Oredigerat

“Carina och korpen” av Sune Wikner. Jag läste ungefär 50 sidor innan jag konstaterade att jag inte stod ut med den slarviga redigeringen. Har författaren redigerat själv? Jag gissar att boken är utgiven på ett eget förlag. Förnamnet Niclas stavas olika vid ett flertal tillfällen, namn på månader skrivs inte stor begynnelsebokstav, ordet löjtnant skrivs ibland med stort L, ibland med litet. Styckeindelningen är helt och hållet slumpmässig och det påverkar dialogen. Det är möjligt att Sune Wikner har forskat mycket om förhållandena i Sverige och Finland på 1600- och 1700-talet, men det behövs mer för att en berättelse ska fånga mig.

Klassiker

“Jorden runt på 80 dagar” av Jules Verne och Robert Ingpen med Peter Haber som inläsare. Phileas Fogg är en engelsk gentleman med stort G. Mitt inrutade och rutinspäckade liv hamnar helt i skuggan av hans. Phileas Fogg älskar spel och vadslagning, men inte för möjligheten att vinna utan bara för själva spelandets skull. Det är av den anledningen som han antar vadet att resa jorden runt på 80 dagar. Eftersom han är en Gentleman har han naturligtvis en betjänt vid namn Jean Passepartout som är sprillans nyanställd och som ser fram emot att få anställning hos en man som är slav under sina rutiner och aldrig rör sig utanför sina invanda cirklar. Ha!

Det är en smårolig berättelse med smak av skröna, men med en hel del intressanta historiska fakta, men det allra bästa är inläsaren, Peter Haber. Vilken härlig röst han har! Det är en tydlig skillnad mellan berättande text och dialoger och man vet alltid vem rösten tillhör. Peter Haber har bara gjort en inläsning, i alla fall av vad jag kan se hos Storytel. Det kan finnas många anledningar till det, men jag skulle väldigt gärna lyssna till honom igen.

Är det någon mer som minns Svt:s filmatisering med Jarl Kulle i rollen som Fogg och Janne “Loffe” Carlsson i rollen som Passepartout. Monica Nordenquist i rollen som mrs Aouda.

Respektlöst

Varning för spoiler! 

Jag har lyssnat på “Kejsaren” av Dan Buthler och Dag Öhrlund som är den nionde och avslutande delen om Christopher Silfverbielke. Den första boken, “En nästan vanlig man” var överraskande bra och det var en brutal fräschör över den psykopatiske Christopher Silfverbielke och hans trogna motståndare Jacob Colt. Samhällskritisk och detaljrik med både sjuka och trovärdiga karaktärer, till och med en gnutta humor. Den andra och tredje boken höll måttet, men i fjärde boken hände något. Det blev plötsligt ett sjukt frosseri i våld och sex med flera utdragna scener som var jobbiga att lyssna på (det är lättare med en fysisk bok där det bara är att bläddra förbi). Den femte, sjätte och sjunde boken kändes allt mer frustrerande: ska han verkligen vara så jävla svår att få bakom lås och bom?! Jacob Colt blev allt pinsammare och klantigare. I den åttonde boken önskade jag att författarna borde ha låtit Silfverbielke och för den delen även Jacob Colt få somna in. Och ja, jag vet att jag inte var tvungen att lyssna på eländet.

Nu kommer jag att avslöja handlingen i sista boken! 

Cliffhangern i åttonde boken pekade på att Silfverbielke nått nya sjuka höjder i och med sin idé om att anordna människojakt på en liten ö i Stilla havet för att på så sätt återfå det sanslösa lyxliv som han tyckte att han förtjänade. Jag blev lite förvånad över att inte hela boken handlade om det. Jacob Colt tog sig till ön med hjälp av sin FBI-vän Vanderaz och när de lyckades smyga sig på Silfverbielkes side-kick, tyske Max, så började jag hoppas att kanske, kanske skulle de lyckas. Men inte då. Både Vanderaz och Colt dödas, men inte nog med det: när människojaktsverksamheten avslutats och packats ihop och alla ska lämna ön, så avrättas naturligtvis personalen – inga vittnen – och så skjuter han Max! Nu var ju Max inte någon mysig typ, men han hade ställt upp på precis alla galna idéer och fixat vapen och droger och så – pang! Svin! Silfverbielke tar sig till Kalifornien där han börjar spendera pengar som bara han kan göra innan han drar vidare till New York och Wall Street. Han har en affär med frun till en Colombia-gangster, men när hon blir gravid och börjar yra om familjeliv, så tar han livet av henne. En inredningsarkitekt är svårfångad, men får på något sätt aldrig in foten i handlingen vilket hon skulle ha fått tidigare i serien. Elin Colt, Jacobs dotter, som blivit våldtagen och misshandlad de luxe av ni vet vem satt på ett mentalsjukhus i ett katatoniskt tillstånd. Senare i boken har en manlig sjukvårdare lyckats nå henne och hon mår plötsligt så bra att hon tar reda på var CS befinner sig, åker dit och kastar sig över honom i ett oerhört lamt försök att sticka kniven i honom. Hon blir arresterad och tar livet av sig i häktet. Nu har vi kommit till slutet av boken och CS börjar må dåligt. ??! Ingenting är kul, drogerna har ingen effekt och det är inte ens kul att “uppfostra kvinnor”. Christopher Silfverbielke är inte längre på ett bra humör och i fyllan och villan “trillar” han över kanten på sin altan till sin penthouse-våning och sedan är det slut. Jätteslut.

