Inget stöd

Det har snöat i närmare 2 dygn, så nu har vi gott om den varan. Vi har dessutom minusgrader och det ska fortsätta att vara under noll och det ska dessutom komma mer snö. Vi har fått vinter i slutet av januari även denna gång och det är precis så det har varit de senaste åren.

Pakethämtarpromenad på 30 minuter + 50 minuter. Det gick inte så fort pga. underlaget och jag tog en extra omväg hem för det var så skönt att komma ut. Jag hade isbuggarna på mig och de skorna var ett riktigt bra köp, men jag får så jäkla ont i högerfoten efteråt. Skorna är för mjuka, det finns inte tillräckligt med stöd för den (för evigt?) stukade foten. Jag har ett val: jag kan välja att promenera avslappnat eftersom jag slipper oroa mig för att halka och acceptera värken efteråt eller så kan jag hålla mig inomhus så fort underlaget blir opålitligt. Jag väljer att acceptera värken.

Det var mina nya Scholltofflor som jag hämtade. En gång för länge, länge sedan, typ 25 år sen köpte jag Scholltofflor att ha på jobbet. När de hade blivit småslitna pensionerades de till hemmatofflor och jag köpte ett par nya till jobbet. När jag slutade arbeta pensionerades hemmatofflorna till såna jag kan ha när jag går ut en kortis och jobbtofflorna blev hemmatofflor. Hänger ni med? Hemmatofflorna har 20 år på nacken, de har blivit sladdriga och stumma och stöttar inte foten på något sätt. Tanken på att köpa ett par nya har funnits ett bra tag, men det var efter lördagens städning som jag bestämde mig för då fick jag ont i båda fötterna efter att ha gått omkring i dem större delen av dagen. Nu har jag ett par nya och de är röööööda!

Tofflor

Gästblogg

Jag jobbar på med min “författarplattform” för att synas och har anmält mig till att gästblogga hos SkrivarSidan på prov i 1 månad. Jag kommer inte att skriva om skrivande utan om böcker och läsande och där har jag hur många uppslag som helst. Det första inlägget ska vara klart på söndag. Spänki!

Högerregering gör svenskarna sjukare

Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) säger om situationen med det ständigt ökande antalet sjukskrivningar: “Uppgången nu visar stor likhet med den kraftiga uppgången vi hade i slutet av 1990-talet.” Den gemensamma nämnaren då och nu är högerregeringens politik som gjorde och fortsätter att göra svenskarna sjukare. Det är att förenkla, det är jag medveten om, men jag tror på att förenkla. Nu måste återigen en regering med hjärtat till vänster röja upp efter de själviska blånissarna. Jag håller på Stefan Löfven & Co!

När allt låser sig

Oflyt som gör att det känns som om allt låser sig. Otrivsel på viktiga fronter. Olust som bygger trösklar som är svåra att ta sig över. En idé som handlar om att jag måste visa mer uthållighet och avsluta sånt jag har påbörjat.

Idag lyssnade jag färdigt på “Jag heter inte Miriam” av Maj-Gull Axelsson med Katarina Ewerlöf som uppläsare. Vilken makalös berättelse! 16,5 timme som bara försvann. Poff! En bok som lämnar mig i ett vakuum där det är jäkligt svårt att tycka att någon annan bok är bra. Jag ratade 3 böcker i snabb följd: “Tre veckor” som visade sig vara ooriginell och trist, “Livbåten” där uppläsaren gjorde att jag fick skavsår i öronen (jag tänker läsa den själv i stället) och “När man skjuter arbetare” som bara…nää! Nu lyssnar jag på “Mannen som föll i glömska” av Mia Ajvide. Handlingen kittlar min fantasi. Vad skulle vara värst? Att Pär skulle dö eller att han skulle glömma mig?

