#Blogg 100 del 35

Så här kan ett presentkort se ut:

12 pocketböcker. Nu klarar jag mig några månader till!
12 pocketböcker. Nu klarar jag mig några månader till!

 

 

 

 

 

 

Beställningen som jag gjorde med hjälp av presentkortet från min okäre bror. Vetskapen om att jag har hyllan full av olästa böcker ger mig samma lugn som en välfylld kyl.

Min gubbe gillar tekniska prylar och sedan smartfånen uppfanns med möjlighet att koppla ihop den med andra tekniska prylar har hans nörderier nått nya nivåer (alliteration, mina vänner!). På den här bilden jobbar han på att få smartfånen och den nya vågen att kollaborera. En våg som räknar ut BMI, mängden kroppsfett i procent, kollar pulsen och dessutom kan meddela om luften i rummet är hälsosam eller inte. Kommentarer? Själv himlar jag bara med ögonen och fnissar när han muttrar för sig själv.

Kommer mobilen och vågen att samarbeta eller inte?
Kommer mobilen och vågen att samarbeta eller inte?

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

#Bogg 100 del 34

Om Skärholmen tycker jag inte. Nope. Jag har försökt, men nope. Det är uthärdligt att åka dit när jag själv har tänkt shoppa, men att följa med för att t.ex. bara fika eller äta finns inte med på kartan. Fördelen med köpcentrum som Skäris är att jag slipper åka hela vägen in till stan och slåss med kreti & pleti. Gårdagens promenad bekräftade behovet av nya skor och igår när Pär mumlade något om Kjell & Co i Skäris sa jag att om jag får köpa nya skor och en ny klocka, så kan jag följa med, men att jag inte ville fika. Vi tillbringade 50 minuter ojämnt fördelade på Eurosko, Intersport, Kjell & Co samt Ur & Penn. Jag provade den här skon hos Eurosko.

En sko av märket Loop och jag gillade färgklickarna!
En sko av märket Loop och jag gillade färgklickarna!

 

 

 

 

 

 

Jag provade bägge skorna och jag travade omkring med dem och sedan funderade jag länge innan jag lyssnade på magkänslan, tog av mig dem och gick vidare till Intersport. Till saken hör att jag igår kväll gick in på Euroskos och Intersports hemsidor, tittade på sortimentet och skrev ut de skor som var av intresse (det är en himla smart och tidsbesparande metod för oss som inte direkt älskar att pilgrimsvandra från den ena affären till den andra). På Intersport hade jag kompassen inriktad på “walking-skor”, längst ned och längst in i hörnet. En annan dam var oxå ute efter såna skor och snodde åt sig den sista 38:an mitt framför näsan på mig. Jag provade en 37,5:a som satt tajt. Damen och jag satt bredvid varandra och provade skor och jag höll ögonen på henne och följde henne med blicken när hon tog med sig de 2 par hon hade provat och lade tillbaka den eftertraktade 38:an i hyllan. Snabbt som en vessla var jag där och snodde åt mig den. Ha! Endast en halv storlek större satt den mycket bättre. “Den tar vi!”, sa polisen.

Reebok med Gore-tex, dämpad häl och stadga för hela foten.
Reebok med Gore-tex, dämpad häl och stadga för hela foten.

 

 

 

 

 

 

Om våfflor tycker jag mycket! Vi missade våffeldagen i onsdags och åtgärdade misstaget genom att äta våffellunch när vi kommit hem från Skäris. Det ska vara lite socker och sedan ska det var hårt vispad grädde och sist av allt ska det vara hjortronsylt. Mumma! Så ska en våffla ätas.

Ingen annan syltsort duger!
Ingen annan syltsort duger!

 

 

 

 

 

 

Mums fili babba!
Mums fili babba!

 

 

 

 

 

 

Om tidsomställning till sommartid tycker jag inte! Men åh, vad jag gillar de ljusa eftermiddagarna och kvällarna!

