Sol, choklad och en varning

Om jag säger att jag promenerade i 70 minuter så är det rent skryt. Jag strosade medelst hasade i 70 minuter. Det var min favorit runt Flaten. Det faktum att jag orkade stiga upp redan halv 9 fick mig att tro att min ork var tillbaka. Jo tjena! Nä, det var ingen angenäm upplevelse. Möjligen efteråt. Jag fick i alla fall sol på näsan inklusive D-vitaminer! Längs ena sidan av Flaten hade jag motvind där ansiktet blev stelfruset medan ryggen värmdes av solen. När jag kom runt på andra sidan blev det stilla och definitivt för varmt för vinterjackan. Av med handskar och av med mössan! Snudd på värmepanik.

En kort sträcka var det njutningsfullt. Solen strålade och fåglarna kvittrade och så kom dagens låtlisterepresentant, “Do you love med” med Nottee. Gåshud, gott folk! Gåshud.

Jag har gjort ryggövningen tre gånger nu och den känns väldigt bra, speciellt när jag är trött i ryggen och har lite ont. Men det är ett jäkla meck att komma på plats! Jag är väl inte så smidig som jag inbillar mig och att få rumpan dikt an mot väggen… Idag låg jag 20 minuter för att det är skönt, men att jag skulle böka mig ned för bara 5 minuter är bara att fetglömma.

Katrinplommon och vatten – det har varit svaret på min totalpluggade mage. Den fungerar som den ska nu och det är en otrolig lättnad! Jag tog min sista dos MSM i fredags. Jag känner att jag vill fokusera på homeopatens mediciner.

Det är fredag idag och jag grunnade lite på helgens smaskens. Choklad var givet, men jag ville ha något salt oxå. För ovanlighetens skull ville jag inte ha chips. Whaaat? Det fanns ingen affär med anständig lakrits. Då kom jag ihåg att Marabou har gjort en choklad med lakrits i och som är överraskande god. Ett halleluja-moment! Det går så bra att lösa problem medan man promenerar strosar hasar!

Choklad

På köksdörren sitter numera en varningsskylt. Jag måste leta rätt på en permanent tuschpenna och ändra till "marsvin-EN". Det är ju faktiskt inte tillåtet att ha ett ensamt marsvin.
På köksdörren sitter numera en varningsskylt. Jag måste leta rätt på en permanent tuschpenna och ändra till “marsvin-EN”. Det är ju faktiskt inte tillåtet att ha ett ensamt marsvin.

 

 

Att leva upp till sitt namn

Maja är ett av våra marsvin. Hon är en gnagare och hon gör sitt bästa för att leva upp till sitt artnamn. När hon blir otålig dvs. när gurkan eller paprikan inte levereras så snabbt som hon vill, ja, då gnager hon på burgallret. Biter och drar så alltihop skakar och slamrar. Gallret utgörs av vanligt hönsnät och står inte emot stenhårda marsvinständer särskilt länge. Problemet är inte att det blir förstört. Problemet är de sylvassa stumpar som blir kvar. Det är ett under att Maja inte har skadat munnen än! Vi bytte gallret i somras, men behöver göra det igen och det snarast. Fram till idag har vi haft handdukar inkilade i hålet, men nu har det blivit så stort att de inte ligger kvar. När jag storstädade buren idag tog jag saken i egna händer och fixade en tillfällig lösning. Håll i hatten, gott folk, för det är bland det snyggaste som har gjorts av en mänsklig hand!

Det nedre högra hörnet av burdörren med hålet och handduken som ska förhindra att det blir större.
Det nedre högra hörnet av burdörren med hålet och handduken som ska förhindra att det blir större.
Jag gjorde hål med en kniv och knöt fast med vanligt hushålssnöre. Maja uppskattar inte mina omsorger för fem öre.
Jag gjorde hål med en kniv och knöt fast med vanligt hushålssnöre. Maja uppskattar inte mina omsorger för fem öre.
Det här är Maja.
Det här är Maja.

