Den andra monsterfria delen

För knappt ett år sedan recenserade jag “Mr Mercedes” av Stephen King och idag läste jag ut den fristående fortsättningen, “Den som finner”. Före detta kriminalkommissarie Kermit (jag tänker alltid på grodan Kermit) William Hodges rycker in när en pojke, av en slump, hittar outgivna texter av en författare som mördades 30 år tidigare.

1978 mördas John Rothstein av sin mest hängivna beundrare, Morris Bellamy. Inte nog med att han blir skjuten i sitt eget hem, han blir även bestulen på kontanter och över 100 anteckningsböcker med outgivna texter och det är texterna som Morris Bellamy vill åt. Han lägger allt i en koffert som han gräver ned i väntan på att kunna sälja dem. 2010 hittar Peter Saubers kofferten. Pengarna kommer som en skänk från ovan. Anteckningsböckerna läser han och blir lika fängslad av John Rothsteins författarskap som Morris Bellamy blev. Det är när Peter behöver mer pengar och försöker att sälja böckerna som det skiter sig.

Jag börjar känna mig tjatig när jag försöker beskriva Stephen Kings berättelser och jag får nog leta upp synonymer till fantastisk berättare, underbart språk, mänsklighet och igenkänningsfaktor. Det är spännande och han driver handlingen framåt på ett sådant sätt att jag inte märker att jag läser sida efter sida efter sida. Den här andra delen är minst lika bra som den första och jag uppskattar – åter igen – att det är monsterfritt. Upplösningen är rafflande och händelserik, men inte överdrivet våldsam på det sätt som kriminalromaner är.

“För läsare är en av livets mest elektrifierande upptäckter den att de är läsare – inte bara att de är bra på att läsa (vilket Morris redan visst) utan att de är förälskade i att göra det. Hopplöst. Huvudlöst.” Det är en av anledningarna till att jag gillar Stephen King: det märks att han inte är enbart författare utan att han älskar att läsa. Han respekterar sin läsare. Stephen King rockar fett!

Dåtidens framtid är nutid

Jag har kommit till slutet av en tjockis från 1992 som heter “Domedagsboken” och är skriven av Connie Willis. Den har utgått på svenska hos förlagen och jag hittade den hos Bokbörsen och det är ett riktigt fint exemplar. Först försökte jag lyssna på den på engelska, men uppläsaren var oerhört jobbig och jag stod inte ut mer än ett par timmar.

Handlingen utspelar sig år 2054. Kivrin studerar historia vid Oxfords universitet och har specialiserat sig på medeltiden. Tidsresor är möjliga och vanliga och Kivrin har tjatat sig till att få resa till år 1320 trots att hennes handledare avråder henne och protesterar in i det längsta. Hon förbereder sig på alla upptänkliga sätt; allt från att vaccinera sig mot den tidens sjukdomar till att kunna förklara för samtidarna (de som lever i det århundradet) hur det kommer sig att hon befinner sig just där. Man gör noggranna beräkningar för hennes hopp, som det kallas, kontrollerar mer än en gång innan hon till slut får hoppa genom “nätet”. Trots alla noggranna förberedelser blir det fel och Kivrin hamnar i stället i år 1348, det år då pesten kom till England.

Det är spännande! Jag satt och hoppade av frustration över alla små saker som går fel och som ingen hade kunnat ta med i beräkningen hur noga de än hade planerat hoppet. Kivrins upplevelser under medeltiden varvas med det som händer 2054. Det är 24 år sedan boken kom ut första gången och den tidens framtid är inte långt från vår nutid. Jag hade mycket lättare att ta till mig in i beskrivningarna av levnadsförhållandena på medeltiden trots att det är 700 år sedan än beskrivningarna av en framtid som inte ligger mer än 40 år framåt. Det som skorrar mest är de tekniska lösningarna. Telefoner med bildskärm och bärbara videospelare ska väl uppfattas som fantasieggande uppfinningar. Tidsresorna är fantasieggande, men när jag jämför med att vi numera har bärbara datorer som är tunnare än vanliga böcker…

Connie Willis är en skicklig berättare och trots att man inte får veta särskilt mycket om karaktärerna var det inte svårt att bilda sig en uppfattning om dem. Det behövs inga långa utläggningar om deras erfarenheter och tankar. Hon får det att fungera i alla fall. Connie Willis är amerikanska, men jag upplever hennes stil som brittisk med en torr och underfundig humor som glimtar till mitt i dramatiken.

