Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Nu har jag lämnat in mitt bidrag till Skrivarsidans novelltävling “Utanförskap” – tärningen är kastad! Jag försökte med flera olika vinklingar på ämnet, men alla var lika deprimerande. Jag blev ledsen medan jag skrev… Utanförskap finns i många olika former och till slut hittade jag ett sätt att få med det på ett vardagligt, trovärdigt sätt som inte gjorde mig ledsen. Jag är nöjd!
De 4 årstidernas haiku
Våren
Ögonen kliar
Näsdukar och nässprayen
Våren är här!
Sommaren
Ljuset känns evigt
Sniffar i syrenbuskar
Korta sommarmånader
Hösten
Tid att varva ned
Möjlighet att börja om
Hösten målar om träden
Vintern
Snötäcket skyddar
Färgskalan är monokrom
Vintervila krävs
Och en till om frosten…
Frosten gnistrar kallt
Foten glider oväntat
Ser frosten på nära håll
Alfons första instinkt var att hämta något att mosa den med. Det var det äckligaste han hade sett i sitt badrum och då räknade han ändå de gånger han sett sig själv naken i spegeln. Den var egentligen för stor för att mosas och det skulle förmodligen höras någon form av krasande. Han ryste över hela kroppen bara han tänkte på det. Han tittade på klockan och såg att han inte kunde tveka mycket längre för då skulle han bli sen till jobbet. Det var ju inte absolut nödvändigt att duscha heller, men han kunde se framför sig hur Jonas sniffade i luften vid kaffeautomaten. ”Vad fan, Alfie, har du inte duschat?” Han skulle kunna skylla på att vattnet varit avstängt eller att varmvattnet inte hade fungerat. Däremot skulle han inte kunna säga att duschen varit upptagen av en spindel hur stor den än hade varit. Alfons kände ett sådant äckel inför spindlar att den gränsade till fobi. Om de var små brukade han vara skoningslös och mosa dem. Hans skrockfulla mamma hade alltid ylat om det skulle börja regna när han gjorde så, men att välja mellan en spindel eller lite regn var inte svårt. Spindeln i duschen var för stor för mosmetoden. Kroppen var säkert två centimeter lång och benen var bara hur långa som helst! Det var sättet som de rörde benen på som gjorde att det kröp i hela kroppen. Han föreställde sig hur de rasslade över parketten. En burk! Han letade fram en gammal Big Pack-burk med lock och sedan gick han tillbaka in till spindeln. Först kunde han inte se den och fick nästan panik. Den kunde vara var som helst i lägenheten. Nu skulle han svimma. Sedan såg han hur den rasslade fram över badkarsbotten. Med burken i ena handen och locket i den andra smög han ett steg i taget. Han upptäckte att han höll andan och släppte ut luften i en ljudlig suck. Sedan sänkte han burken över spindeln och medan han tryckte den mot badkaret drog han den upp mot kanten där locket väntade. Det fungerade! Spindeln var instängd. Han sprang ut på gården till en gräsplätt där han öppnade burken och skakade ut spindeln och sedan sprang han in igen. Burken slängde han i sopnedkastet för den skulle han aldrig kunna ha något annat i. När han hade försäkrat sig om att duschen verkligen var ledig klev han i och påbörjade sin försenade morgontvätt. En känsla av tillfredsställelse spred sig genom hela honom och han kunde inte låta bli att sjunga i duschen. ”Imse, vimse, spindel, in i burken foooor!” Han var stolt över att han hade löst problemet utan att döda den. Det kändes aldrig bra att döda, inte ens flugor. Han hade inte fått panik. Jaja, men bara lite. Han hade inte svimmat! Nu fick spindeln möjlighet att leta upp en spindelfru och skaffa en massa spindelbarn och leva lycklig i alla sina dagar. Det tänkte Alfons också göra. Ett maktskifte hade skett till hans fördel. ”All you spiders, beware!”
En fiktiv scen utifrån ett universellt tema
Johanna och Mikael följde mäklaren uppför trappan där hon låste upp dörren och bjöd de att stiga in. Johanna var ivrig och klev in först av dem. Hon stannade till i hallen och slängde en blick uppför trappan till övervåningen innan hon gick till vänster in i vardagsrummet och raka vägen fram till det generösa fönstret. Där blev hon stående och tittade ut på föreningens gemensamma innergård som inte var riktigt färdig. Det var en mörk och småregning söndag i april som inte uppmuntrade till att vistas utomhus, men gården sjöd av aktivitet. Det rullades ut gräsmattor och planterades träd. En lekplats färdigställdes i och med att två gungor hängdes upp. De flesta lägenheter stod ännu tomma även om de var sålda. Lägenheten som Johanna och Mikael nu tittade på hade visat sig vara svårsåld eftersom den hade norrläge. Hon strök med handen över fönsterbänken av blänkande vit marmor och kände sedan på fönsterhandtaget som var av metall. Handtagen och dörrlisterna där de bodde nu var av plast. Här var de av metall respektive trä. Mikael ställde sig bredvid henne.
