Besvikelser

“De första tolv” av Justin Cronin är uppföljaren till “Flickan från ingenstans”. Jag blev besviken. Jag skulle kunna skriva att det var fel bok för mig just nu, men jag tänker inte bortförklara besvikelsen eftersom jag läste mer än 3/4 innan jag gav upp. Det blev för mycket blod och vampyrer (eller viraler som de kallas i boken), för mycket av actionfilm och hopplöshet. Jag är faktiskt förvånad över att jag tyckte så mycket om den första delen.

“En helt vanlig familj” av Mattias Edvardsson. En spänningsroman som handlar om hur mycket du skulle vara villig att göra för din familj. Dålig. Tråkigt språk och uttjatad handling. Påminde till stora delar om “Störst av allt” av Malin Persson-Giolioto, men inte alls lika genomarbetad eller psykologisk. Den kändes grund med trista karaktärer och för många klichéer.

Tystnad

Det har hunnit gå 9 dagar sedan jag skrev senast. Jag har hamnat i en svacka. Våren och värmen gör att jag har tappat lusten att promenera eftersom jag inte har lust att visa upp min feta kropp. Så enkelt är det. Jag gjorde även ett misstag med medicinerna genom att försöka ersätta den minskade Lyrican med Lergigan varje kväll vilket ledde till att jag blev så trött att jag knappt har lyckats hålla mig vaken om dagarna. Jag har sovit ungefär 12 timmar per dygn och det var inte förrän igår som det slog mig att det kunde bero på Lergigan, så nu får jag klara mig utan den utom vid behov. Inatt sov jag dåligt och även om jag lyckades vakna redan vid 9, så hade jag ingen lust eller motivation att ta mig upp och ut trots att jag hade förberett genom att lägga fram kläder och vattenflaska.

Jag brukar ofta få ont i höften när jag sover. Jag sover nästan alltid på sidan. Smärtan kan vara så intensiv att jag får ont i höften även i drömmen. Av en slump snappade jag upp att det är bra för ryggen och speciellt ryggslutet och därmed höfterna att sova med en kudde mellan knäna, så jag provade det och det gjorde stor skillnad! Problemet är att få kudden att stanna kvar mellan knäna. Nu har jag investerat knappt 500 kr i en ortopedisk kudde från Rehaboteket, men den fungerade inte lika bra som en vanlig huvudkudde. Den är för mjuk och mesig, inte tillräckligt stadig. Förmodligen på grund av att jag inte har fotomodellsmala lår som bara väger några hekto var…. I natt sov jag i läsrummet och den sängen är hårdare. Kanske fungerar den bättre i den mjukare sängen i sovrummet?

Jag vill återknyta till min svåger som kraschade och hamnade på psykakuten. Han låg inne i några veckor medan han gick igenom ett visst antal elbehandlingar och de hade positiv effekt på honom. Nu har han varit hemma i en dryg vecka med antidepressiv medicin och remiss till öppenvården och det är nu det verkligen gäller – den fortsatta vården.

Jag längtar efter vintern…

Alternativ

Det blev ett riktigt bra mediumpass med gummibanden idag! Full koncentration på rörelser och andning. Dessutom fungerade träningen som alternativ till Lergigan. Jag känner verkligen av minskningen av Lyrica. Jag fick byta det orangea bandet eftersom det var sprickor i det och de uppkommer på grund av ganska skarpa ytterkanter på skosulorna. Vad är mer ekonomiskt: köpa gummiband för 149 kr varannan månad eller investera i ännu ett par skor med mer avfasade kanter?

En ny och mer aktuell bild av mina gummiband och (färgen på) träningsmattan.

Jag har alltid varit svag för låtar som svävar och flyter, luftiga arrangemang och gärna en halv tons höjning mot slutet. “Samurai” med Flecks är en sådan låt. Lyssna och njut!

