Pär och jag hade ett intensivt samtal vid middagen igår som handlade om ditt & datt för att sedan handla om artificiell intelligens (är det möjligt att lära en dator känslor?) och avslutas med det hårda och bittra klimat som råder pga. medias benägenhet att fokusera på och förstora upp elände. Jag blev glatt överraskad av att även han har börjat reagera på det här, att det inte bara är jag som är högkänslig och att hans reaktion består i att han, precis som jag, skyggar i ren självbevarelsedrift. En fråga som jag ställde igår och som jag ställer här i det offentliga rummet är varför man (jag) anses vara världsfrånvänd och oengagerad bara för att man (jag) inte tar varje chans att uppröras och att uppröras högljutt?
Jag skriver inte upprörda och insatta inlägg om tiggarnas utsatta situation eller flyktingarna som mördas i Medelhavet, men det betyder inte att jag inte är medveten om det. Jag höjer inte min röst om idiotin i att placera flyktingar i skogarna på norra Öland för att sedan klaga på att de inte integreras, men det betyder inte att jag tycker att det är bra. Jag slår inte näven i bordet av ilska för att Folkhemmet och dess fördelar har raserats, men det innebär inte att jag inte är förtvivlad. Jag försöker inte samla ihop folk till protester med hjälp av FB för att göra de styrande medvetna om att faktumet att de inte gör något åt IS här i Sverige är så obegripligt att vi svenskar inte fattar att de inte fattar, men det är inte samma sak som att jag inte har åsikter. När diskussionens vågor går höga de gånger Vårat Gäng samlas tiger jag ofta och det kan tolkas som att jag inte bryr mig eller inte kan tillräckligt, men det handlar bara om självbevarelsedrift. Engagemang (både positivt och negativt) är en energitjuv av värsta sorten och jag har inte energi att slösa med hur jag vill. Det värsta är att jag allt oftare känner att jag måste dra ned på det lilla umgänge jag har (Vårat Gäng) just för att de samtal och diskussioner vi brukar ha ofta har en negativ klang. Det är ytterst sällan som någon blir engagerad och högljudd över t.ex. en bra bok eller en film. Negativitet är inte stimulerande. Ständigt ifrågasättande och kritiserande är oerhört tröttande. Jag orkar inte. Jag vill inte orka.
Jag tycker att det är upp till var och en att välja vad man vill skriva om, och valet behöver inte spegla någon sorts samlad bild av vem man är och vad man tycker om allt. Som person är man också mer eller mindre öppen, och så måste det få vara. Själv skriver jag om vad som faller mig in för stunden, så det kan handla om allt från en tulpan till en politisk åsikt. Eftersom jag inte tillhör det politiskt korrekta klientelet i samhället borde jag kanske hålla tyst för min egen bekvämlighets skull. Men mitt temperament är med och styr fingrarna, så det kan bli arga ord om det är ilska jag känner. Men när jag har skrivit har jag “laddat ur mig”, och jag vill absolut inte ha elände som enda samtalsämne när jag samtalar med människor. Dessutom är det så att även om jag skriver samhällsengagerade inlägg så betyder det inte att jag nödvändigtvis vill läsa sådana, för det kan bli mycket irriterande att läsa om sådant som jag uppfattar som idiotiskt. Jag läser gärna om lättsamma, vardagliga och lättsmälta saker som låter mig vila mitt huvud från alltför mycket engagemang och tänkande 😉
Varför ska du tysta ned din brist på politisk korrekthet? Vi kvävs snart av pk. Den är lika effektiv som censur.
Jag varierar också innehållet i hela bloggen eftersom det är den sortens bloggar jag själv läser. 🙂