Resultatlöst

Jag promenerade i 65 minuter igår och 2/3 av rundan hade jag ett rackarns tempo! Och sedan kroknade jag fullständigt i backen och trapporna nästan hemma. Jag hade i och för sig en hyfsat tung Konsumkasse att släpa på…

Idag blev det ett pass med gummibanden och det gick bra även om det kändes småtungt. Det var litet motigt att komma igång över huvud taget och jag var frestad att hoppa över det, men jag har ju en sån jäkla självdisciplin nu för tiden (läs: jag hetsar mig själv i syfte att undvika dåligt samvete och känsla av misslyckande och värdelöshet), så jag tränade. Värken i tummen eller stelheten utgör inget hinder som så tack vare att jag egentligen inte behöver greppa runt gummibanden, men vid ryggövningarna, när jag behöver stå på alla 4, blev det ganska knepigt.

Efter 3 veckor med allmän skärpning och indraget kvällstuggande har det inte inte hänt något med vikten, varken upp eller ned. Bristen på resultat känns tröstlöst…

Jag har hittat min signaturmelodi: “Lone wolf” med Georgi Kay.

 

I like being alone. I have control over my own shit. Therefore, in order to win me over, your presence has to feel better than my solitude. You’re not competing with another person, you are competing with my comfort zones.”


― Horacio Jones

 

Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. “New friend” med lemin.

Promenader

Igår var jag trött, så trött och hade svårt att komma ur sängen. Jag gick en kort promenad och handlade på Konsum. Stilnocten knockade mig på kvällen och jag somnade redan vid 23. Idag gick det liiiite lättare att komma upp och ut och jag promenerade 65 minuter med ett riktigt bra tempo så gott som hela vägen. Det känns som om jag är på banan igen (åtminstone när det gäller promenader…) och jag ska göra mitt bästa för att inte tappa greppet. Efter lunchen orkade jag inte kämpa emot tröttheten längre utan lutade mig lite mot kuddarna, somnade och sov i nästan 1 timme. Jag har börjat med fotövningarna igen. De första gångerna gjorde det faktiskt lite ont till viss del beroende på att jag gjorde övningarna direkt efter promenaden, men oxå för att fötterna blivit bekväma av sig. Det går bättre nu och vänsterfoten känns inte riktigt lika misshandlad längre.

En låtlisterepresentant: “Gave you everything” med The Interrupters. Rock’n’roll!

Smörsångare

En motsträvig kropp släpades runt Flaten idag. Det tog 70 minuter och det kändes som om mina ben inte längre vet om att de är till för mer än att bara förflytta mig från en sittplats till en annan. Det känns att jag har gått upp vikt en hel del. Jag väger mig med ojämna mellanrum och bara när jag känner att jag orkar tackla siffrorna på vågen. Senaste gången vägde jag nog drygt 104 och idag visade vågen 105,5. Eftersom jag hade befarat ett slutresultat uppåt 108-109 – för det är så det känns – blev jag lättad, men det är dax för skärpning. Igen. Den här veckan är den första på ett bra tag som Pär och jag har lyckats få ihop en matsedel med ordentliga, lagade middagar för hela veckan och det är en början.

Igår vaknade jag med en låt i huvudet: “The last waltz” med Engelbert Humperdinck. Jag har alltid, alltid varit svag för vals-takten! I början av 1990-talet hade TV4 ett program som hette “Sikta mot stjärnorna” där de som uppträdde skulle vara så lik en artist som det bara var möjligt. De sjöng själva – inget play-back-fuskande! – så mycket hängde på rösten och ibland blev det nästan kusligt träffsäkert. I ett av programmen dök en kille upp och sjöng just “The last waltz” föreställande mr Humperdinck. Då hade jag ingen uppfattning om ifall rösten var lik, men själva numret har bränt sig fast eftersom det var så vansinnigt snyggt! Sångaren står i kanten av scenen iklädd smoking och en “riktig” mikrofon. I bakgrunden syns ett dansande par à la tävlingsdansare som valsar så där sugande som bara såna kan. Hon i en vid svepande klänning. Bakgrunden växlade i olika färger (rött och blått minns jag). Förmodligen gick den här killen inte vidare till final för jag kan omöjligt hitta klippet på YouTube, men originalet finns hos Spotify. Förstås! Lyssna på smörsång och njut! Engelbert Humperdinck har en riktigt bra röst, med styrka och brett klangregister. Jag får ståpäls!

Vildar

Det blev inte mer än 5 timmars sömn inatt. Jag kom inte i säng förrän efter halv 1 och vid halv 6 började Bibbi tjoa om frukost. Eftersom det är så äckligt varmt sover jag i Lilla rummet – vägg i vägg med lillgrisen – och det var svårt att somna om med det ringande i öronen, så jag steg upp. Och sedan gick jag inte och lade mig igen. Whaaat?! Jag åt frukost och halv 8 klev jag ut genom dörren för en kort promenad via Konsum. Det var svalt och folktomt och en timme senare var jag på Konsum och hemma igen före 9. Wow. Promenaden gick jäkligt tungt i uppförsbackarna, men viktökningen hänger över mig som ett Damoklessvärd.

Det är mer eller mindre klart för inflyttning nu. Bostadsrättsföreninen Trägårdslunden. Kolla in det lägre huset till vänster….
….med den här balkongen. Där skulle jag kunna tänka mig att bo.

En låtlisterepresentant: “Savages” med Marina and the Diamonds. Jag gillar texten. Den har bett och jag hittade den på genius.com.

Murder lives forever and so does war
It’s survival of the fittest, rich against the poor
At the end of the day, it’s a human trait
Hidden deep down inside of our DNA

One man can build a bomb, another, run a race
To save somebody’s life and have it blow up in his face

I’m not the only one who finds it hard to understand
I’m not afraid of God, I am afraid of man

Is it running in our blood, is it running in our veins?
Is it running in our genes, is it in our DNA?

