – mer eller mindre – skällde ut den stackars människan i andra änden. Tåget hade varit dött i mindre än 3 minuter och han gapade om att han minsann inte tänkte ta ansvar för om passagerarna började “spontanevakuera”. När han lagt på vände han sig till alla och ingen. “Skjut politikerna!” Jösses. Han och jag befann oss i motsatt ände av dramatiklinjen. Sedan öppnades dörrarna och alla strömmade ut. Då smällde det till en tredje gång och gnistorna yrde från taket på vagnen jag åkt i. Om jag hade varit på bättre humör och haft mer tålamod hade jag nog väntat ett tag trots att jag hade en tid att passa, men inte idag. Jag ringde AAA-kliniken och det var L som svarade. Jag sa som det var. Pendeltåget hade dött i Flemingsberg och jag ville lämna återbud för jag pallade inte med stressen som ovissheten i väntandet innebar. Jag har tid på tisdag igen. Mindre än 10 minuter efter att vi lämnat tåget norrut kom ett tåg söderut – hem – och när jag klev på det stod fortfarande det trasiga tåget kvar. Skit samma. Det luktade bränt om det här tåget oxå och det lät inte friskt… När jag kom hem var jag leds och visste inte vad jag skulle göra. Klockan var inte ens 10. Jag skulle kunna städa buren och på så sätt kunna somna i soffan efter lunch. Blä. Fila naglarna? Blä. Stryka underläggen. Blä. Det blev soffan. En ljudbok och patiens i mobilen. Jag grät lite. Allt var skit. Sedan somnade jag.Sova

Titanic: fakta, bilder och musik

Det är 104 år sedan Titanic sjönk. Jag har ingen som helst anknytning till katastrofen mer än att jag alltid har hört talas om den. När James Camerons film om Titanic kom 1997 vaknade mitt intresse på riktigt. Den är så skickligt gjord och blandar både fiktiva och autentiska karaktärer. Han trappar upp katastrofstämningen så subtilt att jag ryser av fasa och tacksamhet över att jag inte var med.

White Star Line byggde de 3 systerskeppen Olympic, Britannic och Titanic samtidigt i Dublin över en period av 5 år. Bruce Ismay hade fixerat sig vid att bräcka Cunard Lines. De skulle bli större, snabbare, mer luxuösa och osänkbara. De vattentäta skotten skulle förhindra denna gigantiska järnbåt från att sjunka. Titanic fick 4 skorstenar trots att hon bara hade 3 motorer. Cunard Line hade ju 4…

f399a63564639231475901b56ee5e6b6

När Titanic lämnade hamnen i Southampton var hon bara centimeter från en kollision med en mindre båt. Ett omen? I filmen “Titanic” ser man en segelbåt som kommer i vägen för svallvågorna. Om det hade hänt i verkligheten hade den förmodligen dragits ned i det baksug som propellrarna åstadkom. 3 motorer med propellrar med blad som var dubbelt så stora som en fullvuxen man. När Britannic sjönk 4 år senare var det de som lyckats ta sig till en livbåt som faktiskt dog eftersom livbåten sögs in i just det baksuget.

9772dde0b3642dd14a42dfc3a31e7499

1911 var Violet Jessop anställd som kabinpersonal på Olympic. 1912 arbetade hon på Titanic och tillhörde de överlevande. 4 år senare befann hon sig på Britannic i världskriget som sjukvårdspersonal när fartyget gick på en mina i Medelhavet. Hon överlevde även den förlisningen när hon blev tvungen att kasta sig från livbåten som riskerade att dras in i propellrarna.

75c5e6b9deac7c4aade560bbc0dcfa45

Besättningen på Titanic kunde inte komma åt kikaren eftersom nycklarna till skåpet saknades. Kanske hade de sett isberget i tid, det får vi aldrig veta.

cb3063f65e1aaed0e28748b83a11803a

Bruce Ismay, mannen med det känsliga egot, smet ombord på en av de sista livbåtarna och bröt mot kvinnor-och-barn-först-regeln. Förutom att han skrutit om att Titanic var osänkbart och hetsat kaptenen till att öka hastigheten fick han nu ett rykte om sig att vara en ynkrygg. Det förstörde hans fortsatta karriär.