Jag är såld!

De 2 senaste veckorna har jag befunnit mig i bokälskarens himmel för jag har hittat en ny författare i en genre som jag vanligtvis inte läser mycket av. Författaren heter Patrick Rothfuss och genren är fantasy. Han har skrivit 2 böcker uppdelade i vardera 2 delar som handlar om Kvothe, en magiker. Den första boken heter “Vindens namn” 1 & 2. Innan jag hade läst 20 sidor var jag fast! Inte så mycket tack vare handlingen för 20 sidor in i en bok bör man inte veta alltför mycket, tycker jag utan tack vare att Patrick Rothfuss visade sig vara en Berättare i klass med JK Rowling och Stephen King.

Kvothe tillhör edema ruh, en kringresande folk och just hans familj reser runt med sin teater. En arkanist, Ben ansluter sig till truppen och han börjar undervisa Kvothe som är kunskapstörstande och intelligent. Ben berättar om universitetet där det finns tusentals och åter tusentals böcker och där man kan utbilda sig till magiker. Universitetet blir Kvothes dröm, hans mål, men när han i ett slag förlorar hela sin familj känns målet ouppnåeligt. Ensam i världen fortsätter han ändå att kämpa för att nå sitt mål. Den första delen av första boken slutar när han blivit antagen till universitetet. Den andra delen utspelar sig medan Kvothe får sin utbildning, träffar sitt livs kärlek, skaffar sig ett rykte som musiker och magiker.

Varför tycker jag inte om fantasy, men har blivit fullständigt såld på berättelsen om Kvothe? Jag klurade en del på det innan jag kom på det. Många fantasyberättelser t.ex. “Game of thrones” eller “Sagan om ringen” handlar om maktkamp. Det blir många och långa släktled med förorättade medlemmar som antingen klamrar sig fast vid makten eller intrigerar för att få makt. Det är mord och lömska intriger, taktiska giftermål, hämnd högt och lågt och krig, krig, krig. Det blir så oerhört tjatigt. I böckerna om Kvothe finns inget sådant och det känns nytt och är uppfriskande. Patrick Rothfuss har ett ledigt språk som flyter fram, det är lustfyllt och rikt på bilder. Han har humor! Det är så viktigt, tycker jag. Varken han eller Kvothe tar sig själv på blodigt allvar. Kvothes värld är inte lika intrikat som JRR Tolkiens, men den känns heller inte överarbetad.

Nu har jag hunnit halvvägs i den första delen av andra boken, “En vis mans fruktan”. Patrick Rothfuss jobbar för fullt på den tredje och avslutande boken om Kvothe. “Vindens namn” kom ut 2008 och det är hela 8 år sedan, så jag antar att jag får vänta ett bra tag innan den tredje boken kommer på svenska, men den som väntar på något gott…

Inledningen på en släktkrönika

“Harrys sång” av Jeffrey Archer. Det här är en produktiv författare som jag har fått för mig att jag tycker om, men jag är inte säker på att jag har läst någon av hans böcker. Det låter helknäppt, det håller jag med om. Jag blir nog tvungen att kila upp på övervåningen och leta bland alla hundratals osorterade böcker om han finns där …

Nåväl, nu har jag läst en av Jeffrey Archers böcker i alla fall och det är en av hans senaste och kom ut på engelska 2011 under titeln “Only time will tell”. “Harrys sång” är den första boken i Cliftonkrönikan. Jag gillar släktkrönikor för de är alltid innehållsrika med många olika karaktärer och ofta bildar de förgrunden till historiska händelser. Den här krönikan inleds i Bristol i England 1920 när Harry Clifton ser dagens ljus. Han är en speciell liten pojke som växer upp med sin mamma Maisie, sin morbror, mormor och morfar i de ruffigare delarna av staden. Han tillbringar mycket tid tillsammans med sin morbror Stan som arbetar i hamnen. Det visar sig att Harry har en fantastisk sångröst och han älskar att sjunga. Han går med i kyrkans gosskör där en möjlighet till exklusiva studier uppenbarar sig. Maisie har alltid varit fåordig när Harry har frågat om sin pappa. “Han dog i kriget.” Mer än så får han inte veta, men medan åren går avslöjas lite i taget. Hans mamma är långt ifrån ensam om att inte vilja berätta något och det vet man ju hur det är med hemligheter: ju fler som är invigda desto större är risken att allt kommer fram. Och det gör det.

