Invasion

Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.

Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.

Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.

Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.

En bild tagen i november.

Nollpunkten

Nu har jag börjat fungera igen. Nollpunkten är nådd och jag startar om. När botten har nåtts finns det möjlighet att sparka ifrån och röra sig uppåt. Åtminstone när fötterna inte längre sitter fast i dyn. Mardrömmen är över. 

Jag har sovit 2 nätter med 8 timmars oavbruten, helande sömn. När jag vaknade av mobillarmet halv 8 idag, tog jag mina mediciner, men kände att jag inte klarade av mörkret utanför, så jag kröp tillbaka i sängen och sov till halv 12. Sedan kunde jag äta lite, klä på mig och gå ned till Konsum för stödhandling och så hämtade jag ett paket hos Bamses. De gånger jag har lyckats ta mig hemifrån har det alltid varit vansinnigt skönt att komma ut. Ut i dagsljuset! Ut bland människor som bevisar att livet faktiskt inte har stannat av helt och hållet. Till och med i tisdags morse, på väg till läkaren, kunde jag uppskatta att få komma ut trots att klockan inte var mer än kvart över 7 med kolmörker, minusgrader och mycket snö – det var vackert – och människor på väg till sina arbeten pratade med varandra, var vakna och i rörelse. Jag har känt mig oerhört isolerad de senaste veckorna… Ensam med ångest, frossbrytningar, matthet och illamående. Nu börjar jag fungera igen.

När jag vaknar drabbas jag inte längre av förlamande ångest som gör att jag bokstavligen inte kan ta mig ur sängen. När jag har duschat behöver jag inte sitta ned i 5 minuter för att inte svimma och jag behöver inte linda in mig i alla handdukar jag har för att slippa frysa. Nu behöver jag inte sova med lampan tänd och jag känner inte att det är nödvändigt att tända varenda lampa även dagtid för att hålla ångesten i schack. Nu kan jag sitta i fåtöljen i lilla rummet, lyssna på en bok och spela på mobilen – jag har faktiskt inte klarat av det de senaste veckorna! Det gick så långt att jag inte ens klarade av att vara i det rummet för att jag förknippade det med isolering, ångest och svettningar. Det är oerhört svårt att förstå att ångest kan färga allt svart. Det är svårt för mig själv, så jag förstår om det är obegripligt för någon som inte varit med. 

Jag inbillade mig att jag var duktig på djupandning, att jag behärskade det så pass att jag skulle kunna använda det i krissituationer. Så fel jag hade… I tisdags morse var jag så låst i ångest och ytlig andning att jag var alldeles yr i huvudet och knappt kunde gå. Jag försökte att djupandas och klarade 2 eller 3 andetag, men inte mer. Varje gång jag försökte slappna av för att kunna andas med magen i stället fick jag panik eftersom det kändes som jag skulle gå sönder, som om jag skulle falla i bitar. När jag kom in till läkaren den morgonen såg han att jag inte mådde bra och han sa det och när han sa det släppte allt och jag började gråta. I hans rum vågade jag slappna av. Han kunde plocka ihop mig om det skulle behövas. Idag är tredje dagen med 3×50 mg Lyrica och andningen har flyttat ned från bröstkorgen till magen -avslappnad, lugn och full av livsnödvändigt syre. I morgon kommer jag att öka till 3×100 mg Lyrica och sedan ligga kvar där tills den nya medicinen har fått ordentlig effekt och allt har stabiliserat sig. Jag kommer inte att skynda på processen. Jag njuter av lugnet. Jag njuter av att fungera igen. I morgon kanske jag till och med kan börja läsa igen!

Den här fick jag av min svägerska och svåger. Hjärtevärmare!

