Tröskel-eländet

Låt mig presentera gårdens kändis: Cookie. En dvärgvädur som bor i en av lägenheterna på bottenvåningen och som kommer och går som den vill. Så här års finns det gott om smaskiga äpplen! Vi möttes när jag skulle iväg på min promenad.

På tal om promenaden. Jag hade åter igen blivit sittande och liggande för länge och mådde dåligt av det och det har tagit emot att gå ut. Idag fick jag piska mig upp ur sängen och sedan ut och som pricken över i blev det en gräslig 65 minuters upplevelse. Tungt, motigt, tråkigt och med för mycket kläder. Trippel-blä i kubik! Jag har befunnit mig i är i en svacka av trötthet och allmän olust, tröghet och svårt att koncentrera mig. Det har blivit mycket tv-tittande… Trädet nedan låg på sniskan över vägen. Jag visste att det var ett fullt friskt träd och det har inte varit någon sommarstorm även om det har regnat kraftigt med jämna mellanrum. Kunde det vara bävrar? Jajamänsan! Prydligt avgnagt längst ned på stammen.

Från och med idag är jag nere på 25 mg Lyrica per dag, en dos på morgonen. Det är fortfarande jobbigt. Lyrica och jag har umgåtts i ungefär 7 år och då är det inte helt enkelt att skiljas.

Om en vecka ska jag tillbaka till tatueringsstudion och komplettera Tösen och jag ska skaffa en tatuering till på vänster arm och det har jag planerat hela tiden.

Diverse

Läkaren, SF, ringde i morse som avtalat. Provsvaren angående Lamictal-dosen visar att jag ligger precis rätt, så där blir det ingen ändring.

Jag tränade ett mediumpass med gummibanden idag och det blev perfekt! Så skönt och roligt och det finns mer att ta av till nästa vecka när jag går upp i fullt program.

Tatueringen mår bra. Sårskorpan som hon kallade den har bildats och börjat lossna, men jag vill nog kalla det att tatueringen fjällar. Det är det allra yttersta lagret som lossnar och det gäller att INTE pilla för då riskerar färgen att följa med. Jag tvättar med Lactacyd 1 gång om dagen och smörjer in med tatueringssalvan 3 gånger om dagen och så kör jag med långärmat för säkerhets skull. Däremot såg jag att hon faktiskt har missat ett fält. En liten skugga vid det bruna örat, men hon kan rätta till det när tatueringen har läkt helt och det är 2 veckor från i torsdags.

Tösen

Jag var så fruktansvärt nervös att det var på gränsen till ångest och jag övervägde att backa ur även om det hade inneburit en avgift. Det var inte smärtan jag oroade mig för eller att jag skulle ångra mig eller att den inte skulle bli så bra. Jag oroade mig för bemötandet. Gammal tant som vill ha en tatuering. Här var vi någon som inte vet någonting om hur det här går till. Himlande med ögonen och skratt i smyg. När jag var på konsultationen för några veckor sedan, då jag blev så besviken var det lite av allt det där som hängde i luften, men nu hade jag bett om att L skulle ta hand om tatueringen och hon var trevlig, lätt att prata med, fick mig inte att känna mig dum eller naiv. Efter det gick det fort. Hon skrev ut bilden jag bifogat i mejlet, kalkerade av den på film som hon sedan förde över på min överarm ungefär som de där fusktatueringarna som fanns när jag var liten. Jag fick ligga ned eftersom “man är mer avslappnad då” och sedan satte hon igång. Jag har alltid hört att det ska göra ont, riktigt jäkla ont, men icke. Naturligtvis kändes det – det är ju en nål som hackar in färgen i huden – men det var absolut uthärdligt. En baggis faktiskt. Det tog 25 minuter från början till slut och den blev så bra, så bra!! Nu har jag Tösen med mig resten av mitt liv och jag ångrar mig inte det minsta! Jag valde att göra det här vid precis rätt tidpunkt i mitt liv och det känns rätt. Det kostade 1000 kr. Nu har jag äntligen en tatuering och det är dessutom en bild som jag själv har designat. Hur häftigt är inte det?