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 33

Mina senast inköpta MBT som är så rosa och fina gjorde säsongspremiär för ett tag sedan, då när det var vårvarmt ute. Då kändes de bra och jag kunde inte komma ihåg varför jag inte tyckte om dem. Jag menar – MBT – världens bästa skor, juh! Torsdagens promenad och dagens promenad friskade upp mitt minne: hälkappan. Den är för låg. Den greppar inte tag om hälen vilket resulterar i att hälen gnids fram och tillbaka och friktionen leder till skavsår. Det finns skavsår och så finns det Skavsår Från Fothelvetet. Jag minns fortfarande den blåsa på hälen som dessa skor orsakade förra sommaren. Den är redan mytomspunnen och kan användas till att skrämma små barn med. Den gjorde att jag inte fick klippa håret på 4 månader! Det blev 65 minuters promenad runt Flaten idag, vänstervarv, men det var tungt och jag debatterade länge med mig själv innan jag kom iväg. Kroppen fortsätter att bekämpa den seeeeeegdragna förkylningen och jag undrar när den kommer att känna sig redo för gångstavarna igen…

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 33

“Ett stulet liv” av Jaycee Dugard. När Jaycee är 11 år blir hon bortförd av Phillip och Nancy Garrido. Hon hålls fången på deras bakgård i 18 år. Hon föder 2 barn under de här åren. Det är en sann historia och Aftonbladet skrev en artikel i samband med rättegången. Titeln är träffande, Jaycees liv blev verkligen stulet från henne, men trots att det är en fruktansvärd berättelse lämnar den mig oberörd. Varför? Jag vill ogärna tro att det är jag som är avtrubbad och likt en skandaljournalist jagar efter den ena otäckare än det andra. När jag lyssnade på “Skadad” av Cathy Glass grät jag. Jag tyckte att “3096 dagar” var obehaglig och blev väldigt lättad när hon lyckades fly. “Ett stulet liv” läste jag ut i 3 omgångar där den första var koncentrerad, den andra var mer otålig för att i den tredje, nu ikväll, tappa tålamodet helt och bara skumma igenom resten. Den känns platt. Jag känner inget egentligt medlidande med JD och jag blir heller inte förbannad på hennes fångvaktare. Tidningen Corren tycker att “den måste läsas eftersom den också måste bli skriven”. Jag förstår att den måste skrivas, men den måste inte läsas. Den hamnar i lådan för vidare transport till Myrorna. Det jag är mer intresserad av när det gäller den här sortens sanna berättelser är hur JD och hennes barn klarar sig, vilket straff förövarna fick och varför de begick brottet. Alltid varför. I den här boken fick jag veta ganska mycket om tiden efteråt respektive inget svar och inget egentligt svar. I en kort notis på DN.se kunde jag läsa att PG fick 431 års fängelse och NG fick 36 år.

blogg100-logotype-300x256

 

#Blogg 100 del 32

Varför antog jag Blogg 100-utmaningen? Därför att jag älskar att skriva! Jag har bloggat i 8 år nu och jag skriver inlägg så gott som varje dag. Sedan utmaningen startade har det varit enstaka dagar när jag har fått anstränga mig för att få ihop ett inlägg t.ex. det om eksemet mellan fingrarna. Det är himla skönt att det finns något i mitt liv som jag inte behöver anstränga mig vindögd för att få gjort! Det finns en annan anledning till att jag är med och det är att jag vill hitta nya bloggar att följa.

Vad övrigt är idag är pyjamassnusk. Oduschad och iklädd pyjamas hela långa dagen. Jag har känt mig förkylningshängig idag och sov faktiskt middag före lunch trots att jag sov till nästan 9, men jag tror att det går åt rätt håll för hostan är betydligt bättre och jag har behövt nässpray endast 1 gång.

