Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Mariette Lindstein har skrivit “Sekten på dimön”. Hon har egna erfarenheter av sektliv efter drygt 20 år hos scientologerna, men hon tog sig ut. I och med releasen av hennes bok har hon gjort flera intervjuer och som ett brev på posten kommer hoten från scientologerna. Vad är de rädda för? Om de verkligen tror på det de gör har det väl ingen betydelse att någon inte längre vill vara med? Att de reagerar med hot och våld ger tydliga signaler om att de är medvetna om att de är ute och cyklar.
Det är inte lätt att leva som man lär. Inga ursäkter. Inga “men”. Möjligen förklaringar.
Jag tycker inte om kriminalromaner där skurken dör! De kommer för lindrigt undan. Jag är av den inställningen att livskvalitet är bättre än livskvantitet. Det är bättre att ha ett kort och bra liv än att t.ex. tillbringa 30 år av livet i fängelse, så för mig skulle det vara 7 resor värre att hamna i finkan än att dö. Jag lyssnar på “Den femte årstiden” av Mons Kallentoft, den femte boken om Malin Fors. I de 4 föregående böckerna har skurken dött och då slipper människan att ta konsekvenserna av sitt handlande och det är högst otillfredsställande!
Om någon dör i cancer finns det ingen anledning att tala tyst om det. Människan kämpade, men förlorade. Om någon tar livet av sig till följd av depression talar man inte högt om det. Människan kämpade, men förlorade även där. 2 olika sjukdomar, men stor skillnad i kampens värde. Depression är en sjukdom och den kan vara lika obotlig och dödlig som cancer. Den som har cancer vill inte ha cancer, vill inte vara sjuk. Den som är deprimerad vill inte vara deprimerad, vill inte vara sjuk. Den som tar livet av sig vill (oftast) inte dö. Den som tar livet av sig vill inte längre vara sjuk. Det är vad det handlar om. Att ta sitt liv har samma slutgiltiga resultat som om man dör i cancer. Varför är det mer nobelt att dö av att cellerna i kroppen löper amok än det är att lida brist på serotonin? Vi kanske får nöja oss med att man i alla fall inte blir straffad om man misslyckas med sitt självmordsförsök.
De som fortfarande är med i uppochhoppa-utmaningen skriver idag om sin syn på hälsohets. Jag har många åsikter och tankar om det här och kan inte låta bli att skriva trots att jag hoppat av själva utmaningen.
Jag tycker inte att det är hälsohets när media tjatar om att det är bra för hälsan att röra på kroppen en halv timme varje dag. Det är sunt förnuft.
Jag tycker inte att det är hälsohets när läkaren tjatar på mig om att jag måste gå ned i vikt. Det är fakta.
Jag tycker inte att det är hälsohets att hålla isär vad som är bra att äta och vad som är mindre bra. Det ligger i mitt eget intresse.
Det som är hälsohets är att vi hela tiden matas med att den eller den dieten är den bästa för ett långt och friskt liv och att om vi inte håller oss strikt till den, så får vi skylla oss själva.
Det som är hälsohets är att det, lika säkert som amen i kyrkan, tjatas om att gå ned i vikt snabbt när sommaren närmar sig och hur man ska göra för att inte äta för mycket över julen och vilket påsk/-midsommar/-julbord som är nyttigast.
Det som är hälsohets är att man får intrycket av att alla kroppar fungerar likadant och om jag inte går ned i vikt med LCHF eller Viktväktarna, så beror det på att jag gör fel och alltså är misslyckad.
Det som är hälsohets är att alla som äter strikt enligt en diet (LCHF, Viktväktarna, medelhavs, Atkins etc.) ändå gör allt vad de kan för att inte gå miste om det de valt att avstå ifrån (kolhydrater, fett respektive socker). Hälsohets är att leva enligt devisen att man har rätt att kräva allt, att försakelser gör livet tråkigt och gud förbjude att den moderna människan ska utsättas för att ha tråkigt!
