Smärta

Idag var det då dags för läkarbesök hos psyk i Södertälje. En nybakad underläkare, SAS, tog emot mig idag. Hon fick ett plus och det var att hon verkade ha läst min journal för det senaste halvåret. Wow. Vanebildande läkemedel är aldrig bra, det förstår jag med, men jag blir likafullt oerhört trött när varje läkare vill att jag ska bli av med någon sådan. Idag var det Stilnoct. Jag har precis trappat upp Lamictal långsamt och försiktigt under 3,5 månads tid och jag har alldeles nyss börjat utfasningen av Lyrica och så ska jag ändra ytterligare. Naturligtvis kan jag inte tvingas och naturligtvis vill jag inte ta vanebildande mediciner, men ändå… Alternativet till Stilnoct blir Propavan som jag ska prova och sedan ta endast vid behov. Det återstår att se… Jag förklarade att utfasningen av Lyrica går bra, än så länge, men att jag känner av en viss ökning av ångest som jag sa är hanterbar även om den inte är behaglig. Hon skrev ut Lergigan att användas endast vid behov. Där är nog chansen större. Jag tackade ja till samtalskontakt. Faktiskt. Besöket tog 45 minuter och sög musten ur mig och jag hade sååå ont i både knä och vrister efteråt. Jag somnade i soffan efter lunchen i en helidiotisk sned ställning, men det var skönt ändå.

Jag har bett om en tid hos Fysioterapiteamet, hos JA, men det tar några veckor. Hälsporren i höger häl är inte att leka med, men jag gillar inte den i vänster häl heller. Jag ska börja göra fotövningarna jag fick från honom; musten gick ur mig när förra sommarens värmebölja inte avtog.

Hunden Selma. Nu har besvikelsen lagt sig och självförsvaret har stuckit upp sitt huvud. Hon var intensiv. Hon hade inte lärt sig att gå fot utan gick hela tiden 5 meter framför mig eller hur långt löpkopplet nu var. Min ena arm var alltid sträckt framåt. Jag hann ikapp henne när hon nosade på något och sedan drog hon iväg igen. Hon ville gosa. Mycket och klängde bokstavligen på mig och hade inte lärt sig kommandot “ned” eller “nej”. Hon var jobbig. Oerhört söt och snäll, men jobbig. Punkt.

Numera väljer jag skogsstigen till Södertälje sjukhus i stället för att gå nere (till vänster) längs kanalen. Träd…

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har 1 marsvin (status juni 2016; vi har aldrig tidigare haft färre än 2). 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.