Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
70 minuters stavgång kan summeras med ett ord: usch. Jag gick ut för hårt och hittade aldrig det rätta flytet. Minsta uppförslut höll på att ta livet av mig och armarna kändes som kokt sparris.
En låtlisterepresentant: In the Valley Below med låten “Neverminders”.
Det kändes som att det var dax för en Garnuddsrunda, så jag tog stavarna och gick “motsols” längs Garnuddsspåret. Motsols innebär 2 otäcka uppförsbackar och 1 halv-otäck som kommer precis i slutet. Det var tungt och lite hostigt, men skönt. Jag blev så trött i armarna att jag bar stavarna den sista biten. 80 minuter tog det och jag hade ett bra flyt och kom inte i otakt fast jag fick väja för rötter och stenar. Najs! En dryg timme borta från en överbefolkad lägenhet – balsam för själen.
Dagens låtlisterepresentant är Lukas Graham med låten “Mama said”. Varning! Den har en benägenhet att bita sig fast.
Hälsporre är ett missvisande namn på en smärta som i huvudsak sitter i hålfoten, på insidan av hälbenets framkant. När man tittar på bilden nedan blir det begripligt hur skor med dåligt stöd (i hålfoten) och taskig dämpning (i hälen) leder till hälsporre.
Jag har provat både tejpning och stötvågsbehandling, med noll respektive lysande resultat. MBT- skor, åff kårs! Jag stretchar fötterna och jag sitter med en tennisboll under foten som jag rullar fram och tillbaka med olika tryck. Ibland gör det ont på precis det ställe som är rödmarkerat på bilden, men det är en skön smärta. Det känns som det fungerar! Det blir en stund nästan varje kväll, när jag sitter och läser. Det skulle vara ännu skönare med en sån där knottrig medicinboll.
Igår kväll representerade jag vår familj på föreningens årsstämma. Det är mååånga år sedan jag var på stämman senast eftersom Pär har mer ork att hantera sånt, men nu var han i Göteborg. Den höll på i 2 timmar och jag har förstått av mer erfarna medlemmar att det var löjligt länge. Vi röstade igenom en höjning av arvodet för styrelsemedlemmarna. Jag röstade för. Pär har varit med i styrelsen både som ordförande, sekreterare och suppleant och jag vet hur otroligt mycket tid och engagemang det krävs. Därför hade jag svårt att förstå hur man kan rösta emot samtidigt som man inte är villig att själv vara med. “Sänk avgifterna!” är det enda som hörs. Vi har bott här i 17 år till sommaren och föreningen har inte höjt avgifterna en enda gång medan värdet på lägenheterna har mångdubblats. Det blir samma argument när styrelsen väljer att göra en extra amortering på föreningens lån. “Sänk avgifterna – det är det första man kollar som köpare!” Kortsiktigt och girigt sätt att tänka. Det blev en sluten omröstning med lappar när vi skulle välja styrelse vilket ledde till att några ur den sittande styrelsen – som gått med på att vara med i valberedningens nya förslag – ändå hoppade av. Så barnsligt! Tjurigt på sandlådenivå. Det behövdes förslag från valberedningen där och då och Pär valdes in som sekreterare i sin frånvaro. Han var beredd på det. Sen har vi ständigt pågående planer för gårdsplanen och föreningen har fått ett förslag från en trädgårdsarkitekt som bl.a. innebär att ett enormt stort trädäck skulle byggas som en gemensam uteplats utöver grillplatsen. Gud ske lov röstades förslaget ned med övervägande majoritet! Vi har en unik, gammal naturtomt med klippor, granar och bärbuskar som vi ska vara rädda om. Att bygga ett trädäck kräver att en av klipporna sprängs bort. Nej, nej, nej!! Det skulle bli en tillrättalagd park med en stor träyta som måste underhållas vilket medlemmarna skulle få göra. Så fort mötet var slut gick jag hem. Huvudvärken lurade och när jag kommit ut och började gå kändes det som jag fick en spik i nacken. Spänningsvärk från helvetet! Det var ingen överraskning eftersom hela veckan har varit jobbig och jag gruvat mig för stämman, men det gjorde så ont att jag bokstavligt talat vacklade och mådde illa. 2 Treo slipade av det värsta plus många olika rörelser. Jag hade planerat att sova bort förmiddagen idag, men jag vaknade kvart över 7 och hade tydligen sovit färdigt. Whaaat … Huvudvärken var kvar och det var jag beredd på. Det bultade och dunkade i nacken så fort jag rörde mig. Ju värre bultande desto mer spände jag mig, så det var omöjligt att bryta den onda cirkeln. 2 Treo, lite youghurt och en kanna te och sedan en lång, spa-dusch med ansiktsmask, hårinpackning, kroppsskrubb och maximal insmörjning. Det var ljuvligt! Jag sov en stund på eftermiddagen, men huvudvärken höll mig fortfarande sällskap. När vi åt middag tog jag 2 Naproxen och de hade bättre effekt. Ögonen har varit extra irriterade idag och jag har redan maxat dosen av ögondroppar, men det räcker nog inte. Förra året köpte jag en sovmask och det är åter i tjänst.