”Det är det här vi har letat efter!”, utbrast Johanna. ”Känner du?”
Han nickade och lade armen runt hennes axlar.
”Hur många hus har vi tittat på vid det här laget? Och så var det den här lägenheten vi hela tiden letade efter.”
”Det känns som att komma hem.”, sa han.
”Precis! Vi kan sluta leta. Säg till mäklaren att vi vill köpa den. Fort innan någon hinner före!”
Det var bara de två på den här visningen, men hennes otålighet och iver smittade av sig och han gick efter mäklaren. Hon kunde höra hur Mikael förklarade att de inte ville skriva upp sig på någon intresselista utan att de ville köpa lägenheten, att de hade bestämt sig. Mäklaren lät glatt överraskad, men protesterade inte. Johanna lyckades slita sig från fönstret och gick in i det intilliggande sovrummet som hon bestämde skulle bli deras. Utanför det fönstret låg balkongen. Den stack ut från huset till skillnad från den balkong de hade nu som var som en urgröpning i väggen på det höghus de bodde i . Den här hade ett tak och Johanna tyckte att det gjorde att sovrummet kändes ombonat. Hon visste att hon skulle sova gott här. Mikael och mäklaren hade förflyttat sig till övervåningen och det var bra för då kunde hon vandra genom de andra rummen själv. Tillbaka i hallen noterade hon att den knallblå ytterdörren hade vattrat fönsterglas som gjorde hallen ljus och luftig. Direkt in till höger låg ett mindre sovrum som deras dotter skulle få bo i. Utanför fönstret växte en stor hassel. Johanna kikade in i badrummet som var helkaklat i vitt med blå linoleummatta och hade badkar, toalettstol, handfat och badrumsskåp. Utrymme för tvättmaskin och torktumlare. Köket hade ett lika generöst fönster som vardagsrummet. Hasseln stod nära huset. Det enda som hördes var de två på övervåningen. Ingen trafik. Inga gapiga grannar.
”Johanna, kom upp hit!” Mikaels röst bröt igenom tystnaden. Hon gick upp och fick se en stor yta som endast bröts av trappan. Här fanns möjligheter. Snedtak och två fönster.
”Titta här.” Mikael stod vid en kvadratisk lucka infälld i en av långsidorna. ”En krypvind. Om jag lägger ut spånskivor på de här bjälkarna får vi ett golv.”
Johanna böjde sig in och kikade i skumrasket. De skulle inte kunna stå upprätta där inne, men det skulle bli ett bra förvaringsutrymme.
”Det finns en likadan på andra sidan.”, förklarade Mikael och pekade mot en likadan lucka på andra långväggen. ”Och här kan vi lägga golv.” Han pekade mot golvet som utgjordes av gråa plattor. ”Det kan jag fixa på kvällarna efter jobbet, så att det är färdigt när vi flyttar in.” Han var ivrig nu. Han hade alltid velat ha en bostad där han kunde spika, såga och hamra som han ville när han ville. Nu skulle han få det. Det kändes som allt föll på plats med det ena tillfredsställande klicket efter det andra. De gick tillbaka ned till köket för att skriva på papper. Det var det enda rummet med någon form av yta att skriva på. De skrev på för lägenheten och för att köpa alla vitvaror till rabatterat pris och få dem installerade. Sedan fick de nycklarna och mäklaren lämnade de ensamma. Johanna höll hårt i nycklarna. De symboliserade ett nytt, mer harmoniskt liv borta från höghusghetton och invandrare.
”Hur är det möjligt att inte förstå hur mycket man behöver något förrän man får det? Jag visste ju att vi inte hade hittat rätt hus och så, men jag kunde inte förklara vad jag letade efter förrän jag kom hit. Det här kommer att bli vår sista flytt. Det här blir vårt smultronställe. Mitt paradis.” Det var Johanna som låste efter dem när de åkte därifrån och hon viskade in mot lägenheten: ”Hejdå, smultronstället vi kommer snart tillbaka.”
En övning som kallas “Being gorgeous”.
Drunkna
Morgon. Det är det första ordet varje dag. Sedan följer de ett efter ett och ibland kommer de i en störtflod som nästan dränker mig. När jag väljer själv kommer de i lagom doser. Jag får möjlighet att smaka på dem. Att ljuda dem. Att fundera på deras ursprung. Att tänka ut hur de kan användas. Då drunknar jag inte. Då simmar jag med långa, framåtdrivande simtag. Då har jag inget behov av att nå andra sidan. Jag kan stanna till och bara flyta. Lyssna. Fundera. Överväga. Välja. Vraka. Rata. Älska. Det sista ordet är kväll. Jag kan somna med en bra känsla i magen om jag har lyckats sätta ihop några av orden i en bra text. Det känns i magen. Magen är sista ordet för dagen.
