Mina fötter blir min död

Är det inte hälsporre eller århundradets stukning, så är det skavsår. En liten blåsa på lilltån som jag råkade riva upp och som nu gör att tån är så öm att jag knappt kan ha skor på mig. Jag är så leds! En 50 minuters promenad som var övervägande tråkig och smärtsam, som inte gav den minsta tillfredsställelse eller känsla av välbehag. Jag haltade åt den ena hållet pga. lilltån och åt det andra hållet pga. stukningen. Det hela var väldigt tröttande och den knäppa belastningen pajade ryggen. Och imorgon ska jag till gynekologen. Jamenjippitjohej…

PS. Mitt tredje gästblogginlägg finns här.

Island och Selfridge

“Eldnatt” av Yrsa Sigurdardottir med Angela Kovacs som uppläsare. Äntligen hittade jag en deckare som skiljde sig från mängden! Den var riktigt bra och klurig och härligt befriad från våld, sex och äckliga rapporter från obducenter. Det fanns heller inte halva sidor med beskrivningar av karaktärernas utseende och det uppskattade jag. Jag tyckte om språket även om jag inte kan säga något om översättningen från isländska till svenska och det var knepigt innan öronen vant sig vid de ovana namnen. Jag ska lyssna på den andra boken i serien om advokat Thora Gudmundsdottir, “Ödemark”. Det är synd att de bytte inläsare.

Serien “Mr Selfridge” såg jag på Svt.play första gången. Det tålamodsprövande sättet med 1 avsnitt i veckan och 7 evigheter mellan säsongerna, men den var så pass bra att det var värt det. Nu har jag i alla fall båda säsongerna i min ägo och kan se den i den takt jag själv vill och dessutom mer än en gång. Det tredje avsnittet inleds med att mr Selfridge ondgör sig över stanken från hästskiten på gatorna och att den tränger in i varuhuset och får då den briljanta idén att placera parfymdiskarna vid entrén dels för att dölja stanken utifrån och dels för att locka kunderna med doften av lyx och elegans. Faktum är att varuhusen av idag fortsätter att placera parfym och smink på entréplanet t.ex. Åhléns City och PUB trots att de inte behöver hålla stanken av hästskit stången. 106 år efter öppnandet av Selfridges i London. Sånt är kul att veta, tycker jag. Det är värdefullt vetande för mig!

 

Oerhört leds

Jag promenerade i 70 minuter idag. Strålande sol och iskalla vindar. Isbuggar på fötterna och ont efteråt. Känslorna för de skorna är onekligen blandade… När jag stod vid fönstret i vardagsrummet medan jag åt min youghurt och tittade på det ovana solskenet kände jag att lusten att promenera minskade när jag insåg att det var isbuggarna som gällde. De är såååå bra när det är isigt och de är så fina och mina fötter blir så gulliga i dem, men de är inte sköna.

Hemkommen och duschad lade jag mig i soffan för att lyssna & spela i väntan på lunchdax. Ögonen åkte ihop och jag somnade. När jag väl orkade upp hade klockan hunnit bli 20 i 14. Meh! Resten av eftermiddagen var helt ur led och hamnade inte rätt igen förrän jag hade gjort kvällsteet och satt och läste.

Jag är oerhört leds på allt vad internet och skrivande heter. Novellkursen var bara skräp. FB är fruktansvärt andefattigt (förutom Zlatan the bunny) och gör bara att det känns som jag är helt jävla lost när det gäller mitt skrivande. Jag hittar inga intressanta bloggar att läsa. Gästbloggandet är fortfarande kul. Jag har laddat ned en Scrivner, men orkar inte ta mig igenom instruktionsvideon. Min bokidé ligger orörd och ruttnar och jag har insett att det smartaste jag kan göra är att skriva synopsis, men allt knyter sig.

Timmarna rusar

Pär har åkt till Öland över helgen och då får jag ansvaret för att marsvinen får sina frukostgrönsaker, så jag steg upp klockan 8 och har faktiskt varit vaken sedan dess även om det var väldigt nära att jag nickade till efter lunch. 20 över 9 tog jag med mig kassarna med sopor som källsorteras och dumpade dem i soprummet och sedan gick jag min – nästan – dagliga promenad. 70 minuter igen och så handlade jag vägen hem. Jag hade isbuggarna idag och jag har ont igen. Suck. Timmarna har rusat före mig hela dagen. Jag kom hem 10 i 11 och småstökade innan jag duschade. Sedan lade jag mig i soffan för att lyssna & spela tills det blev lunchdax, men då var klockan redan 20 över 12. Whaaat! Jag låg kvar och åt en senare lunch. Efteråt satt jag kvar i soffan och sörplade te medan jag lyssnade & spelade (igen) och det var då jag nästan knoppade in och så var klockan plötsligt 16. Jeez… Upp och hoppa! Bädda rent i sängen och ta hand om tumlad tvätt och skicka in veckans inlägg till gästbloggen och nu är klockan nästan 17 och det är snart middaxdax. 9 timmar som bara har svischat förbi.