Jag strosade runt Flaten idag. Det tog 70 minuter och kändes lite tyngre än igår, men det var skönt. Jag sov knappt 6 timmar inatt och i kombination med förkylning tog det ut sin rätt.
Jag mötte honom på krönet av backen vid Villa Talliden. En vuxen man som cyklade på trottoaren. Den trottoaren är normalbred och har vägen på höger sida och en sluttning uppåt, in bland diverse växtlighet, till vänster. Till en början höll jag mig kvar mitt på trottoaren eftersom jag tog för givet att han skulle ha förstånd att svänga ut på vägen. Trottoaren är för gående – duh! Icke. Han trampade målmedvetet på. Då klev jag åt vänster, in mot växtligheten. Döm om min förvåning när han forcerar sig förbi mig på min vänstra sida utan att sänka tempot det minsta! “Cykla inte på trottoaren!”, utbrast jag, men inte ilsket eller provocerat utan resignerat. Han svarade något, men jag hörde inte vad. Jag kan tänka mig att det var något om att han minsann har lika mycket rätt och bla, bla, bla. Det som jag kallar “Jag har rättigheter, men inga skyldigheter-köret”. Små knattar som cyklar på trottoaren säger jag ingenting om såvida de inte har både mamma och pappa i släptåg. På varsin cykel. På trottaren. Då jävlar… Om en unge inte känner sig tillräckligt trafiksäker för att kunna cykla i vägbanan (jag pratar över huvud taget inte om cykelbanor för det handlar inte om det just nu), så ska ungen hålla sig hemma. En vuxen som cyklar på trottoaren… De områden av Rönninge där jag promenerar är inte så hårt trafikerade att cyklisterna måste ta skydd på områden som är avsedda för mig som gångtrafikant. Ned från trottoaren, för böveln!!
Pär är i Göteborg för att delta i en yrkesmässig konferens av något slag, så idag var det bara för mig att upp & hoppa vid 8 för att ge marsvinen frukost, men det tog inte emot särskilt mycket och eftersom jag hade ångan uppe gick jag ut en sväng. En långsam promenad på 55 minuter medan jag lyssnade på en bok. Det var betydligt svalare idag, varmt i solen och svala vindar. Omslaget kom igår kväll med kraftiga vindbyar på kvällen. Det var skönt att komma ut! Kroppen blir konstig av att bara sitta och ligga ned flera dagar i rad. Förkylningen marscherar raskt. Idag är jag ganska hostig, men inte alls som igår. Om den följer det vanliga mönstret övergår den i hackhosta som har för vana att söla i stället för att marschera raskt…
Det är jag som är på hemmaplan och därför borde jag känna att jag kan vara mig själv, men icke. Robin bor här tillsammans med Elin i några dagar pga. stambyte i fastigheten där han bor. Det är jobbigt! Det är sååå jobbigt… Det har ingenting att göra med honom för det hade inte spelat någon roll vem av mina få bekantskaper som hade behövt logi för resultatet hade blivit det samma: ett icke avslappnat tillstånd. Om Elin och/eller han hade haft ett arbete och därmed varit hemifrån på dagtid hade situationen blivit en annan. Från att nästan inte alls ha umgåtts med honom är han här 24/7 – så tvära kast att jag får pisksnärtskador. Det var i lördags som han sa att “Jag vet inte om Elin har frågat om det går bra att jag bor här i några dagar?”. Han kom 2 dagar senare. Om jag inte var så väluppfostrad hade jag sagt nej. I stället kör jag med passiv aggressivitet genom att blogga om det. Lite av en flashback från sommaren för 2(?) år sedan när de var i Umeå och jag hade (betalt) ansvar för Selma och Elin ringer och frågar om det går bra att de stannar kvar i en dag längre. ?!?! Jag tycker inte om när någon framställer det som att jag har ett val när jag i själva verket ställs inför ett faktum.
