Oerhört leds

Jag promenerade i 70 minuter idag. Strålande sol och iskalla vindar. Isbuggar på fötterna och ont efteråt. Känslorna för de skorna är onekligen blandade… När jag stod vid fönstret i vardagsrummet medan jag åt min youghurt och tittade på det ovana solskenet kände jag att lusten att promenera minskade när jag insåg att det var isbuggarna som gällde. De är såååå bra när det är isigt och de är så fina och mina fötter blir så gulliga i dem, men de är inte sköna.

Hemkommen och duschad lade jag mig i soffan för att lyssna & spela i väntan på lunchdax. Ögonen åkte ihop och jag somnade. När jag väl orkade upp hade klockan hunnit bli 20 i 14. Meh! Resten av eftermiddagen var helt ur led och hamnade inte rätt igen förrän jag hade gjort kvällsteet och satt och läste.

Jag är oerhört leds på allt vad internet och skrivande heter. Novellkursen var bara skräp. FB är fruktansvärt andefattigt (förutom Zlatan the bunny) och gör bara att det känns som jag är helt jävla lost när det gäller mitt skrivande. Jag hittar inga intressanta bloggar att läsa. Gästbloggandet är fortfarande kul. Jag har laddat ned en Scrivner, men orkar inte ta mig igenom instruktionsvideon. Min bokidé ligger orörd och ruttnar och jag har insett att det smartaste jag kan göra är att skriva synopsis, men allt knyter sig.

Timmarna rusar

Pär har åkt till Öland över helgen och då får jag ansvaret för att marsvinen får sina frukostgrönsaker, så jag steg upp klockan 8 och har faktiskt varit vaken sedan dess även om det var väldigt nära att jag nickade till efter lunch. 20 över 9 tog jag med mig kassarna med sopor som källsorteras och dumpade dem i soprummet och sedan gick jag min – nästan – dagliga promenad. 70 minuter igen och så handlade jag vägen hem. Jag hade isbuggarna idag och jag har ont igen. Suck. Timmarna har rusat före mig hela dagen. Jag kom hem 10 i 11 och småstökade innan jag duschade. Sedan lade jag mig i soffan för att lyssna & spela tills det blev lunchdax, men då var klockan redan 20 över 12. Whaaat! Jag låg kvar och åt en senare lunch. Efteråt satt jag kvar i soffan och sörplade te medan jag lyssnade & spelade (igen) och det var då jag nästan knoppade in och så var klockan plötsligt 16. Jeez… Upp och hoppa! Bädda rent i sängen och ta hand om tumlad tvätt och skicka in veckans inlägg till gästbloggen och nu är klockan nästan 17 och det är snart middaxdax. 9 timmar som bara har svischat förbi.

25 per sekund

“Är det animerat eller är det lerfigurer?” Det var min huvudsakliga tanke när jag såg “The boxtrolls” idag. Ni kan ju se trailern i länken och se vad ni tror. Jag tittade på extramaterialet och det var då jag förstod att det var lerfigurer sk. stop-animation. Det var oxå då jag insåg att jag tänker se filmen en gång till för jag visste inte riktigt vad jag hade förväntat mig och kände mig konfunderad en stor del av tiden eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka om den. Stop-animation innebär att lerfiguren fotas och sedan ändras t.ex. armen yttepytte litet och så fotar man igen. 25 ändringar per sekund (om jag inte minns fel). 25 ändringar per sekund. Det tar ju 7 evigheter att filma en sån enkel sak som att figuren rör armen upp och sedan ned! Tänk då att göra en film som är 1 timma och 36 minuter…

Boxtrolls

Efterlyses: intressanta bloggar

Jag gick med i en FB-grupp i syfte att få fler läsare till min blogg och att hitta nya, intressanta bloggar att läsa. Jag blev dubbelt besviken. Varför vill ingen läsa min blogg? Förmodligen är jag inte tillräckligt ytlig eller skriver halvtaskig svenska. Själv vill jag gärna läsa om andra människors vardagsliv MEN det ska finnas reflektioner och åsikter. Att läsa en blogg där den ena aktiviteten efter den andra räknas upp – nej, tack! Att läsa en blogg där det ena shoppingfyndet efter det andra visas upp – ve och fasa! Att läsa en blogg som inte handlar om något annat än träning och viktnedgång – suck… Misströstan är dagens ord.

Mer snö

70 minuters promenad i varierande tempo beroende på om det var plogat eller inte. Det var skönt! Vid lunch blev jag så trött att ögonen åkte ihop, så jag slumrade i soffan i någon timme.

När det bara snöar och snöar och man inte kan flytta sig kan man få en sån här tjusig hatt.
När det bara snöar och snöar och man inte kan flytta sig kan man få en sån här tjusig hatt.

