Minusgrader. Frost. Vinterjacka och mössa. Inte halt. Solsken. Tempo och flyt. Härligt! Stavgång i en dryg halvtimme. Det blev inte mer för sedan ramlade jag. IGEN. Det är 2 år, 1 månad och 8 dagar sedan jag ramlade förra gången och då blev jag oerhört mörbultad. Den här gången stukade jag den andra foten, sträckte mig på höger sida och fick ett blåmärke efter stavhandtaget i handflatan. Medan jag föll hann jag ropa “Nej, nej, nej!”. När jag hade landat på magen, så att luften bokstavligen gick ur mig utbrast jag: “Menvadfaaaaninte igen!”. Den här gången blev jag inte rädd. Jag fick heller inte så ont att jag grät. Resignationen tog över. Jag reste mig upp, borstade av mig och haltade hemåt. Nu blir det soffan ett tag igen och ett ständigt högläge för foten. Knäböjningsutmaningen får brytas, men i fortsättningen kommer jag att lägga till 30-50 knäböjningar efter varje stavgångsrunda.
Dagens låtlisterepresentant är Scritti Politti. Låten heter “Absolute” och kommer från “Cupid & psyche ’85”, en skiva som jag lyssnade sönder. Den är 30 bast, men den håller!
Jag började dagen med en upptäckt: om jag ligger och sover ovanpå mobilen, så hörs inte väckningen. Meh! Därför fick jag sova en timme extra och därför kom jag inte iväg med stavarna förrän kvart över 10. Spotify lade av innan jag hade fått upp farten och jag lyssnade på min bok i stället, men det sänkte tempot. Inte så dumt, egentligen… Stavgång i 70 minuter och 30 knäböjningar. Joråsåatt… Det var härligt ute! Dimma – jag gillar dimma! – och solen gjorde tappra försök att skingra den.
När det inte är dimma kan man se husen på andra sidan Flaten, men inte idag.
Trots att jag inte har hunnit prova den ännu tänker jag tipsa om en kylspray som funkar på värmevallningar, Physicool. Den finns inte på så många svenska sajter och hos Supplementstore var den billigast. Min kroppstemperatur har sjunkit igen och jag har strumpor på mest hela dagarna och inte behöver fönstret vara öppet jämt heller, men jag anar att det bara är tillfälligt.
Många änder som gled runt parvis och en och annan häger.
Jag hann lyssna på 2 låtar innan Spotify gick i strejk och en av dem får vara dagens låtlisterepresentant. Alida med “Feathers”.
Stavgång i 60 minuter och det gick väl an. Jag hade i alla fall armkraft nog att trycka ihop stavarna. När jag kom hem gjorde jag 40 knäböjningar enligt utmaningen och de kändes! Jag har aldrig gjort så många i ett svep förut. Lårmusklerna har blivit mycket starkare sedan jag började göra den övningen i samband med gummibandsträningen och det faktum att jag pallar 40 stycken efter 1 timmes stavgång är ett bevis på att de har effekt! Det är skönt att ha starkare benmuskler.
Förra sommaren letade jag med ljus och lykta efter hudvårdsprodukter som kunde få bukt med mina torra partier i ansiktet. Det visade sig att Nivea hade vad jag behövde. Jag fick för mig att sno lite av Elins ansiktsskrubb och jag tyckte mycket om den. Det behövdes inte mer för att dra igång ett dille som fortfarande, ett drygt år senare, håller i sig, men dillet håller i sig för att det fungerar, doftar fräscht och inte är löjligt dyrt. De torra partierna är helt borta. Hyn är mjuk och len och känns fräsch. Det enda jag inte använder är hudlotionen för den räcker inte hela vägen, så där håller jag fast vid Essex.
Shiatsu-massage.Om det inte var för att jag absolut inte kan tänka mig att någon jag inte känner knådar min omfångsrika kropp, så skulle jag välja shiatsu. I “Six feet under” praktiserar Brenda just den varianten och det ser såååå skönt ut! Det är inte omöjligt att få tillgång till en lätt-variant. Jag köpte ett massagebälte från Tretti.se som jag bara har provat i ett par minuter, men min spontana reaktion blev: “Ohmygod, vad ljuvligt!!”. Det jag skriver nu är motsägelsefullt och det är jag medveten om för det finns fler nackdelar än fördelar med bältet. Det är tungt och klumpigt; på websidan saknas bilder där bältet används. Min rondör är så pass stor att bältesförlängaren inte fungerar, men det finns kraftiga plastringar som fungerar som handtag så att man kan hålla bältet på plats. Bältet är eldrivet och det gör att man begränsas av en sladd. Men massagen, gott folk, massagen är gudomlig! 2 par kulor som roterar och trycker och ger känslan av fingrar som pressar mot ryggmusklerna. Ohmygod, vad ljuvligt! Det finns möjlighet att ha värme oxå. Jag tänker behålla det trots de övertaliga nackdelarna för jag tror att jag har hittat ett sätt att lindra spik-i-ryggen-smärtan och det är värt 800 pix!
Så här ser bältet ut utan förlängningen. Ringarna kan användas som handtag.
