Doktor OB tipsade om balansövningar för att få ordning på yrseln och jag bokade tid hos sjukgymnasten som jag träffade idag. Det är inte den sortens yrsel som kommer av att en nerv sitter i kläm. Yrseln har inte att göra med blodtrycket. En möjlighet är biverkning från någon av alla mina mediciner. En trolig orsak är kristallerna inuti örat. De har spökat flera gånger förut, men det har aldrig varit så långvarigt som nu (ca 2 år). Den känns oftast när jag reser mig från liggande (riktigt snurrande som gör att jag har svårt att fästa blicken), men även om jag böjer mig framåt och det har hänt att det snurrat till när jag har suttit stilla. Sjukgymnast AR gjorde sitt bästa för att framkalla yrseln och därmed kunna koppla den till nånting specifikt, men det är som med tvättmaskinen som slutar krångla när reparatören har kommit. Jag fick prova balansen i några övningar som hon sen skrev ut åt mig bl.a. utfallen som jag har i styrketräningen och som jag kan göra knepigare genom att vrida överkroppen. Jag valde att själv höra av mig till henne om jag skulle behöva i stället för att boka en ny tid. Om yrseln har att göra med någon av medicinerna, så är det inte så mycket jag kan göra, men det är alltid bra att veta. Antar jag.
En känsla av uppgivenhet. Yrseln kan bero på mediciner eller kristaller eller spänningar från muskelfästen i nacken. Att jag har svårt att gå ned i vikt kan ha att göra med hur jag äter eller så är det klimakteriet eller hypotyreosen eller så är det en kombination av alltihop vilket förmodligen är det troligaste. Jag skulle vilja komma till en läkare och säga “Här gör det ont.” och få svaret “Då gör vi så här!” och sen är det fixat. *djup suck*
Avgifterna har höjts och de har höjts ordentligt. Dietisten och sjukgymnasten kostar numera 200 kr och det är en höjning med 100%! Det blev en promenad på 20 minuter dit och 40 minuter hem med ett stopp på Konsum. Jag köpte en ask hallon för 30 kr från tjejen ute på torget och de var suveränt goda och det är svårt att sluta äta. Jag har satt i mig hälften redan…
Rena, rama godiset.Fint besök den här soliga eftermiddagen.
En 60 minuters promenad i riktigt bra tempo, nästan power-walk! Det var så skönt att orka, att inte ha ont. Det känns som om jag inte är direkt bortskämd med sånt. Jag körde min egen variant av intervallträning: en försiktig start med ett jämnt tempo i en otäck backe. Sedan drog jag upp tempot och pinnade på tills jag såg en katt som lixom stod och väntade. Den jamade och jag jamade tillbaka och sedan fick jag klia den på huvudet. Endorfinkick! När jag fortsatte drog jag upp tempot igen tills jag kom till “stallet” där det växer enorma hundkäx och jag fick syn på 2 rådjur. Jag smög fram för att inte skrämma dem och fick syn på det ena.
Hello, georgious! Den hörde när mobilkameran klickade, vände rumpan till och skuttade iväg.
En sista tempoökning fram till gångvägen vid Flaten där jag såg en katt till! Men den var inte lika tuff och när jag stannade och hälsade såg den skräckslagen ut och försvann in i det höga gräset. I den sista backen vid gymnasiet blev jag trött och tappade fart, men det var med gott samvete.
Jag satt i soffhörnet med ljudbok & spel när tröttheten övermannade mig. Jag satte mobillarmet på halv 13 för att inte sova förbi lunchen, men när larmet gick igång stängde jag bara av och somnade om, fortfarande sittande och sov en timme till. När jag vaknade hade jag ont i nacken och huvudet. Det är en trött dag. Fyrbeningarna fick vänta 25 extra på sin frukost eftersom jag råkade somna om och just nu har jag mest lust att lägga mig och tryna.