Jag använde marsvinet på min temugg som förlaga, förenklade den och så målade jag dit Tösens bruna kind.
Ta-daa! Den är lite röd och irriterad för det handlar ju faktiskt om ett slags sår, men det försvinner snart.

Tatuering

Jag fick min åttonde akupunktur-behandling igår, men den gav inget. Det känns ganska urvattnat på något sätt. Förmodligen för att jag fortfarande har rejäla värmepåslag som visserligen inte är lika illa som vallningar, men ändå… Har jag haft förhoppningar om ett omöjligt mirakel igen? Passande nog ska AL ha semester i några veckor och det blir ett naturligt uppehåll. Skönt! Jag ska träffa henne igen i slutet av augusti.

Idag tränade jag med gummibanden och åh, vilket bra pass det blev!! Flyt, koncentration, ork och roligt!

Jag har funderat en hel del på hur människor uppfattar övervikt/fetma. Jag väger knappt 104 kg nu och det är jävligt mycket och det är inget jag kan dölja på något sätt. De som ser mig för första gången ser nog min övervikt för vad den är medan Pär och Elin som lever med mig och sett att den har kommit lite i taget ser på den med mindre fördömande ögon. I böcker beskrivs alltid en person som väger runt 100 kg som ENORM. Personen vaggar alltid framåt eller lufsar, stolar knakar och soffor protesterar, det stånkas och stönas. I en bok jag nyligen lyssnade på anspelade författaren HELA tiden på mannens storlek. Hans händer var alltid labbar, dasslock eller till och med ramar som lades över kaggen eller på en stolsrygg. När han stod i vägen för ljuset från en lampa var det som en solförmörkelse. Jag tar alltid illa vid mig, jag känner mig träffad och det är därför jag funderar på om omgivningen verkligen uppfattar mig som så … grotesk? Har (normalviktiga) författare ingen uppfattning om hur mycket 100 kg är när det handlar om en människokropp? Mannen i boken är förmodligen längre än jag med mina 167 cm, så hans övervikt borde vara fördelad på ett annat sätt. Jag vaggar inte fram, jag flåsar inte så fort jag rör mig och jag är inte stor som en solförmörkelse!

Vi hoppar mellan ämnena idag och nu ska jag skriva om tatueringar! Tatueringar har alltid fascinerat mig som konstverk och jag föredrar bild, färg och form framför text för jag skulle inte vilja vara ett vandrande plakat som människor inte kan låta bli att försöka läsa på. Helkroppstatueringar är för mycket medan enstaka bilder eller symboler är läckert. Jag har varit sugen på att tatuera mig i många år och nu har jag äntligen bestämt mig för att göra slag i saken. Det har inte varit helt lätt att hitta en seriös tatueringsstudio, men det ligger en på Norrtullsgatan på väg till nåldamen, så det måste ju vara ödet, eller hur? Tidigare ville jag ha en delfin på skuldran, men nu vet jag längst in i själen att jag vill ha ett marsvin på överarmen. Och en kanin på den andra. Igår hade jag tid för konsultation och hade en bild på Tösen, men jag blev besviken. Bilden fungerar inte, den är för mörk med för många skuggor och för få detaljer. OM den skulle ha fungerat skulle det ta 2,5 – 5 timmar och kosta 3000 kr!!! Att ta en marsvinsbild från Google är INTE ett alternativ. När besvikelsen hade lagt sig bestämde jag mig för att själv rita ett stiliserat marsvin och en stiliserad kanin och skicka dem till studion för godkännande. Häpp! Fortsättning följer!

Det här är Tösen, min allra första Hjärtgris som jag fortfarande kan sakna. Elin tog bilden.

3 egenskaper hos mig själv som jag är tacksam för:

Jag kan teckna.

Jag har lärt mig att komma tillbaka efter en besvikelse.

Jag är ärlig.