Klimakteriet | Mitt liv i ord

Värmepanik och kassa batterier

När jag gick iväg för en Flaten-runda var klockan 10 i 10, det var molnigt (hade precis regnat) och 14 plusgrader. Jag tog en special-t-shirt (en sån där som torkar snabbt) under jackan, mjukisbyxor och keps. Svalt i skuggan, varmt i solen, svala vindar och småfuktigt – egentligen hopplöst att få ihop rätt klädsel. Kroppen kändes en aning mindre tjurig än igår, men det gick inte fort och det var inte behagligt för 5 öre. Värmepaniken kom och gick. Det var fåfänga som fick mig att behålla jackan på. Jag kände mig plufsig och den knallrosa t-shirten satt lite för trångt för att vara trivsam, men när jag kom fram till Konsum kände jag att jag inte stod ut mer, plufsig eller ej och slet av jackan. Halleluja! Armarna var blöta av svett eftersom fodret i jackan inte funkar med kortärmat. T-shirten klibbade fast längs ryggen. Fötterna sjöd av värme och insidan av mjukisbyxorna var blöt av svett. Jag hade inget vatten med mig eftersom det ju inte var mer än 14 grader, men det var ett misstag. Jag handlade mina blockljus och gick hem. Så fort jag kom innanför dörren hemma, slet jag av mig strumpor och byxor och hällde i mig vatten. Fullt utvecklad värmepanik! Svimfärdig, matt och illamående. Jag satte mig i soffan med vattenflaskan i närheten för att fylla i tränings- och matdagboken och upptäckte att stegräknaren hade dött. Trots att appen i mobilen visade att batteriet i räknaren var fullt fanns där inga livstecken vilket innebar att min mödosamma promenad inte hade registrerats. Mina värmepåslag påminner allt mer om regelrätta vallningar och de kommer oftare numera. Jag svettades, mådde illa, var maximalt irriterad på skit-batterierna från Kjell & Compani eller har stegräknare dött på riktigt – panik! Jag lade mig på golvet för att utnyttja den svala luften som kom in från den öppna balkongen. Andas. Andas. Andas… Ta det lugnt. Du behöver inte göra något egentligen. Slappna av. Vad beträffar stegräknaren – jag vet att jag promenerade i 1 timme och egentligen behöver jag inte veta antalet steg för de blir ungefär de samma varje gång. Vattenkonsumtionen kan jag skriva in manuellt. Vikt och kost behöver jag inte stegräknaren till. Det finns ingen som helst anledning till panik – jag är inte – jag upprepar – inte beroende av en liten stegräknare! Jag låg på golvet i 15-20 minuter tills jag var helt sval och tog mig sedan upp på fötter med mycket möda och stort besvär. Vid lunchen tog jag 2 Treo mot huvudvärk, drack min VLCD-kyckling-soppa och 5 muminmuggar med te medan jag försjönk i Stephen Kings oemotståndliga och märkliga värld i “Det mörka tornet”. Jag fick liv stegräknaren när jag bytt batteri, men det är inte mer än 3 veckor sedan förra bytet. Skitkvalitet!

Alldeles i närheten av Rönninge Kungsgård ligger ett litet spa. Det är det röda huset som syns genom grönskan. Jag vet inte om jag lyckats få fram det härliga ljuset – spelet mellan ljus och skugga – som fick mig att ta bilden.

