Etikett: gummibanden

Tufft

Gummiband. Ett fullt pass. Ett tufft pass. Ett småtungt pass. Jag kan inte minnas när jag körde ett fullt pass senast. Jag har mest börjat från början med det extra lätta, trappat upp, stött på patrull och fått börja om. Det kommer att kännas imorgon… Den sista övningen, biceps-curls, gör jag sittande på step up-brädan med gummibandet fäst runt ena benet på soffbordet. Jag håller emot med ena foten för att bordet inte ska flytta på sig. De senaste gångerna har jag känt av ryggmuskeln på sidan. Idag, mitt i övningen, när muskeln protesterade avbröt jag eftersom jag insåg att jag måste utföra den på ett annat sätt. Jag såg mig om i rummet och bestämde mig för att prova med att fästa gummibanden runt handtaget på den stängda sovrumsdörren. Jag behövde komma upp mer för att få den rätta vinkeln, så jag ställde mig på step up-brädan. Det blev en helt annan övning av det, en mer krävande övning. Jag måste hålla emot med både magmusklerna och benen. Jag provar så tills vidare.

En låtlisterepresentant: “Strangers” med Halsey.

Ångest och bestraffning

Vägning: 97,3 kg som innebär en ökning med 1 helt kg den senaste veckan. Det var inget trevligt sätt att starta dagen… I vanlig ordning finns det en solklar anledning: jag har tappat lusten och orken att träna och jag har vräkt i mig, verkligen frossat i kakor. Ergo: viktökning. Ingenting känns bättre av det mer än att jag vet vad jag kan göra åt det.

Igår gick jag korta rundan inklusive en stödhandling på Konsum bl.a. kakor. Idag har jag kört ett tungt mediumpass med gummibanden. Jag känner mig över huvud taget dränerad på energi. Det jag verkligen orkar och har lust att göra är att dricka te och läsa och eftersom jag har 4,5 bok kvar av “Det mörka tornet” kan jag bli sittande flera timmar. Jag har haft ångest idag, mer eller mindre hela tiden. Dels pga. viktökningen och dels pga. den omställning som det innebär att Pär och Elin kom hem efter 1 vecka på Öland. Jag hoppades att träningspasset skulle dämpa ångesten och det fungerade hyfsat. Tröttheten – som delvis kom av att ha ångest hela tiden – fick mig att överväga ett lätt pass, men då blev jag så jävla trött på mig själv. Snällhet och omtanke i all ära, men nu fick jag för fan skärpa mig! Jag älskar att gå ned i vikt och det faktum att jag har gått ned i vikt det senaste halvåret beror på att jag har tränat, att jag har haft disciplin.”Det blir inget jävla mespass, ditt förbannade slöskaft! Nu kör du medium fast du egentligen hade hoppats orka med ett fullt pass – det är det minsta du kan göra! Sätt fart!!” Och då gjorde jag det. Det var tungt med en nära döden-upplevelse vid uppvärmningen och jag blev genomsvettig och armar och skuldror fick lite pisk, men jag gjorde det. Det var dessutom ett av de tillfällen när jag blev stressad av musiken.

Träningskläderna, speciellt byxorna, sitter inte så bra längre och jag har varit väldigt nära att köpa nya, men som en del av bestraffningen kommer jag inte att unna mig det. I stället ska jag ha det som lockbete. Nästa viktmål har varit 95 och jag var ju i närheten ett tag med 95,4 i början av månaden, men jag har ändrat målet till 94 kg; klart och tydligt under 95 och då ska jag köpa nya träningskläder. Inte förr. OCH INGET KVÄLLSTUGGANDE!!!

Sjöblöt

Ett medium-pass med gummibanden. Det var flåsigt och vissa övningar var riktigt tunga, men det var skönt och det finns ork kvar att öka på till ett fullt pass nästa gång. Jag blev så svettig! Över hela kroppen – sjöblöt. Jag brukar svettas mycket i nacken och ryggen, men idag svettades jag över hela rackarns kroppen. Kanske var det en vallning inblandad oxå.

Det blir en låtlisterepresentant idag: “Movement” med Club 8. “I’m still walking!”

Ovisshet

Plötsligt händer det: ett perfekt pass med gummibanden. Under uppvärmningen hamnade jag nästan i trans och fick ett otroligt flyt. Ork, tempo & koncentration gjorde att alla övningar blev lagom tuffa och härligt svettiga. Plötsligt händer det: gummibandet går av. Pang! Det var under den andra benövningen, precis i början av passet och när förvåningen gått över tog jag fram ett nytt och fortsatte utan att tappa fokus eller fart. Kroppen kändes lätt och samarbetsvillig och det är dax att öka på från ett mediumpass till ett fullt. Fett najs!