I början av “Kejsaren” var stämningen lite mer som i början av serien, men efter 2 tredjedelar kändes allt väldigt trött och uttjatat och det märktes så tydligt att författarna hade tröttnat på sin psykopat. De gjorde ett halvtaskigt försök till en lika genomarbetad berättelse som i fornstora dagar, men kom inte ens i närheten. “Äh, vad fan, nu orkar jag inte längre! Låt honom trilla ned från taket, så vi blir klara nån gång!” Den här serien har sina trogna läsare som i i inläggen på FB citerar CS och alltid längtar till nästa del ska komma. När författarduon lämnar oss med den här antiklimaxen signalerar de en brist på respekt på sina läsare. Jag är besviken på boken som sådan, men jag är även arg på Buthler & Öhrlund. När man tar på sig att skriva en serie så ska man naturligtvis skriva färdigt den, men man ska oxå se till att kvaliteten håller hela vägen. Den här serien började dyka vid femte boken och i och med den nionde kraschade de. De flesta böckerna har känts genomarbetade och genomtänkta, till och med bitvis långrandiga, men “Kejsaren” är ett hafsverk. Som författare måste man respektera sina läsare!

Det finns en sak som har varit genomgående bra i alla böckerna och det är att de har lyckats med konststycket att få en och samma inläsare: Stefan Sauk. Jag kan inte låta bli att undra om inte han blev trött på de ständiga upprepningarna. Om han blev det, så märks det inte det allra minsta. Han är ett proffs! Hatten av för Stefan Sauk!

Gruvdamen

“Gruvdamen” av Daniel Svanberg är tänkt att vara en läskig berättelse. Antar jag. Antingen gillar författaren Stephen King så mycket att det omedvetet färgar hans egen berättarstil eller så är han så såld på herr King att han försöker skriva som honom. I vilket fall är det mycket Stephen King över berättarstilen, men inte över den kusliga stämningen eller karaktärerna. Jag läste ut den eftersom den var hyfsad och lättläst och jag ville veta slutet som jag blev besviken på eftersom det inte hade det minsta att göra med svenska myter och sägner.

En hårig berättelse

“Flätan” av Laetitia Colombani med Maria Lyckow som uppläsare.  En kort berättelse på 5 timmar och en av de bästa böckerna det här året. Jag sträcklyssnade på den idag och jag kommer att återvända till den.

Smita i Indien kämpar för att hennes dotter ska få lära sig läsa och skriva, men kast-systemet är oerhört begränsande. Giulia på Sicilien får ta över ansvaret för familjeföretaget som är nära konkurs. Sarah i Kanada  är ensamstående mamma, delägare i en advokatbyrå och dagarna är inrutade de luxe och det finns inga marginaler.

Laetitia Colombani har lyckats skildra 3 vitt skilda kvinnoöden i en relativt kort roman utan att det ger ett korthugget intryck. Man lär känna Smita, Giulia och Sarah ordentligt och förstår deras bevekelsegrunder utan att behöva grotta ned sig i minsta detalj; avskalat, men med mycket värme. Jag tycker att det är näst intill obegripligt att Smita lever i samma årtusende som jag. Hur är det möjligt att en kos liv värderas högre än en kvinnas?! Kast-systemet som låser fast människor i ett ödestänkande som är lika effektivt som hjärntvätt. Det kändes inte självklart att Giulias berättelse utspelade sig i nutiden med en aningen föråldrad kvinnosyn. Sarahs liv i Kanada var mest välbekant på gott och ont, men även hon kämpar mot förtryck. Det fanns flera tillfällen medan jag lyssnade som jag tvivlade på att författaren skulle lyckas knyta ihop säcken på ett snyggt sätt, men det gjorde hon och det gjordes så elegant att jag ryste av välbehag…

Maria Lyckow är ojämn som inläsare. Oftast tycker jag om att lyssna på henne, men det har hänt att hon låter oerhört uttråkad och oengagerad, nästan robotaktig. Den här gången fick jag känslan av att även hon tyckte om boken och inläsningen är mycket bra.