Jag började ju läsa en tegelsten av Stephen King, men läsandet kom av sig och jag kom på mig själv med att dra mig för att sätta mig och läsa. Inte för att boken inte skulle vara bra utan för att den är så fysiskt besvärlig att ha att göra med. Jag saknade läsandet! Jag försöker läsa någon timme varje dag, men när en bok ligger i vardagsrummet och bara ger mig dåligt samvete för att jag inte slutför det jag har påbörjat undrar jag vad 17 jag håller på med?! Livet är kort (sägs det) och det finns för många bra böcker som väntar på att bli lästa för att jag ska slösa tid på att undvika de som är jobbiga att hantera. När jag hade erkänt det för mig själv och ställt tillbaka Stephen King i hyllan för olästa böcker kändes det bättre. Jag började läsa “Tjockare än vatten” av Carin Gerhardsen och henne kan jag lita på för där sögs jag in direkt och storleksmässigt känns den som en Kalle Anka-tidning jämfört med Stephen King-stenen!

Novellkursen. 2 kursbrev av 8 och jag är inte imponerad. Tonen och stämningen är så långt ifrån Jorun Modéns författarkurser att jag nästan får hemlängtan! Breven är orderaktiga och saknar en uppmuntrande ton. forumet är svårarbetat och gruppen är urtrist. Hur ska jag göra för att få feedback? Vilka andra är med i kursen? Kommer jag att få ett slutomdöme och kursintyg? Jag har för avsikt att mäjla kursledaren för jag har betalat 850 kr och vill ha mer än 8 pdf-filer. Det här har fått mig att tappa lusten för att skriva.

Jag är så erbarmligt trött. I lördax städade jag hela dagen och igår tvättade jag tills jag var vindögd. Idag hade jag tänkt promenera, men tyckte att jag hade så mycket inomhus att ta hand om att jag omprioriterade. Bland annat hade jag tänkt att skriva på kursuppgiften före lunch, men skrivlusten slog dubbelknut på sig själv och jag tappade lusten. Och så sörjer jag handskriften som jag skrev om i förra inlägget. Ljudboksknuten är nog upplöst och läsknuten är absolut löst. Skrivknuten jobbar jag på och träningsknuten hoppas jag lösa i morgon. Om jag orkar.

Jag önskar…

…att jag klarade av att skriva för hand något som är längre än en handlingslista. En urgammal belastningsskada på högerhanden gör att jag får ont efter kanske 10 minuter. Det är en av anledningarna till att jag har lagt tecknandet på hyllan. Jag tycker om att skriva för hand, det har jag alltid gjort och jag brukade ha en jäkligt snygg handstil. En period var det bara kalligrafi som gällde och jag minns när jag satt och plitade svägerskans bröllopsinbjudningar för hand med stålpenna och flytande tusch. Strålande tider, härliga tider! Min passion för pennor, papper, skrivböcker och block har inte försvunnit, men jag köper inte lika mycket som jag skulle vilja för vad ska jag ha det till? I julklapp fick jag en lyxig anteckningsbok och en skön penna av Elin som jag tänkte ha att skriva i när en idé dimper ned i huvet på mig och jag har plitat litet i den, men det är svårt. Handen har ingen lust att samarbeta med mindre än att jag sitter vid ett bord med ordentligt underlag och stöd för hela underarmen och det förtar lixom hela grejen med att ha en lyxig anteckningsbok och en skön penna där jag kan plita ned idéer som dimper ned i huvet på mig. Att ha den här datorn är en lyx som jag inte vill vara utan, men den har sina begränsningar och det är – när allt kommer omkring – inte samma känsla som papper och penna. Jag sörjer.

Övning från kursbrev 1

Jag har föresatt mig att göra övningarna till kursen precis som jag har gjort med Författarkurserna. Det här var den första övningen och jag stötte på patrull direkt. Maximalt oinspirerad! Att skriva en glödande kärleksförklaring till min mobil som om den var en levande person kändes inte som jag, men att skriva en modern kortversion av en klassisk saga borde passa bättre. Det största problemet visade sig vara att hålla mig till 2500 tecken inklusive mellanslag. Brist på inspiration plus en sen timme i kombination med “jag vill bara få det gjort” gav inget bra resultat. Jag är inte nöjd, men den här texten postade jag i kursforumet.

Modern kortversion av Törnrosa

Artikel från skvallertidningen ”Snackis”.