Intervju med Min Inre Kritiker
Exklusivt för Författarkurs 2 distans samt Mitt liv i ord
Intervjun går till på ett ovanligare sätt då Min Inre Kritiker inte har någon fast form utan endast hörs som en röst i mitt huvud, men jag behöver inte se någon kropp för att veta att det är en han. Jag har alltid haft sämre självförtroende i förhållande till män. Fördelen är att vi inte behöver stämma träff på något café med överdimensionerade muffins och löjligt dyra drycker. Nackdelen är att han alltid är med mig och svår att stänga av.
”Du arbetar som kritiker och jag undrar om du har arbetat för någon annan innan du började hos mig?”
”Nej, jag är specialdesignad för dig och bara dig. Din alldeles personlige kritiker.”
Han ler inställsamt, men det går inte hem hos mig, så i stället frågar jag när han började hos mig.
”Kom du till mig i samband med att jag föddes?”
”Det finns ingen mer accepterande och okritisk varelse än en nyfödd, så nej, jag dök upp några år senare. Om du kan minnas första gången du blev kritiserad eller förlöjligad, första gången som ditt självförtroende fick en spricka vet du när jag kom till.”
Jag funderar, men kan inte på rak arm komma på när det skulle vara. Dessvärre misstänker jag att jag inte var så gammal eftersom det känns som om han alltid har funnits. När jag förblir tyst fortsätter han.
”Det kan vara så att den första sprickan uppkom när du var så pass liten att din hjärna har valt att blockera minnet i ett försök att skydda dig, men det hindrade inte mig från att inta min plats som din ständige följeslagare.”
En känsla av obehag kryper längs min ryggrad och plötsligt inser jag att han håller på med sina vanliga tricks som alltid får mig att tvivla och bli handlingsförlamad. Jag skärper till mig.
”Har du förmågan att ta formen av någon annan?”, frågar jag och tänker osökt på min okäre bror som är en av dem män som gör att jag tvivlar på mig själv.
”Nej och vad gäller din bror har han en alldeles egen inre kritiker. Alla människor som inte har ett orubbligt självförtroende har en inre kritiker, men vi är betydligt starkare hos konstnärligt lagda som till exempel författare eller de som tror att de är duktiga på att skriva.”
Han fnissar.
”Du säger ”vi”.” Jag avbryter medvetet för det där fnisset får mig att må illa.
”Absolut!”, svarar han. ”Vi inre kritiker nätverkar över hela världen och stöttar varandra. Det finns de i vår yrkeskår som lever i villfarelsen att de ska ge konstruktiv kritik till sina personer.” Han betonar ordet ”konstruktiv” som om det smakade sur mjölk. ”Konstruktiv kritik är för mesar. Den sorten som har ett behov av att bli omtyckta, men då har de fått allt om bakfoten. Man arbetar inte som kritiker för att bli omtyckt utan för att hålla personer på plats. Se till att de inte blir för stöddiga och det gör man genom att betona det som är fel.”
Hans röst har blivit myndig, nästan predikande och jag hukar mig som jag alltid gör när han går igång. Han verkar ha tillgång till ljudeffekter och förstärkningar för det låter som om han är överallt även utanför mig. Kan någon annan höra honom?
”Ingen kan säga annat än att du gör ett bra jobb.” Mitt tonfall är syrligt som den suraste lime.
”Jag tackar och bockar!”
”Det påstås att de som inte kan själva lär ut och att de som inte har lyckats blir kritiker.”
Jag möts av tystnad. Skönt med omväxling! Jag småler för mig själv. Han harklar sig.
”Lögn och förbannad dikt! Om inte vi kritiker och då menar jag både de inre och de med fysisk form, om inte vi fanns skulle ingen av alla ni tunnhudade konstnärssjälar vara motiverade att bli bättre! Jag minns dina fjantiga romantiska historier som du fyllde dina dagböcker med, men eftersom du inte ville att någon annan skulle läsa det du skrev, så teg jag still. Herre gud, vilken smörja! När du gick gymnasiet och fullkomligt ääääälskade att skriva uppsatser var det bara din lärare som läste dem, men när du fick för dig att gå en skrivarkurs för Inga-Lill Walfridson och skrev om ett minne som du sedan läste upp för de övriga och de drämde till med att det var väldigt synd att du valde att sluta minnet på det viset, så landade du med en ganska tung duns. Minns du det? Det var då jag insåg att det var dags för mig att göra entré.”
Han är andfådd efter svadan. Jag minns tillfället i fråga. Nu när det har gått många år kan jag förstå vad de menade. Slutet på texten hade fungerat som ett bryskt uppvaknande.
”Jag kunde inte ta det till mig då, men jag har burit det med mig och använt det till att utveckla mitt skrivande, så även om det tog tid fungerade det som konstruktiv kritik. Jag blev nedtryckt då, men jag reste mig igen. Om du hade fått som du velat hade jag väl inte skrivit en enda rad till kan jag tänka mig.”