Ämlig

Jag sov inte bra i natt. Hostan övergick i halsont och förkylningen är nu ett faktum. Nåväl, jag gjorde ett tappert försök att inte bli smittad. I fortsättningen ska jag inte lägga tid och energi på det utan suga i mig alla virusar jag kan och få det överstökat. Pär har åkt till Öland över helgen och han tog med sig det Bisolvon vi hade hemma. Meh… Jag satt i soffan och kände mig ämlig. Det fanns ingen ork att åka hela vägen till apoteket och på Konsum har de inte Bisolvon. Däremot har Apotea allt och där finns möjlighet att få det hem i brevlådan till i morgon trots att det är lördag. Jag köpte 3 olika former av Bisolvon och det kommer i brevlådan i morgon trots att det är lördag. Sedan kände jag mig lite mindre ämlig.


På Lykos sida fick jag tipset om att alltid använda skrubb före ansiktsmask och jag har provat det några gånger nu och jäklar vad huden känns ren och slät och trevlig! Dessutom har jag hittat en supermask som innehåller guld och bigift!! Jag tror att jag läste någonstans om en kvinna som använt den här typen av mask och hamnat i anafylaktisk chock till följd av att hon var allergisk mot just bin. Må så vara, den är suverän. Den kladdar inte, har en mild doft och är enkel att få på plats och serumet som jag masserar in är … den konstigt torra huden på min panna slurpar i sig det som öken tar emot regn. Andra spa-liknande aktiviteter var hårinpackning, insmörjning av hela kroppen och så pedikyr. Jag kan se fram emot rena lakan oxå – som pricken över i.

 

Behandlingsplan

Pär följde med mig till läkaren, AJ, i Södertälje. 2 saker förvånade mig: hon kom ihåg mig trots att det är 1 månad sedan vi träffades och hon hade den utlovade behandlingsplanen. Hon är inte den första läkaren som har uttryckt ett motstånd mot Lyrica och att jag verkligen borde byta ut den, men hon är den första som äntligen har presenterat ett alternativ. Brintellix (som ska ersätta Venlafaxin) och Nozinan (som ska ersätta Lyrica). Jag fick med mig en ned-och-upp-trappningsplan som kändes komplicerad rörig, så pass rörig att jag bad henne skriva ned den, men väl hemma upptäckte jag att den inte var komplett för i vilken takt skulle jag trappa ned Lyrica? Jag mindes att det skulle få ta tid. Det är såna här gånger som det är bra att Pär kan följa med, men tyvärr hade han och jag uppfattat det helt olika. Jag ringde mottagningen på eftermiddagen. Sköterskan som svarade fick (naturligtvis) inte tag i läkaren och anteckningarna från besöket i morse hade inte hunnit journalföras, så hon försökte hjälpa mig genom att lyssna på de dikterade anteckningarna. Hon blev inte så mycket klokare för det var svårt att höra vad läkaren sa (och just det upplever jag när hon pratar sin brutna svenska…), men vi pratade igenom det och enades om att min uppfattning om nedtrappningen av Lyrica och upptrappningen av Nozinan nog stämde, så jag kör på det. Jag kommer att få en ny tid i början av december. De diagnostiska intervjuerna i basutredningen blir fortsatt uppskjutna eftersom jag inte är tillräckligt stabil.

Jag hade tid redan halv 9, så det blev att stiga upp kvart i 7 och då hade Pär varit vaken i 2 timmar och hunnit springa en runda. Efter läkarbesöket åkte han till sin ACT-kurs mot utbrändhet och jag promenerade till stationen. Tillbaka i Rönninge gick jag till skomakaren och bytte batteri ett armbandsur som jag vill börja använda igen och sedan handlade jag på Konsum och släpade mig uppför backar och trappor. Klockan var bara halv 11 när jag klev innanför dörren och jag fick en anings panik över hur jag skulle få dagen att gå. Efter sin kurs kom Pär hem ett par timmar innan han åkte till Arlanda och vidare till München, så nu är jag ensam till sent på torsdag och det känns inte så där jättebra…. I morgon ska det göras OVK-besiktning i alla lägenheter mellan 11 och 17 vilket innebär att jag måste hålla mig hemma, men ändå inte kan ligga och dröna hela förmiddagen. Blä!