17 grader och regnskurar. För mig är det vädervila. Sol och värme är inte min melodi för det leder oftast till svetthinna och värmepanik. Det här är viloväder för mig. Ögonen vilar från det skarpa ljuset. Pollenhalterna sjunker vilket oxå gynnar ögonen. Kroppen vilar när den slipper att hela tiden jobba för att hålla temperaturen på en normal nivå. Öronen vilar eftersom alla gapiga ungar håller sig inomhus. Hehe. Jag är ensam med marsvinen. Gubbfritt (han är på Öland), barnfritt (hon är hos Robin) och kaninfritt (hon är med sin matte). Det är skönt!
En nytagen bild på mitt lilla hjärtegull (Elin tog bilden). Vi köpte en mjukisorm på Kolmården till Selma och det är den hon har besegrat.
Idag gick det inte att vakna. Efter ett toalettbesök vid 6-tiden somnade jag om och jag hörde inte mobillarmet klockan 8. Jag vaknade första gången kvart i 10 och trodde att den var närmare 12, slappnade av och somnade igen för att sedan försöka vakna hur många gånger som helst, men det var omöjligt. Som så ofta förr var det utfodringen av fyrbeningarna som fick upp mig vid 11. Maten var 10 minuter försenad, höet var nästan slut och Selma behövde fräschare vatten. Om de hade haft möjlighet skulle de ha spatserat in i sovrummet med plakat och upprörda tjoanden. Det är nästan så att jag önskar det för det hade varit en syn! Först går svarta Maja som har den starkaste rösten, sen zebrafärgade Mimmi och efter henne chokladbruna Bibbi, lite tvekande men följer dit mamma går. Sist skulle Selma komma. Lång och ståtlig på bakbenen och stampande med baktassarna och med en nos som darrar av upprördhet. Alla med varsitt plakat i framtassarna med skärpta krav på tvåbeningens sovtider, mer sallad och mer gos (det är Selmas plakat för marisarna är inte lika goskrävande) och mindre kloklippning. Kan ni se det framför er? Det kan jag!
Jag vägde mig idag, månadens första dag till ära och det har försvunnit 1,0 kg den senaste månaden vilket innebär att jag väger 107,1 kg. Det känns som att jag har funnit en balans vad gäller kosten där jag ytterst sällan behöver vara äckelhungrig och jag har ingen känsla av att jag späker mig. Vanedjuret i mig frodas och det syns i matdagboken. Jag äter mer eller mindre samma saker i samma mängder vid ungefär samma tid varje dag. Det är så jag fungerar: när jag hittar ett koncept eller något jag tycker är smaskens, så håller jag mig kvar med näbbar och klor tills det inte längre fungerar eller är gott och då får jag hitta något nytt. Allt eller inget. Jag tycker att mat & ätande är tråkigt och jag vill spendera så lite tid som möjligt med det.
107 kg är åt helvete för mycket och 1 kg är inte mycket i sammanhanget, men det är bättre än att stå stilla som jag har gjort större delen av förra året och betydligt bättre än att gå upp flera kilo vilket jag gjorde i våras, så lite uppmuntran och hejarop hade suttit fint. När jag berättade för Pär fick jag inte mer än en gillande nick och ett “Vad bra!” och sen talade han om att han fortfarande lyckas hålla sig under 70-kilosgränsen. Grattis. Typ. Om en vecka ska jag träffa min nya dietist och som ett bränt barn som skyr elden är det inget jag ser fram emot. Det är därför jag skriver matdagbok för att kunna visa att min viktökning (fram till idag) inte står i proportion till vad jag äter. Idag slog det mig vad Dietisten från Helvetets största misstag var: hon berättade att hon själv hade varit tjock, så hon visste hur det var, men eftersom hon hade lyckats gå ned i vikt, så kunde jag oxå göra det förutsatt att jag gjorde som hon sa. Fel, fel,fel, fel, FEL!!! Jag är inte hon. Min kropp fungerar inte som hennes. Alla är unika. Pär är inne på samma kategoriska tänkande. Eftersom han inte behövde göra mer än att sluta med godis, chips och marmeladmackor för att börja gå ned i vikt, så borde det vara precis lika enkelt för alla. Fel, fel, fel, fel, FEL!