Frid råder

När jag har städat större delen av dagen, som idag, så tar Pär hand om middaxdisken fast han lagat maten. Det är en fördelning som jag har insisterat på, men han tycker att den är rimlig. Frid råder. Det är rent & fräscht och undanplockat. Frid råder. När jag skivade upp marsvinens gurkbitar efter middagen (en engångsföreteelse som de tyckte var så lysande att de insisterade på att den skulle bli en tradition och de fick som de ville) kom Bibbi framtassande under köksbordet. Hon är en försiktig gris och är mest en släpvagn till mamma Mimmi. “Nä, men, hej Bibbi!”, sa jag. “Hämtar du gurka åt morsan oxå eller bara åt dig själv?” Hon stannade till som för att säga “Titta vem jag har med mig” och där kom Mimmi. Ingen tveksamhet i stegen där inte. Hon hämtade sin gurkbit själv! Jag blev så glad att jag blev tårögd och en tyngd lyftes bort, den ångest som alltid finns när något av marsvinen inte mår bra. Frid råder!

En keramikskylt som jag köpte i Italien. "Attenti alla cavia" - Varning för marsvin.
En keramikskylt som jag köpte i Italien. “Attenti alla cavia” – Varning för marsvin.

 

 

Mimmi blir kvar hos oss

Det är inte dax för Mimmi att lämna oss. Bibbi får ha kvar sin mamma. Mimmi är gammal och trött, det är inte mer med det. Hon har inte ont. Hon fortfarande intresserad av att äta. Hon ligger inte ihopburrad. Även om hon inte hoppade ut ur buren när jag skulle städa, så tog hon sig in för egen maskin när jag var färdig och hade lagt in nytt hö. Jag är inte redo att skiljas från henne ännu eftersom hon egentligen mår bra. Mimmi blir kvar hos oss!

Mimmi 9

Ändrade planer

Mimmis och min resa till veterinären har skjutits upp till på lördag för då kan Pär köra oss. Jag såg nämligen på SMHI att det kommer en hel del snö de närmaste dagarna plus att det ska bli nedåt 10 minusgrader och då vill jag inte låta Mimmi åka runt i en iskall plastbur. Det är skönt att slippa tampas med SL i sånt väder.

Muskler och Mimmi

Det har varit kallt, det har snöat och sedan blev det varmt och regnblandat för att sedan frysa till igen. Isbuggar i all ära, men jag hade ingen lust att gå ut. Min kropp signalerade att det nog var dax för ett gummibandspass. Det är så länge sen sist att jag inte bryr mig om att ta reda på när den senaste gången var, men jag körde det extra lätta passet med få repetitioner. Det var så skönt! Och så all stretching efteråt… Najs! Det mest positiva är att allt stavgångande har haft effekt för uppvärmningen var inte lika flåsig, benövningarna var en baggis, både plankan och fuskarmhävningarna gick (nästan) som en dans – betänk att det är flera månader sedan sist!

Dagens låtlisterepresentant är Rob Thomas med “I think we’d feel good together”.

Mimmi är 4,5 år. Lite mer än medelålders för ett marsvin. Hon har gått igenom 2 operationer med makalös återhämtning. Hon har förlorat sin bästa polare, Humlan och gått igenom en tydlig sorgeperiod. Hon har varit fostermamma åt Vera (som inte finns kvar) och Bibbi. Nu känner hon sig förmodligen gammal och är trött. De senaste 4 dagarna har hon tacklat av i snabb takt. Det värsta är att hon inte kommer sättande hela vägen fram till mig för att hämta sin gurkbit. I morgon ska hon och jag åka till veterinären och kanske följer hon med hem igen, kanske inte.

World animal day

Idag är det “World animal day” och jag uppmärksammar mycket hellre den än kanelbullens dag eftersom jag har svårt att tänka mig att någon variant av bullen är utrotningshotad. Jag älskar djur! Jag föredrar djur framför människor. Djuren behövs för den ekologiska balansen. Djuren drabbas av allt som människan ställer till med utan att kunna försvara sig. Jag är fadder hos WWF för tigern, isbjörnen, pandan, elefanten, östersjön och den svenska naturen.

World Animal Day

Mina marsvin

Det här har mina marsvin lärt sig:

* husse duschar alltid innan han ger dem frukostgrönsakerna, så det är ingen idé att börja tjoa förrän han kommer ut från badrummet.