Klockan var bara hal 9 när jag steg upp idag (“bara” jämfört med hur veckan hittills har sovits bort…). Jag hade 2 paket att hämta, 1 av dem hos Filmkedjan som inte öppnar förrän 11, så det var ingen större idé att stressa. Upp & iväg! Inga stavar idag och inget tempo. Jag bara njöt av att komma ut och det var så skönt! 25 minuter till Salem och från Filmkedjan tog jag en omväg hem på 45 minuter. Visst 17 har musklerna blivit starkare av all stavgång! Det var inga problem att behålla hållningen trots att jag blev lite trött i fötterna och så är det alltid lika häftigt att känna hur magmusklerna får jobba tack vare MBT-skorna. Lycka! Jag trodde att jag skulle slippa värktabletterna idag, men huvudvärken var grym. På eftermiddagen slumrade jag i soffan.
Vad hände? Jag kände ett motstånd redan när jag vaknade, ville inte stiga upp. Ont i magen och lätt illamående. Jag tog det lugnt, åt lite, klarade av toalettbesök, tog stavarna och gick. Jag hade inte ens passerat förskolan innan jag kände att, näää, kroppen ville inte. Matthet och orkeslöshet i armarna – orkade inte pressa ned stavarna. Det blev bara en vända till Konsum och hem igen och inte gick det fort. Jag fixade knäböjningarna, 20 stycken innan jag bytte om och kröp ned i sängen. Inte soffan för kroppen behövde rejält med stöd. Låg där och lyssnade på “Att inte vilja se”, dåsade, somnade och blev väckt av Elin 20 i 13. Det kändes bättre sen, men magen har varit upprörd.
Det regnar idag. Just nu vräker det ned. När jag steg upp vid 8 var det uppehåll. När jag skulle byta om för att gå ut 1 timme senare regnade det så mycket att jag kunde se regnet utan glasögon och jag ser urdåligt. Dessutom regnade det på tvären. Jag stannade inomhus och gjorde knäböjningar, 25 stycken idag. Baggis.
Veckovägningen visade 105,8 kg. Det innebär en minskning med 1,6 kg på en enda vecka, 3,4 kg på 9 veckor (minus 0,7 kg sedan i tisdags). En del av mig skuttar och jublar och slår med näven i luften eftersom det verkar som om jag äntligen har kommit på hur jag ska göra. En annan del av mig står bredvid och är misstänksam och litar inte för ett ögonblick på att det här kan hålla i sig. En tredje del av mig är arg och tycker att om det inte var svårare än så här kunde jag väl ha fått upptäcka det för flera år sedan med tanke på hur dåligt jag mår av övervikten. En fjärde del av mig kontrollräknar om och om igen och funderar på om det är fel på vågen. Det är alltså bara en fjärdedel av mig som är riktigt glad och blir därför tvungen att gapa högt, men hon hörs mer och mer…
Knäböjningarna är uppe i 35 stycken (igår var det vila). Det är lite flåsigt, men lårmusklerna protesterar inte nämnvärt.
Stavgång i 60 minuter. Jag tog det lugnt i början och var frestad att korta av den planerade rundan, men jag är glad att jag inte gjorde det för det var en runda med få backar vilket gjorde att jag lättar fick in rytmen och flytet. Det var jätteskönt och jag fick hjälp av flera bra gånglåtar! När jag hade 1/4 kvar blev jag trött, men då kom “Said too much” och trots att den är snabb fick jag in takten och lyckades hålla den hela låten, 3 minuter och 35 sekunder som blev rena ruschen. Endorfiner och lycka! När jag kom hem blev det 30 knäböjningar (25 igår) och sedan stretchade jag. Jäklar vilken genomkörare kroppen fick idag! Igår lade jag till det gröna gummibandet till knäböjningarna för det känns stabilare plus att höftmuskeln tränas, men det var inte bra för höger fot och resten av gårdagen och idag har jag haft riktigt ont. Idag hade jag skor på mig när jag körde knäböjningarna och det ska jag ha i fortsättningen.
Sned och vind och lite övergiven så här i november.Samma brygga i slutet av mars. Troligen vid samma tid på förmiddagen, men ett helt annat ljus.
En av de saker jag tycker om med Rönninge är att vi som är ute och rör på oss hälsar när vi möts. Inte alltid, men ofta. Just idag hände det flera gånger. Det är samma sed som man har när man möts i skogen eller ute på fjället. Det känns bra och ger ett vänligt intryck.
Dagens låtlisterepresentant är The Mowgli’s med låten “I’m good”. Den kom direkt efter ovan nämnda endorfinkick och kanske var det därför jag tog till mig den positiva refrängen.
I’m good, I’m good, I’m good, I’m good
I’m living life just like I should
Wouldn’t change it if I could
I’m good, I’m good, I’m good
När jag passerade förskolan såg (och hörde) jag 3 småtjejer, ca 5 år och jag hade hunnit förbi när en av de sa:
“En till tjej som joggar! Vi måste fråga vad hon heter!”
“Vad heter du?”, frågade nummer 1.
“Ewa”, svarade jag. “Vad heter du?”
“A”, svarade hon.
“Min mormor heter Eva!”, utbrast nummer 2.
“Ett fint namn.”, konstaterade jag.
“På min förra skola fanns det en som hette Eva.”, sa nummer 1.
“Jag hade en fröken en gång som hette Eva.”, inflikade nummer 3.
“Det är jättemånga som heter Eva!”, utbrast nummer 2.
“De är överallt!”, svarade jag och slog ut med armarna.