Med tanke på den rika vätan i midsommarhelgen kände jag förtröstan över att så många svenskar och en hel del turister tog sig till Kolmården i vettiga kläder dvs. bra skor och färgglada regnjackor och med ett och annat paraply. De valde att vara ute i stället för att sitta inne och gnälla över vädret. Gårdagens väder bestod av lite stänk vid 2 tillfällen och en rejäl åskskur vid halv 16.
När vi stod i kön till Safari-linbanan såg jag inte en enda mobil. Man pratade med varandra och smååt godis och kakor och höll koll på klättriga småbarn. Det finns hopp!
Delfintränaren och falkeneraren – människor som har djurets förtroende. Att få ett djurs förtroende utan att kunna kommunicera med ord är som att få högsta pris, den störtsta bucklan, den glansigaste guldmedaljen. När ett djur visar att det litar på dig och söker sig till dig så är det 100% fritt från baktankar och tjänster & gentjänster. När Selma tycker att vi har gosat färdigt, så går hon och pysslar med annat ett tag, men jag sitter kvar och hon kommer tillbaka. Gorillorna är inte tränade till att stila framför våra kameror och jag tyckte om de 2 som satt med ryggarna mot oss medan vi var där. Respekt!
Självrespekt. Hur kan någon med den minsta uns självrespekt plocka fram en selfie-pinne, placera mobilen och sedan arrangera familjen för en selfie?
Brunbjörnen är stor, tung och kan vara farlig och rent intellektuellt vet jag det, men för mig är den en nalle. Punkt slut.
Morfar björn är 17 år och berättigad att sitta i solen och relaxa.
Mamma björn har fullt upp med 2 av ungarna som brottar ned henne för att komma åt lunchen.
Nalle!
2 björnungar busar i badet.
Rovfågelvisningen var imponerande och den inleddes med att hervévråken kom inflygande, gjorde en sväng över publiken och landade hos falkeneraren. Ståpäls!
Hervévråken kan springa och det är ingen mesig halvlunk utan långa, spänstiga steg.
Falken kan komma upp i hastigheter av 300 km/timmen, kan få korn på ett byte på flera kilometers avstånd och har ett skyddsögonlock för att slippa blinka. Dessutom sluts andningshålen i näbben för att underlätta. De små liven nere på marken är chanslösa …
Berguven har fransiga vinpennor som gör att den glider fram ljudlöst. Den är ståtlig!
En kapybara. Världens största gnagare och nära släkt med marsvinen trots att levnadssättet påminner om flodhästens.
“En kort sorts struts som stavas e-m-u. Ekonomiskt klen och lite småaggressiv. ” Galenskaparna ur “Alla ska bada”
Jag gillar getter! De är egensinniga och personliga och otroligt söta. För att inte tala om killingarna eller getvalparna som Elin kallade dem.
Närbild på en av järvarna. De hade ungar oxå.
Vi åt lunch på Nham Nham, currykyckling med ris där riset och grönsakerna utgjorde 90% av maträtten som kostade 89 kronor inklusive dryck (vattning äppeljuice). Allt utom maten är bra med Kolmården. Det är bättre att ha med sig matsäck. Matställena är dyra och fantasilösa. Det vi åt igår var gott, men det hade mättat bättre med mer kycklingbitar.
Delfiner. Det är någonting med delfiner. Jag känner en dragning till dem som är annorlunda jämfört med den jag känner för pälsiga fyrbeningar. De fyller mig med glädje och värme. De verkar lika glada som quokkan. Lika personliga som geten. Lika vänliga som hunden. Styrka och smidighet och lekfullhet. Jag kände av både kärlek och respekt mellan delfinerna och deras tränare. De hade roligt!
När showen drog igång och delfinerna kom farande i grupper om 2 och 3 då rann glädjetårarna nedför kinderna.
Världens bästa jobb!
Showen var snygg och påkostad, men det blir snuttifierat när de försöker få med hoten från människa och miljö genom att dramatisera det och dränka allt i musik från Bond, Star Wars och Pirates of the Caribbean. Den här gången var det tur att vi såg showen för Lagunen var stängd, så det fanns ingen annan möjlighet att se delfiner, men nästa gång kommer vi att hoppa över den.