”När polisen anlände till platsen rådde fullt kaos. I ett av lägenhetens sovrum låg en flicka till synes livlös i sängen. Ihopkrupen på golvet invid sängen låg en ung man och grät hejdlöst. En kvinna i 40-årsåldern hölls fast, tryckt mot väggen av en man och en kvinna. Hon höll en injektionsspruta i ena handen. En av poliserna uppfattade situationen och larmade ambulans. Den andra polisen påbörjade hjärt- och lungräddning på flickan. Hennes puls var svag och hon var inte kontaktbar. När ambulanssjukvårdarna anlände och tog över upplivningsförsöken frågade poliserna den unge mannen om vad som hade utspelat sig i lägenheten. Lite i taget och osammanhängande lyckades han berätta att flickan i sängen var hans flickvän sedan ett år tillbaka och att kvinnan med injektionssprutan var hennes gudmor som sprutat in något som gjorde att flickan somnade in och var som en död. Den andra kvinnan och mannen var flickans föräldrar som hade hört pojkens rop på hjälp och dragit kvinnan bort från deras dotter. Flickans gudmor sitter häktad för mordförsök medan åklagaren gör förundersökning.

En månad senare.

Gudmodern som injicerade sin guddotter med ett kraftigt sömnmedel kommer att dömas till sluten psykiatrisk vård för mordförsök på minderårig. Hon förklarade sitt handlande med att flickan just fyllt 16 år precis som det var för Törnrosa i sagan och eftersom hon inte hade tillgång till en slända fick det bli en spruta. Hon visste att en tillräckligt stor dos av sömnmedlet skulle få flickan ned i djup sömn, men att hon inte skulle dö. Hon skulle få sova i 100 dagar och sedan skulle pojkvännen väcka henne med en kyss. Flickans föräldrar kunde vittna om att gudmodern alltid hade varit speciell, excentrisk och väldigt fascinerad av de klassiska prinsessagorna som t.ex. Törnrosa, men under det senaste året hade intresset övergått i besatthet.

Två och en halv månad senare.

Flickan har ännu inte vaknat och hennes föräldrar och pojkvän vakar vid hennes sida dygnet runt. Någon av dem är alltid där. Läkarna har inte fått gudmodern att tala om vilket sömnmedel hon använde och kan därför inte göra mer än att bevaka henne. Som det ser ut just nu sover flickan verkligen. Plötsligt får pojkvännen en idé och frågar i hur många dagar hon har sovit nu. Alla tänker efter och räknar och alla kommer fram till att hon har sovit i hundra dagar. ”Förstår ni?”, frågar pojkvännen. ”Törnrosa sov i hundra år, men här handlar det om hundra dagar. Det är dags för mig att prova om min kyss kan väcka henne. Undan!” Han satte sig på sängkanten och tog hennes ena hand i sina båda. ”Kan du höra mig, raring? Det är dags att vakna nu.” Sedan tryckte han sina läppar mot flickans, mjukt och innerligt. Han satt kvar och släppte henne inte med blicken och han höll fortfarande hennes hand. Det blev alldeles tyst i rummet i ett par minuter. Det var som om alla närvarande höll andan av spänning. Så drog flickan en djup suck och slog upp ögonen. Hon var tillbaka. Alla levde lyckliga ett tag i alla fall.

 

 

Önskas: mjukstart

I tisdags försökte jag träna med gummibanden, men kroppen protesterade redan vid uppvärmningen och protesten var så stark att jag gav upp efter 1,5 minut. Efter att ha haft en träningssvacka fungerar det sällan med att börja en ny period med styrketräning. Det kroppen vill då är att promenera, mjukstarta med frisk luft. Onsdagens och gårdagens promenad hade effekt och idag lyckades jag köra ett helt gummipass. Bendelen var tung, men det kändes bra. Kroppen befinner sig – än en gång – i chocktillstånd.

Gott & blandat

65 minuters promenad. Samma runda som igår fast åt andra hållet. Det gick mycket lättare idag och det kändes bättre kanske helt enkelt för att jag var beredd på det besvärliga underlaget.