”Kommer du ihåg kursen i skrivande för barn som Ulf Nilsson höll i?”, frågar han i stället. ”Den gången hade du inget att komma med. Absolut ingenting! I stället satt du och var avundsjuk på de övriga som verkade spruta fram idéer och det var knappt att du fullföljde kursen.”
”Det låter kanske som ett klent försvar, men jag insåg att barnböcker inte var något för mig. Man måste våga prova. Hur ska man annars veta?”
Här går det upp för mig att intervjun har ändrat karaktär. Den har svängt, så att den utfrågade har blivit åklagare. Det går verkligen inte för sig!
”Hörru du!” Nu tänker jag inte vara artig längre för nu slåss jag för mitt självförtroende. ”Det verkar som om jag kommer att få dras med dig tills jag trillar av pinn, men jag kommer inte att sluta jobba på att få tyst på dig! Du har ingen positiv inverkan på mitt liv och det gäller inte bara när jag skriver för du har ju för vana att lägga dig i precis allt.
”Det är mitt jobb!”
”Du är avskedad!”
”HA!” Han lät triumferande. ”Ha! Du kan inte avskeda mig! Jag är livstidsanställd och det enda du kan göra är att försvaga mig, men du kan inte avskeda mig.”
”Försvaga?”
Jag kunde höra hur han slog handen för munnen i ett försök att hindra orden som hade flugit ur honom. Jag behövde inte fråga honom hur jag skulle göra. Sedan jag gick den första författarkursen har jag känt hur han försvagas lite i taget. Ju mer jag tror på mitt skrivande desto svagare blir han.
”Vad tycker du om min bokidé?”, frågar jag honom.
”Din bokidé? Den är inte mycket att ha. Du säger att du vill skriva en bok som du själv vill läsa och det är precis så det kommer att bli. Ingen annan kommer att vilja läsa om hur en fet loser vill försöka ändra på attityden till övervikt i stället för att skärpa sig och bli av med den. Precis som du själv, tjockis!”
Jag biter ihop och väljer att inte nappa på det betet.
”Jag vet inte det, jag. De på kursen inklusive Jorun säger att de tror att den kan fungera och jag väljer att tro på dem.”
”Klensinnat kvinnfolk som säger det som de vill att du ska säga om deras texter. Klubben för inbördes beundran. Ingenting annat!”
”Det spelar ingen roll!” Jag reser mig upp.” De får mig att tro på mitt skrivande och då skriver jag mer och ju mer jag skriver desto bättre blir mitt självförtroende och desto svagare blir du!”
Vid det här laget är jag så i gasen att jag vankar fram och tillbaka och slår med knytnäven i luften medan jag argumenterar så att jag blir svettig. Jag stannar, ställer mig bredbent och säger högt och tydligt:
”Om inte jag – vem? Om inte nu – när?”
Tystnad i mitt huvud. Välsignad tystnad. Jag vet att Min Inre Kritiker inte har försvagats så mycket att hen inte längre finns. Jag vet att han kommer att dyka upp lika oinbjuden och ovälkommen som vanligt, men hans besök behöver inte bli långdragna. För varje gång som jag skriver något som min magkänsla säger är bra kommer han att försvagas. Att skriva ned den här intervjun var ett steg på vägen.
Joruns kommentar:
Redan inledningen fångar mig och jag gillar att du närmar dig ämnet med humor, som att inga överdimensionerade muffins behövs. Smart tanke att den inre kritikern föds första gången självförtroendet fick en spricka. Enligt min erfarenhet är det i huvudsak två sorters människor som inte har någon inre kritiker a) de som i stället har ett uppblåst ego och tyvärr har svårt för att utvecklas b) barn. Tänk om vi kunde vara mer som barn 🙂
Din inre kritiker låter klok när han säger att din bror har en egen inre kritiker. Jag börjar skratta när jag föreställer mig ett helt nätverk av inre kritiker, en yrkeskår. Så skönt när du tar lite revansch i ordväxlingen också, men kritikern vinner mark igen. Jättespännande! Den här raden (som leder till din triumf) är hur bra som helst:
”Om inte jag – vem? Om inte nu – när?”
“En minnesvärd person”
”Anna Norrström?”
Anna avbröts i sitt nervösa vankande när hon hörde sitt namn. Hon vände sig om och gick läkaren till mötes. Läkaren sträckte fram handen och Anna tog den.
”Jens Lindgren, välkommen och slå dig ned.”
Han hade ett fast handslag som var dröjande samtidigt som han försökte möta hennes blick. Anna mötte den för en sekund innan hon fortsatte in i rummet och satte sig i en av två stolar som stod snett mitt emot varandra framför ett skrivbord. Hon satt rak i ryggen med blicken i golvet medan hon hörde hur Jens Lindgren stängde dörren. När han satte sig i stolen bredvid hennes ryckte hon till. Hon hade tagit för givet att han skulle ta plats på andra sidan bordet som myndighetspersoner har för vana att göra.
”Hur mår du?” frågade han.