På väg till delfinshowen tittade vi in hos tigrarna, men vi hade inte tid att stanna och sedan glömde vi att gå tillbaka …
Efter delfinerna tog vi oss uppför en av de brantare backarna på jakt efter en toalett och då fick vi syn på “Safari” och en lång kö och jag hörde någon som sa “Det är väl där man kliver på?”. Kliver på vad, undrade jag. Kanske ett sånt där mysigt litet tåg som tuffar runt djurparken? När vi hade kissat övertalade jag Pär om att det kunde bli kul och det var lite av “Åh, kolla en kö! Vi ställer oss i den och ser vart den leder!”. Kön var lång, men rörde sig hela tiden och slutade framme vid linbanans gondoler som har gjorts om helt och har läckra djurtryck utanpå och djurmönstrade (stenhårda) säten. Vi fick en egen giraff-gondol och gled iväg.
En vidunderlig utsikt över Bråviken.
Jag snodde omkring på sätet, fram och tillbaka, som en 3-åring med brallan full av myror och jag var nära att trycka mig ut genom skyddsgallret i hopp om att kunna klia på ….
… giraffen! Om jag sträckte mig liiiiite till.
Familjemåltid.
De flesta lejonen låg under ett tak och sov middag och det såg så mysigt ut. Lejonhannen hade lagt sig på rygg lite bredvid. Jag skulle kunna ge en hel del för att få komma nära och bara hålla om …
3 elefantrumpor.
Längst in i hörnet, bredvid elefanterna bor surikaterna, mina hjärtefavoriter efter delfinerna. Det rådde full aktivitet med många vuxna och flera ungar och mitt i allt det här måste någon hålla vakt.
Sture surikat hade stenkoll på allt som rörde sig i luften.
En hel hög med både stora och små som tjattrade på på ungefär samma sätt som marsvin gör.
Liten med en stor som trygghet.
Schimpanserna var förkylda och fick antibiotika och skulle lägga sig redan klockan 16. Det slappades högt och lågt när vi tittade förbi.
Man kan slappa i grupp …
…. eller så har man en egen kupé.
Gorillorna bodde granne med scimpanserna, åtskilda av vatten. Det var inget röj där heller och den här gorillan verkar undra varför han ska ställa upp?
Vi hann inte med allt vi ville se och vi hade nog behövt övernatta och dela upp allt på 2 dagar. Nästa år kanske?
Ett tips om du vill slippa undan de värsta folkmängderna på Kolmården: åk dit en mulen, småregning midsommardag för det är perfekt. Pär och jag kom dit strax efter att de öppnat klockan 10 och visserligen var vi inte först, men jag har varit med om värre. Det är skönt att ha kommit ifrån barnvagnsåren …Min mobilkamera förslår inte långt en sån här dag, men Pär fotade med systemkameran och det blev många bilder. Så många att jag känner att det är bättre att dela upp Kolmårdenbesöket i 2 inlägg och Pärs bilder kommer i morgon. Idag får ni hålla till godo med mina mobilbilder.
Kolmården är av samma excellenta årgångång som jag! Det här är inne hos lodjuren. Jag vet inte hur många gånger jag har varit på Kolis, men jag har aldrig, aldrig sett några lodjur. De finns på Skansen.Kålmården walk of fame!Kön till delfinshowen. Vi behövde inte stå i den! För 25 kr per person köpte vi platser och fick glida in i en gräddfil till vänster om jättekön. Det var det värt!Det är hela 7 år sedan vi var på Kolmården senast och de har gjort om mycket bl.a. linbanan som numera kallas för safari och som vi höll på att missa helt eftersom den var, inte bara ny, utan flyttad.Dagen avslutades i presentshopen. 3 nya kuddar med urfina motiv. Grrrrymma!