I Kalle Ankas jul 2013 (?) visades en snutt ur “Röjar-Ralf” och jag tyckte att det var bland det fånigaste som gjorts och den tänkte jag definitivt inte se. Det är lite lurigt med de där filmsnuttarna för de presenteras inte på något vis och är tagna helt ur sina sammanhang + att det är gapiga, hysteriska svenska röster och det ger aldrig ett bra intryck. När jag fick veta mer om handlingen att figurerna i arkadspelen har ett privat liv efter stängningsdax, att själva spelet är deras arbetsplats och att en del av dem blir trötta på att alltid betraktas som skurkar, ja, då ändrade jag uppfattning för den idén kändes fräsch. Elin och jag såg den idag och den var riktigt bra. Oerhört fyndig och nyskapande och det fanns så mycket att titta på att det ibland blev svårt att hänga med i dialogen. Den kommer jag absolut att se igen! När Röjar-Ralf & Co befann sig i spelet Sugar Rush och allt var gjort av godis… Jäklar vad godissugna Elin och jag blev! Åh, Caramella…

Röjar-Ralf

 

Det här med att städa hos marsvinen. Det är tungt och skräpigt, det luktar illa och är bökigt och det enklaste är att bara göra det. Dra fram allt som behövs, städa och plocka undan och det brukar ta en knapp timme. De gånger som jag är mindre fokuserad eller trött eller lätt att distrahera, så kan jag bli sittande och titta på marsvinen när de struttar runt på golvet. Vi har ett samspel, jag och småbusarna och det har vi fått eftersom jag är en sån inbiten vanemänniska. De har snappat upp att det är jag och inte Pär som städar på torsdagar (idag) och att jag alltid städar på eftermiddagen och oftast vid samma tid (runt 15), så när jag flyttar undan köksstolarna och släpar in spånsäcken då vet de att det är dax att utrymma buren (de handlar om de 3 damerna i nedre buren) för då kommer the cleaningwoman! Det är väldigt sällan som jag behöver fösa ut dem, tyvärr, för jag får sällan tillfälle att gosa med dem. Mimmi först som springer till andra änden av köksmattan och in i tältet. Vera följer efter rakt in i tältet vilket alltid resulterar i höga pip av protester från Mimmi trots att de mycket väl får plats. Sist ut är Bibbi som inte har något mål utan bara vill undvika the cleaningwoman. Jag rullar ihop handdukarna till ett kryp-in och spärrar av med deras “broar”. När Mimmi uppfattar att kryp-inet är färdigt kommer hon och jag håller upp kanten, så att hon kan stiga på. “Välkommen in!”, säger jag. Jag överdriver inte eller hittar på när jag skriver att det alltid går till så här. Det är urmysigt! Det känns som att de litar på mig, att jag inte vill de illa. Vera och Bibbi är mer oberäkneliga och ibland följer de efter Mimmi eller så spankulerar de omkring och undersöker omgivningarna eftersom de är heeeeelt annorlunda jämfört med det de är vana vid. Mimmi gör ofta glädjeskutt antingen för att det kul med lite action eller så kanske hon helt enkelt uppskattar att det blir städat. När buren är ren och fin, så river jag kryp-inet, ställer tillbaka “broarna” och lägger in nytt hö och då kommer de sättande med Mimmi i täten och då stänger jag in dem och flyttar städningen till Maja på övervåningen. Samarbete på hög nivå!

Har stormen Egon en lillebror, typ? Det blåser som 17 här, betydligt mer än när det varnades för Egon.

 

Inget för veklingar

Det kändes som att bryta ljudvallen eller något annan fenomenal grej för jag kom iväg på promenad idag! Det enda som lockade var att jag visste att det skulle kännas bra. Efteråt. Den inställningen till träning har jag aldrig haft tänker inte skaffa mig heller för träning ska vara lustfyllt. Det måste vara lustfyllt för annars är det omöjligt att komma tillbaka efter en svacka. Det var ett par plusgrader och mina isbuggar fick verkligen visa vad de går för. Underlaget varierade mellan slirig snömodd och isgata som visserligen var ovanligt bra grusad, men bucklig som en kullerstensgata och skitjobbig att gå på. Det var grymt tungt. Det var skönt att komma ut, men det var grymt tungt. Att släpa runt på en 100 kilos motvillig kropp är inget för veklingar. 70 minuters ihållande blä. Det kändes bra efteråt.