Anna ryckte på axlarna till svar. Hon visste inte vad hon skulle säga, hon var inte van vid att prata om hur hon mådde.
”Dåligt” lyckades hon få ur sig.
Hon sneglade på läkaren och såg att han satt framåtlutad med armarna vilande på benen och händerna knäppta.
”Berätta.”
”Jag…..kan inte sova” började hon.
”Det låter jobbigt.”
Hans bekräftelse fick henne att slappna av en aning.
”Varför kan du inte sova?” fortsatte han. ”Har det hänt något?”
Anna skakade på huvudet. Hon önskade att det hade hänt något. Något riktigt hemskt för då skulle det finnas en anledning till att hon mådde så dåligt. Hon hade mått så här i flera månader nu och hade hela tiden hoppats att det skulle gå över, att det skulle kännas bättre nästa dag, men ingenting hade blivit bättre. Tvärtom.
”Hur länge har du mått dåligt?”
”Anna?”
”Vad?”
Det kändes som om hon hade blivit väckt väldigt abrupt och ett kort ögonblick undrade hon om hon hade somnat där hon satt. Det var inte otroligt för det hade hänt tidigare.
”Anna” började läkaren ”jag kan se på dig att du inte alls mår bra och jag vill att du svarar på några frågor. Bara korta svar.”
Anna nickade. Jens Lindgren frågade henne om sömnsvårigheterna hade pågått i mer än två veckor, om hennes aptit hade förändrats, om hon hade upplevt att hon hade svårt att koncentrera sig. Hon svarade jakande på alla frågor. Sedan undrade han om hon fortfarande tyckte om att göra de saker hon vanligtvis hade utbyte av. Anna såg framför sig boken hon hade försökt att läsa, men inte kommit längre än till sidan tio i. Gångstavarna som hade börjat få ett dammlager eftersom hon inte orkade promenera längre. Den bärbara datorn som hon brukade surfa runt på efter tips på böcker och filmer för att inte tala om att hon inte hade skrivit något i sin blogg på hur länge som helst.
”Nej, jag tycker inte att någonting är roligt längre.”
Anna suckade djupt och lutade sig mot ryggstödet. Den hopplöshet hon kände var så intensiv att den kvävde alla andra känslor.
”Har du självmordstankar?” frågade läkaren nu och hans tonfall var ännu allvarligare än det varit dittills.
Plötsligt började ögonen bränna och hon kände hur de fylldes av tårar. Jens Lindgren sträckte sig efter ett paket pappersnäsdukar, drog ut en och räckte den till henne. Hon tog den och tryckte den mot ögonen.
”Vad är det för fel på mig?” frågade hon i stället. ”Varför mår jag så här?”
”Du är deprimerad.”
Anna tittade på honom och mötte hans blick. Något i den lugnade henne. Från det att hon tagit honom i hand hade han ingett henne förtroende. Hon hade alltid tyckt att ett handslag sa mycket om en person. Ett första intryck och Annas första intryck av Jens Lindgren var av värme och stabilitet.
”Deprimerad” upprepade hon. ”Så jag är deprimerad…… Finns det något att göra åt det?”
”Absolut! Det finns mycket hjälp att få, men det är ingenting som fungerar på en gång. Det kan ta flera veckor, till och med månader innan du börjar må bättre, men du kommer att må bättre. Jag törs till och med lova det, på heder och samvete.”
Han log ett varmt leende utan minsta retsamhet och Anna kände att det drog i hennes egna mungipor. Läkaren satt upp i stolen och gav intryck av att vara handlingskraftig vilket Anna själv inte hade varit på många veckor. Hon kunde kanske luta sig mot hans handlingskraft?
Nu reste sig Jens Lindgren, gick runt skrivbordet och satte sig i myndighetsstolen. Han letade fram Annas journal i datorn och vände sig sedan till henne.
”Det första du behöver hjälp med är att få sova ordentligt, så jag tänker skriva ett recept på Imovane som är en mild insomningstablett och den ska du börja med ikväll. Ta den någon timme innan du lägger dig för natten. Det är oerhört viktigt att du får sova ordentligt, att kroppen får vila från den stress som en depression innebär. ”
”Det skulle vara skönt att få sova” medgav Anna.
”Det är måndag idag, så då vill jag att du kommer tillbaka till mig på fredag, så kan vi diskutera vidare hur du vill göra med övrig medicinering och kanske samtalsterapi. Du ska få fylla i ett skattningsformulär också. Låter det som en bra plan?”
Han tittade upp från skärmen och Anna mötte hans blick och svarade att det lät som en bra plan. För Anna kändes det som en bra plan också. Medan Jens Lindgren skrev upp den nya tiden på en lapp, så passade Anna på att torka ögonen och slänga den fuktiga, knöliga näsduken i en papperskorg.
Jens Lindgren reste sig och gick runt skrivbordet med lappen i handen. Anna tog emot lappen, läste snabbt tid och datum och vek sedan ihop den. Hon fick även hans visitkort och han sa att hon kunde ringa honom när som helst om hon mådde sämre eller bara hade frågor dagarna fram till deras nästa möte.