Dagens låtlisterepresentant blir So Below med låten “Hard”.

Pär har kraschat igen. Det känns som mellanrummen mellan tillfällena är kortare nu för tiden. Han trivs inte på arbetet längre av flera olika anledningar. Som jag upplever det flänger han fram och tillbaka till Öland, sedan blev han – motvilligt – ordförande i vår förening, Gotska sandön med den vanliga efterföljande tröttheten och så är det ju planerat att vi ska åka till Malmö på fredag. Han har sovit mer eller mindre hela tiden sedan klockan 11 idag och ska vara hemma i morgon. Om han behöver vara hemma även på torsdag, så ger jag mig fan på att hans pliktkänsla kommer att protestera mot att vara ledig i några dagar. Om vi inte åker får vi inte tillbaka pengarna för hotellet. Om vi åker när han är så här trött och han ska köra (eftersom jag inte har körkort) … Hur mycket kommer han att få ut av helgen? Ovisshet och frustration. Frustration över att han inte ser mönstret när jag gör det. Hans hälsa är viktigast av allt. Viktigare än arbetet, förlusten av hotellkostnaden – allt!

Inge’ kul och ingen rubrik

Det är inge’ kul! Det är den förhärskande känslan just nu. Det fungerar inte så bra med ätandet. Handflate-metoden har inte hakat fast i hjärnan än, inte blivit en vana och jag har inte den rätta orken att lägga upp en taktik för att få det att kännas bättre. Pär åker till Gotska Sandön imorgon och jag har 4 middagar för bara mig som helst inte ska flippa ut i i någon riktning. Om jag inte var så förbålt trött hade jag kunnat se det som ett tillfälle att bevisa för mig själv att jag kan ännu mer – för jag vet redan att jag kan – när jag väl vill. För att lugna Pär och Monica: jag har inte för avsikt att ge upp – aldrig! Jag är bara trött av att koncentrera mig dagarna i ända sedan den 2 januari. Igår blev en riktig skitdag på kostfronten, ett bottennapp. Frukosten och lunch-soppan utgjorde inga problem, men middagen… Det var tänkt att Pär skulle göra kycklingfilé i sötsur chilisås med ris till (mitt förslag). Filén var tinad och klar att smörjas med sås och så in i ugnen. Jag satt i vardagsrummet när jag lade märke till att matlagningsljuden inte stämde överens med det vi skulle äta. En gjutjärnspanna på spisen – pang! – fräsande av något som steks i nämnda panna. Sedan röjde han i frysen och då frågade jag: “Du gör väl inte kycklingwok IGEN?!” (vi åt det förra veckan och det var inte gott den gången heller). “Jovisst”, svarar han glatt. Jag var mentalt inställd på sötsur chilikyckling med ris och var ganska grinig vid middagen och det värsta var att jag inte blev mätt. När jag inte blir mätt ringer larmklockorna. 2 mini-baguetter till teet smakade blä!. Grillchipsen som jag kämpade emot förra måndagen fanns fortfarande kvar, men idag, tisdag, gör de inte det. Moooahahaha! Jag vräkte i mig hela påsen och en liten påse med lakrits. När jag vaknade idag och mindes frossandet, så tröstade jag mig med att det hade varit gott. Av taktiska skäl vägde jag mig inte i morse och av samma taktiska skäl körde jag ett medel-pass med gummibanden i stället för det lätta. Om jag vill komma någonstans med min träning måste den ökas på då och då. Det gick bara bra, det var skönt även om uppvärmningen var otäck och hostan ville vara med.

Dagens låtlisterepresentant är Foxtrott med “Colors”. Vi måste sluta bry oss om att vi föds med olika hudfärger.

Igår fick jag ryggmassage av Bitte och det var så skönt! Hon nämnde en läkare (kiropraktor?) som kommit fram till att en viss ryggövning skulle kunna vara lösningen på alla ryggproblem. Du ligger på golvet med böjda knän och fötterna stadigt i golvet. Höj höfterna till halv brygga och rör sedan höfterna i en liggande 8. Då ska spänningar och låsningar släppa. Jag provade den idag. Kiropraktorn rekommenderade 40 åttor, jag klarade av 20. Den var himla knepig. Efter passet och duschen har jag haft riktigt ont i ryggen och det är inte så enkelt som att skylla allt på den liggande 8:an. Det kan vara mensvärk eller trötthet efter träningen eller att jag är öm efter massagen. Det enda jag kunde vara säker på vara att 2 Treo inte hjälpte.