Snobben sover

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 31

30 minuters promenad till vårdcentralen och 100 kr i avgift för att kolla blodtrycket. När jag vaknade i morse använde jag vår egen mätare och resultatet blev 117/75. 3 timmar senare hos AS var trycket 130/något. Alltså var det otäcka blodtrycket från förra veckan en engångsföreteelse. 25 minuters promenad hem igen. Vi ska investera i en blodtrycksmätare från Apoteket för det är de mätresultaten som läkaren kan godkänna. Jag vill oxå köpa en blodsockermätare för om jag ska kunna se resultatet av de koständringar som behöver göras har jag ingen lust att behöva göra det på vårdcentralen.

blogg100-logotype-300x256

“Blogg 100 del 30

“Guld” av Chris Cleave med Malena Laszlo som uppläsare. En bok om relationer och moraliska val. Den var väldigt bra och intressant. Jag vet att velodromcykling är en sport, men nu fick jag veta mycket mer. Rent allmänt är jag aggressivt ointresserad av sport, men jag kan fascineras av de mer udda grenarna och framför allt den hängivenhet, nästan mani som krävs för att ta sig till OS. Psykologin bakom.

Velodromarenan i Manchester som är med i boken "Guld".
Velodromarenan i Manchester som är med i boken “Guld”.

 

 

 

 

 

 

Kolla lutningen!
Kolla lutningen!

 

 

 

 

 

 

“Stjärnlösa nätter” av Arkad Asaad, en författaruppläsning. Hederskultur där unga män tvingas till giftermål. Det hör man inte så mycket om. Ungefär som att det inte pratas om män som misshandlas av kvinnor. Jag blir så jävla arg när jag hör talas om hederskulturen och då är det i första hand hur dessa religiösa människor behandlar sina familjemedlemmar med tanke på att den gud de hela tiden åberopar predikar villkorslös kärlek till sin nästa. Den här sortens kärlek är allt annat än villkorslös. När han inte vill gifta sig med sin kusin blir han utfryst och får knappt mat för att sedan efter att ha vikt sig för familjens påtryckningar bli överöst av kärleksbetygelser och respektfulla tilltal. Sånt får mig att hoppa av ilska! Det är så äckligt! Efter giftermålet hamnar hans fru i ett sorts limbo boende tillsammans med kvinnor i samma situation som väntar på uppehållstillstånd, på att deras äkta män ska hämta dem, utan att ha några möjligheter till vettig sysselsättning, utan privilegier och utan kontakt med sina föräldrar eller syskon eftersom de nu tillhör sin makes familj och det handlar om flera år. Visst är det hemskt att även unga män kan tvingas/utpressas till giftermål (ingen ska tvingas till det!), men i boken hade han ändå privilegiet att vara man vilket gjorde att han kunde resa därifrån, han hade möjlighet att starta ett eget liv i Sverige, att leva och försörja sig själv. En kvinna som vägrar har ingenstans att ta vägen. Det finns ingen som helst heder i den så kallade hederskulturen. Det handlar om förtryck och manipulation.

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 29

Min enklaste promenadrunda, högervarv runt Flaten, tog idag 65 minuter. Jag gick inte fort och det var ganska tungt. När jag gick ned till Konsum igår var det så himla skönt att komma ut och röra på kroppen att jag bestämde mig för att promenera idag trots att jag fortfarande är förkyld. Det är skillnad på gårdagens 5 minuter i nedförsbacke och dagens 65 minuter. Hehe. Det var tungt och jag hade för varma skor, så fötterna kokade nästan. Jag tog 2 bryggbilder.

På andra sidan Flaten. Väldigt vårigt. Jag stod en stund och lyssnade på änderna som skvalpade runt och kvackade. Najs!
På andra sidan Flaten. Väldigt vårigt. Jag stod en stund och lyssnade på änderna som skvalpade runt och kvackade. Najs!

 

 

 

 

 

 

 

På "min" sida av Flaten. En liten racklig brygga som det ibland fiskas ifrån. Bryggorna ligger nästan mitt emot varandra på var sin sida av sjön.
På “min” sida av Flaten. En liten racklig brygga som det ibland fiskas ifrån. Bryggorna ligger nästan mitt emot varandra på var sin sida av sjön.

