#Blogg 100 del 119

Vad har jag haft för mig idag i min ljuvliga ensamhet? Jo, jag har än en gång hämtat paket. Gör människan inte annat? Är hon shoppingberoende? Svaren är ja respektive nej. Det går i skov och om det inte vore för att vår brevbärare är så inkonsekvent när det gäller vad som går ned i vår brevlåda och inte hade jag haft 2 paket färre att hämta idag. Så det så! Det blev en sammanlagd promenad på 60 minuter och jag hade riktigt bra tempo på raksträckorna! Ett av paketen innehöll min regnjacka av märket Àhkka. Det är samma suveräna märke som jag har på min älskade vinterjacka. Jag har letat länge efter en snygg regnjacka som inte är av galon eller tät som en plastpåse och det har inte varit lätt för det finns bara tråksvarta av sämre kvalitet i den storlek jag behöver. Eftersom jag ändå är så stor och därmed synlig kan jag lika gärna pigga upp mig själv med färg. Jag är inte en färgfegis!

Min rosa regnjacka från Ahkka.
Min rosa regnjacka från Ahkka.

 

 

 

 

 

 

Kolla fodertyget i nya jackan! Visserligen är jag ingen färgfegis, men jag tycker att det känns lugnare att det här tyget sitter på insidan ...
Kolla fodertyget i nya jackan! Visserligen är jag ingen färgfegis, men jag tycker att det känns lugnare att det här tyget sitter på insidan …

 

 

 

 

 

 

 

Pärs och Elins jackor på färgfegisarnas halva av klädstången.
Pärs och Elins jackor på färgfegisarnas halva av klädstången….

 

 

 

 

 

 

... jämfört med mina 3 jackor på färgmodigarnas sida av klädstången.
… jämfört med mina 3 jackor på färgmodigarnas sida av klädstången.

 

 

 

 

 

 

Jag lyckades göra ett chips & godisuppehåll som höll över 3 helger. I förrgår åt jag chips & dip och det var såååå gott! Igår åt jag ostbågar och det var inte gott. Varför är ostbågarna i den mindre, långsmala påsen alltid godare än de i den stora påsen? Idag var jag på Konsum och funderade på att upprepa chips & dip-festen, men jag var inte sugen. När jag tänkte och kände efter kändes de senaste veckorna med frukt, mörk choklad och nötter väldigt bra. Magen tyckte om det och smaklökarna tyckte om att inte bombas med socker eller fett. Nu tänker jag hänga kvar i den känslan och om suget uppstår kommer jag att kunna falla för det utan dåligt samvete.

När jag tog plats i soffan för att äta min lunch i sällskap med familjen Borgia inföll ett lugn. En känsla av välbehag och tillfredsställelse. Jag hade lyckats stiga upp klockan 8 som planerat och promenerat i 1 timme. Nu har jag äntligen en regnjacka och kan ge mig ut utan paraply. Jag hade duschat och tagit på mig en av de nya tunikorna som kommer att bli min absoluta favorit. Genom glipan i fönstret hördes rasslet från löven när vinden drog fram. Jag var äntligen helt ensam hemma. Lunchen åts när lunchen skulle ätas. “The Borgias” är en höjdarserie. Jag kände ingen panik över att inte ha något onyttigt att tugga på ikväll eftersom suget inte fanns. Dagens middag var spikad: laxmackor. Elin mms:ade bilder på Kolmårdens olika djur (hon och Robin är där idag). Frid, välsignade frid.

