Midsommar

Pär och jag skrotar runt hemma, pysslar med ditt & datt. Med jämna mellanrum utbrister Pär “Det var ett jävla regnande!”. Stating the obvious. Vad 17 spelar vädret för roll när vi ändå inte har planer på att ens gå ut med soporna? Jag är trött och det har inte varit någon bra vecka. Läslusten är tillfälligt borta och jag känner mig rastlös, men jag har börjat på flera böcker i rad som inte har varit bra och det blir lite som ett bränt barn som skyr elden (“besviken bokläsare skyr läsandet”). Förutom måndagens promenad har jag inte kunnat träna alls pga. foten och även högerhanden som tydligen oxå fick sig en smäll. Jag funderar på att lämna återbud till det, i all hast, bokade läkarbesöket på måndag. Stridslusten falnar och jag känner mig ensam i kampen. “Jag har en kunskap som du inte har och som du aldrig kan läsa dig till”, funderar jag på att säga till läkaren. “Och det är hur min kropp fungerar.” Jag har levt med den här hyddan i 50 år nu och för varje år sviker den mig ytterligare. Något är fel. Det är något som inte stämmer. Det är tydligen ingenting som syns i några prover och jag vet inte om jag orkar försöka övertyga en läkare om att jag har rätt. Jag frågade Pär om han kan följa med på måndag och argumentera om orden sviker mig, men det kan han inte och jag blev inte alltför besviken för jag behöver ha med mig någon som tror på mig till 100%, som ser bortom kalorier in – kalorier ut och det gör inte han.

Minioner 3

 

En chansning

Idag kom “Få livet tillbaka” och jag började läsa direkt. Klockan var 10 i 17 när jag bestämde mig för att chansa på att ringa vårdcentralen för en läkartid. Jag kunde ju inte få mer än “Återkom i morgon”, men de ringde tillbaka och jag fick en tid redan på måndag tack vare ett återbud! Nu ska jag läsa på och samla argument inför besöket och insistera på 1. att få göra en ordentlig analys av sköldkörtelvärdet ända ned på cellnivå och/eller 2. en kombinatinsbehandling med T4 (Levaxin som jag tar idag) och T3 (Liothyronin).

Många förtretelser små blir en kamp

Smågnäll. Vaknade onödigt tidigt och kunde inte somna om. När jag promenerade runt Flaten upptäckte jag att jag nog slog i knäet när jag ramlade i lördags för det protesterade med smärta i uppförsbackarna. Jag blev påmind om att foten är stukad igen… Träningsvärken från i fredags verkade ha kommit av sig när kroppen blev distraherad av fotstukning och satte in först igår plus att det nog blev en form av allmän muskelsträckning av fallet. Livostins allerginässpray har inte den effekt jag hoppades på. En utdragen klimakteriemens som är igång en dag för att sedan ta en paus i ett par dagar och så återvända när jag har invaggats i förhoppningen att det är över för den här gången. Allmänna småhinder som läckande youghurtförpackningar, nerviga nypor och småblessyrer som blöder för att jag inte kan låta bli att riva upp dem och så var jag så trött före lunch att jag somnade sittande i soffan. Blä!

Hälsohets

De som fortfarande är med i uppochhoppa-utmaningen skriver idag om sin syn på hälsohets. Jag har många åsikter och tankar om det här och kan inte låta bli att skriva trots att jag hoppat av själva utmaningen.

Jag tycker inte att det är hälsohets när media tjatar om att det är bra för hälsan att röra på kroppen en halv timme varje dag. Det är sunt förnuft.

Jag tycker inte att det är hälsohets när läkaren tjatar på mig om att jag måste gå ned i vikt. Det är fakta.

Jag tycker inte att det är hälsohets att hålla isär vad som är bra att äta och vad som är mindre bra. Det ligger i mitt eget intresse.

Det som är hälsohets är att vi hela tiden matas med att den eller den dieten är den bästa för ett långt och friskt liv och att om vi inte håller oss strikt till den, så får vi skylla oss själva.

Det som är hälsohets är att det, lika säkert som amen i kyrkan, tjatas om att gå ned i vikt snabbt när sommaren närmar sig och hur man ska göra för att inte äta för mycket över julen och vilket påsk/-midsommar/-julbord som är nyttigast.

Det som är hälsohets är att man får intrycket av att alla kroppar fungerar likadant och om jag inte går ned i vikt med LCHF eller Viktväktarna, så beror det på att jag gör fel och alltså är misslyckad.

Det som är hälsohets är att alla som äter strikt enligt en diet (LCHF, Viktväktarna, medelhavs, Atkins etc.) ändå gör allt vad de kan för att inte gå miste om det de valt att avstå ifrån (kolhydrater, fett respektive socker). Hälsohets är att leva enligt devisen att man har rätt att kräva allt, att försakelser gör livet tråkigt och gud förbjude att den moderna människan ska utsättas för att ha tråkigt!

2 klassiker

“Röda rummet” av August Strindberg med Per Myrberg som uppläsare. Jag lyssnade nästan färdigt och jag tyckte om det jag hörde, men den kom ingen vart. Typ. Vilket fantastiskt språk! Nästa person som säger att det svenska språket är fattigt i jämförelse med t.ex. det engelska kommer jag att rekommendera att läsa August Strindberg. Han kunde konsten att utnyttja orden, synonymerna, liknelserna. Och så var han rolig! Jag skrattade högt flera gånger. Tyvärr, är det bara en massa gubbar med och det var så många namn som påminde om varandra att jag blev snurrig i huvudet (jag har dåligt “namnsinne”). Per Myrberg var en ny bekantskap i ljudböckernas värld och jag lyssnar gärna till honom igen.