Lyxliv

Igår hämtade jag paket, 4 stycken, varav 2 visade sig vara större och otympligare än jag väntat mig, så ryggsäcken blev knökfull och Konsum-kassen – av tyg som jag alltid har med mig som en reserv för just såna här situationer – blev oxå knökfull. Kassen har snäppet för långa handtag för att den ska vara riktigt bekväm att bära i och mot slutet av promenaden var det tungt. Dessutom kom kroppen och framför allt fötterna på att det var 5:e dagen i rad som de fick jobba och klagade högljutt. Jag stapplade sista biten. Det var inte möjligt att stretcha lårmusklerna på grund av smärtan i tummen: jag kunde inte gripa tag om foten.

Halv 8. Morgondimma och frost.

I ett av paketen låg 2 par fårskinnstofflor. 1 par till Pär och 1 par till mig, mörkblå till honom och röda till mig. Jag har varit sugen på fårskinnstofflor i många år, men samtidigt som jag lätt blir kall om fötterna kan jag lika lätt blir varm om dem, för varm, äckelvarm, panikvarm, så jag har tvekat. När jag provade dem, när jag stack mina stackars utarbetade fötter i dem var det som att de blev omslutna av bomull – mjuk, varm, lätt bomull – som nästan viskade att, så ja, vi ska ta hand om er nu, det ska bli så bra så… Jag har haft på mig dem hela tiden sedan dess, utom när jag sov i natt. Varför har ingen påpekat det självklara för mig? Fårskinn är ett naturligt material som andas och därför hålls fötterna varma utan att de blir för varma eller äckelvarma eller panikvarma. Fötterna lever lyxliv just nu och det förtjänar de!

Härlig, varmröd färg.

Det här är fördelen som tofflorna har framför raggisarna: jag kan fortfarande hasa runt här hemma, men jag får fäste och blir därför inte lika trött i fötterna.

Idag har jag donat på övervåningen. Monterat ihop fler Ivar-hyllor, dammtorkat, plockat i ordning, städat lite grann, krupit runt och trixat med förlängningssladdar till lampor och äntligen, äntligen ställt matbordet med stolar på plats igen efter ca 8 månaders renovering. Sommaren med värmebölja och Svärmors bortgång kom emellan. Vi har plockat undan mängder som dels har kasserats och dels packats i kartonger och ställts på vinden. Det blir fler hyllor med färre prylar, så det kommer att se mindre oordnat och fullpackat ut. Det drar ihop sig till återinvigning av övervåningen!

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum.  För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att “Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.

 

Gräsänka

Jahapp. Då är jag gräsänka igen. Pär har åkt till Öland för en kombination av ledighet och arbete och kommer hem på söndag eller måndag. Han har möjlighet att arbeta hemifrån (läs: Öland) och utnyttjar det eftersom arbetsmiljön på Scania inte är den mest hälsofrämjande med öppna kontorslandskap, toalettköer och giftigt kaffe. Inte mig emot – jag tar tacksamt emot alla tillfällen att få vara ensam. Bibbi & jag, vill säga.

Igår promenerade jag 55 minuter inklusive stödhandling på Konsum och det var så skönt att få komma ut! Vansinnigt strålande sol och brinnande höstfärger. Idag blev det gummiband och det passet satt som en smäck: ork och koncentration i skön förening! Jag kommer att öka på flera av övningarna nästa gång.

Idag kom min senaste beställning från Svensk Hälsokost med bl.a. Led Optimal som jag ska prova för ledbesvären. Höften känns bättre utom när jag ligger på sidan för länge, knäsmärtorna kommer och går, men handlederna och höger tumme känns av dagligen. Det blir en hel del tigerbalsam och allt oftare värkkombon. Jag har provat andra liknande produkter som har fungerat en kort period eller inte alls, men jag tänker ge det här en chans eftersom jag inte har haft lika mycket ledbesvär tidigare.