blogg100-logotype-300x256

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

chips inte gott

välbefinnande

elins mms

#Blogg 100 del 107

“Den sista goda människan” av A.J. Kazinski. För några månader sedan började jag lyssna på den här boken med Johan Rabeaus som uppläsare, men han gjorde ett så uselt jobb att han nästan hade ihjäl boken. Hur kan man låta så fenomenalt uttråkad?! Jag lade upp boken på min önskelista och i förrgår läste jag ut den. Det handlar om en legend från den babyloniska Talmud som går ut på att det i varje generation finns 36 rättfärdiga människor. Det är de här människorna som helt ovetandes ansvarar för världens överlevnad. Känn ingen press, typ. Det är skönt att det inte är USA som alltid ska rädda världen. Undrar om jag är en av dem 36 i min generation? Förmodligen inte. Jag är alldeles för självisk för det och dessutom föredrar djur framför människor. Frågeställningen som uppkommer är intressant: vad är en riktigt god människa? Var går gränsen mellan god och ond? Det var de här filosofiska funderingarna som gjorde att jag blev intresserad av boken plus att den handlar om när människor tar sin tro på sånt allvar att det går över i fanatism. Tyvärr, hölls intresset inte vid liv. Ja, jag läste ut den eftersom slutet inte var givet och det är alltid ett stort plus, men ungefär halvvägs gick det upp för mig att det var en action-bok väldigt mycket i stil med “da Vinci-koden”. Jag gillar inte action-böcker av samma anledning som jag inte gillar action-filmer – de saknar djup. Huvudpersonen, Niels Bentzon var en torr och humorfri typ och Hanna Lund är inte bättre hon. Den var 556 sidor, men kändes ändå inte färdig. Den första, största, delen av boken var lång och sedan blev det bråttom att få till slutet. Bakom författarnamnet döljer sig Anders Rönnow Klarlund och Jacob Weinreich och visserligen planerar de fler böcker om Niels Bentzon , så då får de möjlighet att jobba ihop sig mer. Slutkommentar: jag kommer inte att läsa den igen utan skickar den till Myrorna.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 70

Ett besök i smältdegeln. Det var dax att klippa kort igen och jag hyste en viss oro för rulltrapporna vid Östemalmstorg. Jag hittade ingen aktuellare information än från början av mars vilket jag tolkade som att problemet var löst. Jag drog en lättnadens suck när jag såg att den ena personen efter den andra klev på och flöt uppåt, så jag gjorde likadant. När jag kommer upp till den andra rulltrappan är flytet borta. Meh! Jag kämpade ett steg i taget var bara hälften så svimfärdig som förra gången. När jag kom tillbaka 2 timmar senare rullade alla trappor som de skulle. Meh!

Jag är nöjd med klippningen. Det är alltid trevligt att träffa Rosie och bubbla bort 1 timme och så är det ju välsignat skönt att ha nacken snaggad! Jag har en ny tid om drygt 2 månader och då har det varit midsommar. Hej å hå!

Mitt röda fina paraply, inhandlat på Åhléns för många år sedan, bröt ett av benen för ganska länge sedan gjorde det snett på ett stroke-aktigt vis. Nu när det är för varmt för min vattentäta vinterjacka kändes det nödvändigt att fixa ett nytt. Först tänkte jag gå till Åhléns igen, men de har gjort om så jäkla mycket där och fyllt hela entréplanet med smink och parfym att jag inte vågade mig in där eftersom det inte alls var självklart att paraplyerna bodde kvar hos väskorna som de gjorde vid förra paraplyköpet. Jag gick till Accent (f.d. Wedins) och där fick jag hjälp av en trevlig dam som förklarade prisskillnaderna på de olika modellerna. Det blev ett blåmönstrat, hopfällbart med extra stadga i benen och med mer bredd och det var betydligt lättare än det gamla. 249 kr. “249 kr!”, utbrast Elin när jag kom hem. “För ett paraply?!” Jag replikerade med mitt shoppingmantra: jag får det jag betalar för. Köper jag ett paraply hos Konsum förr 99 pix, så knäcks det vid minsta vindpust. Jag hälsade på i tebutiken oxå för det var oerhört nödvändigt att fylla på teförråden.

När jag gick Drottninggatan fram fick jag se ett blekansikte som stod och tiggde. De är inte så vanliga och jag hajade till, sänkte farten och läste hans skylt lite snabbt. Han var sjukskriven men utförsäkrad och arbetslös. För första gången kände jag mig frestad att ge pengar. Jag gjorde inte det, men jag kunde relatera till honom, sjukpensionär som jag är. När jag fick stadigvarande ersättning beviljad kändes det som att det var i grevens tid, att jag riskerade att bli just utförsäkrad. Jag kan inte försörja mig på de pengarna. Det är tack vare Pär jag klarar mig. Alltså kunde jag relatera till den här mannen och det var en direktlinje till min medkänsla för som svensk medborgare ska man inte behöva tigga på Drottninggatan! Vi borde ha råd att ta hand om de som redan bor här och det är så långt min medmänsklighet sträcker sig. Hårdhjärtat eller inte. Alla dessa tiggare från Rumänien borde åka hem för det finns resurser för att de inte ska behöva tigga där, så varför i hela friden väljer de att tigga här?

Jag har inte mycket till övers för människor eller mänskligheten, men jag älskar djur och jag blev nyss fadder för elefanter och för den svenska naturen. Premien låg i brevlådan när jag kom hem från smältdegeln.

Mitt senaste fadderbarn från WWF. Manfred är namnet.
Mitt senaste fadderbarn från WWF. Manfred är namnet.