 

Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!

“Det mörka tornet”

Igår läste jag den sista meningen i berättelsen om Roland Deschain och “Det mörka tornet” av Stephen King. Det här är ingen recension. Det går inte att recensera de här böckerna. De innehåller för mycket och de ger för många intryck. Stephen Kings berättarkonst får mig att tappa hakan, som vanligt, och hans gränslösa fantasi får det att svindla och det är ju hela poängen med fantasi – den är gränslös! Det är klart att en berättelse måste hänga ihop, ha ett mått av logik och förankring, men utöver det … Stephen King började skriva den första delen 1970. Efter 4 delar blev det ett uppehåll bl.a. för att han blev illa tilltygad när han blev påkörd 1999. Sedan kom de avslutande 3 delarna och efter det ytterligare en, “Vinden genom nyckelhålet” eftersom han kände att det fanns en berättelse kvar; en berättelse i berättelsen (den delen passar in mellan fjärde och femte delen rent kronologiskt). Det tog 34 år och han säger själv att han inte har arbetat lika hårt med någonting annat som med “Det mörka tornet”. Är det möjligt att inleda och avsluta en så här lång berättelse med en och samma mening? För Stephen King är det det.

“Mannen i svart flydde genom öknen, och revolvermannen följde efter.”

 

Frigående tant

Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.

Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.

Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.

Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa “Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…

Jag kopierar mig själv

“Minityrmakaren” av Jesse Burton. Inbunden. För drygt ett år sedan recenserade jag ljudboksversionen och jag tyckte så mycket om den att jag bestämde mig för att jag ville läsa den själv som inbunden. Nu har jag gjort det och det är som S.J. Watson säger på omslaget: “Den sorts bok som påminner dig om varför du en gång blev förälskad i att läsa.” Jag tycker att jag fick till en bra recension, så nu gör jag det enkelt för mig genom att kopiera min egen text. Häpp!

Nella Oortman är 18 år och har blivit bortgift med den 20 år äldre Johannes Brandt. Vigseln är mycket enkel varpå Johannes Brandt reser iväg. Nella får ta sig till sitt nya hem i Amsterdam för egen maskin och när hon anländer en höstdag 1686 möts hon, inte av sin man utan av hans syster Marin. Välkomnandet kunde ha varit varmare, om man uttrycker det så. Stämningen i huset är konstig med röster om natten, spänningar och mycket som är outtalat. När Johannes kommer hem igen har han en överdådig bröllopsgåva till Nella i form av ett kabinettskåp som är en exakt kopia av huset. Nella kontaktar en miniatyrmakare för att inreda skåpet och när de små, oerhört välgjorda föremålen börjar anlända visar de sig vara allt annat än opersonliga.

Vilken berättelse! En historisk roman med övernaturliga toner. Jessie Burton har skildrat miljöer och dräkter fantastiskt skickligt och jag hade inga problem att leva mig in i tidsandan med osande talgljus, kalla rum och makalösa, men obekväma, kläder. Den känns som en saga även om 1600-talets Amsterdam är absolut trovärdigt. Jag tror det är den förtäckta stämningen i huset. Systern är inte direkt motvillig till att Nella kommer, men hon vill heller inte förklara något om deras levnadsvanor och hon tycker inte om frågor. Vad gör en kvinna som Nella i den situationen? Jo, hon söker sig tjänstefolket. Kokerskan Cornelia och betjänten Otto som är något så ovanligt som en färgad man. Där blir hon åtminstone vänligare bemött och i köket är det alltid varmt.

Visste ni att man brukade avrätta brottslingar genom att knyta fast en kvarnsten runt halsen på dem för att sedan dränka dem? “Som en kvarnsten runt halsen”. Då vet jag det!

Ruth som senare blev Mammy till Scarlett O’Hara

“Ruths resa” av Donald McCaig. Ännu en oavslutad bok. En fiktiv berättelse om rollfiguren Mammy i “Borta med vinden”. Rättare sagt, en fiktiv berättelse om Ruth som kom att bli Mammy hos familjen O’Hara. Jag stötte på patrull direkt då den visade sig innehålla många namn, snarlika namn, några på franska, andra på engelska och ännu andra med kombination franska-engelska. Jag läste halva boken och det kändes som att sitta i en bilkö: jag rullar på en bit och sen tar det stopp och jag undrar om jag ska fortsätta och så lossnar det igen och sidorna flyger förbi, men sedan blir det ett större stopp och, nä, nu räcker det.