Inge’ kul och ingen rubrik

Det är inge’ kul! Det är den förhärskande känslan just nu. Det fungerar inte så bra med ätandet. Handflate-metoden har inte hakat fast i hjärnan än, inte blivit en vana och jag har inte den rätta orken att lägga upp en taktik för att få det att kännas bättre. Pär åker till Gotska Sandön imorgon och jag har 4 middagar för bara mig som helst inte ska flippa ut i i någon riktning. Om jag inte var så förbålt trött hade jag kunnat se det som ett tillfälle att bevisa för mig själv att jag kan ännu mer – för jag vet redan att jag kan – när jag väl vill. För att lugna Pär och Monica: jag har inte för avsikt att ge upp – aldrig! Jag är bara trött av att koncentrera mig dagarna i ända sedan den 2 januari. Igår blev en riktig skitdag på kostfronten, ett bottennapp. Frukosten och lunch-soppan utgjorde inga problem, men middagen… Det var tänkt att Pär skulle göra kycklingfilé i sötsur chilisås med ris till (mitt förslag). Filén var tinad och klar att smörjas med sås och så in i ugnen. Jag satt i vardagsrummet när jag lade märke till att matlagningsljuden inte stämde överens med det vi skulle äta. En gjutjärnspanna på spisen – pang! – fräsande av något som steks i nämnda panna. Sedan röjde han i frysen och då frågade jag: “Du gör väl inte kycklingwok IGEN?!” (vi åt det förra veckan och det var inte gott den gången heller). “Jovisst”, svarar han glatt. Jag var mentalt inställd på sötsur chilikyckling med ris och var ganska grinig vid middagen och det värsta var att jag inte blev mätt. När jag inte blir mätt ringer larmklockorna. 2 mini-baguetter till teet smakade blä!. Grillchipsen som jag kämpade emot förra måndagen fanns fortfarande kvar, men idag, tisdag, gör de inte det. Moooahahaha! Jag vräkte i mig hela påsen och en liten påse med lakrits. När jag vaknade idag och mindes frossandet, så tröstade jag mig med att det hade varit gott. Av taktiska skäl vägde jag mig inte i morse och av samma taktiska skäl körde jag ett medel-pass med gummibanden i stället för det lätta. Om jag vill komma någonstans med min träning måste den ökas på då och då. Det gick bara bra, det var skönt även om uppvärmningen var otäck och hostan ville vara med.

Dagens låtlisterepresentant är Foxtrott med “Colors”. Vi måste sluta bry oss om att vi föds med olika hudfärger.

Igår fick jag ryggmassage av Bitte och det var så skönt! Hon nämnde en läkare (kiropraktor?) som kommit fram till att en viss ryggövning skulle kunna vara lösningen på alla ryggproblem. Du ligger på golvet med böjda knän och fötterna stadigt i golvet. Höj höfterna till halv brygga och rör sedan höfterna i en liggande 8. Då ska spänningar och låsningar släppa. Jag provade den idag. Kiropraktorn rekommenderade 40 åttor, jag klarade av 20. Den var himla knepig. Efter passet och duschen har jag haft riktigt ont i ryggen och det är inte så enkelt som att skylla allt på den liggande 8:an. Det kan vara mensvärk eller trötthet efter träningen eller att jag är öm efter massagen. Det enda jag kunde vara säker på vara att 2 Treo inte hjälpte.

PS! Nästa fredag, den 2 juni, tar Pär och jag bilen och åker ned till Malmö över pingsthelgen och vi åker förstås över bron till Köpenhamn.

Bälte och korsdrag

Igår förutsade SMHI att det skulle bli 25 plusgrader idag. Whaaat… Jag valde att tro på dem och satte larmet en halv timme tidigare för att komma iväg på promenaden innan det blev för varmt. Det var 18 grader i skuggan klockan 8 på morgonen. Ja, jävlar… Jag kom iväg 10 över 9 minus jacka plus vätskebältet. Det var trevligt att upptäcka hur mycket jag behövde dra åt bältet för att det skulle sitta kvar runt midjan. Jag hade siktet inställt på Garnudden idag och det var helt rätt. En dånande serenad av fågelkvitter, fjädrande underlag att gå på, doften av varma stammar och barr och inga tvåbeningar. Det var ändå ganska tungt och hostigt, men då kunde jag ju stanna upp, dricka lite vatten, sniffa sommarluft och lyssna på fåglarna. För första gången i år fixade jag korsdrag för att motverka den plötsliga värmen och den stillastående luften inomhus. Det är ju inte bara fläktar som släpps in utan även en massa ljud: mopeder, bilar, gapiga ungar och ett upprepat skärande ljud som gjorde mig vansinnigt stressad och då stängde jag balkongdörren igen. Det har rått en frenesi över föreningen idag. Det vattnas och klipps gräs, eldas och grillas, pratas och skrattas. Värmen kom så pang på att jag inte har hunnit med, men jag ogillar den likafullt.