 

 

 

 

 

 

 

 

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 28

“Sophies historia” av Jojo Moyes. Spoilervarning! Den var riktigt bra precis som “Livet efter dig”. På omslaget till pocketversionen citeras The Independent: “Storytelling magic!”. Jag håller med för JM har ett fantastiskt flyt i berättandet och det är en njutning att läsa. Bland det bästa med “Livet…” var att han faktiskt genomförde självmordet. Om han inte hade gjort det och de hade levt lyckliga i alla sina dagar hade det blivit smörigt och det är just smörigheten som jag tycker drog ned betyget för “Sophies…” eftersom det visade sig att allt löste sig till och med för Sophie och Édouard. Smörighet är något som jag har svårt för, men det är inget att hänga upp sig på för boken är absolut läsvärd!

Presentkorten från min okäre bror blev lite av följetong när det gäller sms. De kom aldrig i brevlådan utan hamnade hos Filmkedjan, men det var han som fick löpnumret som behövdes för att hämta ut paketet. Inga problem egentligen, men jag råkade uttrycka det som att jag hade för avsikt att promenera dit på stört och det ledde till att han skrev det ena sms:et efter det andra där han undrade om det hade gått bra. Till slut fick jag skriva att jag låg hemma med en förkylning och det var i alla fall inte lögn och då lugnade han ned sig. Det blev Pär som hämtade ut presentkorten när han hämtade paket till sig själv. 2 st à 500 kr hos Adlibris och de är tryckta på tjockt papper och är faktiskt väldigt fina rent utseendemässigt. 1000 kr hos Adlibris. Det blir mååååånga böcker det!

blogg100-logotype-300x256

#Blogg 100 del 27

Nope, jag vann inte SkrivarSidans novelltävling om utanförskap. Det var det fjärde försöket. En form av refusering utan motivering. Jag skulle vilja veta hur jag står mig i konkurrensen och vad jag skulle kunna förbättra, men det är väl inte praktiskt möjligt, eller? Någon som vet?

Här är i alla fall min novell på temat utanförskap. Jag ville få fram att det finns flera olika sorters utanförskap i vardagen. Dagens samhälle är väldigt inriktat på att man ska passa in.

Anusjka promenerade i sakta mak längs gågatan. Båda sidor var kantade av affärer, kaféer och matställen. Juldekorationerna tävlade med den vanliga belysningen om att lysa väg för alla som julhandlade. Anusjka tänkte att det var tur att hon själv inte var stressad för att ta sig framåt innebar ett sicksackande som var tålamodsprövande. Hon var på väg hem, men behövde gå till tebutiken först. På frågan om hon ville ha sitt inköp inslaget som present svarade Anusjka nej, teet var till henne själv. Det var bara hon och katten Misja den här julen. Hon hade ingen möjlighet att fira med sin familj som bodde kvar i Odessa. ”Åh, du har ett ovanligt namn.”, påpekade expediten när hon tog emot Anusjkas kort för betalning. ”Jag kommer från Odessa”, förklarade Anusjka. ”Då ska du väl resa dit och vara med familjen över julen?” Anusjka valde att inte svara på den frågan utan avslutade betalningen, tog sitt te och lämnade butiken. Det är ett väldigt tjat om familjen hit och familjen dit så fort det närmar sig jul, men tänk om man inte vill fira jul med sin familj utan hellre firar den med sin katt och lite god mat. Slippa alla frågor om hur det är att leva i Sverige och varför hon inte är gift än och nog ska hon väl sluta arbeta när hon blir gravid.

Anusjka fortsatte gågatan fram och passerade det ena festskyltade fönstret efter det andra och stannade till vid ett fönster med festklänningar. Stela, huvudlösa skyltdockor visade upp plaggen mot en fotovägg med motiv från en fest som verkade livad med massor av lyckliga, uppklädda människor med champagneglas höjda till skål. När Anusjka försökte se sig själv i en av klänningarna och jämförde sin 100-kiloskropp med dockorna kände hon inget speciellt. Däremot visste hon att om hon fick den snyggaste klänningen att passa henne som en smäck skulle hon ändå inte passa in bland modellerna i festsällskapet eftersom hon var tjock. Man kan inte vara snygg, flirtig och sexig när man är fet. Män vill inte ha sex med en hundrakilos kvinna såvida de inte själva är asfulla.