Idag gick jag runt Garnudden igen, samma runda som förra veckan fast åt andra hållet. Det tog 75 minuter och kändes inte alls lika långt som förra gången, men det är så det brukar bli när en väg inte längre är helt obekant. Jag stannade inte lika ofta heller utan hade ett riktigt bra tempo. Det var så skönt! Tredje dagen i rad med träning för det känns som om jag måste passa på. Resten av veckan känns stressig eftersom jag ska till Rosie i morgon (att åka in till Stockholm är … ohemult uschligt!) och förmodligen blir borta större delen av dagen. På fredag fyller Pär år och vi måste förbereda inför lördag när Vårat Gäng kommer (och det ser jag inte fram emot …). På söndag ska jag bara vila.
Jag lyssnade på musik på svag volym och de sista 400 meterna på Garnudden fick jag hjälp av Hanne Leland med “Keep on movin'” som får vara dagens låtlisterepresentant.
En plötslig äventyrslusta och sug efter variation fick mig att flytta stavgången till Garnudden, naturreservatet som ligger bara 10 minuters gångväg hemifrån – lyxigt! Trots närheten var det länge sedan jag var där. Jag lyssnade på en bok tills jag kom fram, men då stängde jag av direkt och öronen fylldes i stället av fågelsång. Klockan var inte mer än halv 10 och eftersom det var en vanlig vardag var det inte så mycket folk i rörelse – precis som jag ville ha det. En handfull äldre damer med små hundar och en löpare. Solen strålade från en molnfri himmel och det var runt 10 plusgrader. Om det hade varit en lördag eller söndag hade jag inte gått dit ut eftersom det blir lite som på Djurgården att man får sicksacka sig fram och det förtar njutningen. Det är så himla fint där, jag hade glömt det! Inga trafikljud, bara fågelsång. Balsam för själen… Underlaget varierar mellan smågrus och vältrampade stigar och det är skönare att gå på än asfalt. Jag gick en lång runda (85 minuter från start till slut) och kuperat är bara förnamnet. Jäklar vilket träningspass det blev! Det var så skönt!! Det gick upp och det gick ned, det svängde höger och det svängde vänster. Några fotostopp och flera “stanna, lyssna, se-stopp”. Lysssssna på tyssssstnaden. Hur kan man vilja bo i stan?! Härligt skuggigt bland alla granar och tallar. Stora mossklädda stenblock som fick mig att tänka på John Bauer. I slutet kom jag till ett vägskäl. Vänster eller höger? Vänster. Efter en kurva såg jag människor. Fy! En hel hop med högljudda höfthöga ungar och några vuxna. Dubbelt fy! Jag vände och gick tillbaka och kom ner vid tennishallen. Åh, vilket bra träningspass det blev!