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

 

#Blogg 100 del 67

Även detta inlägg kommer att ta upp föreläsningen med Gary Yourofsky, men handlar mer om den chock jag befinner mig i, så du som inte är intresserad kan sluta läsa här.

Det man inte vet mår man inte dåligt av eller på engelska “Ignorance is a bliss”. Det blå pillret eller det röda. När jag vaknade i morse önskade jag direkt att jag inte hade sett föreläsningen, att jag hade valt det blå pillret. Ignorance is true bliss. Trots att jag bara såg sekundlånga ljudlösa glimtar från slakthusscenen behöver min fantasi inte mer för att ångestknuten ska fastna i magtrakten. Jag behövde bara skymta hur de välte omkull kalven för att förstå vad den gick igenom. Det räckte med GY:s beskrivning av kornas förtvivlade råmanden efter sina kalvar. Det är sånt här som ger mig mardrömmar. Det har fått mig att känna avsmak inför att äta kött och medan min hjärna bearbetar klubbslaget som föreläsningen eller det röda pillret innebär kommer jag inte att äta kött (nöt, gris, lamm, fågel). Även om jag skulle vilja, så kan jag inte. Jag tänker direkt på hur Phoebe i “Vänner” försöker tvinga sig själv till att äta kalvkött. Jag har ingen aning om det här kommer att hålla i sig och jag känner mig själv tillräckligt väl för att inte bestämma något när jag mår som jag gör nu. Den ångest som kör runt i kroppen varje gång jag tänker på GY:s föreläsning gör att jag har oerhört svårt att koncentrera mig och få något vettigt gjort. Det är precis så här jag mådde vintern 2011/12. Dag efter dag, vecka efter vecka under närmare 1 års tid.

Just nu är min aversion mot att äta kött 100% baserad på känslor och det är därför jag vet med mig att inte rista in något som helst beslut i sten för när (om?) ångesten dämpas och jag får möjlighet att höra mina (vanligtvis) förnuftiga tankar, så vet jag hur jag ska göra. Något som jag vet redan nu är att jag kommer att fortsätta att äta fisk, ägg och mjölkprodukter. Jag kommer inte att bli vegan, men det känns troligt att jag blir en icke-kött-ätare.

3 fakta som inte kan diskuteras eller argumenteras bort är att mina tänder och käkar inte är avsedda för att tugga kött, mitt tarmsystem är alldeles för långt för att bearbeta en diet innehållande kött och kött har ett alldeles för högt ph-värde för min kropp, kroppen använder sig av ämnen i mitt skelett för att neutralisera ph-värdet vilket kan leda till benskörhet. Jag har lättare att ta till mig GY:s argument för vegankostens effekt på min hälsa än vilken läkares eller dietists. Det är mer av “så-här-är-det” i stället för “du-bör-sluta-med-det-och-det-om-du-inte-vill-dö-i-en-hjärtinfarkt”. Fakta i stället för domedagsprofetior.

Gary Yourofsky har inte alltid varit vegan. För 15 år sedan var han lika ovetande som vilken köttätare som helst. Jag undrar hur mycket han har fått fila på framförandet för att helt slipa bort minsta antydan till att de som inte håller med är dumma i huvudet. Precis som alla som är engagerade i något vare sig det handlar om djurens rätt eller att man har läst en suveränt bra bok, så blir det lite predikande och smått vansinnig blick.

En tanke som har slagit mig är att om varenda kotte blev vegan hur lång tid kommer det att ta innan djurlivet t.ex. älg och rådjur har jämnat ut sig? Vad händer med alla kor, får och getter? Och hur kommer efterfrågan på frukt och grönsaker att fyllas?

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 65

En plötslig förståelse för uttrycket “militant vegan”. Veganer blir och upplevs som militanta därför att de är frustrerade. De är frustrerade för att ingen vill förstå och ta dem på allvar. Jag förstår det nu. Jag har sett en YouTube-föreläsning om veganism som Gary Yourofsky höll. Jag spolade förbi sammanlagt 6-7 minuter där de plågade djur för även om jag försöker att ha ett öppet sinne och ifrågasätta, så klarar jag inte att se sånt. Där anser jag mig ha rätt att dra gränsen. Jag behöver inte den sortens argument. Jag såg glimtar utan ljud. Han har rätt: det finns inget vettigt argument för människan att äta kött. Punkt slut. Jag mår fruktansvärt dåligt av det här. Jag mår illa, är gråtfärdig och har ångest. Jag skäms över att vara människa! Elin har min fulla förståelse för att hon på allvar överväger att bli vegan och jag ber om ursäkt för att jag kallade henne hjärntvättad. Det här brutala uppvaknandet innebär inte nödvändigtvis att jag tänker bli vegan. Till att börja med drar jag mig tillbaka och tar in allt. Det känns som om jag har blivit överfallen och jag tycker inte om det.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 60

En övning om inlevelse och upplevelse av ett föremål. Jag valde burhyllan i köket för den har skönhet och skavanker, ljud och dofter.