7040925afa8bffe1a82daa00b1151f72

Det är makalöst ironiskt att de överlevande blev räddade av Carpathia från Cunard Lines. Just det skepp som ovan nämnde herr Ismay var så avundsjuk på. När verkligheten överträffar dikten!

De överlevande tas ombord på Carpathia.
De överlevande tas ombord på Carpathia.

Året var 1985 när vraket av Titanic hittades på 4 km djup. Fram till dess gick uppgifterna isär när det handlade om att fartyget hade gått under intakt eller om det hade delats. Majoriteten av de överlevande kunde berätta att fartyget knäcktes, men de uppgifterna togs inte på allvar utan förklarades med att de hallucinerade till följd av den dramatiska situationen. Nu vet vi att Titanic först sjönk – utan att kantra! – med fören först då skadan uppstått på höger (styrbord) sida. Lutningen var 23 grader när fartyget bröts mellan andra och tredje skorstenen. Fören slets loss och sjönk lodrätt hela vägen ned för att plana mot slutet. Aktern slog i havsytan innan den reste sig nästan lodrätt för att sedan vattenfyllas och sjunka. Både fören och aktern fick stora skador både när de slog emot havsbotten och av den “vattenpelare” som bildades och kraschade ovanpå.

Fören på Titanic som det ser ut idag.
Fören på Titanic som det ser ut idag.

Titanic rostar inte sönder som man skulle kunna tro. Hon äts upp av bakterier. Det som ser ut som rost är i själva verket döda bakterier som har järn i blodet.

c18ff9aca736688db21b239431bdaa3a

2009 såg Pär och jag en utställning om Titanic i båthallarna bakom Wasa-muséet. Då var det 11 år sedan jag såg filmen första gången. Utställningen var fantastisk! Jag har aldrig blivit lika berörd av en utställning. I slutet stod jag framför en tavla med namnen på alla döda och grät. Det blev mycket mänskligare och mer personligt än vad filmen åstadkom, men varje gång jag har sett filmen sedan dess tar den tag i mig på ett annat sätt.

Det sista tagna fotot av Titanic.
Det sista tagna fotot av Titanic.

Jag köpte en serie i 4 delar om Titanic mest för att det var Julian “Downton Abbey” Fellowes som hade gjort den. Den hade jag kunnat vara utan. När Titanic sjönk bröts hon inte av!! Det är ju fel!! Besvikelse numro 1. När jag såg extramaterialet pratade skådespelarna om att det varit så varmt i hangaren med allt tempererat vatten och att det hade varit svårt att få det att se ut som om de frös när de i själva verket svettades. Besvikelse numro 2. I filmen Titanic av James Cameron har vattnet samma temperatur som det hade den 15 april 1912. Skådespelarna hade våtdräkter på sig för att inte bli sjuka utom Kate Winslet som drog på sig en allvarlig lunginflammation.titanic-sinking-2

 Det finns många stora filmer och serier som är så genomarbetade att det inte finns något att anmärka på tills man kommer till den svenska översättningen. “The Tudors” och “Downton Abbey” ser jag med engelsk text numera. I “Titanic” översatte de konsekvent fel. Isberget kom på höger (styrbord) sida och de girade vänster (babord) för att undvika krocken. I filmen så skriker de “Sväng åt styrbord, styrbord!!” Jag sitter i soffan och gapar om att “Det heter babord för bövelen!”.

De kroppar som hittades fick en värdig sjömansbegravning. De lades i kistor eller i kanvassäckar med stenar som sänke. En präst läste en bön över var och en.

2b4950282537ab3009a3964b01badfad

Titellåten från filmen “Titanic”: “My heart will go on” med Céline Dion.

Mikael Wiehes “Titanic (andraklasspassagerarens sista sång).

Suffragetter

Jag har sett en riktigt, riktigt bra film!! Det händer mer och mer sällan, men “Suffragette” var en fullträff! För många månader sedan hittade jag bilden nedan och satte upp den på min filmtavla hos Pinterest. Den är urläcker och stark och magkänslan sa att den här filmen är bra. Den hade inte haft Sverigepremiär vid tillfället och jag har väntat på den.

