Genomkörare

Stavgång i 60 minuter. Jag tog det lugnt i början och var frestad att korta av den planerade rundan, men jag är glad att jag inte gjorde det för det var en runda med få backar vilket gjorde att jag lättar fick in rytmen och flytet. Det var jätteskönt och jag fick hjälp av flera bra gånglåtar! När jag hade 1/4 kvar blev jag trött, men då kom “Said too much” och trots att den är snabb fick jag in takten och lyckades hålla den hela låten, 3 minuter och 35 sekunder som blev rena ruschen. Endorfiner och lycka! När jag kom hem blev det 30 knäböjningar (25 igår) och sedan stretchade jag. Jäklar vilken genomkörare kroppen fick idag! Igår lade jag till det gröna gummibandet till knäböjningarna för det känns stabilare plus att höftmuskeln tränas, men det var inte bra för höger fot och resten av gårdagen och idag har jag haft riktigt ont. Idag hade jag skor på mig när jag körde knäböjningarna och det ska jag ha i fortsättningen.

Sned och vind och lite övergiven så här i november.
Sned och vind och lite övergiven så här i november.
Samma brygga i slutet av mars. Troligen vid samma tid på förmiddagen, men ett helt annat ljus.
Samma brygga i slutet av mars. Troligen vid samma tid på förmiddagen, men ett helt annat ljus.

En av de saker jag tycker om med Rönninge är att vi som är ute och rör på oss hälsar när vi möts. Inte alltid, men ofta. Just idag hände det flera gånger. Det är samma sed som man har när man möts i skogen eller ute på fjället. Det känns bra och ger ett vänligt intryck.

Dagens låtlisterepresentant är The Mowgli’s med låten “I’m good”. Den kom direkt efter ovan nämnda endorfinkick och kanske var det därför jag tog till mig den positiva refrängen.

I’m good, I’m good, I’m good, I’m good

I’m living life just like I should

Wouldn’t change it if I could

I’m good, I’m good, I’m good

När jag passerade förskolan såg (och hörde) jag 3 småtjejer, ca 5 år och jag hade hunnit förbi när en av de sa:

“En till tjej som joggar! Vi måste fråga vad hon heter!”

“Vad heter du?”, frågade nummer 1.

“Ewa”, svarade jag. “Vad heter du?”

“A”, svarade hon.

“Min mormor heter Eva!”, utbrast nummer 2.

“Ett fint namn.”, konstaterade jag.

“På min förra skola fanns det en som hette Eva.”, sa nummer 1.

“Jag hade en fröken en gång som hette Eva.”, inflikade nummer 3.

“Det är jättemånga som heter Eva!”, utbrast nummer 2.

“De är överallt!”, svarade jag och slog ut med armarna.

“Jaa!”, svarade 2:an.

Författare: Ewa

Jag föddes 1965 året när bara praktverk skapades. Min man föddes 1962 när bara smartingar skapades. Vår dotter föddes 1993 när bara förstklassiga barn kom. Vi har haft marsvin i drygt 10 år, men den 14 juni 2019 fick vårt sista marsvin, Bibbi, somna in. Vi kommer inte att skaffa fler husdjur. 1999 flyttade vi till Rönninge och vi kommer inte att flytta mer. Det här är mitt paradis på jorden. Jag är permanent sjukskriven sedan 2012. En liten sjukpensionär som dras med kronisk depression och ångest. Jag har bloggat sedan 2007. De första 7 åren fanns jag på den här adressen ifall du vill läsa mer om och av mig: http://fundringar.bloggplatsen.se/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Stoppa spam! * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.