PS! Nästa fredag, den 2 juni, tar Pär och jag bilen och åker ned till Malmö över pingsthelgen och vi åker förstås över bron till Köpenhamn.

Matsmälta

Vägning: 97,5 kg – på viktfronten intet nytt.

Jag fick en matsmälta igår kväll. I hallen står en kasse med 3 chipspåsar som Pär ska ha till sitt minihack på lördag. Suget efter grillchipsen satte in när jag packade upp Coop on-line-leveransen på eftermiddagen och det var kvar hela kvällen. Det gnagde och gnagde och jag vägde för och emot om och om igen. Det skulle vara så gott och jag kan köpa en ny påse. Jag skulle må tjyvens efteråt. Jag behöver ju inte sätta i mig hela påsen. Föreställ dig hur du skulle må imorrn, när du vaknar och minns att du vräkte i dig chips… Så höll det på. Jag hade svårt att koncentrera mig på boken jag läser. Jag blev mätt av gårdagens middag och något kvällsmål behövdes inte och jag tuggade tuggummi som besatt för att hålla suget stången. Till slut gav jag efter MEN jag åt inte chipsen! Jag hittade övergiven Toblerone och så tryckte jag i mig några skivor Serrano-skinka och sist av allt 2 digestivekex med smör. Sedan borstade jag tänderna och gick och lade mig för den som sover syndar icke! Nå, väl, jag har haft värre matsmältor…

Igår var jag fortfarande äckeltrött och sov länge, men idag har det känts bättre och jag har orkat träna med gummibanden, den lätta varianten igen. Det var väldigt skönt även om uppvärmningen och benövningarna var flåsiga och hostiga. Efter duschen kände jag mig stärkt i ryggen och magen, lättare och såååå hälsosam.

Att fortsätta framåt

Det blev en kort runda med stavarna idag, 45 minuter. Jag vill få med överkroppen oftare än en gång i veckan med gummibanden och då är stavgång svaret, men samtidigt har jag inte haft den riktiga orken för det är flåsigare. Flåsigt var bara förnamnet när jag nådde krönet av Högbacka-backen. Hostigt var efternamnet. En torr, slemfri ansträngningshosta/astmahosta. Hänger den ihop med allergin, tro, för jag har ju inte varit förkyld? Jag har känt att den har lurat i bakgrunden ett tag nu, så hostattacken kom inte som en blixt från klar himmel. Som tur är har jag kvar av Pulmicorten och tur igen när jag såg att utgångsdatumet är juni i år. Jag tog 2 doser nu på kvällen. Bortsett från hostan, så var det skönt med ett hyfsat flyt och armmuskler som inte protesterade.

Det har varit en bra matvecka! Matveckan räknar jag in i söndag till och med torsdag. Jag har hållit mig till 3 måltider sedan jag slopade kvällsmålet. Inte en enda kväll med extra kvällstugg och så vatten, vatten, vatten. Kvällens choklad & chips smakar därför extra bra.

En låtlisterepresentant! Du Tonc med låten “Keep movin'”. Det är det det handlar om: att inte stanna, fastna, stagnera i det ständiga arbete som det innebär att ändra ett invant beteende. Tisdagens tråkiga viktresultat kunde ha fått mig att ta en chipspåse, lägga mig i soffan och skita i allt, men det gjorde jag inte. Jag blev besviken och tillät mig att vara besviken och sedan funderade jag på vad som inte funkade och ändrade taktik. I’ll keep movin’!

Snäll disciplin

Vägning: 98,7 och det innebär att jag har gått upp 0,8 kg den senaste veckan. Paniken varvas med resignation för det är ju så här det alltid blir. Aldrig med 99!! Aldrig i helvete mer 100!!! Beror det på att jag äter vanlig middag varje dag och sedan kvällsmål? Det blir nog för mycket. Om jag skippar kvällsmålet är det smart att äta middag vid 18 i stället, så att jag inte hinner bli hungrig, MEN – och det hängde över mig idag – då är jag tillbaka i samma låsning som innan jag gick med i Itrim: jag upplever det som att jag måste, måste äta mycket middag för sedan blir det inget mer tuggbart och om då middagen inte är god, ja, då är paniken där som ett brev på posten.