Humans aren’t gonna behave as we think we always should
Yeah, we can be bad as we can be good

Underneath it all, we’re just savages
Hidden behind shirts, ties, and marriages
How could we expect anything at all?
We’re just animals still learning how to crawl

We live, we die, we steal, we kill, we lie
Just like animals, but with far less grace

We laugh, we cry, like babies in the night
Forever running wild in the human race

Another day, another tale of rape
Another ticking bomb to bury deep and detonate
I’m not the only one who finds it hard to understand
I’m not afraid of God, I am afraid of man

You can see it on the news
You can watch it on TV
You can read it on your phone
You can say it’s troubling

Humans aren’t gonna behave as we think we always should
Yeah, we can be bad as we can be good

Underneath it all, we’re just savages
Hidden behind shirts, ties, and marriages
How could we expect anything at all?
We’re just animals still learning how to crawl
Underneath it all, we’re just savages
Hidden behind shirts, ties, and marriages
Truth is in us all, cradle to the grave
We’re just animals still learning to behave

All the hate coming out from a generation
Who got everything and nothing, guided by temptation

Were we born to abuse, shoot a gun and run
Or has something deep inside of us come undone?

Is it a human trait or is it learned behaviour?
Are you killing for yourself or killing for your saviour?

Plattfot

65 minuters promenad i riktigt bra tempo även om jag inte kom igång ordentligt förrän jag gått nästan hälften och då lossnade det i en uppförsbacke! Whaaat?! Jag hade mina odubbade buggar och de gör att jag känner mig som en plattfot som stampar vägen fram och nästan smäller med fotsulan som ankor gör. De gör det betydligt svårare att behålla en bra hållning; jag fick ofta räta på mig och påminna mig själv om att använda magmusklerna för att hålla upp kroppen. Det var en riktigt skön promenad. Lite vintrigare med småsnöande.

Det blir faktiskt en låtlisterepresentant idag i form av Walk the Moon med låten “Surrender”. En låt som växer och ger mig rysningar.

Smärta

Ett fullt pass med gummibanden med några genvägar eftersom orken tröt och lusten försvann innan jag var färdig. Ångest, knut i magen och svårt med koncentrationen.

En låtlisterepresentant i form av Elsa Carmona med låten “Hurt”. Life hurts…

It’s not supposed to hurt like this. It’s not supposed to hurt like this. It’s not supposed to make me sick, make my head hurt.

Favorit fem gånger om

En promenad på 60 minuter. Klockan var inte mer än 9 när jag gick och det var bara 5 grader. Solen strålade och för en gångs skull blåste det inte. Det var på gränsen att jag hade behövt handskar. Jag drog tröjärmarna över händerna och efter 10 minuter hade jag fått upp värmen. Det var en kanonrunda! Orken fanns. Lusten fanns. Jag gick en runda med många uppförsbackar, men de utgjorde inget problem. Hoppas att det inte var en engångsföreteelse….

“When your heart is weak” med Cock Robin. Det är mycket möjligt att jag har haft med den i min gamla blogg, så nu är det dax att den presenteras här. En låt från 1986-87 som jag har älskat från första stund. Idag upptäckte jag att den är perfekt att promenera till när man inte har så högt tempo. Jag lyssnade på den 5 gånger om den sista biten hem.Höj volymen och lyssna på basen – gåshud och endorfiner!

Cormoran & Robin

Karriär i ondska” av Robert “JK Rowling” Galbraith. Den tredje boken om Cormoran Strike och hans envisa partner Robin Ellacott. För 2 år sedan läste jag den första delen, “Gökens rop” och strax efter den andra delen, “Silkesmasken“.

Efter att ha löst 2 uppmärksammade fall går det riktigt bra för Cormoran Strikes detektivbyrå. Visserligen har han blivit ovän med större delen av poliskåren, men han klarar sig bra utan den. “Karriär i ondska” börjar med att Robin får ta emot ett paket som visar sig innehålla ett avhugget ben från en kvinna. Försändelsen är adresserad till Robin och det tycker Strike är illavarslande. Det finns en symbolik i att det är ett högerben som är kapat på exakt samma sätt som Strikes högerben är. Han behöver inte fundera särskilt länge innan han kan nämna 3 tänkbara gärningsmän som förmodligen vill komma åt honom. I den här delen får vi veta mer om varför Robin hoppade av universitetet och så är ju hennes och Matthews bröllopsplaner i full sving.

Den här delen är råare och blodigare än de tidigare och även om det inte är i närheten av hur de flesta deckare är nu för tiden, så hoppas jag innerligt att Robert Galbraith inte har för avsikt att fortsätta längs den banan i syfte att locka läsare! I övrigt håller boken samma höga klass med levande miljöer och personbeskrivningar och dialoger – Robert Galbraith är en mästare på dialoger! De för handlingen framåt samtidigt som karaktärerna blir tydligare. Jag har även lyssnat på böckerna och Niklas Falk är väldigt skicklig på att utnyttja dialogerna.

Blue Öyster Cult går som en musikalisk röd tråd genom hela boken. Jag känner igen namnet på gruppen, men har aldrig hört någon låt. Jag tar med det största hit, “Don’t fear the reaper”.

Massage

Igår promenerade jag 60 minuter och det var väldigt skönt! Jag slapp den där svackan med matthet och vallning.

Idag fick jag en underbar ryggmassage av Bitte. Hon tog i ordentligt och jag njöt i fulla drag. Den stillsamma musiken rann i bakgrunden och plötsligt hör jag den första takten av “Air on G string” av Bach. Endorfiner, gott folk. Endorfiner!