Suffragetter

Min magkänsla inbillade sig inte. Den var bra, riktigt, riktigt bra! Det är en viktig film och det förklarade jag för Elin som såg den med mig. Alla soffliggare som säger att de inte är intresserade av politik eller inte ids rösta borde se den här. Att ha rösträtt är ett privilegium, ett privilegium som andra har kämpat sig till för vår skull – både kvinnor och män – för inte ens alla män har alltid haft rösträtt. Suffragetterna (från latinets suffragium: röst vid val) med Emmeline Pankhurst i spetsen fanns i första hand i Storbritanninen och saknade en svensk motsvarighet. De hade kämpat i flera decennier utan att få gehör när Emmeline Pankhurst uppmanade medlemmarna i WSPU till civil olydnad. De pangade fönsterrutor och sprängde brevlådor, men de hade aldrig för avsikt att skada människor. Jag förstår dem för vad gör man när man inte blir hörd, när man blir förlöjligad och diskriminerad? I filmen går poliserna hårt åt kvinnorna och det var jobbigt att se. Suffragetterna hungerstrejkade ofta i fängelset och polisen ville inte att någon av de skulle dö för att på så sätt bli martyrer och därför tvångsmatades de genom slang i näsan. Fy fan! Carey Mulligan har huvudrollen som Maud Watts och hon gör en storartad insats! Helena Bonham-Carter har en biroll medan Meryl Streep i rollen som Emmeline Pankhurst endast visar sig i en enda scen. Brendan Gleeson (Mad Eye Moody från Harry Potter-filmerna) har rollen som den polis som leder arbetet med att försöka stoppa dem. Hans inställning ändras från kategorisk till medkännande. Det känns alltid bra att se en film om och med starka kvinnor! En annan bra film om kvinnor som baseras på verkliga händelser är “Flickorna i Dagenham”. Jag rekommenderar båda filmerna i utbildningssyfte och inte bara som underhållning.

När fick Sverige kvinnlig rösträtt då? 1919 och det placeras oss bland de första länderna. Nya Zeeland var först ut redan 1838 i den brittiska kolonin Pitcairn. Sist ut var Liechtenstein 1984. I filmens eftertexter nämns ett flertal länder (men inte Sverige – meh!) och på den sista raden kan man läsa att Saudi Arabien 2008 hade kvinnlig rösträtt på förslag. Ta inte din rätt att rösta för given…

 

Tufft på alla håll och kanter

Jag tränade med gummibanden idag, ett mediumpass och det var tungt. Grymt tungt. Och flåsigt så in i h-vete! Magen var körig och jag var tvungen att avbryta 2 gånger för att gå på toaletten. Efter andra gången valde jag att korta av passet. Sist av allt gjorde jag ryggövningen och det var riktigt skönt! Nu har jag listat ut hur jag ska få rumpan och resten av kroppen på plats för att sedan svänga upp benen längs väggen. Ryggen gör mindre ont. Jag fick inte ont efter träningen och jag får inte ont lika ofta när jag diskar. Fantastiskt! Så enkelt och så effektivt! Tyvärr fick jag en huvudvärk från helvetet och 2 Treo som fungerade hyfsat. Min aversion mot brustabletter har haft den effekten att jag inte tar till värktabletter lika lättvindigt. Senaste gången jag tog Treo var förra onsdagen och det känns acceptabelt.

Dagens låtlisterepresentant är – än en gång – Tove Styrke med låten “Number one”.

Jag vill dedicera en låt till Klimakteriekärringarna på FB, Lily Allen med “Hard out here”. Hon sjunger visserligen inte om klimakteriet, men det handlar om de tuffa villkoren för kvinnor (med glimten i ögat!). Det finns inte en enda man som skulle orka med klimakteriet! Efter några veckor skulle de ligga i fosterställning och bara kvida. Jag lovar! Men om det hade varit männen i stället för vi kvinnor som var tvungna att gå igenom det, så hade det tagits på betydligt större allvar med mängder av information och hjälp. Det är tufft att var kvinna!