Idag såg jag “Fångade av scientologin” på svt.play (den är tillgänglig i nästan 2 månader till) och jag har en fråga: hur 17 kan de kalla sig för scientologi-kyrkan? Är jag naiv och okunnig som kopplar ihop kyrka med religion och en gudstro? Scientologi har ingenting med religion att göra. Inte religion som jag känner den. Anhängarna kan uppleva den som en religion, men de bör nog se sig som sci-fi-anhängare i stället med tanke på det som L R Hubbard baserade hela idén på. När ingen längre ville köpa hans bok om dianetik och han blev utan pengar, så bytte han bara namn på eländet och skaffade sig anhängare som betalade för sig. Enligt honom strävar scientologerna mot ett samhälle utan bl.a. sinnessjukdom. Jojo. Sten och glashus, ni vet. John Travolta och Tom Cruise är väl de mest kända anhängarna och i fortsättningen kommer jag inte att se fler filmer där någon av dem är med. Av princip. En liten princip, men alla principer är viktiga.
Pär och jag hade ett intensivt samtal vid middagen igår som handlade om ditt & datt för att sedan handla om artificiell intelligens (är det möjligt att lära en dator känslor?) och avslutas med det hårda och bittra klimat som råder pga. medias benägenhet att fokusera på och förstora upp elände. Jag blev glatt överraskad av att även han har börjat reagera på det här, att det inte bara är jag som är högkänslig och att hans reaktion består i att han, precis som jag, skyggar i ren självbevarelsedrift. En fråga som jag ställde igår och som jag ställer här i det offentliga rummet är varför man (jag) anses vara världsfrånvänd och oengagerad bara för att man (jag) inte tar varje chans att uppröras och att uppröras högljutt?
Jag skriver inte upprörda och insatta inlägg om tiggarnas utsatta situation eller flyktingarna som mördas i Medelhavet, men det betyder inte att jag inte är medveten om det. Jag höjer inte min röst om idiotin i att placera flyktingar i skogarna på norra Öland för att sedan klaga på att de inte integreras, men det betyder inte att jag tycker att det är bra. Jag slår inte näven i bordet av ilska för att Folkhemmet och dess fördelar har raserats, men det innebär inte att jag inte är förtvivlad. Jag försöker inte samla ihop folk till protester med hjälp av FB för att göra de styrande medvetna om att faktumet att de inte gör något åt IS här i Sverige är så obegripligt att vi svenskar inte fattar att de inte fattar, men det är inte samma sak som att jag inte har åsikter. När diskussionens vågor går höga de gånger Vårat Gäng samlas tiger jag ofta och det kan tolkas som att jag inte bryr mig eller inte kan tillräckligt, men det handlar bara om självbevarelsedrift. Engagemang (både positivt och negativt) är en energitjuv av värsta sorten och jag har inte energi att slösa med hur jag vill. Det värsta är att jag allt oftare känner att jag måste dra ned på det lilla umgänge jag har (Vårat Gäng) just för att de samtal och diskussioner vi brukar ha ofta har en negativ klang. Det är ytterst sällan som någon blir engagerad och högljudd över t.ex. en bra bok eller en film. Negativitet är inte stimulerande. Ständigt ifrågasättande och kritiserande är oerhört tröttande. Jag orkar inte. Jag vill inte orka.
Jag har läst “Kathy Knight” av Sandra Lee. En bok som utgått från förlagen och som jag fick tag på hos Wilkmans antikvariat, men efter att ha läst drygt hälften ångrade jag att jag lagt ned energi och pengar på boken och jag läste inte ut den. Kathy Knight är en kvinna som 2001 knivhögg, flådde, halshögg och styckade sin sambo och som pricken över i tillagade delar av honom som måltid. Varför vill man skriva om något sådant? Varför vill jag läsa om något så vedervärdigt? Svaret på den första frågan är att Sandra Lee är journalist. Svaret på den andra frågan är att jag intresserar mig för varför.
