Etikett: Harry Potter

T.R.Ö.T.T.

Klockan 9 gick jag ut i duggregnet och ned till Konsum där jag stödhandlade och sedan fortsatte jag till Elins lägenhet för att ge mat, hö och vatten till Mio. Det gick tungt och jag hade ont ungefär överallt. Hemvägen var en ren plåga. Visserligen kom jag in i en jämn lunk, men fy för den lede vad trött jag var och blev! Igår gjorde jag en avslutande insats på övervåningen (jag har fortfarande inte hittat mina Harry Potter-böcker!!) och kroppen hurrade när jag till slut gick ned för trappan och in i duschen. Ryggmusklerna och lårmusklerna har fått flera rejäla fyspass, medan handlederna, knäna och foten bara gör ont, ont, ont. Jag är så trött nu. T.R.Ö.T.T.

Det ser ut som om den svävar strax ovanför vattenytan…
Det är allt som finns kvar av den här bryggan. Bilden tog jag i höstas.

 

Böcker

Övervåningen. Blir den färdig nån gång?! Pär har lagt nytt tak med taklister och han har tapetserat om hela övervåningen och gjort lite extra i sin egen Nördkårner. Och det här har han gjort medan möbler och kartongen har stått kvar. Idag är han i München för Scania och jag är solokvist, så då är det min tur att gör en insats. 

Steg 1 var att ordna framkomlighet och manöverutrymme och jag fick rodda en del med dammiga kartonger fulla av vinyl skivor, fotoutrustning och böcker, böcker, böcker. Ivar-hyllan är ju anpassningsbar på alla möjlig sätt och vis, så jag räknade ut vilket avstånd det skulle vara mellan hyllplanen för de inbundna och för pocket. och sen packa upp allt och få ordning på det för böckerna har inte, och jag betonar inte, packats ned exakt som de stod som Pär påstår. Ett mysterium kvarstår: jag saknar några av de inbundna engelska Harry Potter-böckerna. Jag har med MYCKET MÖDA OCH BESVÄR kollat alla kartonger. Mitt hjärta är oroligt… Det tog mig 4,5 timme och var ett rent styrkepass som kommer att kännas imorgon. Jag fick jäkligt ont i foten förstås. När jag skulle sitta i min läsfåtölj och läsa nu på kvällen, så somnade jag och sov i över en timme.

Det är en vacker syn, eller hur? Sedan ska jag få ordning på alla olika sorters faktaböcker.

 

2 böcker från en bok

Jag har läst 2 tunna böcker av JK Rowling som ingår i litteraturen i Harry Potter-berättelsen. “Fantastic beasts and where to find them” av Newt Scamander (det här är inte filmmanuskriptet som jag ‘lurades’ att läsa!) är en faktabok om magizoologi där författaren berättar om de olika djur som har klassats som “beasts” (vidunder på svenska). Illustrationerna är fantastiska och hela boken är väldigt fin och har fått ett nytt, urläckert omslag som i sig gör det värt att äga boken. Den är smårolig och fyndig och Newt Scamander har faktiskt en förklaring till Loch Ness-monstret och snömannen/yetin. Alla länder ansvarar för att hålla dessa vidunder osynliga för mugglare, men Skottland respektive Tibet är väldigt slapphänta och det är därför som det rapporteras om att just dessa 2 vidunder syns lite då och då. Länderna får böta hela tiden. Tihi!

Den andra boken heter “The tales of Beedle the bard“ och innehåller 5 sagor som ofta berättas i trollkarlsvärlden ungefär som “Snövit” och “Askungen” i mugglarvärlden. Den här boken har en mindre roll i “Harry Potter och dödsrelikerna” i och med att “Sagan om de 3 bröderna” syftar på de 3 dödsrelikerna. Den här boken har samma design med urläckert omslag och fantastiska illustrationer. Den var roligare att läsa eftersom den inte är en regelrätt faktabok, så att säga och jag läste den nu ikväll. Min favoritsaga är “Babbity Rabbity and her cackling stump” – vilken stunsig titel!

Harry Potter hade nyckeln!

“Harry Potter och det fördömda barnet, del 1 och 2” av JK Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Den är inbunden och en så kallad repetitionsutgåva. JK Rowling kan jag lita på rent berättarmässigt och Harry Potter är ju ändå Harry Potter, eller hur?

I slutet av “Dödsrelikerna” finns en epilog som utspelar sig 19 år efter att Harry Potter äntligen lyckades göra slut på Voldemort. Jag tyckte om den epilogen även om den blev urtöntig i filmversionen när Daniel Radcliffe och Emma Watson hade åldrats med hjälp av smink. Ett riktigt lyckligt slut med stort hopp om en lugnare framtid där Hogwarts och professor McGonagall finns med. Det är i den epilogen som pjäsen om “Det fördömda barnet” tar vid och ja, det är en pjäs från början och inte en bok. Det är inte lätt att vara son till Harry Potter, pojken som överlevde och sedan kämpade mot Voldemort flera gånger. Albus, som sonen heter, hamnar faktiskt i Slytherins elevhem vid sorteringen och blir bästa vän med Scorpius som är son till Draco Malfoy. Scorpius slåss mot rykten om att han är son till Voldemort. Albus och Scorpio tyr sig till varandra. De känner sig förbisedda och kontakten med fäderna är knackig. Kentauren Bane siar om att det rör sig en mörk skugga över Albus och Harrys drömmar är tillbaka tillsammans med smärtan i ärret. Hur är det möjligt att Voldemort har kommit tillbaka?!