”Tror du att du klarar dig till på fredag?” frågade han när Anna stod i begrepp att lämna rummet.
”Till på fredag klara jag mig” svarade hon och lade till: ”Tack!”
Annas nervositet var borta. Det kändes som om det kvävande molnet av hopplöshet hade skingrats och släppt in ljuset. ”Du är deprimerad” hördes läkarens ord i hennes huvud följt av hans eftertryckliga och positiva ”Absolut! Det finns mycket hjälp att få.” Hon skulle få hjälp. Hon behövde inte må så här. Hon kände något som hon inte hade känt på länge: hopp.
Det var en farlig man hon jagade
Minns ni hundmördaren från miljöbeskrivningarna? Han är med i den här texten.
Det var när Elsa fick det trettonde samtalet på den lokala polisstationen om ännu en hund som fått halsen avskuren som hon bestämde sig för att ta tag i saken själv. Elsa hade två hundar som var familjemedlemmar och inte bara husdjur och om någon skulle skära halsen av dem… Alltså måste hon ta fast honom. När hon gick igenom de familjer som drabbats såg hon att gårdarna kom i den ordning de låg. Han brydde sig alltså inte om att förvilla utan såg det hela som ett jobb där han tog en hund i taget. Det senaste samtalet hade varit från Anders med sonen Simon som hade hittat settern Millan med avskuren hals på gårdsplanen när de kom hem från en fisketur. Den stora kartan med alla gårdar låg utbredd med tyngder i varje hörn för att inte rulla ihop sig. Elsa följde huddräparens spår och där låg ”Gläntan”. Det betydde att familjen Jämtén stod på tur. Elsa ringde dem och förklarade läget och sa åt de att hålla sina hundar bevakade särskilt när de var utomhus. Hon berättade att hon skulle vakta vid skogsbrynet varje kväll med start ikväll. Samtalet avslutades och Elsa klädde sig i mörka kläder och ordentliga kängor som stod emot väta. En ficklampa, mobil och en pistol var också nödvändiga. Alla hundar som mördats hade blivit det i skymningen. Vad hade hänt om någon hade kommit på honom? Skulle han ha flytt in i skogen eller gått till attack mot ägaren? Det var i vilket fall en farlig man som hon jagade. Hon lämnade sin bil på gården närmast Jämténs där mördaren redan hade varit på besök och om han fick syn på den fick han gärna tro att hon var där för att förhöra familjen. Sedan gick hon över vägen in mot skogen och tog sig på det viset mot nästa hus. Kanske skulle hon springa på honom på en gång och göra processen kort. När hon valt en bra plats att hålla utkik från tittade hon på mobilen som visade att klockan nästan var sju på kvällen. Skymningsdags. Elsa hade jagat med sina hundar och vant sig vid att kunna sitta och bara vänta på att något ska hända. Den erfarenheten använde hon sig av nu när hon hukade i skogsbrynet. Jämténs schäfer låg ute på gården som hon kommit överens om med familjen, men hon visste att den inte var obevakad. Förmodligen satt det en familjemedlem i varje fönster beredd att rusa ut om någon okänd närmade sig. Skymningen föll och fick skuggorna att bli allt längre. Vid skogsbrynet gick skuggorna över i mörker. Elsa såg att schäfern hade uppmärksammat något och tittade åt det håll hunden vädrade.
Det var någon som närmade sig i maklig takt. Försiktig. Uppmärksam. Elsa tyckte att det var något bekant med figuren. Något med gångstilen. Hon började röra sig längs med skogsbrynet mot främlingen. Nu gav schäfern skall. Elsa tittade mot huset, men ingen av familjen syntes. Bra. Främlingen var nästan framme vid hunden nu. Elsa kände definitivt igen honom, men den uppfällda kragen och den neddragna kepsen gjorde att hon inte kunde se hans ansikte. Tusan! Hon fortsatte framåt medan mannen nådde fram till hunden och började tala med låg röst. Schäfern var inte det minsta misstänksam. Främlingen tog fram något ur en ficka och Elsas adrenalin sköt genom kroppen och fick henne att vilja rusa fram, men inte än. Hunden hade fått något att äta. Nu såg hon hur mannens ena hand rörde sig mot stövelskaftet och drog fram en kniv. ”Släpp kniven!” Elsa rusade fram med vapnet draget. Mannen blev överrumplad, tappade balansen och blev liggande med kniven fortfarande i handen. Schäfern stod upp och skällde upphetsad av den plötsliga aktiviteten medan Magnus Jämtén kom utrusande raka vägen mot hunden. När Elsa nådde fram sparkade hon undan kniven och riktade vapnet mot den liggande mannen. Hon hade tagit honom! Nu skulle han inte kunna skära halsen av fler hundar. Hon böjde sig ned och slet av honom kepsen och stelnade sedan till. Fan också! Hennes yngre bror. ”Tjena, syrran!”, sa han och flinade uppstudsigt.