Boken är dåligt skriven. Jag kan bara konstatera att bara för att man har som yrke att skriva är det inte givet att man kan skriva en bok. Det är väldigt många upprepningar av både namn, släktförhållanden och förklaringar. Utdrag ur medicinsk litteratur varvas med utdrag ur rättegångsprotokoll och alltihop broderas ut ovidkommande detaljer med onödigt närgångna beskrivningar av själva våldet. Det är synd för om man nu ger sig på att göra en bok av detta och därför river upp alltihop för de inblandade, tycker jag att man borde visa mer respekt genom ett gediget arbete. Det här är tafflig journalistik i bokform.
Den här boken fick mig att börja tänka på hur psykiska sjukdomar framställs i litteratur och media och första gången jag reflekterade över det var när jag läste “Normalt? Från vansinnesdåd till vardagspsykoser” av David Eberhardt. Vi lever i nådens år 2015, men kunskapen bland vanligt folk om psykiska sjukdomar är skrämmande dålig och alla vet att okunskap leder till rädsla. Det behövs 3 anledningar till att man kommer i kontakt med psykiska sjukdomar: man är själv drabbad, man är anhörig till en drabbad eller man utbildar sig inom vården. Det som vanligt folk blir matade med är just svarta rubriker i samband med våldshandlingar som det Kathy Knight gjorde. Anna Linds mördare lyssnade till röster. Breivik var väl inte heller riktigt frisk. Kvällstidningarna kommer aldrig att ha feta rubriker som skriker ut att en kvinna tagit livet av sig efter att ha lidit av depressioner i 25 års tid. Dagstidningarna kommer aldrig att ha förstasidesartiklar om en man som inte klarar av att klara av sitt arbete eftersom han ofta är sjukskriven pga. ångest. Därför behövs det speciella dagar som den 5:e maj när man fokuserar på att tala öppet om hur det är att må psykiskt dåligt. Därför behövs bloggar som min där allt det här avdramatiseras samtidigt som vanligt folk får klart för sig att det inte räcker med “att rycka upp sig”. Psykiska sjukdomar innebär en oerhört lidande, men det skapar inga rubriker.
Egentligen är jag för trött för att hitta på något att blogga om, men eftersom jag är med i #Blogg 100 har jag skrivit upp några alternativ och jag var beredd att norpa ur det förrådet tills jag läste Hanna Hellquists krönika på DN.se om inställningen till ammande mammor som är så oerhört förlegad att jag inte fattar att hon beskriver en situation på 2010-talet.
Jag var förstågångsmamma 1993 (det visade sig bli enda-gångs-mamma, men det hör egentligen inte hit) och var precis så osäker som föräldrar till första barnet helt naturligt är. Amningen fungerade hyfsat för mig, men Elin fick inte i sig tillräckligt och ville därför äta 2 gånger i timmen dygnet runt. Jag tyckte inte om att amma och jag var djupt deprimerad både pga. depressiva anlag och förlossning. Det fungerade inte. Situationen var olidlig för oss alla 3 precis som den var för Hanna Hellquists väninna. Vi hade ingen hjälp av min mamma. Svärmor tyckte inte att vi skulle ge ersättning (det visade sig senare att hon grundande sin åsikt på 1960-talets ersättning med allt vad det innebar av dåligt konstruerade flaskor och nappar). BVC var värdelös och då menar jag verkligen värdelös, när problemen sträckte sig utanför Elins längd och vikt (de gjorde nytta endast när förutsättningarna matchade idyllföreställningen). Den som hjälpte oss var barnmorskan hos den klinik vi gick till fram till förlossningen. Vid ett uppföljningsbesök när Elin var ca 1 månad beordrade hon oss att köpa Semper ersättning på vägen hem. Inga betänkligheter. Nu handlade om hela familjens hälsa. Vi gjorde som hon sa. Elin fick sin första flaskmåltid och det var Pär som gav henne den och lugnet infann sig.