Fluffsnö

Jäss! Det fortsätter att snöa, men temperaturen sjunker och då blir det fluffsnö i stället för blötsnö och det gör promenaden till en helt annan upplevelse. Jag gick samma runda som igår, men det tog bara 60 minuter och tempot var ett helt annat. Riktigt skönt! Tack vare mina vanliga vinterkängor som har ett ordentligt stöd runt vristen, så har foten inte känts av nämnvärt under resten av dagen.

De flesta av mina rundor passerar Flaten vid någon del av sträckan. Idag rådde snöflingedis.
De flesta av mina rundor passerar Flaten vid någon del av sträckan. Idag rådde snöflingedis.

 

 

Igår och idag hade Selma (Elins kanin och mitt barnbarn) en ny och skum grej för sig. Hon hade ett knippe höstrån i munnen och det dröjde en stund innan Elin förstod att Selma inte kunde öppna munnen för att göra sig av med dem. Whaaat? Idag hände det igen och då var jag ensam med henne. Jag var så korkad och okänslig att jag drog fram mobilen och fotade henne med den nya mustaschen och inte kunde jag låta bli att skratta heller. *skäms* Elin kom hem en liten stund senare och visade hur jag kunde dra loss stråna. Kan det vara Selmas tänder som har blivit för långa?

Selmas musche fotad av okänslig mormor.
Selmas musche fotad av okänslig mormor.

För ögon och öron

“Märkta för livet” av Emelie Schepp. Det har hänt förr och nu har det hänt igen: jag har läst en bok av den enkla anledningen att jag tycker om att läsa för den var inte särskilt bra. Platta karaktärer och bara en känsla av jaha? Jag läste ut den, men den hamnar i lådan för vidare transport till Myrorna. Ajöss å goddbaj!

“Drottningkronan” av Ingrid Kampås är däremot mycket bra och då har jag inte läst mer än 35 sidor. Den femte delen i serien Släkten. Böcker som handlar om svensk historia har blivit en favoritgenrer! Jag läste ut “Märkta för livet” under kvällens teläsning  (som jag kallar det) och det var inga som helst problem att direkt börja på “Drottningkronan” just för att den inte var särskilt bra.

“Blekingegatan 32” av och med Lena Einhorn. Den handlar om Greta Garbo och den är väldigt bra, mycket intressant. Det tog ett par timmar innan jag hade bestämt mig för om jag orkade med Lena Einhorn eller inte, men jag valde att fortsätta att lyssna. Det är inte självklart att en bra författare är en bra uppläsare, det är mer ett undantag än en regel. Håkan Nesser gör det med bravur och Lena Einhorn går an, men inte så många andra.

Nedstänkt, men äventyrlig

Snö, snö, snö. Blöt snö. Det är trist ute. Moddigt och slirigt och övervägande empatibefriade bilister. På min 70-minuters promenad mötte jag ett tjugotal bilar, och det var endast 3 som tänkte på hur satans blött det var och att satans blött väglag stänker ned gångtrafikanter. Jag blev nedstänkt på benen under den första fjärdedelen av min runda. Jag vände mig om efter bilen och vevade med armarna, men jag undvek att visa fingret även om det var frestande och med min illröda jacka borde mitt vevande ha synts. Jag fick aldrig upp tempot idag eftersom jag mest halkade runt och försökte hålla mig från fler nedstänkningar och då tänkte jag att jag ju kunde prova på en annan väg. Jag kände mig äventyrlig! När jag kom till ett av alla dessa små vägskäl som finns längs mina olika promenader svängde jag in på en gångväg som går utmed Flatens andra sida. Inga bilar. Inga människor. Bara jag och min ljudbok. Flera läckra hus som inte syns från vägen där jag vanligtvis går, men jag skulle inte känna mig helt trygg med att ha en trappa ned till strandkanten…

När det gäller empatilbefriade bilister.

PS. Månadsvägningen visade att 1 helt hekto har försvunnit! Äh!

PPS. Painmastern fungerar inte.

1 enkel åtgärd

Läkarens dom från i tisdags hänger över mig som ett surt moln. De dagliga promenaderna är 1 enkel åtgärd frånsett att jag kände mig tvungen att stanna inne och vila foten idag. Ont, ont, ont. En annan enkel åtgärd är att sluta med mitt kvällsmumsande. Man skulle kunna tro att bara jag borstar tänderna så vill jag inte gärna bryta den fräscha känslan, men icke. Jag avskyr att lägga mig hungrig, men nu kommer jag att sätta en kvällsmumsargräns klockan 22. Det känns i alla fall inte omöjligt och det är det viktigaste.