* det händer att de får överbliven sallad efter vi har ätit middag, så när någon av oss reser sig tolkar de det som att vi har ätit färdigt och påminner oss om att inte slänga någon sallad i soporna. Faktum är att de börjar tjoa även när någon av oss reser sig för att t.ex. fylla på vattenglaset. Det blir lite hetsig stämning ibland. “Nu har ni ätit färdigt. Hit med salladen!” Typ.

* när jag släpar in spånsäcken och dammsugaren i köket vet Mimmi och Bibbi att jag ska städa, så de hoppar de ut.

* medan jag städar rullar jag ihop handdukarna till ett kryp-in och Mimmi vet när det är fritt fram att flytta in.

* när jag tar loss Majas vattenflaska för att byta vatten har hon lärt sig att flytta in mot väggen eftersom det inte är det minsta mysigt när jag hänger tillbaka den och en droppe alltid letar sig ned genom röret och landar på hennes rygg. *rys*

* klockan 11 är pelletstimmen och de låter mig sällan missa det. Om jag kommer hem från en promenad och klockan är efter 11 eller om jag – gud förbjude! –  har sovit till 12 (det händer), så handlar det inte om diskreta påminnelser utan om regelrätta vi-svälter-ihjäl-tjut.

Kan man låta bli att älska dem?

Något som jag skulle vilja att de lärde sig av sig själva är att när stormatte (jag) känner sig deppig ska de komma framtassande, ställa sig på bakbenen och sträcka upp frambenen som tecken på att de vet att jag behöver gosa, men man kan inte få allt.

Min Mimmi och en gurkskiva.
Min Mimmi och en gurkskiva.

 

 

Hjärtchakra och känslighet

Visste ni att grönt är hjärtchakrats färg? För mig är grönt en lugnande färg och energigivande. Den känns syrerik och finns i så många nyanser. När regnmolnen vek undan sent på eftermiddagen och solen tog chansen tog jag den här bilden.

Efter regn kommer solsken.
Efter regn kommer solsken.

Selma är med Elin hos Robin den här veckan, men jag fick den här bilden idag. Hon är sååååå fin!

Selma 38

 

När jag var liten på 1970-talet såg jag en film på tv där en man hade uppfunnit en maskin som gjorde att han kunde höra träd och växter. Han kunde höra hur de skrek av smärta när någon t.ex. bröt stjälken på en blomma för att plocka den. Redan då upplevde jag den filmen som otäck och minnet dyker ofta i samband med begreppet känslighet (HSP – högkänslig personlighet). Jag lyssnar på “Den grymmaste månaden” av Louise Penny och en av karaktärerna är en man som kan höra träden. Han brukade arbeta som skogshuggare tills han en dag kunde höra hur träden skrek av både skräck och smärta. Han berättar om en granne som hade en magnifik ek i trädgården där en gren hade brutits. Grannen gick inte med på att såga av grenen helt för att eken skulle få en chans att helas. Det tog 4 år innan eken dog och den skrek av smärta hela tiden. Plötsligt mådde jag illa. Fy tusan för att ha den förmågan!! Jag har oerhört svårt att höra en baby som gråter och ännu svårare är det med ett djur som har ont. Tänk om jag även skulle kunna höra träd och växter …

 

De har bestämt sig

Mimmi och Bibbi har slutat äta morötter. Det är bara de som vet varför. Det spelar ingen roll om det är ekologiska eller vanliga morötter. De tar ingen hänsyn till om moroten skalas eller bara borstas. De lockas heller inte av om moroten serveras i slantar eller stavar. De har slutat äta morötter. Igår hade Pär gjort råkostsallad till middagen och det blev lite kvar. Så här såg det ut i skålarna när jag tog ut dem. Den vänstra är Majas och hon äter det mesta som kommer i hennes väg. Den högra är Mimmis och Bibbis och jag tror inte att de tyckte att var värt besväret att fiska fram de små bitarna av vitkål när det låg en massa äcklig morot i vägen. De har bestämt sig och jag gillar att de är konsekventa.

Matskålar