Den här boken är bra, tillräckligt bra för att jag ville fortsätta med den andra delen. Fördelen med en släktkrönika är, som sagt, ett stort antal karaktärer. Det kan oxå bli en nackdel. Jeffrey Archer hoppar fram och tillbaka mellan karaktärerna och även om övergångarna är tydligt avskiljda och markerade blir djupet lidande av antalet. Personerna känns kategoriska och platta; de är antingen enbart goda, hårt arbetande och orättvist behandlade eller enbart själviska och beräknande. Han är en skicklig berättare och det är inga problem att bli sittande och läsa, läsa, läsa. Dessutom är det långt ifrån alla som klarar av att pussla ihop en berättelse med så många personer som har – mer eller mindre – huvudrollen. Deras öden är parallella, men med flera beröringspunkter.

Namnet Harry är för mig så starkt förknippat med unge herr Potter att jag hela tiden ser honom framför mig. Det mörka håret som vägrar ligga platt och de runda glasögonen…

 

En vana som har kommit för att stanna

För ungefär 1 år sedan tröttnade jag på att jag hade så svårt att hitta bra filmer eller serier att titta på både till lunch och till kvällsteet, men då frågade jag mig själv varför jag inte sätter mig i soffan och läser medan jag dricker te? Ja, varför gjorde jag inte det? Nu är det min absoluta favoritstund på dagen och den har blivit nödvändig för att jag ska må bra. Te, tända ljus och en bok. Tystnad, koncentration och nedvarvning. 1-2 timmar varje kväll. De gånger jag missat min te & lässtund känner jag mig otillfredsställd och rastlös. Det finns mycket forskning som visar att läsning bl.a. sänker stressnivån en hel del och att förmågan till empati ökar när man läser skönlitteratur. Den fysiska boken har en klar fördel framför läsplattan eftersom den gör det lättare för läsaren att förstå och minnas handlingen mycket tack vare vändningen av boksida. Igår läste jag ut “Granne med döden” av Alex Marwood.

En nedgången fastighet på Beulah Grove i södra London. Hyresvärden Roy Preece är girig och allmänt äcklig. Han gör så lite han bara kan medan ha spionerar på sina hyresgäster. Inga kontrakt och bara kontanter. Cher är bara 15 år och riskerar både sin frihet och sitt liv för att få ihop till hyran. Thomas är artig, men alltför angelägen om att bli vän med alla. Hossein väntar på att få uppehållstillstånd. Vesta är född i huset och har bott i sin lägenhet i hela sitt liv och hon är inte rädd för att ställa krav på hyresvärden. Collette är på flykt och har inte för avsikt att bo på Beulah Grove någon längre tid. Lägenheterna är små och det är lyhört, så det är svårt att undvika kontakt med de andra hyresgästerna. En kväll sker en olycka som får alla gå samman och samarbeta.

“Granne med döden” är en bra, småspännande berättelse. Alex Marwood (pseudonym för Serena Mackesy) är en skicklig berättare, berättelsen drivs framåt med cliffhangers som gör att det är svårt att sluta läsa. Jag gillar språket och dialogerna. Karaktärerna tar jag inte till mig, de känns för svart-vita. Hyresvärden som är ett sjukligt fet och pervers känns oerhört uttjatad. Det hade varit intressantare om hyresvärden hade varit en kvinna som samlade in hyran och slängde lystna blickar på männen i huset. Det är mycket troligt att jag är blasé för jag håller inte med om att den är “Djävulskt otäck!” som självaste Stephen King tycker och jag tycker heller inte att det var jobbigt att läsa om de sociala och hälsomässiga situationer som skildras.

Då, när Skåne tillhörde Danmark

“Barkhes döttrar” av Bodil Mårtensson. År: 1656. Månad: november. Plats: Barkhehus i Helsingborgs slottslän. Länsman Frans Barkhe inväntar otåligt beskedet om sin sons födelse. Han har 5 döttrar sedan tidigare och en son är nödvändig för att föra släktskapet vidare. Dessvärre dör både mor och barn vid förlossningen. Barkhe blir inte förkrossad, han blir besviken och förbannad. Han beger sig till Köpenhamn för att träffa kung Frederik III. Barkhe riskerar att inte bara bli avsatt som länsman utan även att bli avrättad för förskingring av kungens pengar och han har för avsikt att förhindra att något dera inträffar. Kvar på Barkhehus finns döttrarna och hans älskarinna Elna Johansdotter. Elna planerar att bli nästa fru Barkhe och när herrn i huset försvinner dröjer det inte länge innan hon tar över. Hanna, den äldsta dottern, tänker inte finna sig i det och får hjälp av Lars, son till dagsverkaren Erk.