En förvaringshylla från IKEA av den allra enklaste sorten i omålad furu där ådringar och kvisthål inte döljs, men den är slät och len utan flisor och hack. Den typen av hylla som ofta finns i källaren eller garaget för att fyllas med färgburkar och förvaringslådor och annat som man inte vill ha inne i bostaden. Just den här hyllan står längst in i bostaden, i dess hjärta: köket. Den används till förvaring av brickor, formar och köksassistenten, men det huvudsakliga syftet är som bostad åt fyra marsvin. På bottenvåningen bor tre av dem och på andra våningen bor det fjärde och hon har en hel våning själv. Burens dörrar utgörs av en ram med grönt hönsnät fastnitat på insidan. De övriga väggarna är också av hönsnät. Det är inte en vacker möbel att ha i ett kök, men ett kök utan marsvin är inte ett riktigt kök. Burhyllan har nog 6-7 år på nacken och är aningens racklig. Burdörrarna är inte längre helt stadiga och går nästan att vicka till en rombform. Hönsnätet är avgnagt på sina ställen som tecken på att frukostgrönsakerna inte serveras tillräckligt fort. På ett ställe hos damerna på bottenvåningen börjar det bli knepigt att hitta ett hål som är tillräckligt hållbart för vattenflaskan. Spånet som täcker burgolvet dammar förfärligt och samlas på allt som förvaras i hyllan. Formarna måste alltid diskas innan användning. Djur luktar och den odör som sprids i samband med burstädningen två gånger i veckan är inget för den kräsmagade, men den försvinner lika fort bara spånet har bytts ut. När jag sitter vid datorn står buren mitt emot. Mimmi, Bibbi och Vera kan jag inte se om jag inte reser mig eller böjer mig ned åt sidan i en dödsföraktande ställning, men jag kan höra dem. De småpratar sinsemellan eller diskuterar högljutt. Höet prasslar eller så klingar pelletsen mot matskålens kanter eller så kluckar det i vattenflaskan. Maja, som har hela andra våningen för sig själv, kan jag se så länge hon inte lägger sig ned för då försvinner hon ”under horisonten”.  En blanksvart figur som rör sig fram och tillbaka mellan sina olika krypin och matställen. Hyllan i sig är inte vacker, men innehållet är det och det är väl så man säger, att ytan inte är det viktigaste.

En kombination av bostad för små fyrbeningar och förvaring.
En kombination av bostad för små fyrbeningar och förvaring.

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 59

Igår hade jag en riktigt…låg…dag, men 2 saker lyfte mig till drägligare höjd: en bok och ett musikstycke. Boken är en ljudbok som handlar om en hund, Gracie. Det var ett medvetet val för djur hjälper alltid. Jag tycker om Matthias Linderoth som uppläsare mycket tack vare böckerna om gatukatten Bob.

Musikstycket är av Bach, “Air on g-string” (eller Beppes godnattstund) som jag har älskat sedan jag var liten. Jag har ofta spelat den i huvudet när jag har haft svårt att slappna av eller somna. Stycket är bäst med en hel symfoniorkester för då blir det mjukt och svävande utan den minsta hårda ton. När jag satt med Selma och kliade henne i nacken letade jag upp stycket på Spotify och när tonerna sssssmmmmööööög genom hörlurarna och in i mina öron spred sig ett lugn som samtidigt gav mig ståpäls.