Maja mår strålande! 5 dagar efter operationen försöker hon fortfarande flirta till sig extra godsaker. “Hallå, jag är nyopererad! Ge mig nåt gott!!” Hon har haft handdukar i stället för spån pga. såret på magen och hon har inte riktigt gillat det för hon tycker om att knuffa undan spånet när hon ska lägga sig i favorithörnan och det går ju inte med handdukarna. I stället har hon hamnat mellan frottélagren och härom dagen hittade Pär henne i den knepiga situationen och hon var ytterst irriterad och frustrerad, det lilla livet. Majas kämpaglöd och tydliga glädje över att vara smärtfri gör mig tårögd. Det var definitivt värt att lägga pengar på en operation. Visserligen gör marsvin allt de kan för att dölja att de inte mår bra, men de visar väldigt tydligt när de mår bra! Nu har hon den avundsvärda uppgiften att äta upp sig och hon tar den uppgiften på allvar.
En gammal bild, men läget är ungefär det samma: spån i nyllet och sallad är mumsigt.
Selma har nåt knas med tandrötterna och behöver en dos Metacam varje dag. I början tyckte hon det var lajbans och kom framskuttande när sprutan visades, men sedan gjorde hon en kovändning och nu måste man vara två; en som håller och en som medicinerar. Hon finner sig i det, men hjälper inte till. När Elin är hemma brukar jag vara den som håller och det älskar jag. Då får jag känna hennes lena päls på magen (ett område som inte ens Elin får röra i vanliga fall) och så kan jag pussa på henne. När Elin är hos Robin är det Pär som håller henne och han har sitt eget grepp.
Jag hade inga förväntningar på dagens läkarbesök. Jag har lärt mig att inte ha det. En mild förvåning över att inte behöva ta strid för mitt beslut att sluta med Simvastatin. Hon höll med när jag förklarade det hela med ett hälsans moment 22. Resultatet av förra veckans prover visade att kolesterolet hade sjunkit med hela 4 “enheter” och det är bara att konstatera att det är tack vare statinerna. Blodvärdet var prima och likaså sköldkörtelvärdet. Levervärdet var som det skulle och blodsockret är på väg ned. När jag vaknade i morse kollade jag blodtrycket (vi har numera en Godkänd mätare inköpt på Apoteket) som låg på 126/81. Läkaren kollade oxå och då låg det på 132/nånting och det var efter att jag hade promenerat dit. I det stora hela är hälsan inte i någon större fara bortsett från övervikten.
Hon inledde besöket med att fråga vad hon kunde hjälpa mig med och jag svarade att jag behöver en läkarkontakt. En långvarig, fast läkarkontakt. Då sa hon att det ju var otur att jag hade hamnat hos henne för hon skulle inte vara kvar mer än några månader till. “Vilken jävla överraskning. Not!!”, hade jag lust att utbrista. Åh, vad jag saknar min husläkare EW! Tänk att jag hade förmånen att få ha henne i 10 år. En och samma läkare i 10 år. Det var tur att jag hade förstånd att uppskatta henne! Det var bättre förr och med förr menar jag innan Reinfeldt & Co sabbade rubbet. Jag tappade lusten helt där jag satt besöksstolen och orkade knappt sitta upprätt. Vi gick igenom provsvaren och hur jag mådde psykiskt och hon undrade om det fanns något annat jag ville fråga om, men jag lät bli att fråga om yrseln eller en samtalskontakt. Det var ingen idé. När jag skulle gå nämnde jag att jag letar efter alternativ eftersom jag tycker att det fungerar så erbarmligt dåligt där.
Det är meningen att jag ska bli kallad till en annan läkare om ca 4 månader och förhoppningsvis räcker uttagen av Stilnoct till dess.
När jag var nästan hemma kommer en katt travande och jamande. Den verkade ha siktet inställt på mig och jag fick intrycket av att den sa: “Var har du varit? Va?! Fattar’u hur mycket gos jag behöver just nu?”. Det är klart att jag gosade med den! Jag behövde det lika mycket. Jag tog 2 bilder oxå, men de blev väldigt suddiga.
En “fotsnoare” med rosa halsband.
Det där speciella stället uppe på huvudet mellan öronen…