Någon gör något hemskt i den miljön jag beskrivit tidigare.
Han kom gående i skymningen och hans ljudlösa sätt att röra sig kom av många års vana av att röra sig i naturen. En jägare. Skuggorna var långa. Luften tung av högsommarens alla dofter. Svalorna svirrade fram över himlen. En svag motvind gjorde att hunden inte märkte honom förrän han var framme på tunet. Den chokladbruna settern skällde, men tvekade sedan. Mannen fortsatte framåt. Hunden iakttog honom uppmärksamt. När han nådde fram till det lilla vita huset och settern ställde han sig på knä medan han hela tiden talade med låg och lugn stämma. ”Hej, vännen. Nä, inte behöver du skälla på mig. Jag är inte farlig. Inte farlig alls…. Är inte husse hemma? Har han lämnat dig att vakta huset åt honom? Då kan han känna sig lugn för det gör du så bra, så bra.” Han sträckte fram handen med handflatan uppåt och lät hunden sniffa. Förmodligen doftade handen av den korv som han hade stoppat ned i en av de rymliga fickorna. Medan hunden sniffade på den väldoftande handen smög hans andra hand upp på hundens huvud och smekte den över de hängande öronen för att sedan ta tag i halsbandet. ”Kom närmare så kan jag klia dig bakom öronen.” Nu hade settern bestämt sig för att mannen inte var något hot och svansen viftade godkännande fram och tillbaka. Hon flyttade närmare medan mannen smekte henne över huvudet. Plötsligt blev doften av korv intensiv och hon gnällde av otålighet innan hon till slut fick sätta tänderna i den. Medan hon njöt av den oväntade godsaken placerade sig mannen bredvid henne och lade armen över hennes rygg medan han hela tiden talade med samma låga och lugna stämma. ”Vet du att jag avskyr hundar? Jag blev nämligen biten när jag var liten. Det var en av de fulaste och jävligaste hundar som jag har sett och den älskade att jaga ungarna i kvarteret. Du är mycket, mycket finare, men du är precis lika dum som alla andra jyckar.” Med en smidig rörelse drog han fram en kniv från stövelskaftet. ”Jag behöver bara vifta lite med en korv så blir jag bästis med vilken jycke som helst. Varenda en har gått på tricket, men de har bara gjort det en gång.” Han skar halsen av settern och satt sedan kvar tills den hade dött. Sedan reste han sig och gick tillbaka samma väg som han hade kommit. Nu hade kvällen hunnit bli mörk och det dröjde inte länge innan han var ett med skuggorna.
När någon använder en vanlig bettskena till något hemskt.
Inger hatade sin lillasyster Angelica. Hata är ett starkt ord, men det fanns inget annat ord som var tillräckligt kraftfullt för att beskriva hennes känslor inför sin syster. Hon hade inte känt så hela sitt liv utan känslan hade vuxit fram under det senaste året. Året då hon förlorade sin syster.
Det skiljde bara 10 månader mellan dem vilket gjorde att de följdes åt som ler och långhalm de första tretton åren och även hamnade i samma klass varje årskurs. Sommaren mellan sjunde och åttonde klass gjorde Angelica en tillväxtspurt och drog ifrån Inger som stod kvar aningen undrande och såg på medan systern blev bästa kompis med en ny tjej i klassen som kommit hela vägen från Stockholm och av den anledningen visste mycket mer och fick göra mycket mer eftersom hennes föräldrar gärna gav efter som kompensation för att de släpat ut henne på vischan. Den nya flickan hette Natalie och uttalade sitt namn med ett tjockt, utdraget i, så det lät som Nataliiiii. Nataliiiii fick använda smink. Nataliiiii fick tre gånger så stor veckopeng som Inger och Angelica för Nataliiiii hade inga syskon.
”Vad är Inger för gammalt tantnamn?” hade Natalie frågat. ”Det är väldigt lätt att säga fel och kalla dig Inget.” Inger, som i hemlighet höll med om att hon hade ett gammalt tantnamn, svarade bara att hon tyckte att Natalie var ett väldigt fint namn precis som Angelica var. Hon hade alltid varit avundsjuk på Angelica för hennes änglalika namn och ofta frågat sig hur deras föräldrar hade tänkt när deras döttrar fick så orättvist olika namn. ”Angelica är ett urtjusigt namn” höll Natalie med om. ”Man kan nästan tro att hon kommer från Stockholm hon med, men när man heter Inget, åh, förlåt Ingerrrrrr, så är man från landet, jag menar det finns ingen av mina kompisar i stan som heter Inger!” Hon skrattade ett klingande skratt. Angelica som hade stått bredvid under samtalets gång och lyst upp när hon hörde att hennes namn passade i den kungliga huvudstaden föll in i skrattet. Hon hade inte kommit till Ingers försvar då hennes namn klassades som bonnigt och det var nog då som allt började förändras.