Sedan i somras har jag lagt ut några hundra på solfjädrar. Det kan det väl vara värt, tänker jag, som ett stroke-fritt alternativ till hormonpreparat. Jag har till och med fått ett favoritmaterial: bambu tillsammans med siden. Det blir faktiskt ett helt annat schvung i fläktandet jämfört med de av plast och så känns materialet mycket behagligare. Jag har köpt alla mina solfjädrar hos Fyndiq

Den här har jag i läsrummet. Den passar in med sin grå/svarta färgskala och mönstret av grenar.
Den här passar i köket med sitt fiskmönster. Dessutom är det mitt stjärntecken.
De älskade pandorna har jag i vardagsrummet.

Sömn

Jag har sovit i helgen, både lördag och söndag och jag har känt mig förkyld och frusen. Idag var det motigt att komma ur sängen, men till slut kom jag upp och ut för att hämta paket. Det blev en gräslig promenad. Långsamt och tungt och ont. 2 x 30 minuters plåga och när jag kommer hem och öppnar paketet är 2 av 3 varor i fel färg. Vissa dagar….

Folktro

“Kleptomania” av Kristina Hård. Ingra Varg arbetar för skatteverket och har fått i uppdrag att ta reda på sanningen bakom Linus Kaisers ekonomiska framgång. Linus själv är döende i cancer, men ser i Ingra en möjlighet att berätta sin historia. Dels den om sin smått osannolika ekonomiska framgång, dels den om tågolyckan som för alltid skulle komma att förändra hans liv.

Även om min beskrivning av handlingen inte låter så fantasy-aktig, så är det här en fantasy-roman och det är äntligen en fantasy-roman som inte handlar om en 16-åring med dolda krafter som måste rädda världen och det äntligen en bok som skiljer sig markant från mängden! Redan efter 10 sidor var jag så där underbart, glaskupe-uppslukad som alla bokälskare älskar att vara . En anledning till att jag blev nyfiken på boken är att den utspelar sig i Sverige och väver in nordisk folktro om tomtar, troll och annat oknytt. Eftersom jag älskar historiska romaner känns de myterna och sagorna bekanta och de kan vara precis lika läskiga som vilken Stephen King-bok som helst!

På omslaget syns en del av en klassisk Bauer-skog och Kristina Hård är skicklig på att skildra stämningen som råder i en riktigt djup, svensk sommarskog där tystnaden endast bryts av prassel i snåren och vindens sus och där natten visserligen är kort, men inte ofarlig. Dialogerna och karaktärerna känns trovärdiga och då särskilt Linus Kaisers förvandling från stöddig finansvalp till en något ödmjukare, dödssjuk man.

Det här är den första av tre böcker om Kaiserarvet och jag ser fram emot att läsa del 2 som är på väg från Bokus!

Det finns ett minus och det är bindningen. Boken är häftad och det är en kraftig häftning som är hård och besvärlig för mig som lätt får ont i både händer och fingrar. Samtidigt vill jag ju inte bända upp boken, så att ryggen går sönder…

245

Jag hade mitt första samtal med AG idag och det kändes väldigt bra. Hon är i min ålder med lång erfarenhet inom vården och med sköterska i grunden. Jag har lika lång erfarenhet av vården, men som patient. Vi pratade hit och dit, lite prövande och det blev inte känslosamt förrän jag berättade att mitt självförtroende i förhållande till djur har fått sig en ordentlig törn. Jösses… Vi ska ses om igen om 2 veckor.

Tillbaka i Rönninge gick jag till Konsum och handlade. Elin är hemma och helt sänkt av förkylning och kraschad mage och bad mig handla åt henne. Det blev några liter mjölk och yoghurt och några Pepsi Max och det var ganska tungt. Jag hade en knökfull Kånken på ryggen och en kasse i varje hand och tog mig hem till henne ett steg i taget. Jag var redan ganska trött efter 15 minuters promenad i uppförsbacke från Södertälje central och sedan 15 minuter tillbaka. Från Konsum till Elin tog det 20 långsamma minuter. Jag drack en kopp te tillsammans med henne och rymmarkatten innan jag – faktiskt – beställde en taxi hem. Vilken lyx! Vad bekvämt!!