Det krävs en annan teknik att läsa ett övningsmanus, men när jag hade kommit in i det gick det fort. Det var väldigt lättläst eftersom det saknar allt det som ger känsla och djup i en berättelse. En kort beskrivning av scenen och så replikerna befriade från känslouttryck. Det är ett koncentrerat sätt att berätta och det går fort från en scen till en annan. Det finns inget djup, inga miljöer, inga klädbeskrivningar eller fysiska uttryck. Det är bara det absolut nödvändigaste som finns med. Manuset (för jag vill inte kalla den för bok) läste jag rakt av på 4 timmar. Jag anar JK Rowling i texten, men det finns ingen känsla som det finns i de övriga 7 berättelserna. Djupet och det lilla extra som göra att man tycker om eller avskyr en karaktär, saknas helt. Den får en 3:a i betyg. 

Kejsarpingvinen & jag

Ut igen! 6 km Landet Runt Xtra tog 80 minuter. Jag kallar rundan Xtra när jag vänder på den och får fler uppförsbackar än nedförsbackar och dessutom den xtra uppförsbacken nedanför Sannadalsvägen. Det var skönt! MBT-skor och vinterjacka. Motvindarna var iskalla. Vänster knä spökar igen och kändes inte pålitligt i uppförsbackarna; jag vågade inte lägga alltför mycket tyngd på det.

När jag vaknade kände mig helt ur slag. Trött och trög och funderade på om det vore bättre för kroppen att vila en dag till. Medan jag åt frukost lyssnade på “1984” bl.a. därför att den har blivit aktuell igen pga. Trumpen, men den är inte bra. Klassiker eller ej, så är den inte bra och den kändes oerhört deprimerande. Inte skrämmande, endast deprimerande. Jag behövde muntras upp, så jag bytte till en bokmärkesmarkerad scen ur “Populärmusik från Vittula” som fick mig att gråta av skratt första gången jag lyssnade och den fick igång livsandarna. Vakuumet efter Stephen Fry och “Harry Potter” har inte släppt och det enda som fungerar sådana gånger är att lyssna på en favorit i repris, “Blekingegatan 32” om Greta Garbo. Då släppte det tunga och tröga och jag kom iväg och den promenaden innebar att jag har avverkat 112 km och det är samma sträcka som den en kejsarpingvin avverkar för att komma till sitt parningsområde. Den utmärkelsen gillar jag dels för att den relaterar till djur och dels för att det är den sortens vetande som jag är så svag för.

PS. Lite mer värdefullt vetande som handlar om renar. Det är honorna som har horn vintertid, så Rudolf och hans behornade gossar är egentligen honor hela bunten. Ha! 😉

Harry Potter och ett ofött vittne

Harry Potter… Jag återvänder till de böckerna om och om igen och det känns som att komma hem! Härom dagen lyssnade jag klart på “The deathly hallows” för … jag vet inte vilken gång i ordningen. JK Rowling har äntligen gått med på att släppa böckerna till Storytel. Anledningen till att det dröjt sägs vara ett visst motstånd mot tjänster som streamar böcker. Än så länge är det endast den engelska versionen med Stephen Fry som uppläsare. Den svenska kommer till våren och då med en ny uppläsare (det är Krister Henriksson som har läst in böckerna tidigare) eftersom tidens tand har gnagt på kvaliteten. Den engelska produktionen är inte någon nyinspelning utan en uppfräschning och det är, banne mig, den bästa produktion jag har hört! Jag tycker egentligen inte om att använda “perfekt”, men i det här fallet nöjer jag mig inte med mindre. Fantastiskt jämn ljudkvalitet! Jag får intrycket av att Stephen Fry har läst in var och en av böckerna i en enda sittning vilket jag vet inte är möjligt eftersom de är så långa. Inte ett spår hörs av omtagningar eller felläsningar. Stephen Fry är fenomenal!! Han har en varm röst och en brittisk engelska som ger mig ståpäls. Han pauserar och utnyttjar kommatecknen i texten och han gör en tydlig skillnad på dialog och löpande text. Felfritt. Perfekt. En sann njutning. Jag försjönk så djupt i de här böckerna att det var som att få en kalldusch när de tog slut. Tillbaka till den muggliga verkligheten, men det dröjer inte länge innan jag återvänder.

En helt annan bok är “Nötskal” av Ian Mcewan med Helge Skoog som uppläsare. Bara 6 timmar. Den var ok, men inte mer trots att den lovordas både här och där. Småspännande, men ingen thriller. En kvinna och en man planerar att göra sig av med kvinnans make. Det finns ett vittne till allt nämligen det ofödda barnet i kvinnans mage och det är barnet som är berättaren. Berättelsen är underfundig och riktigt rolig emellanåt och Helge Skoog gör ett bra jobb – jag gillar honom. Den blir lite för filosofisk emellanåt, men ställer en viktig fråga: när blir en människa medveten? En fråga för abortmotståndarna. Jag tycker att det blir fånigt när barnet inte har något förhållande till färgen blå – fullt begripligt – , men har starka åsikter om druvor och viner.

PS. Jag har ännu inte blivit av med läslåsningen. 🙁