Angelica tillbringade allt mer tid tillsammans med Natalie och de var ofta hemma hos Angelica och Inger efter skolan. Inger och Angelica delade rum och i början var de tillsammans alla tre och gjorde sina läxor, lyssnade på musik, skvallrade och Natalie lärde Angelica hur hon skulle sminka sig. Inger gjorde sitt bästa för att delta, men kände sig mer och mer utanför och den känslan förstärktes när Angelica och Natalie började tillbringa eftermiddagarna och helgerna hemma hos Natalie i stället.
Vid ett besök hos tandläkaren hade Inger fått frågan om hon gnisslade tänder om nätterna, men det kunde hon inte svara på. Angelica hade aldrig sagt något om störande gnissel nattetid. Hade Inger haft huvudvärk? Hon hade haft huvudvärk, men vem hade inte det emellanåt? Tandläkaren talade om att han kunde se förslitningar på tändernas ytor som tydde på att Inger gnisslade tänder om nätterna och att det kunde leda till spänningsvärk i huvudet och axlarna förutom att det skadade tänderna. Det bästa vore att hon fick en bettskena utprovad. Så blev det. Efter ett par veckor fick Inger sin bettskena och upptäckte efter några dagar att huvudvärken avtog. Hon tyckte inte om den. Den kändes klumpig och om hon försökte säga något med bettskenan kvar i munnen, så lät hon som ett sluddrande fyllo.
När Inger och Angelica kom till skolan en måndag morgon, så tyckte Inger att alla tittade på henne och fnissade. Plötsligt hördes någon ropa: ”Ser du vem som går där?”. ”Nä, jag ser inget.” svarade en annan. ”Precis!” ropade den förste igen ”Det är inget som går där!” Inger frågade Angelica vad de menade, men systern ryckte bara på axlarna och fortsatte gå. Det elaka skämtet upprepades om och om igen var Inger än kom gående och till slut flydde hon in på toaletten där hon började gråta. Varför sa inte Angelica något? Varför ställde hon inte upp för Inger som de alltid hade ställt upp för varandra? Det var förstås Natalies fel. Förutom att Angelica sällan var hemma och aldrig fanns där för Inger, så hade hon också blivit otrevlig gentemot föräldrarna och på sätt och vis tyckte Inger att det var jobbigare än att hon själv blev utsatt. Inger hade inte berättat hemma om det elaka skämtet utan tänkte att de inte orkade hålla på hur länge som helst, men en vecka senare mötte hon två killar från parallellklassen i korridoren och de ställde sig i vägen för henne. ”Nä, men är det inget som är ute och går.” sa den ene med ett retsamt tonfall. Han nickade åt den andre som utan att säga något tryckte upp Inger mot väggen så hårt att hennes huvud slog i. Inger blundade av smärta och kände plötsligt en hand över munnen och en andra hand som klämde åt om hennes näsa. Det tog inte många sekunder innan Inger fick svårt att andas och paniken kom snabbt när hon kände att hennes armar satt fast. ”När man är inget, så behöver man väl ingen luft, eller hur?” Plötsligt släppte de taget om henne och hon drog ett djupt andetag samtidigt som ögonen tårades av både smärta och rädsla. Hon såg hur killarna släntrade iväg genom korridoren medan de gjorde high five och asgarvade. Hon såg också hur Angelica och Natalie stod en bit bort. Hade de sett allt och ändå inte gjort något för att stoppa killarna? När även de vände sig om och gick, så blev Inger arg.
Senare den dagen satt Inger på sin säng och fingrade på den förhatliga bettskenan när Angelica kom hem. Hon gav Inger en illvillig blick och sa: ”Titta, det sitter inget på sängen!” . Det blev droppen. ”Håll käft.” sa hon med låg röst.
”Ursäkta, men jag hörde inget” svarade Angelica.
”Jag sa håll käft. Håll. Käft. Håll käft!”
Inger flög på Angelica och fick ned henne på rygg på mattan sittande grensle över hennes mage medan armarna klämdes fast under Ingers knän. ”Vill du veta hur det känns att kvävas?” väste Inger och tog ett hårt tag om Angelicas näsa för att täppa till den. Angelica öppnade automatiskt munnen för att kunna andas och då körde Inger ned bettskenan i halsen på henne. ”Varför hjälpte du mig inte när de där killarna höll på att kväva mig? Va? Och varför protesterade du inte när varenda jävel retade mig och skrattade? Varför? Vad har jag gjort dig för att du ska ha blivit så jävlig?!” Plötsligt far dörren upp och föräldrarna står där med frågande miner. Pappan rusar fram och knuffar undan Inger medan han skriker att Angelica håller på att bli blå i ansiktet och någon måste ringa 112. Mamman rusar iväg för att ringa medan Inger efter att ha varit rasande och stark nu är apatisk och orörlig. ”Hon övergav mig” var det enda de fick ur henne. ”Hon övergav mig.”