När jag var hemma igen var klockan 5 över 13 och då hade jag varit borta i 245 minuter. En sen lunch och sedan en behövlig långdusch. Seriöst – jag stank svett! Det stod som ett moln omkring mig och jag kände det redan på vägen från psyk. Nu ska jag värma minestronesoppa och äta Kaffestugans makalösa bröd med soltorkade tomater till och sedan ska jag dricka te, läsa och äta chips. Ålrajt!

Toscaskorpor

Det blev ett kort besök hos JA och jag behöver ingen behandling för hälsporre. Den har dragit sig tillbaka och sedan jag började göra fotövningarna igen – som är överraskande effektiva – känns det mycket bättre. Om den blir värre får jag höra av mig igen och eftersom det då kommer att räknas som återbesök kommer jag att få en tid mycket snabbare. Häpp!

Jag besökte Tebutiken på Kungsgatan för första gången på …. 1 år? Jag tror inte att jag har varit till Stockholm sedan förra hälsporren för ett knappt år sedan och jag har haft den turen att Elin har kunnat handla te åt mig, men idag var ett gyllene tillfälle. Det var dags att hitta en eller ett par nya smaker för jag har tröttnat på favoriter som jag var säker på att jag aldrig skulle tröttna på. 6 hg hallonte som är min absoluta och mest pålitliga favorit just nu! 2 hg smultron som är som en mildare version av hallon med en aning av grädde i smaken. Det blev 2 nya smaker: Göta Kanal med mycket bär och frukt bland annat hallon (den var riktigt god!) och så viol-lakrits som luktar godis och som kanske, kanske inte är god. En påse med Ninas toscaskorpor oxå. Jag har ätit de en gång tidigare och de är såååå smarriga, mer som kakor än skorpor!

Den Store Doktorn skulle ringa klockan 14 och jag var beredd. En kvart innan satt jag med mobilen ihopkopplad med handsfree-lurarna och väntade. Hon ringde 25 minuter över 14, bad om ursäkt för förseningen och inledde samtalet med att hon ju inte hade träffat mig. “Jo, det har du.”, svarade jag. “Den 15 april.” Det är bara drygt 2 veckor sedan. Jag upplevde samma sak idag som när jag träffade henne: jag säger något, men hon verkar inte lyssna bara för att sedan fråga om just det jag berättade. Jag gillar inte henne. Hon var tydligen inställd på ett längre samtal, men jag ville bara förnya receptet och meddela att jag inte tyckte om Propavan. Jag är satt på väntelistan för ett läkarbesök den 18 juni. Jag brydde mig inte ens om att fråga om det var hon eller ännu en ny läkare jag skulle få träffa….

Allergi

“Inte för nära” av Colleen Oakley handlar om Jubilee Jenkins som har en oerhört sällsynt allergi: hon tål inte fysisk kontakt med människor. Efter att ha varit nära att dö isolerar hon sig i sitt hus i 9 år. När hennes mamma dör blir hon tvungen att hitta ett sätt att försörja sig och tvingas därmed ut i den vanliga världen.

Jubilees allergi får mig att tänka på hur det är att vara introvert och att undvika kontakt – verbal sådan – med andra människor. Jag beställer hemleveranser så ofta jag kan, hukar mig när någon ringer på dörren, undviker grannar så långt det är möjligt. När jag mådde så vansinnigt dåligt i december och höll mig isolerad i ett par veckor blev det nästan överväldigande att komma ut bland människor igen och just det tycker jag att författaren missar. Jubilee är tvungen att ta kontakt med människor efter 9 års isolering och det går lite väl enkelt, tycker jag. Annars gillade jag boken som var både rolig och lite annorlunda. Den har ett lyckligt slut, men inte så sockersött att jag hamnade i koma.

Armarna

Mulet, knappt 10 grader och småregnigt – härligt väder! Jag promenerade i 85 minuter och det var väldigt skönt. Jag kroknade mot slutet, men jag har inte haft ont efteråt eller varit särskilt trött, så kanske har jag lyckats klösa mig tillbaka till en hyfsad form igen. Jag har en benägenhet att låta armarna hänga längs sidorna när jag promenerar trots att de faktiskt kan hjälpa till med farten, särskilt i uppförsbackar. Idag lyckades jag få igång armarna riktigt ofta och andningen gick av sig själv. Najs!

