Skit

Igår promenerade jag i 2 plusgrader och snöbyar. Den tunna jackan, men med mössa och handskar. Jag gick runt Flaten och kilade förbi hos Elin med klosaxen. Promenaden tog 65 minuter och det var blä i början, blä i mitten och blä hela vägen. Jag hade nog knutit en av kängorna för hårt och blev trött i fötterna.

Från vinterkänsla till 10 plusgrader, halv storm och ett sanslöst regnande. Idag tränade jag med gummibanden. Jag sänkte ambitionsnivån från fullt program, förbi medium och ned till lätt för jag ville inte hoppa över helt eftersom jag inte vill tillbaka till ruta ett igen. Pauserna mellan övningarna blev korta eftersom jag knappast körde slut på mig, jag blev varm, men inte svettig. Inte lika blä-igt som igår, men inte långt ifrån.

Jag växlar hela tiden mellan att frysa och att bli för varm på grund av en vallning. Törstig, huvudvärk, trött, ångest, illamående och hela kroppen känns uppblåst och motsträvig. Jag mår skit!!

Eftersom jag har tänkt röntga tummen i morgon, så har den knappt känts av idag. Inga kommentarer.

Resultatlöst

Jag promenerade i 65 minuter igår och 2/3 av rundan hade jag ett rackarns tempo! Och sedan kroknade jag fullständigt i backen och trapporna nästan hemma. Jag hade i och för sig en hyfsat tung Konsumkasse att släpa på…

Idag blev det ett pass med gummibanden och det gick bra även om det kändes småtungt. Det var litet motigt att komma igång över huvud taget och jag var frestad att hoppa över det, men jag har ju en sån jäkla självdisciplin nu för tiden (läs: jag hetsar mig själv i syfte att undvika dåligt samvete och känsla av misslyckande och värdelöshet), så jag tränade. Värken i tummen eller stelheten utgör inget hinder som så tack vare att jag egentligen inte behöver greppa runt gummibanden, men vid ryggövningarna, när jag behöver stå på alla 4, blev det ganska knepigt.

Efter 3 veckor med allmän skärpning och indraget kvällstuggande har det inte inte hänt något med vikten, varken upp eller ned. Bristen på resultat känns tröstlöst…

Jag har hittat min signaturmelodi: “Lone wolf” med Georgi Kay.

 

I like being alone. I have control over my own shit. Therefore, in order to win me over, your presence has to feel better than my solitude. You’re not competing with another person, you are competing with my comfort zones.”


― Horacio Jones

 

Trötthet

Den här veckan var det dax att köra ett fullt pass med gummibanden och det gjorde jag och det gick bra och det kändes och det känns och det kommer att kännas av särskilt i armarna och ryggen. De övningar där jag ändrade greppet till dubbel fattning tar på ett helt annat sätt som känns bättre, jämnare.

En eller två sovmorgnar varje vecka är nödvändigt för mig. Jag hade en i torsdags och så igår när jag sov till efter 11. Idag har jag varit trött, den sortens trötthet som ligger som ett band över pannan och hela tiden försöker tynga ned ögonlocken. Jag slumrade lite när jag skulle läsa nu på kvällen.

Värk

Risken med att sova gott på eftermiddagen är att nattsömnen inte blir lika bra. Så blev det för mig. Vaknade hur många gånger som helst och vid ett tillfälle fick jag så ont i höften (jag kan få det om jag ligger orörlig på höger sida för länge) att det trängde in i drömmen som en oväsentlig detalj och väckte mig. Jag orkade träna med gummibanden i alla fall även om jag drog gränsen vid ett mediumpass. Det gick bra i början, men efter 3/4 kom tanken: “Varför håller jag på?!” och då smet koncentrationen snabbt som ögat och med den tempot och orken. Jag blev kall och stel och värken kom lite i taget. Först ryggen, sedan handlederna, fötterna, knäna och vristerna. Jag tog en värkkombo och smorde in handlederna med tigerbalsam innan duschen. Det är efter såna här träningspass – när jag bara blir trött och värkbruten och inte får någon positiv energi – som jag börjar fundera varför jag egentligen orkar hålla på …

Det är första dagen på Skärpning Nummer Femtielva och jag är hungrig.

Greppändring

Idag var det gravsättning av urnan med Svärmors aska. Planerna var att jag skulle ha deltagit, men som jag har mått den senaste veckan hoppade jag av.

Mina föräldrars gravsten på kyrkogården i Poikkijärvi.

Träning med gummibanden. Ett mediumpass. Eftersom jag har fått så ont i ryggen efter den senaste träningspassen och egentligen efter tidigare pass med, så ändrade jag 2 av övningarna från enhandsgrepp till tvåhandsgrepp för att undvika en felaktig vridning. Det känns som om det hade avsedd effekt för jag har inte haft ont efteråt.

Introversion

Igår förtidsröstade Pär och jag på Murgrönan i Salem. Sedan fortsatte han hem till sin pappa och jag stavgångade hemåt. Det gick alldeles utmärkt även om det tog tid innan orken hann ikapp avsikterna, så att säga, men tempot blev riktigt bra.

Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden. Hyfsat fullt. Ett av gummibanden var nytt och trots att det hae märkningen medium, så var det stenhårt och omöjligt att jobba med. Det kändes hårdare än vad de hårda banden brukar göra när de är nya! Det är av märket Casall och jag är van vid Abilica och tillverkarna har väl inte samma inställning till vad som anses vara medium… Jag skippade en av övningarna på grund av bandet och använde det vanliga (blåa) hårda bandet till de orangea övningarna. Allt som allt gick det kanonbra även om benövningarna blev både tunga och flåsiga. Jag ska beställa orangea band från Abilica i stället till nästa pass.