“Forget your balls and grow a pair of tits. It’s hard out here for a bitch!”

Sjukvård 1954

“Livet går vidare” av Karin Wahlberg. Jag har precis läst ut den andra delen om livet i och kring lasarettet i Ekstad. Det här är en underbar bok och jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok för de positiva intrycken blir så många att de krockar på vägen ut till fingrarna och tangentbordet. I början av året läste jag den första delen, “Än finns det hopp”, och har väntat otåligt på att nästa bok skulle komma ut som pocket.

Livet går vidare i Ekstad. Doktorinnan Nancy Brandh är gravid med allt vad det innebär av sömnsvårigheter och svullna fötter. Dessutom stänger hennes man, Egon, henne ute från sitt liv och sina tankar. Ella-Kristin förbereder sitt bröllop och liv tillsammans med Carl samtidigt som Carl känner sig tveksam och rastlös när det gäller beslutet att fortsätta på Epidemin. Ulla har tillfrisknat från polion. Hon fortsätter studierna, men med en annan inriktning än den att bli sjuksköterska. Stina vill bli barnmorska och tjänstgör på mödravården och förlossningen där intrycken blir starka och väcker många funderingar. Hennes kontakt med Wilma bär på ett löfte om varaktighet och innerlighet, men det tar tid. I förra boken fick vi träffa Evelina Winnerstrand när hon besökte lasarettet och i den här boken får hon en mer framträdande roll när hon blir knivskuren utanför dörren till sitt eget hus och genomgår en stor operation med lång återhämtning.

De flesta karaktärerna är kvinnor. Både starka, självständiga, hunsade och smått naiva kvinnor i 50-talets Sverige. Könsrollerna var tydliga, med djupa rötter och svåra att ändra på om man inte var oerhört trygg i sig själv. Var det något fel på en om man inte strävade efter att gifta sig och få barn? Är man en dålig maka och mor om man inte finner hushållsarbetet tillfredsställande? Den första abortlagen kom 1938 och innebar att en graviditet kunde avbrytas av t.ex. medicinska skäl eller om den uppkommit genom våldtäkt. Däremot var det fortfarande olagligt att avbryta en graviditet för att man inte ville ha barnet eller om man ansåg att man inte hade möjligheter att ta hand om det. Då var det adoption som gällde. När Nancy Brandh blir gravid för tredje gången inom äktenskapet finns det ingen som ifrågasätter någonting. Ullas vän Gittan är bara 17 år när hon blir gravid av misstag och det hyssjas väldeliga. Helt olika förutsättningar.

En av anledningarna att jag tycker så mycket om båda böckerna om lasarettet i Ekstad är det är så intressant att jämföra sjukvården då och nu. Dagens sjukvård lämnar mycket övrigt att önska, men nu för tiden fokuserar man åtminstone på patientvård i stället för titlar eller att alla patienter ska vara tvättade och stå (givakt) vid sina sängar när läkarna går ronden. Karin Wahlberg är själv läkare och vet vad hon skriver om, men hon är även väldigt skicklig på att sätta stämningen med hjälp av miljöer och dialog. Visserligen var jag inte född 1954, men jag känner ändå igen mycket som fortfarande var aktuellt 11 år senare. Stark nostalgi! Då kan jag börja vänta på den tredje delen då.

Besegrad mur ligger kvar

Mulet, småduggigt, blåsigt och 8 plusgrader. Det behövdes ingen vinterjacka idag. Stavgång i 60 minuter. Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var lite nervigt. Jag hade för avsikt att se till att onsdagens besegrade mur förblev liggande och när jag kom fram till stället där jag föll pladask gick jag långsamt, men målmedvetet tills jag hade passerat. Ha! Annars var det ingen höjdare, trögt och tungt. Jag dök in på Konsum och köpte en Japp och en påse lakrits. På torget pågick julmarknaden. Den hade varit igång en knapp halvtimme, så det var inte så mycket folk, men stämningen var hög. Det behövs mer än vind och duggregn för att Rönningeborna ska banga! När jag kom hem gjorde jag 50 knäböjningar och det var tufft. Jäklar! Jag var tvungen att pausa en halvminut efter 25 stycken. Resten av dagen har jag känt mig väldigt mörbultad, inte så mycket i benen som i överkroppen.