Jag har aldrig hört en pappa insistera på amning. Det är alltid mammorna som likt hyenor kastar sig över icke-ammande mammor i syfte att framställa de som mindre kvinnliga, mindre moderliga, mindre omhändertagande, kort sagt abnorma. Kvinnor har alltid varit kvinnors värsta fiender. Ingen solidaritet så lång ögat når. Man känner sig oftast hotad av det man inte förstår eller när någon visar upp en sida eller ett karaktärsdrag eller uttalar en åsikt som man själv har, men inte vågar stå för. En kvinnas bröst är inte till för enbart sex. I samband med graviditet och förlossning blir brösten en källa till näring, men man ska inte ta för givet att varenda kvinna tycker om att amma. Jag gjorde inte det. Jag skäms inte för det. Nu ställer jag frågan: hur många av alla dessa ersättningsföraktande mammor tycker om att amma? Ärligt? Jag säger inte att det är ett under att någon tycker om att amma. Jag säger att vi kvinnor måste acceptera att det finns båda sorter och att det inte på minsta vis är avgörande för vilken sorts mamma man blir. På vilket sätt är det bättre att amma en unge fram till inskolningen på dagis för att sedan låta denna unge vara på dagis till klockan 18 varje dag för att man själv måste arbeta häcken av sig för att kunna betala det där fina huset man tycker att ens barn ska få växa upp i? Vad händer då med den viktiga anknytningen som alla ammande har som sitt främsta argument mot flaskmatning?
Det finns 3 oerhörda fördelar med flaskmatning: ungen blir mätt, pappan får möjlighet att vara med från början med annat än blöjbyte och mamman får en möjlighet att vila. Vad gäller min egen dotter som nu har fyllt 22 år har hon en nära relation till sin pappa och till mig, hon är inte allergisk mot något (medan både Pär och jag lider av pollenallergi), hon har inte varit mer förkyld än någon annan unge och hon är allt annat än dum i huvudet. I rest my case, ladies and gentlemen!
Dyster första maj för socialdemokraterna
10-åring våldtogs – nekades abort.
Två kvar på sjukhus efter polispåkörning.
Barn föll ur fönster – pappan misstänks.
Man nära misshandlas till döds.
Stökigt firande inatt.
Regeringens politik räcker inte mot massarbetslöshet.
Det här var rubrikerna på DN.se vid 10-tiden idag, 1 maj 2015. De nationella rubrikerna. (Vad gäller de internationella, så har de redan slutat skriva om Nepal.) Anledningen till att jag tar upp de här rubrikerna som visserligen inte är braskande på något sätt, men ändå svarta – både bildligt och bokstavligt – är att de är anledningen till att jag har slutat läsa dagstidningar och se tv-nyheter och lyssna på radio. De här rubrikerna finns i “huvudspalten” på DN.se. Kanske finns det muntra nyheter bland småplocket till höger, men efter att ha fått en mental snyting, så orkar jag inte leta efter det eventuellt positiva. Det här är idag, men även om rubrikerna varierar, så får jag en mental snyting en gång om dagen, varje dag året runt. Det är rubrikerna som ska fånga mitt intresse och därför innehåller rubrikerna koncentrerat elände. Det finns många, många anledningar till att samhället blir hårdare och kallare och jag är absolut övertygad om att nyhetsrapporteringen har en stor del i det. Papperstidningarna har hård konkurrens av nättidningarna och det borde innebära att man inte kan skylla på att man måste sälja lösnummer, så varför inte flytta fokus? Allra överst i DN.se:s “huvudspalt” borde det vara en positiv nyhet varje dag. Precis som med att träna upp sin förmåga till tacksamhet borde det vara möjligt att leta fram positiva nyheter. Det handlar, som sagt, inte om att sälja lösnummer längre och en läsare av nättidningen kan skrolla förbi, men jag är tvärsäker på att man kan vända på eländet lite i taget, över tid. En enda positiv nyhet om dagen borde inte vara omöjligt. Människor behöver det. Vad spelar det för roll att man tränar på att somna med positiva tankar i hopp om att “vakna på rätt sida” när det är centimeterstora, svarta eländesrubriker som slängs i ansiktet på en när man öppnar morgontidningen. En. Enda. Positiv. Nyhet. Om. Dagen.