I torsdags började nedtrappningen av Venlafaxin och jag märker redan att magen uppskattar det. Den är åter igång på det sätt den ska vara och det är en enorm lättnad! En annan biverkning som har lindrats är yrseln och det märkte jag tydligt av medan jag tränade.

För 2 år sedan gjorde jag ett gästframträdande på föreningsstämman. Jag har fått höra efteråt av flera att jag gjorde intryck och det beror nog på att jag så sällan är med eller yttrar mig. Jag tycker det hela är fånigt och kan inte låta bli att undra hur sällan det sägs något av vikt på stämmorna om jag kunde ge ensån genklang… Intrycket de fick av mig var felaktigt: de har fått för sig att jag är extrovert, att jag vill vara med i styrelsen eller diverse smågrupper. Huvaligen! I fredags handlade Pär och jag på Konsum och mötte en av grannarna. En äldre dam med vacklande hälsa, men med stark vilja. “Jag har fått en tokig idé”, sa hon till oss och vi lyssnade. Jag tog för givet att det gällde gård & grönska, men hon frågade mig om jag inte skulle vilja starta en promenadgrupp för alla gamlingar som bara sitter hemma. Whaaat… Mitt introverta jag gallskrek och sprang hem medan mitt hyfsade jag sa nej, jag föredrar att promenera själv. “En halvtimme ett par gånger i veckan?” envisades hon. Aldrig i helvete, tänkte jag för mig själv. För att komma undan gick jag med på att fundera på saken. Varför respekterade hon inte mitt nej? Varför tog hon för givet att jag behövde trugas? Varför behöver hon någon som får ut henne på promenader?! Hon kan väl samla ihop alla russin själv. Nu får hon tro att jag funderar och om hon frågar mig igen får jag helt enkelt upprepa att nej, jag föredrar att promenera själv. 

 

Livstecken

Jag lever. Eller överlever. Förra tisdagen satte jag upp mig på MR:s telefontid på torsdagen. Jag trodde att jag gjorde det. Den här gången var jag beredd på att tiden gällde halv 15 och framåt, men när han inte hade ringt klockan 19, så slutade jag vänta. Det värsta är att jag inte blev vare sig förvånad eller besviken trots att jag hade en hel del att prata med honom om när det gäller den nya medicinen (förstoppning de luxe, trötthet, orkeslöshet, mer avtrubbad än vanligt, yrsel och kortare anfall av illamående). Jaja…. Jag har en tid hos honom den 30:e och jag överlever väl tills dess.

Det blev ett pass gummibanden idag, ett medelpass igen som kändes positivt tungt. Koncentrationen var bättre den här gången.

Jag har hittat en app med avslappnande ljud, Sleepo. Bland det härligaste som finns att lyssna på är regn och åska. Och fågelsång. Och vindens sus. Och vågor. Eller en knastrande brasa. Eller en porlande bäck. Alla de ljuden finns i appen och den kan kombineras på vilket sätt jag vill. Ljudkvaliteten är mycket bra och den är lätt att använda. Igår kväll kombinerade jag regn med åska och satte timern på 20 minuter och så – häpp! – kunde jag somna till mina favoritljud!

Biverkning

Igår skjutsade Pär mig till Salem där jag hämtade ett paket och sedan promenerade hem. Fy, tusan vad jobbigt det var! En känsla att tyngd och matthet som var rent obehaglig. Idag körde jag ett mediumpass med gummibanden och det kändes likadant. Jag har ingen ork! Det är som om jag inte har tränat eller rört på mig på flera år. Det började tungt, men jag tog det lugnt. “Ett set i taget…” Sedan kändes det bra, men när benövningarna lämnade mig darrig i benen och armövningarna var skitjobbiga, orkade jag inte fokusera och det gick utför, men jag slutförde passet. Innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam på ryggen. Jag har varit så satans trött efteråt och hela kroppen värker. Den här äckliga tröttheten och även upplevelsen av minskad muskelstyrka kan vara en av de mer sällsynta biverkningarna av Venlafaxin. Jag får ta upp det när jag träffar MR nästa gång. Det och en hel del annat….

Väntan

Vi har väntat länge nu. Först på hur länge Svärmor skulle klara sig på egen hand. Efter att hon kraschade för 3 veckor sedan väntade vi genom en kris. När hon klarat den och flyttats från Kalmar till Stockholm har vi väntat på att läkarna skulle fatta ett beslut om när det var dags att släppa taget. Den dagen är idag. Pär, Svärfar och Svägerska med familj träffade läkaren halv 13 och väntar nu på slutet. Det kan ta timmar eller dagar. Elin valde att stanna hemma hos sig och jag är här hemma hos mig. Jag försökte köra ett fullt pass med gummibanden, men fick ge mig när den fysiska orken tröt till följd av att jag inte kunde koncentrera mig. Som pricken över i är luften fuktig och helt jäkla stillastående med 26 grader.

Genomsvettig

Trött. Det är tredje morgonen i rad som jag upplever kort-korta ångestattacker en eller par timmar efter att jag tagit morgonmedicinen som ju faktiskt inkluderar Lyrica. Det snurrar mer och mer i huvudet oxå; yrsligt så det står härliga till. Det var inga problem att köra ett medium-pass med gummibanden i alla fall och det var så skönt!! Ett tag trodde jag att jag hade gått ut för hårt, i ett för högt tempo, men även om ben-delen var blåsbälgsflåsig, så gick resten som smort. Jäss! Och jag kände att det fanns mer att ge. Jag blev genomsvettig. Det rann längs ryggen och armarna var blanka, men det är en skön variant av svett för den kommer av fysisk ansträngning till skillnad från de satans vallningarna och 32-graderssvettningarna.