En träningsform jag inte förstår. Löpning! Att springa. Att hetsa. Att jogga. Att plåga sig själv. På mina promenader möter jag både en och två masochister och de har alla en sak gemensamt: en plågad min. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin har sett en löpare som gett intrycket av att faktiskt tycka om det han/hon håller på med. Löpsteget kan se mer eller mindre lätt ut, men det finns ingenting som tyder på att det är njutningsfyllt eller ens roligt. Jodå, jag vet att det är en träningsform som är väldigt bra för hjärtat och det är ett suveränt sätt att bränna fett, men jag vill ha ut mer av träningen. Min man springer. Min svåger springer på maratonnivå. Min svägerska och hennes barn springer. Jag vet inte vad som skulle kunna få mig att springa. Jag kan gå fort, riktigt fort om jag har bråttom, men tempot i mitt liv är i det stora sällan högre än vad som motsvarar en rask promenad. Dessutom är löpning inte det bästa för vare sig knän eller fötter. Nä, MBT-skor tillsammans med stavar is da shit när det gäller konditionsträning! Och jag lovar att jag inte ser plågad ut.
Å! Löpning är mitt bästa. Älskar det.
Och visst kan vi se plågade ut emellanåt men för mig är det en del av tjusningen, att ta ut kroppen på en löprunda och låta den arbeta riktigt hårt så musklerna nästan skriker. Det ger en skön känsla!
Det är en himla tur att alla inte måste träna likadant! Jag tycker inte om att köra slut på mig på samma sätt, men det är skönt när kroppen får jobba. 🙂