Stavgång, typ, i 70 minuter. Min absoluta favoritrunda runt Flaten som jag inte har gått på flera månader. Det var inte förrän jag hade kommit drygt halvvägs som det blev någon sorts flyt över stavgången. Vissa dagar är det helt jävla kört att få någon ordning på det! Jag blir irriterad och frustrerad och stressad. Till slut orkar jag inte lyssna på musik eftersom det känns som om den hindrar mig från att fokusera. Så kändes det idag. Igen. Jag stängde av och fortsatte framåt. Lyssnade på fågelsången – rena rama konserten! Prasslet från min jacka. De taktfasta dunsarna när stavarna sattes i marken. Stressen sjönk undan. Sedan kunde jag lyssna på musik igen, men när jag hade kommit fram till favoritslingan längs med Flaten stängde jag av. Nu hördes kvackandet från sjöfåglarna. På den sneda och vinda bryggan låg 3 stycken och slappade. Jag stannade och tittade, ville fota. De verkade kunna läsa mina tankar för jag hann inte få upp mobilen innan de, den ena efter den andra, gled ner i vattnet. “Kvack! Varning för fotande tvåbening! Kvack!”
Dagens låtlisterepresentant blir den sista låten innan jag kom hem: Bob Moses, RAC med låten “Tearing me up (RAC-mix)”. Det är så det känns när stavgången inte vill sig…
Stavgång idag igen, tur och retur Salem inklusive omvägar. 35 minuter dit och 45 minuter hem. Det kändes hyfsat, men jag fick väldigt ont i vristerna efteråt. Jag greppar inte mina stavar på det sätt som är “rätt” dvs. underifrån och in genom öglan. I stället kör jag in handen ovanifrån och in genom öglan. Det känns bättre helt enkelt. Idag ville jag ändå prova den “korrekta” fattningen och den kändes bra till en början, men efter några hundra meter blev jag trött i underarmarna och varken överarmarna eller skuldrorna fick jobba på det sätt som är så skönt. Jag bytte tillbaka till min fattning. Fel sätt är ibland rätt sätt. Kvart över 14 lade jag mig i soffan för att sova middag. Det tog en stund innan jag somnade, men jag sov gott och när jag hade vaknat ordentligt var klockan 10 i 17. Häpp!
Dagens låtlisterepresentant är Justin Jay & Friends med låten “Weatherman”. Skön! Jag tänker på Dire Straits vid gitarrsolot.
En annan otroligt skön låt fick jag av Elin idag: The Handsome Family med “Far from any road”. Den är med i serien “True detective”. Mycket 70-tal!
Det blir en tredje låt idag. Yunton Beach med “Blue Marble”. En instrumental låt att slappna av till.
Upp vid halv 9 och ut 1 timme senare. Stavgång i 70 minuter och idag gick det betydligt lättare även om jag blev klen i armarna mot slutet och inte hade mer än styrfart uppför den sista backen plus trapporna. Mina vrister har blivit bortskämda i vinter när jag har haft vinterskor med skaft som har gett stöd. Övergången till MBT gör att de får jobba betydligt hårdare och jag blir både trött och får ont. 6 plusgrader och sol på en illande blå himmel – det var härligt! När jag kom in på gården fick jag se en citronfjäril och när citronfjärilen är den första fjärilen betyder det att sommaren blir varm.
Dagens låtlisterepresentant är Sia med låten “Sweet design”. En bra stavgångslåt!
En av anledningarna till att jag trivs så bra i Rönninge är närheten till vatten. Jag har alltid trivts i och i närheten av vatten. Jag tycker om att simma och jag tycker om den fuktmättade luften som finns vid vatten. Vatten är en förutsättning för allt liv. Det är den bästa törstsläckaren och jag kan göra te av det. Delfiner och uttrar är mina favoriter och de är vattendjur. Jag är född i fiskarnas tecken – mer vatten. Jag tycker om vattnets alla former: is, snö, regn, dimma. Utan vatten finns inte regnbågen. Det är ett kraftfullt element och oerhört tålmodigt; en mikroskopisk spricka och det tar sig igenom och det kan urholka en sten om det får hålla på tillräckligt länge. Att kunna få så mycket vatten jag behöver genom att öppna en kran är en oerhörd lyx. Varmt vatten att duscha i eller kallt vatten som är friskt och drickbart och just Rönninge har ovanligt gott vatten.