Det är en mycket bra bok och den första i en trilogi och jag kommer att läsa de övriga två. Bodil Mårtensson är en skicklig berättare som blandar fiktion med verklighet på ett sätt som jag som vanlig läsare (läs: inte historisk expert) uppskattar och beundrar. Den ödesdigra och lätt desperata stämningen sätter hon direkt i beskrivningen av Hannas brådska i den iskalla novemberkvällen. I skrivandets stund har ljuset och lite av vårvärmen precis anlänt i och med april månads inträde, men det är inte svårt att minnas novembermörkret… Miljöer och levnadsförhållanden känns autentiska, likaså dialogerna. Däremot använder hon en meningsbyggnad som ofta känns orytmisk för mig och jag fick läsa om vid flera tillfällen; jag skulle ha använt en annan interpunktion. Det finns två meningar mot slutet av berättelsen som jag knappt förstod just för att den kändes oerhört tillkrånglade. “Segrade å andra sidan Karl X Gustav så skulle svenskarna garanterat gå hårt fram i alla skånska skattkistor. Bäst för Barkhe, i vilket fall som, om just hans i så fall befanns var ömkligt tomma.” Jag tycker att henne språk känns säkrare och blir mer flytande i hennes senare böcker t.ex. “I blodbokens tid”.

Slutet på första boken är otroligt ödesmättat och fullt av otrevliga löften om hårda tider. “Må satan ta dig, Frans Barkhe…måtte evig förbannelse vila över dig och hela ditt hus!” Gåshud, gott folk. Gåshud!

Outgiven, men läst

Den 29 februari så jag ett FB-inlägg från Bokus där de efterlyste 5 frivilliga till att läsa en bok som är översatt till svenska, men som inte har kommit ut än (den släpps i övermorgon). Jag läste vad en handlade om, blev intresserad, anmälde mig och fick ett manus hemskickat. Mitt uppdrag var att läsa den och lägga upp en recension på Bokus sida och då skulle jag få ett inbundet exemplar av boken gratis. Det var en riktigt bra bok och jag läste den ut den på 6 dagar. “Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Här är min recension och den är något längre än den som Bokus fick eftersom jag var tvungen att korta ned den innan jag kunde publicera den.

Det är inte ofta jag läser böcker av italienska författare, men nu har jag läst ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Det är den första boken av fyra i ”Neapelkvartetten”. Elena Ferrante är en pseudonym och hon debuterade 1992 och räknas till en av Italiens viktigaste författare.

Handlingen utspelar sig i Neapel på 1950-talet där Elena och Lila växer upp i arbetarkvarteren. De är olika i allt från kroppsbyggnad och hårfärg till läggning och självförtroende. Det enda de verkligen har gemensamt är att intelligensen. Elena är en student med stort S och lever för skola och utbildning. Lila är självlärd och kunde läsa och skriva innan hon började första klass. Flickorna blir vänner, nära vänner. Det uppstår ett visst mått av tävling när det kommer till skolan och när Elena får möjlighet att gå vidare med studierna, men inte Lila, så uppstår ett vägskäl som påverkar vänskapen. Maffiabossen Caracci har den outtalade makten i området. När han blir mördad tar sonen Stefano vid där han slutade. Stefano förälskar sig i Lila och lyckas med att få igenom ett giftermål genom att stötta hennes fars skomakarverksamhet ekonomiskt.

Elena är romantisk och naiv och vill gärna tro att kärleken är som i romanerna. Hon längtar efter en pojkvän, efter att bli förälskad. Hennes tvivel, grubbel och osäkerhet känner jag igen från min egen tonårstid. Det är inte ett behagligt igenkännande och det är förmodligen därför som jag blev irriterad på Elena och tyckte att hon skulle sluta tänka så mycket. Lila har en helt annan självsäkerhet och verkar inte bry sig om vad någon annan tycker och det är kanske de som gör att de unga männen blir förälskade i henne. I början av deras vänskap är Elena helt okritisk i sin beundran av Lila och följer henne på ett hundaktigt sätt. Det blir en ständig jakt där Lila hela tiden ligger ett steg före.