Mensen är riktigt spännande numera. Jag vet aldrig när den kommer, om den kommer och inte hur mycket eller hur länge. Det enda som jag vet med säkerhet är att jag får ont, mycket ondare än förut. Idag har det gjort helvetiskt ont (värkkombo flera gånger) med störtblödning. Jag har lärt mig något nytt om klimakteriet. När östrogenhalten sjunker, sjunker även serotoninhalten. Då är det inte längre så märkligt att många (de flesta?) kvinnor blir deprimerade och får ångest. När man då kommer till en läkare och beskriver att tillvaron är nattsvart och “Kan det ha att göra med klimakteriet?” och läkaren svarar nej, vad gör man då? Då kan det vara bra att veta att serotoninhalten sjunker tillsammans med det kvinnliga hormonet. Det är inte samma sak som att behandla klimakteriet som sådant med antidepressiva, men man bör behandla symptomen.

Dagens låtlisterepresentant är The Mountains med “Kings”.

Pottungen

“Pottungen” av Ann Laestadius Larsson. Den fristående fortsättningen på “Barnbruden” . Det har gått några år och hunnit bli 1792 strax efter att Gustav III blivit skjuten. Kungens son är för ung för att ta över tronen när kungen dör och i stället blir hertig Karl förmyndarregent. Tillsammans med Gustaf Reuterholm inför de flera drastiska förändringar bl.a. inför de tryckfrihetslagen. I Frankrike pågår revolutionen och adeln halshuggs effektivt med den nya giljotinen. Den upproriska stämningen sprider sig även till Sverige där protesterna mot regimen växer, mycket tack vare att censuren försvunnit.

Hur har det gått för Charlotta, Sophie och Johanna? Charlotta och Sophie är fortsatt nära vänner även om Sophie känner sig sliten mellan hovet och sin familj. Charlottas äktenskap med hertig Karl går upp och ned som en berg- och dalbana. Ena stunden ser de knappt varandra för att i nästa stund försonas och gör det ena försöket efter det andra att få en son. Tillsammans med Sophie startar de en kvinnosalong, Blåstrumporna i syfte att ta reda på om kvinnor verkligen är så befriade från förstånd och sunt förnuft som de uppfostras till att tro. Johanna har en son, Nils, arbetar på en krog och drömmer om att bli självständig, fri. Hon får en möjlighet att starta en egen verksamhet som roddarmadam.

Vad är frihet? Charlotta och Sophie har alla möjliga ekonomiska privilegier, men hålls tillbaka av konventioner. De slipper gå hungriga och slita hårt, men är de fria? Johanna är ogift och har inga rättigheter över huvud taget tills hon får möjlighet att bli egen företagare, men även lever på männens villkor. Jag är kvinna år 2015 och är friare än vad de här kvinnorna var trots att jag är ekonomiskt beroende av min man, men jag har lagliga rättigheter och det finns ingen som ifrågasätter mitt förstånd. “Kvinnans begränsade skallmått jämfört med mäns beror på hennes breda bäcken. Mannen är aldrig bara man men kvinnan är och förblir sitt kön. Det är därför av vikt att hon har en därmed överensstämmande kroppskonstitution. Hertiginnans är med förlov sagt mer av manlig karaktär, därav svårigheterna hon tvingas genomlida.” (Ett samtal mellan kungen och hovläkaren vid en av Charlottas förlossningar.)

Det här är en bra bok, en väldigt intressant bok och jag kommer att läsa om den! Anna Laestadius Larsson har ett fantastiskt trovärdigt språk och jag kan utan problem leva mig in i miljöerna och villkoren. I efterordet tar hon upp en några år gammal undersökning som visar på att antalet kvinnor i läroböcker i historia är skrämmande få jämfört med antalet män och att det alltid skrivs om kungar, men aldrig om drottningar. Genom att skriva den här trilogin bidrar hon till att sätta ljuset på kvinnorna och det behövs.