“Tre män i en båt” av Jerome K Jerome med Tomas Löfdahl som uppläsare. En kort och mycket rolig berättelse full av mänskliga tillkortakommanden med den sortens avmätta brittiska “stiff upper lipp” som blir klockren när den konfronteras med naturen. Tomas Löfdahl var jobbig att lyssna på de första minuterna, men hans röst passar väldigt bra till den brittiska snobbigheten.

Nu blir det tufft

Än en gång har jag hamnat i en ljudbokssvacka där jag ratar den ena boken efter den andra antingen pga. att den är ointressant, urtrist, inte kommer någon vart eller är uselt uppläst (det sista är synd eftersom det finns de som kan vara bra, men att läsaren förstör den). En av de ratade var en kriminalroman/deckare som inleddes med att en kvinna var i en utsatt situation för att sedan hoppa till hur en kvinna dog pga. gräsliga knivskador och då fick jag nog. Så satans nog att jag nästan kräktes! Herre gud i bokhimlen – det måste finnas mer än detta ständiga slaktande av kvinnor!! Det känns som om jag har passerat en gräns som innebär att jag känner mig hudlös. Jag klarar inte längre av att distansera mig genom att påstå att jag är intresserad av det psykologiska i det hela. Det som ges ut i bokform idag är bara den ena fantasilösa och själlösa kriminalromanen efter den andra och jag tycker att det är oerhört märkligt att det hela tiden publiceras nya författare inom den här genren när det är så löjligt svårt att passera genom förlagens nålsöga med mindre än att man återuppfinner boken helt och hållet. Som författare ska man komma med något helt sinnessjukt unikt, men om man inte passar in bland det som efterfrågas – vilket verkar vara just kriminalromaner – så är man fullständigt körd. Moment 22. Det enda som är unikt från den ena deckaren till den andra är namnen på karaktärerna. Den 27 april publicerades på SkrivarSidan ett av mina inlägg i bokbloggen där jag skrev om just den strykande åtgången på kvinnor (Obs! Det var inte jag som valde illustrationen). Jag känner mig frestad att starta en proteströrelse bland bokläsare och bland kvinnliga deckarförfattare. “Säg nej till fler mördade kvinnor!”. Vägra läsa dessa slaktarberättelser! Ta ditt ansvar som kvinnlig författare och ha ihjäl fler män! Blanda inte in djur och barn över huvud taget! Gränsen är nådd för mig och nu blir det tufft att hitta bra ljudböcker för jag har hittills valt att lyssna på kriminalromaner/deckare framför att köpa de i fysisk bokform och 75% av utbudet är, ta mig tusan, just den sortens böcker!

1 år och 8 månader

Jag ramlade idag. I Heron City. En ojämn skarv mellan olika sorters sten i golvläggningen fick mig på fall. Ett stort tack till de personer som genast kom fram och frågade om jag behövde hjälp! Det har gått 1 år och 8 månader sedan fallet med stort F och högerfoten hade precis börjat bli besvärsfri. Nu är den stukad igen. Långt ifrån lika illa som förra gången, men högerfoten är min akilleshäl och jag hoppas verkligen att jag inte blir strandsatt igen. Övriga skador är en skrapad armbåge. Jag blev rädd. Jag fick ont. Jag har gråtit och jag tycker oerhört synd om mig själv. Jag är så satans leds!!

En aha-upplevelse

Det blev ett gummi-pass idag. Det gick så bra och det var så skönt! Äntligen var jag uppe i fullt program och blev genomsvettig och flåsig. Det är den här sortens pass som ger mig energi! Musklerna i övre ryggen fick sig en omgång. Aj lajk it!

Slö sköldkörtel. Låg ämnesomsättning. Hypotyreos. Liothyronin. Levaxin. Det är dagens ord och jag har fått en aha-upplevelse. Hypotyreos är en sjukdom och den är inte ärftlig som jag har fått för mig med tanke på mina rundmagade släktingar. Havandeskapsförgiftning kan kicka igång det hela och jag hade det i slutet av graviditeten. Det var en slump att sjukdomen upptäcktes för ca 15 år sedan och jag har medicinerat med Levaxin sedan dess. Jag har surfat runt i jakt på information och nu vet jag att en av anledningarna till att jag har så svårt att gå ned i vikt är hypotyreosen. Jag vet det nu. Det är inte bara som jag upplever det eller inbillar mig det eller försöker använda som ursäkt. Det finns ingen anledning för mig att känna mig misslyckad. På sköldkörtelföreningens hemsida läste jag om Helle Sydendal och hennes bok (som jag nyss beställde från Adlibris) och om Liothyronin. Jag har mailat läkemedelsföretaget för att höra om de kan tipsa mig om vilka läkare som faktiskt ordinerar medicinen för det är långt ifrån självklart, men jag tänker insistera på att få prova även om jag måste vända mig till min egen vårdcentral och tjata. Liothyronin tas i kombination med Levaxin och Helle Sydendal blev hjälpt av det. En annan, mindre aha-upplevelse fick jag när jag läste om biverkningarna från Levaxin. De är överraskande få, men de finns och “nedsatt tolerans mot värme” tände ett Liljeholmens för mig för under årens lopp har jag mått sämre och sämre de gånger det har varit 22 grader eller varmare om sommaren. Jag kommer inte att orka med värmen bättre för att jag vet det här, men kunskap är att föredra framför att gå omkring och tro att jag inbillar mig.