Den italienska arbetarklassens vedermödor under efterkrigstiden är inte helt olika den svenska, men medan det svenska folkhemmet låg i stargroparna fanns inga sådana planer i Neapel. När boken slutar under 1960-talets första år hade varken Elenas eller Lilas familj rinnande varmvatten i sina bostäder. Den tidens värderingar var desamma som i Sverige. En ung kvinna skulle i första hand sträva efter att bli gift och skaffa familj. Det var där hennes främsta värde fanns, så när Lila gifter sig som sextonåring har hon nått målet även om det kanske inte var det hon personligen strävade mot.  Elenas känslor är blandade inför att hennes bästa vän ska gifta sig. Naturligtvis vill även hon skaffa familj, men hon vill studera så länge som möjligt. Frågan är vad hennes studier kan leda till? Är det värt att fortsätta?

Bokens karaktärer känns tydligare än miljöerna. Italienska stereotyper med macho, muskler och högljudda känsloyttringar. Författaren har förmodligen inte avsett att framställa karaktärerna på det viset; det är min svenska standarduppfattning av italienare. Inget ljummet mitt emellan. Våldet är vardag och de gemytliga middagarna där stora, hjärtliga familjer samlas saknas helt. Elena Ferrante är en skicklig berättare. Det flyter och lockar till läsning med en bra balans mellan dialog och text. I början av boken finns ett persongalleri och det var inte helt fel för jag har alltid haft dåligt minne för namn och här finns det flera likartade namn som bitvis gjorde mig förvirrad. Jag tycker att boken var bra och jag ser fram emot att få läsa om Elena och, framför allt, Lila som vuxna. Däremot tyckte jag inte om sättet som boken slutade på. Det gav mig en känsla av kapitelslut i stället för en avslutning på barndoms- och tonåren.

2 små sekunder

“Två sekunder i Byron Hemmings liv” av Rachel Joyce. Titeln var oerhört lockande och när jag såg att det var hon som skrev “Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd” tvekade jag inte. Jag läste “Harold Fry…” för några år sedan och minns att jag tyckte om den så pass mycket att den åkte upp på övervåningen, men det verkar inte som att jag har bloggat om boken.

Byron Hemming är 11 år i nådens år 1972. Hans bäste vän heter James Lowe och är en riktigt smart en som läser lusläser tidningen varje dag. Det är i tidningen James läser att 2 sekunder kommer att läggas till tiden för att balansera klocktiden med jordens rörelse. Det oroar Byron för hur blir det när 2 sekunder som tidigare inte funnits där plötsligt finns där? Hur vet man när de där sekunderna läggs till? Det kunde inte vara helt riskfritt. James sa att det kallades utveckling. Det hade han rätt i för sommaren 1972 utvecklades på ett sätt som ingen av de hade kunnat föreställa sig.

Den här boken var bra! Den kommer jag att läsa igen. Däremot känns det knepigt att skriva om den utan att avslöja hur det går. Berättelsen varvar dåtid, den ödesdigra sommaren, med nutid då man får följa Jim som är lite eljest med sina tvångssyndrom och stamningar. Han arbetar på ett café i en galleria tillsammans med Paula och Eileen. Han behöver verkligen sitt arbete för att hålla sig “normal” och “vanlig”. Jim var med den sommaren och lever nu med konsekvenserna av att 2 små sekunder lades till tiden. Mer kan jag inte skriva utan att förstöra för dig som vill läsa själv.

Rachel Joyce är en skicklig berättare och skildrar 70-talet så att det blir tydligt och så att jag känner igen mig (jag var 7 år 1972). Värmeböljan med det förlösande ovädret är väldigt lätt att föreställa sig; spänningar som byggs upp för att kulminera. Byrons pappa är hemma endast över veckosluten och är distanserad och kall. Mamman ger ett flytande intryck, som om hon inte är jordad ordentligt. Det var inga problem för mig att bli sittande i ett par timmar och läsa sida efter sida. Ett härligt flyt i berättandet!

Giftig vänskap

“Grenar av gift” av Erin Kelly. Det här blev en positiv överraskning! Jag tror att jag snappade upp tipset i bokgruppen på FB – man får många tips där – och jag är glad för det. Jag är oxå glad att jag inte blev avskräckt på grund av det gräsliga omslaget för ja, jag tycker inte att omslaget är helt ovidkommande.