Irriterad/bitter

Det tog emot väldigt mycket, men jag lyckades genomföra ett lätt pass med gummibanden. Först hade jag tänkt ett medium-pass, men valde att tagga ned till förmån att klara av det. Det gick prima större delen och det var till och med skönt. Jag har sträckt mig på höger sida. Eller handlar det om något annat? I vilket fall är jag begränsad och några övningar fick jag hoppa över.

För drygt 2 veckor sedan kraschade min svåger efter långvarig stress. Han gick inte in i den alltför populära väggen, men han blev förvirrad och svår att få kontakt med. Efter många turer kom han till en avdelning där han blev erbjuden el-behandling. Det har fungerat och han är på bättringsvägen. När jag fick veta att han mådde så oerhört dåligt blev jag väldigt ledsen. Vårat Gäng har tagit sig igenom många sjukdomar och krämpor, men det är det här som jag har tagit till mig. Jag har vuxit upp med ett ältande av diverse fysiska krämpor medan det psykiska inte fick något som helst utrymme trots att jag numera vet att både pappa och min bror har lidit av depressioner och även självmordstankar. Jag har alltid gillat min svåger. Han och jag är båda ingifta och har alltid haft, om inte en nära, så speciell kontakt. Medan han har varit inlagd (han är fortfarande det tills alla behandlingar är genomförda) så har vi haft lite kontakt. Till och med svägerskan ringde mig och vi hade ett långt samtal. Nu till min kombinerade irritation och bitterhet! Jag har känt Vårat Gäng i 29 år och jag har inte dolt min sjukdom. När Elin föddes och jag kraschade fick vi inte särskilt mycket hjälp utan det var Pär som drog det tyngsta lasset. Under de här åren har jag gjort 2 självmordsförsök som inte gav så stort utslag om jag uttrycker det så. Både Pär och jag har ofta klagat på psykvården och försäkringskassan och har mötts med måttligt intresse. Gudarna ska veta att om de hade frågat oss hade vi berättat! Nu när svågern kraschade blev det ett j-a hallå, telefonerna gick varma och svärfar, mer eller mindre, bodde i deras lägenhet för att hjälpa till med hunden. “Visserligen har vi alltid hört hur dåligt psykvården fungerar, men att det det var så här dåligt…!!!” Svägerskan har tjafsat mycket med försäkringskassan med anledning av sjukskrivningar och det är samma förvåning där: “Visserligen har alltid hört hur dåligt försäkringskassan fungerar, men att det var så här dåligt…!!!” DUH! Jag är irriterad och jag är bitter över att Pärs och mitt kämpande inte verkar ha blivit verkligt förrän de har egen erfarenhet av det!

Jag ringde psyk i Södertälje för att förnya ett recept. Tidigare har den sköterska som svarat lämnat ett meddelande till berörda läkare, men förmodligen har de fått andra direktiv nu för det behövs alltid att berörda läkare ringer mig på sin telefontid. Sköterskan som svarade idag måste ha haft en dålig dag med en dator som inte var alltför alert för det tog en j-a tid och jag var så nära att fräsa ifrån. “Du har bytt läkare många gånger…” kunde hon konstatera. “Ja, det har blivit så.” svarade jag och var frestad att lägga till att det inte var jag som valt att ha det så. När det så var dags att boka in en telefontid fick jag en som jag inte kunde ta. “Kan du inte den tiden??” Hennes förvåning tolkade jag som att det var otroligt att jag hade något annat för mig än att stå givakt och vänta på att Den Store Doktorn ska ringa lilla mig. “Jag har en hälsporrebehandling precis den tiden.” Hon frågade om jag inte ta samtalet i alla fall, men jag svarade att jag inte vill ta ett samtal från en läkare medan jag är på behandling hos en annan. Jag svarar inte på vare sig sms eller samtal ens när jag sitter hos frissan. En sak i taget – full fokusering – respekt. Jag fick till slut en telefontid den eftermiddagen. “Då får du se till att ha telefonen i närheten!” Jag svarade, så artigt jag kunde, att jag hade antecknat tiden. Föraktfulla idioter!