Ingen idé

Dax att träffa dietist EI igen. Varför? Säg det. Jag var flera gånger frestad att lämna återbud. Den enda fördelen med att jag ändå gick dit var att jag kom upp i frikort för 7 månader framåt.

Vad kan en dietist hjälpa mig med? Vi har gått igenom mina matvanor och förra gången sa hon att hon skulle “sätta sig och räkna”  (kalorier) med hjälp av den lista jag gav henne. Antingen hade hon glömt det eller inte gjort det och jag lät medvetet bli att påminna henne. Vikten har sedan förra besöket ökat med ca 1 kg och sedan minskat med samma kg dvs. status quo. Jag har gjort mindre ändringar i vad jag äter och när jag äter det, ändringar som känns bra för mig och som EI tyckte var bra. Hon hade egentligen ingenting att säga om mina matvanor och när jag förklarar hur jag tänker säger hon att jag är inne på rätt spår.

Vad kan en dietist hjälpa mig med då? Till en del kan hon fungera som terapeut. Det fick EI göra idag. Snarare sophink för jag hade behov av att häva ur mig om de senaste veckornas känslomässiga röj och om att jag känner mig ensam i min kamp mot vikten. Nej, jag har varken lust eller behov av att vara med i en grupp med människor som har samma problem som jag eftersom det så lätt blir att känslan av att inte vara ensam övergår i att man snöar in fullständigt på problemet och bara gnäller. När jag satt i den landstingshårda stolen mitt emot henne blev jag leds. Så. Satans. Leds. Gråtfärdig. Hon frågade om vi skulle boka in en ny tid om en månad, men jag sa nej tack. “Det är ingen idé.” Jag har förstått av våra 2 möten att jag är inne på rätt spår, att jag vet vad som är bra och inte bra och att jag tränar regelbundet, så vad mer kan hon göra?

Jag vill kunna prata med Pär om det här – det är där jag behöver stöd! Även om de spydiga kommentarerna rörande mitt ätande är betydligt färre än vad de var för ett par år sedan vill jag ha bort dem helt och jag saknar uppmuntran. När jag har kommit fram till vad som är bra att äta på kvällen, så vill jag bli uppmuntrad och inte få till svar: “Varför ska du äta något alls?”. När jag har gått ned 1 kg vill jag höra heja-rop och inte bara mötas av hans eget viktresultat. När jag vill ha chips & choklad till helgen vill jag inte få en föreläsning om hur han har slutat med allt vad godis heter och att det var det enda som behövdes för att han skulle börja gå ned i vikt.

Det är ingen idé. Jag har tappat lusten och kampviljan. Jag vill inte vara med längre.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.