Isch!
Isch!

Karen träffar Biba sommaren 1997. Biba är en karismatisk ung kvinna “med en personlighet som var som ett frontalangrepp” (jag älskar den formuleringen!). Bibas dragningskraft blir som syre för Karen. Hon varken kan eller vill vara utan den. Biba och hennes bror Rex bor i ett stort hus som är nedgånget och slitet. Vännerna kommer och går, ibland stannar de några timmar, ibland flyttar de in för flera månader. Det är ett liv som är den raka motsatsen till Karens eget inrutade. Under några sommarmånader blir Karen som en i deras flytande familj. Bibas och Rex familjehistoria är stormig och dramatisk och det har gjort att de står varandra väldigt nära med allt vad det innebär. Just den här sommaren kommer att förändra allas liv och gör att deras relationer till varandra baseras på lögner och förtigande.

Erin Kelly är en skicklig berättare med ett härligt språk och flera klockrena formuleringar och uttryck. En nyfödd, mätt och belåten bebis beskrivs “…hon liknade en gammal gubbe som belåtet slumrar till i favoritfåtöljen efter en halva whisky.”. Stämningen i boken påminner om “Den hemliga historien” av Donna Tartt där en ung man känner samma starka dragning till en grupp studenter. Redan från början känns det att det inte kommer att sluta bra. Erin Kelly lyckades hålla kvar spänningen ända till slutet och det tillhör inte vanligheterna. Alltför ofta slutar en bok med en rafflande upplösning och en epilog som känns som ett antiklimax. Karen är ung, runt 20, och Biba och Rex är några år äldre. En ålder då man inte har fixerat sina värderingar eller åsikter och ens integritet formas. Biba är inte en person som jag själv skulle dras till. Hennes charm och utstrålning är manipulativ och egoistisk och Karen har inte mycket att sätta emot utan sugs in som i ett svart hål.

Sist i boken finns dikten “A poison tree” av William Blake. De dikter som verkligen talar till mig, som når fram till mig är så få att jag kan räkna de på ena handens fingrar, men den här lägger jag till samlingen. Om den hade funnits med i inledningen hade jag inte tagit den till mig, men tack vare att den stod att läsa sist av allt blev den tydlig. Det finns vänskap som är som ett gift.

"A poison tree" av William Blake.
“A poison tree” av William Blake.

“One small act of kindness”

“När livet börjar om” av Lucy Dillon med Anna-Maria Käll som uppläsare. Lucy Dillons första bok, “Ensamma hjärtan och hemlösa hundar”, slukade jag. Den var bra, mysig och det var många hundar med. Hennes övriga böcker har känts för smöriga och den senaste, “Hundra omistliga ting”, lyssnade jag aldrig färdigt på. Nu har det alltså kommit en ny bok och eftersom det var Anna-Maria Käll som var uppläsare ville jag ge den en chans.

Vad gör man när båda blir av med jobbet och man blir tvungen att sälja huset? Jo, då kan man flytta till en småstad och investera pengarna från husförsäljningen i ett hotell. Jasons föräldrar har drivit ett hundvänligt hotell i nästan 30 år. När pappan dör tar Jason och hans fru, Libby, över i ett försök att hjälpa hans mamma. De vill totalrenovera och förvandla hotellet till en lyxig tillflyktsort. Behöver jag tala om att det uppstår problem med Jasons mamma? En dag inträffar en trafikolycka precis utanför. En kvinna blir påkörd. Hon klarar sig, men minns inte vem hon är och saknar id-handlingar. När Libby hälsar på henne på sjukhuset uppstår tycke. De blir vänner och Libby gör sitt bästa för att hjälpa kvinnan att få minnet tillbaka. Samtidigt visar det sig att det inte är så himla lätt att göra om ett hotell.

Lucy Dillon är en skicklig berättare, inte tu tal om den saken och den här boken var den bästa sedan hennes första. Jag tycker om hennes språk. Karaktärerna är mänskliga även om – framför allt männen – är lite väl snygga. Där finns oxå humor som jag tycker är så viktigt och så hundar… Det måste vara en väldigt skrämmande upplevelse att inte minnas vem man är. Vad heter jag? Hur är jag som människa? Vad tycker jag om? Originaltiteln är “One small act of kindness” och jag tycker att den är bättre för den säger mer om vad boken handlar om. Enkla, vänliga gester som betyder så mycket.