25 per sekund

“Är det animerat eller är det lerfigurer?” Det var min huvudsakliga tanke när jag såg “The boxtrolls” idag. Ni kan ju se trailern i länken och se vad ni tror. Jag tittade på extramaterialet och det var då jag förstod att det var lerfigurer sk. stop-animation. Det var oxå då jag insåg att jag tänker se filmen en gång till för jag visste inte riktigt vad jag hade förväntat mig och kände mig konfunderad en stor del av tiden eftersom jag inte visste vad jag skulle tycka om den. Stop-animation innebär att lerfiguren fotas och sedan ändras t.ex. armen yttepytte litet och så fotar man igen. 25 ändringar per sekund (om jag inte minns fel). 25 ändringar per sekund. Det tar ju 7 evigheter att filma en sån enkel sak som att figuren rör armen upp och sedan ned! Tänk då att göra en film som är 1 timma och 36 minuter…

Boxtrolls

Efterlyses: intressanta bloggar

Jag gick med i en FB-grupp i syfte att få fler läsare till min blogg och att hitta nya, intressanta bloggar att läsa. Jag blev dubbelt besviken. Varför vill ingen läsa min blogg? Förmodligen är jag inte tillräckligt ytlig eller skriver halvtaskig svenska. Själv vill jag gärna läsa om andra människors vardagsliv MEN det ska finnas reflektioner och åsikter. Att läsa en blogg där den ena aktiviteten efter den andra räknas upp – nej, tack! Att läsa en blogg där det ena shoppingfyndet efter det andra visas upp – ve och fasa! Att läsa en blogg som inte handlar om något annat än träning och viktnedgång – suck… Misströstan är dagens ord.

Benmuskler

Mitt andra inlägg som gästbloggare för SkrivarSidan finns att läsa här!

Den 7:e promenaden blev 80 minuter. Den kändes hyfsad. Nu känns det ordentligt i benmusklerna.

Snö 2

 

Mer snö

70 minuters promenad i varierande tempo beroende på om det var plogat eller inte. Det var skönt! Vid lunch blev jag så trött att ögonen åkte ihop, så jag slumrade i soffan i någon timme.

När det bara snöar och snöar och man inte kan flytta sig kan man få en sån här tjusig hatt.
När det bara snöar och snöar och man inte kan flytta sig kan man få en sån här tjusig hatt.

Fluffsnö

Jäss! Det fortsätter att snöa, men temperaturen sjunker och då blir det fluffsnö i stället för blötsnö och det gör promenaden till en helt annan upplevelse. Jag gick samma runda som igår, men det tog bara 60 minuter och tempot var ett helt annat. Riktigt skönt! Tack vare mina vanliga vinterkängor som har ett ordentligt stöd runt vristen, så har foten inte känts av nämnvärt under resten av dagen.

De flesta av mina rundor passerar Flaten vid någon del av sträckan. Idag rådde snöflingedis.
De flesta av mina rundor passerar Flaten vid någon del av sträckan. Idag rådde snöflingedis.

 

 

Igår och idag hade Selma (Elins kanin och mitt barnbarn) en ny och skum grej för sig. Hon hade ett knippe höstrån i munnen och det dröjde en stund innan Elin förstod att Selma inte kunde öppna munnen för att göra sig av med dem. Whaaat? Idag hände det igen och då var jag ensam med henne. Jag var så korkad och okänslig att jag drog fram mobilen och fotade henne med den nya mustaschen och inte kunde jag låta bli att skratta heller. *skäms* Elin kom hem en liten stund senare och visade hur jag kunde dra loss stråna. Kan det vara Selmas tänder som har blivit för långa?

Selmas musche fotad av okänslig mormor.
Selmas musche fotad av okänslig mormor.

För ögon och öron

“Märkta för livet” av Emelie Schepp. Det har hänt förr och nu har det hänt igen: jag har läst en bok av den enkla anledningen att jag tycker om att läsa för den var inte särskilt bra. Platta karaktärer och bara en känsla av jaha? Jag läste ut den, men den hamnar i lådan för vidare transport till Myrorna. Ajöss å goddbaj!

“Drottningkronan” av Ingrid Kampås är däremot mycket bra och då har jag inte läst mer än 35 sidor. Den femte delen i serien Släkten. Böcker som handlar om svensk historia har blivit en favoritgenrer! Jag läste ut “Märkta för livet” under kvällens teläsning  (som jag kallar det) och det var inga som helst problem att direkt börja på “Drottningkronan” just för att den inte var särskilt bra.

“Blekingegatan 32” av och med Lena Einhorn. Den handlar om Greta Garbo och den är väldigt bra, mycket intressant. Det tog ett par timmar innan jag hade bestämt mig för om jag orkade med Lena Einhorn eller inte, men jag valde att fortsätta att lyssna. Det är inte självklart att en bra författare är en bra uppläsare, det är mer ett undantag än en regel. Håkan Nesser gör det med bravur och Lena Einhorn går an, men inte så många andra.