Igår fick jag en överraskning: mens. För första gången sedan juli förra året. Varför? Varför?! Har jag råkat antyda att jag saknat den för det har jag INTE – jag lovar och svär! Jag har till och med haft mensvärk och känt mig svullen. Usch! Det skulle kunna vara en förklaring till att endast 3 hg hade försvunnit sedan förra veckan…

Hyllplan och havtorn

Ett gummibandspass. Jag trodde att det skulle bli tungt eftersom jag är förkyld. Eller tror att jag är förkyld. Näsan täpps till ett par gånger om dagen och jag nyser en del, men jag känner mig inte förkyld. Inte i kroppen. Inget av den orkeslöshet som brukar vara Förkylningens Partner in Crime. Uppvärmningen innebar inga problem (3 minuter på step up-brädan), bendelen blev på mediumnivå och småtung, men knäna protesterade inte det minsta. En av övningarna som jag fick av sjukgymnasten innebar att jag skulle ha något under hälen när jag gjorde knäböjningar för att tuffa till dem. Jag tog ett överblivet hyllplan, 2 cm tjockt. Det gick lättare att göra djupa knäböjningar och det var lurigt för det kändes betydligt lättare i början för att sedan bli tvärtungt. Jag får förmodligen veta slutresultatet i morgon i form av träningsvärk.

Nu är jag säker på att Membrasin (havtorn) fungerar för mina torra ögon! 4 kapslar om dagen i en dryg månad tills jag kom underfund med att jag inte behövde ögondroppar lika ofta. Från att ha droppat 5-6 gånger per dag, när det var som värst till att droppa 1 gång kanske varannan dag. Ja, jävlar i min lilla låda, de fungerar! Nu har jag gått ned till 2 kapslar per dag eftersom de har kickat in. De är dyra, 3 kr styck, men ögondropparna är inte gratis de heller och nu sparar jag 350 kr eftersom jag inte behöver åka till ögonläkaren. Häpp!

Något helt annat som oxå verkar fungera på mig är en ljudbok, “Lätt att sova, lätt att somna om”, av och med Camilla Gyllensvan. Den är såååå skön att lyssna på! Det är inte hypnos den här gången utan meditation. Avslappning. Avslappning som hjälper dig att somna, men också att du förblir så pass avslappnad att du lätt somnar om och inte blir liggande vaken och ser hur klockan närmar sig väckningsdax. Det är samma Camilla Gyllensvan som författat och läste in hypnosen jag provade. Den här inläsningen gör hon betydligt bättre och hon är väldigt behaglig att lyssna till. Hon låter snäll och lugn. Stilnoct i all ära, men den effekten brukar inte sitta i längre än 6-7 timmar och jag brukar ha svårt att somna om ifall jag har vaknat för att jag t.ex. behöver gå på toaletten (jag brukar ofta hålla mig just för att inte behöva vakna helt och hållet – kontraproduktivt, jag vet!). De senaste nätterna har jag bara somnat om efter ett toalettbesök eller som i morse, när jag hade sovis till klockan 10 och behövde gå på toaletten vid halv 9, inte ens då hade jag svårt att sova mer.

Dagens låtlisterepresentant är Chrisitne and the Queens med låten “Tilted”. Jag var “tiltad” med hyllplanet under hälarna. Hahaha!

Nya knep eller bara vänta?

Jag är förkyld, men inte så farligt. Jag märker det mest på att jag behöver vanlig nässpray mot det täppta eftersom Nasonexen inte rår på det. Det har kliat i halsen, så det blev ingen styrketräning i tisdags. Idag promenerade jag – jag ville ut i snön! Det var moddigt och slirigt, men skönt att andas frisk luft. Efteråt blev jag fenomenalt trött och lurade i soffan en halv timme innan jag åt lunch. När jag vaknade var jag fortfarande trött och frusen och allmänt ruggig. Resten av dagen har varit seg. Det går nedför igen. Ångesten kommer och går hela dagarna. Panik varvas med irritation. Värmepåslagen (jag kallar dem så eftersom det inte handlar om direkta vallningar – jag svettas inte) kommer oftare och känns intensivare. Koftan åker på och av, på och av. Jag sover sämre trots Stilnocten. För varmt eller för kallt. Vaknar till femtielva gånger per natt. Ögonen svider. Jag har hudsprickor på hälarna och tummarna, till och med på insidan av läppen. De vanliga trivselknepen fungerar inte. Serien jag tittar på (“Breaking bad”) känns tjatig efter bara 1,5 säsong. Jag har tröttnat på att spela på mobilen. Det är svårt att hitta en bra ljudbok, så jag lyssnar om på favoriter (“Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”). Inte ens godiset lockar längre. Det fungerar fortfarande att läsa, så länge ögonen inte är för irriterade. Jag saknar ork och motivation att hitta nya trivselknep, så jag får vänta ut eländet.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Mina mediciner. De förändras inte varken antalet eller sorten, men jag köper fler och fler kosttillskott och de är skrymmande.