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 56

De kommer oftare och oftare, dagarna som har ett stort hänglås på sig och jag inte har lust med någonting. Klockan 8 larmade mobilen och jag steg upp direkt eftersom jag var såååå kissnödig. Det var tänkt att jag skulle promenera, men beslutsprocessen petade in många käppar i hjulet. Ska jag gå ut? Orkar jag gå ut? Har jag någon lust att gå ut? Stavar eller inte? Vilken väg? Jag bestämde mig för att duscha i stället och sedan göra en kanna te och knåpa med ett inlägg till SkrivarSidan. Efter dusch och tekokning startade jag datorn. öppnade Word och dokumentet i fråga och sedan blev jag sittande medan markören blinkade i väntan på att något skulle hända. Inget hände. Jag gick in på Apotekets sida för att beställa hem allergimedicin och kolesterolmedicin. När jag ändå var inne gick jag igenom recepten och passade på att beställa Levaxin och Nasonex. Jag kommer till slutet och då slår det mig att receptet på allergimedicinen inte finns med och alltså behöver förnyas. Meh! Ska jag förnya via Vårdguiden? Skulle inte tro det. Det tar ju flera veckor! Då får jag väl ringa vårdcentralen. Frågan som uppstår då är om jag ska vänta några dagar tills receptet är förnyat eller om jag ska beställa det som finns nu och så ytterligare en gång. Jag blev sittande flera minuter och man skulle kunna tro att jag försökte bestämma mig. I själva verket satt jag bara. Inte ens ett försök till beslut. Sedan loggade jag ut. Om medicinerna ligger kvar i kundvagnen, så är det bra, men om de inte gör det så… Jag gick in på FB och gluttade, men det fanns ingen koncentration att läsa inlägg. Jag orkade klicka på en gilla-markering för en sida med kaninbilder. Djur är jag aldrig för trött för! Där finns aldrig några hänglås. Nu ska jag bara vänta på att den här dagen ska ta slut.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 38

Högervarv runt Flaten i snöfall. Meh! Jag hade gett mig 17 på att inte använda vinterjackan igen förrän till hösten, men den var nödvändig idag. Trist flygväder för påskkärringarna. Pär är på väg till Öland tillsammans med sin syster och hennes dotter och enligt hans sms skiner solen hela tiden. Meh!

Gula tulpaner, blockljus i grönt, lila och gult, Polly med smak av Ahlgrens bilar, salta piastrar och Ferrero Rocher tillhör det påskiga i dagens Konsumkasse.

Djur. Jag älskar djur!! Det är en av anledningarna till att jag trivs så oerhört bra i Rönninge för jag får se djur på nära håll. Småfåglar, ekorrar, harar, rådjur, grodor, sjöfåglar.

Bäverbevis!
Bäverbevis. Inget synligt djur direkt, men lika glad blir jag!

 

 

 

 

 

 

Herr & Fru And. Finisar!
Herr & Fru And. Finisar!

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

 

 

 

 

 

 

 

#Blogg 100 del 13

Idag fyller jag år. 50 år – ett halvt sekel! Man säger att ålder är en siffra och jag håller med till 100%. Inte en tillstymmelse till ålderskris här inte. Bah! Det enda som skiljer årets födelsedag från förra årets är att 5:an och 0:an är betydligt trevligare sifrfor än 4:an och 9:an. När jag fyller 78 kommer det att vara maxat på den fronten. 50-årsdagen innebär något häftigare presenter än annars och jag hycklar inte med att det är ett plus. 😉

Yohoo!

Jag vaknade klockan 7 av att jag var kissnödig och inte kunde andas. Näsan var så fenomenalt igentäppt att jag kände mig som en fisk på torra land och munnen var precis lika torr. Toalettbesök, snyt och nässpray och tillbaka till sängen där jag lyssnade & spelade (jag lyssnar på Carina Gerhardsens fantastiska serie om Hammarbypolisen). Efter en dryg timme insåg jag att jag inte skulle somna om, så då gjorde jag en kanna te och satte mig i soffan och läste; “Sophies historia” av Jojo Moyes och den är precis lika bra som “Livet efter dig”. Okej, jag är dårförkyld och det är jobbigt, men hellre det än magsjuk! Nu kan jag slurpa te och jag klarar av att läsa. När jag är magsjuk klarar jag bara av att ligga ned och önska att jag var död.

En spa-dusch med ansiktsmask, hårtvätt och inpackning, skrubb och insmörjning. Jag har hittat ett riktigt bra schampo för mitt gråa, något motspänstiga hår. Élvital extraordinary oil från L’Oreal. Det känns bra för hårbotten oxå.

Bra för lite torrare hår och även för hårbotten.
Bra för lite torrare hår och även för hårbotten.

 

 

 

 

 

 

När jag precis har satt mig för att skriva det här kommer 2 rådjur inpromenerande i mitt synfält. Det kallar jag födelsedagspresent de luxe! Jag snabbade mig för att få fram mobilkameran och fumlade när jag skulle ställa om fokus från makro (som jag behövde till schampobilden) till auto. Jag lyckades inte få båda i bild, men jag är nöjd för de hälsar inte på så ofta längre.

Födelsedagspresent de luxe!
Födelsedagspresent de luxe!

 

 

 

 

 

 

Snobben dans

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256