Jag genomgick en lång, inre strid när det gällde dagens träning. Den trista vägningen lade sordin på stämningen och jag hade inte lust med något. Just för att jag har gått upp i vikt borde jag träna, men jag hade ingen lust och jag var så trött. Ska jag verkligen tvinga mig själv till att träna när kroppen eller sinnet inte vill? Jag måste väl ha självdisciplin! Jag tycker ju om hur det känns under tiden och ännu mer efteråt; hur kroppens muskler håller ihop, tajtar till och stramar upp kroppen och får den att känna sig lättare. En snäll form av disciplin? Det blev en fristajlar-version av gummibanden med några tillägg och avdrag: vissa övningar orkade jag fullt antal repetitioner och andra blev det bara minsta möjliga. Uppvärmningen var en nära döden-upplevelse, men sedan blev det skönt och lagom tungt och det tajtades till och stramades upp och kändes lättare. Samvetet är lugnt. Jag gjorde det jag orkade vilket är bättre än inget.

Jag inser att om jag ska äta vanlig middag med Pär varje dag, så måste jag stryka kvällsmålet.

 

 

Gummiband och diskussionslystna pirayor

Vägning: 99,4 kg som bevisar att det inte – jag upprepar INTE – fungerar att tillbringa 4 dagar i soffan varav 2 var riktiga frossardagar. 4 hg mer än förra veckan. Jag framhärdar med min ärlighet och kommer inte att väga mig någon annan dag i hopp om ett trevligare resultat. Nope! Bit ihop, gör om och gör rätt! Men jag vill ändå tillägga att det var värt det för lakritsen var väldigt, väldigt god…

Jag tränade med gummibanden idag, ett lätt pass eftersom jag fortfarande känner mig snuvig, men det var inga problem med orken och det var jätteskönt! Jag fick in ett väldigt flyt och det tog inte ens 1,5 timme från start till slut.

Det är lite märkligt det här med värktabletter. Frukostgröten dängde igång tandvärken och då fungerar bara värkkombon och inte Treo. Spiken är ryggen har dykt upp igen och då fungerar inte värkkombon utan endast Treo. ??? Som tur är har jag tid hos Bitte på torsdag.

Det här med Facebook… Jag har hittat 2 nya grupper: en med introverta likar och en där man kan diskutera livsåskådning, religion och tro. Den första gruppen är behaglig, den andra gruppen är diskussionslysten in absurdum. Häromdagen ställdes frågan om ultimata livsmål och jag var på kommentarshumör och skrev att jag vill må bra och inte skada djur eller människor. Jag hann knappt trycka på enter innan en kille antog att jag var vegan eftersom jag inte vill skada djur. Nej, jag är inte vegan och jag hade inte lust att ge mig in i den diskussionen… Då gick han igång: det handlar inte om diskussion utan om att jag ju ljög i mitt påstående om att inte skada djur. Osv, osv. Jag teg ihjäl honom, men när jag gick in på FB idag såg jag att han har lyckats hålla igång veganvinklingen och har skrivit långa, utförliga kommentarer. Det är just det som gör att jag kommer att gå ur gruppen. Diskussion i all ära, men man behöver inte hugga som en piraya på precis allt! Undrar om det kändes bra för honom att avslöja mig som lögnare? Det verkade vara viktigt för honom.

 

Association om klackar

Vägning: 98,5 kg som innebär en minskning med 1,8 kg den senaste veckan! Ålrajt!! Det är den största minskningen sedan starten och jag kan inte säga att jag begriper varför, men jag är inne på rätt spår och kommer inte att ändra på något. Ja, jäklar… Mitt humör är avsevärt bättre och jag funderade på att sätta klackarna i taket. Klackar i taket får mig osökt och varje gång att tänka på “kott-iljongen” från “Grodan Boll och Kalle Stropp på svindlande äventyr”. En film som Elin gillar så mycket att hon börjar fnissa redan under inledningen. Jag hittade den på YouTube och den börjar 7 minuter 49 sekunder in i klippet, men hela klippet är sevärt. Mycket nöje!

Jag tränade med gummibanden idag, ett mediumpass. Jag var inställd på att uppvärmningen och benövningarna skulle kännas tunga med tanke på förkylningen, men den satt tydligen i armarna för några övningar orkade jag inte genomföra helt och jag kände mig till och med småyrslig. Nu har jag gått ned drygt 9 kg och det känns i kroppen. Den är lättare och mer rörlig, mer samarbetsvillig och så är ju orken en helt annan. Det är definitivt läge att sätta klackarna i taket!