Promenader

Igår var jag trött, så trött och hade svårt att komma ur sängen. Jag gick en kort promenad och handlade på Konsum. Stilnocten knockade mig på kvällen och jag somnade redan vid 23. Idag gick det liiiite lättare att komma upp och ut och jag promenerade 65 minuter med ett riktigt bra tempo så gott som hela vägen. Det känns som om jag är på banan igen (åtminstone när det gäller promenader…) och jag ska göra mitt bästa för att inte tappa greppet. Efter lunchen orkade jag inte kämpa emot tröttheten längre utan lutade mig lite mot kuddarna, somnade och sov i nästan 1 timme. Jag har börjat med fotövningarna igen. De första gångerna gjorde det faktiskt lite ont till viss del beroende på att jag gjorde övningarna direkt efter promenaden, men oxå för att fötterna blivit bekväma av sig. Det går bättre nu och vänsterfoten känns inte riktigt lika misshandlad längre.

En låtlisterepresentant: “Gave you everything” med The Interrupters. Rock’n’roll!

Introversion

Igår förtidsröstade Pär och jag på Murgrönan i Salem. Sedan fortsatte han hem till sin pappa och jag stavgångade hemåt. Det gick alldeles utmärkt även om det tog tid innan orken hann ikapp avsikterna, så att säga, men tempot blev riktigt bra.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden. Hyfsat fullt. Ett av gummibanden var nytt och trots att det hae märkningen medium, så var det stenhårt och omöjligt att jobba med. Det kändes hårdare än vad de hårda banden brukar göra när de är nya! Det är av märket Casall och jag är van vid Abilica och tillverkarna har väl inte samma inställning till vad som anses vara medium… Jag skippade en av övningarna på grund av bandet och använde det vanliga (blåa) hårda bandet till de orangea övningarna. Allt som allt gick det kanonbra även om benövningarna blev både tunga och flåsiga. Jag ska beställa orangea band från Abilica i stället till nästa pass.

I torsdags började nedtrappningen av Venlafaxin och jag märker redan att magen uppskattar det. Den är åter igång på det sätt den ska vara och det är en enorm lättnad! En annan biverkning som har lindrats är yrseln och det märkte jag tydligt av medan jag tränade.

För 2 år sedan gjorde jag ett gästframträdande på föreningsstämman. Jag har fått höra efteråt av flera att jag gjorde intryck och det beror nog på att jag så sällan är med eller yttrar mig. Jag tycker det hela är fånigt och kan inte låta bli att undra hur sällan det sägs något av vikt på stämmorna om jag kunde ge ensån genklang… Intrycket de fick av mig var felaktigt: de har fått för sig att jag är extrovert, att jag vill vara med i styrelsen eller diverse smågrupper. Huvaligen! I fredags handlade Pär och jag på Konsum och mötte en av grannarna. En äldre dam med vacklande hälsa, men med stark vilja. “Jag har fått en tokig idé”, sa hon till oss och vi lyssnade. Jag tog för givet att det gällde gård & grönska, men hon frågade mig om jag inte skulle vilja starta en promenadgrupp för alla gamlingar som bara sitter hemma. Whaaat… Mitt introverta jag gallskrek och sprang hem medan mitt hyfsade jag sa nej, jag föredrar att promenera själv. “En halvtimme ett par gånger i veckan?” envisades hon. Aldrig i helvete, tänkte jag för mig själv. För att komma undan gick jag med på att fundera på saken. Varför respekterade hon inte mitt nej? Varför tog hon för givet att jag behövde trugas? Varför behöver hon någon som får ut henne på promenader?! Hon kan väl samla ihop alla russin själv. Nu får hon tro att jag funderar och om hon frågar mig igen får jag helt enkelt upprepa att nej, jag föredrar att promenera själv.