Hon lämnade festklänningarna åt sitt öde och sicksackade sig fram till ett litet matställe för att äta en tidig middag. Hon läste menyn som satt inplastad vid sidan av entrén.  En mustig tomatsoppa med bröd skulle vara gott, så hon gick in för att få ett bord. En man i vit skjorta och svarta byxor med ett kort svart förkläde över kom fram och frågade vad han kunde stå till tjänst med. ”Bord för en”, svarade Anusjka. Lokalen var full av små bord som passade bra när man var ensam, men de flesta verkade upptagna. ”Tyvärr har vi fullt. Det är bara de stora borden för åtta gäster som är lediga och vi vill inte gärna att bara en gäst tar upp hela bordet nu när middagsruschen snart börjar. Jag beklagar.”, avslutade han. Anusjka överlade snabbt med sig själv om hon skulle insistera och påpeka att den här restaurangen diskriminerade de ensamma, men bestämde sig för att det inte var värt det.  Det fungerade inte att bli kränkt för minsta småsak. Hon kunde köpa mustig tomatsoppa färdig hos Konsum. Brödet med för den delen. Och en Aladdinask. Humöret steg igen. Som om magen svarade på hennes inre monolog kurrade den högt och hon ökade på stegen trots trängseln längs gatan. Längst ned låg en Konsumbutik där hon kunde handla. På de tre hundra meterna som låg mellan restaurangen och Konsumbutiken passerade Anusjka tre tiggare. Är de romer allihop? Hon gav aldrig pengar. Hon var inte helt säker på att inte tiggeriet var organiserat och hon ville inte känna sig blåst. Om hon gav pengar kanske hon bidrog till att tiggaren utnyttjades. Om hon inte gav verkade hon självisk, men hon var inte känslokall inför deras öde. Hon var övertygad om att det kunde drabba vem som helst, henne själv också och det var den rädslan som gjorde att hon undvek tiggarna så mycket som möjligt. Anusjka tyckte att det var fräckt att som tiggare placera sig bredvid en uttagsautomat. Det var som om de ville ge henne dåligt samvete över att hon hade pengar och att hon lika gärna kunde ta ut en hundring extra och ge bort.

Anusjka köpte tomatsoppa, bröd, en Aladdinask och en förpackning med Sheba till Misja. Medan hon promenerade hemåt tänkte hon att det var personalens julfest den här kvällen och att hon valt att inte vara med den här gången heller. Hon hörde dåligt på höger öra och när det var många människor omkring henne som pratade och skrattade blev det svårt att hänga med och känna sig delaktig. Hon trivdes bra med sitt arbete som revisor och med sina kollegor, men hon ville inte dela sin fritid med dem. En naturlig följd blev att hon kunde känna sig utanför när kollegorna pratade om festen dagen efter, men hon tog det med ro. Hon hade aldrig varit typen som känner att hon måste vara med på allt som händer.

När hon kom hem möttes hon av en kelen Misja som slingrade sig runt hennes ben och jamade uppfordrande. Anusjka gick direkt ut i köket, öppnade förpackningen med kattmat och lade upp den i Misjas skål. Sedan kollade hon posten. Ännu ett utskick från Ellos om att de hade massor av fina erbjudanden för kläder till julens alla fester. ”Julens alla fester. Hörde du det, Misja?” Hon skulle bara gå på en fest, sin egen och då gällde mjukiskläder och gosiga sockor medan Misja fick komma som han var. Hon slängde Ellosutskicket i soporna, oöppnat. Anusjka värmde tomatsoppan och kokade lite skruvpasta att ha i samt värmde brödet i rosten. Ett stort glas mjölk till det och Aladdinchoklad som efterrätt. Perfekt! Hon bar in allt till vardagsrummet där Misja redan låg på sin plats i soffan och satte ”Julnötter” i DVD-spelaren. Adventsstjärnan i fönstret var tänd och en bordsljulgran lyste på skänken. Hon tände några blockljus och sjönk ned i soffan. Nu var hon i sin egen bubbla där hon och hennes katt hörde hemma. Nu var det världen utanför bubblan som var utanför.

blogg100-logotype-300x256