20161110_160108-1[1]

Morgondosen. Uppifrån och ned. Levaxin (sköldkörteln), Cetirizin (allergi), Sertralin 50 mg och 100 mg (depression), Lyrica (ångest), Omeprazol (magen), Aloe Vera (mot allt och inget), B-vitamin och järn.

20161110_155908-1[1]

Kvällsdosen som jag tar när jag äter middag. Uppifrån och ned. Lyrica, D-vitamin (varannan dag), magnesium och 4 kapslar Membrasin/Havtorn (för alla slemhinnor bl.a. ögonen). Kvällsdosen har blivit besvärlig att svälja…

Ångesttripp

Igår var jag ute med stavarna i 55 minuter. Jag kom inte iväg förrän efter 10, så jag gick en kortis. Det var rundan med serpentinbacken fast åt andra hållet vilket innebär en låååång uppförsbacke till Högbacka. Det var skönt. Idag har jag tränat med gummibanden. Det lätta programmet. Småtungt i början, men sedan kändes det bara bra. Jag har utökat ryggövningarna med de yogaövningar jag numera gör varje dag. Ryggen tackar och bockar. Men vad hände efter träningen? Efter duschen kände jag mig frusen (dubbla sockor plus kofta-frusen) och jag blev trött. Pär fick äta middag själv idag för jag hade noll matlust och blev sittande i soffan och lyssnade på en bok, “Avalons dimmor”, men störde mig på uppläsaren. Jag spelade olika spel på mobilen, men det gick åt pipsvängen i alla 4. Otålighet och irritation spred sig i kroppen. Ångest! En extra Lyrica. Vid halv 19 gjorde jag te och tog med mig brödrosten med allt som behövdes in till vardagsrummet där jag åt middag medan jag läste. Teet blev gott, men inte det rostade brödet. Boken var inte bra. “Den trettonde historien” som jag läste första gången för 9 år sen och mindes den som väldigt bra. Jag har ändrat åsikt om det. Lyrican hjälpte som vanligt och jag har kunnat koncentrera mig på att betala räkningar. Jag fryser inte längre. Nu är det barfota som gäller. Jag får pisksnärtskador av de här humör- och värmeväxlingarna!

Dagens låtlisterepresentant blir PHASES med låten “Paradise”. Det var paradiskänsla när jag tränade.

Gummiband och ögondroppar

Jag tränade med gummibanden idag för första gången på 6 veckor vilket innebär att jag valde att börja om från början med ett extra lätt pass. Det var knappt att jag hann bli varm innan det var dax att gå vidare med nästa övning, men det gick bra och det var skönt. Orken är tillbaka! Ögonen har däremot varit oerhört irriterade idag och jag vet inte hur många engångspipetter jag har förbrukat. Dessutom har jag små sår vid de yttre ögonvrårna som jag inte vet hur jag ska behandla. Jag har försökt att få in en fot hos en ögonläkare och trodde att det inte skulle vara några problem eftersom vi numera har självremiss att ta till. Fel, fel, fel,fel, fel! De mottagningar jag kollade hos dvs. de som ligger på ett rimligt SL-avstånd tar bara remisser från läkare eller optiker. Som om jag skulle betala 200 spänn för att gå till en ~~värdelös~~ läkare för att få en remiss till en läkare som tar 350 kr. Skulle inte tro det! Jag ringde min optiker som gick med på att remissa mig. Tack!

Dagens låtlisterepresentant är instrumental, temat till tv-serien “Stranger things” på Netflix. Det är Luke Million som har gjort den. Jag skulle kanske ta och se den? Visst påminner typsnittet och stilen väldigt mycket om George Lucas Star Wars?

Jag känner inte igen min kropp

Jag har överlevt ännu en promenad som tog 50 minuter. Det är min kortaste runda och den brukar väl ta 45 minuter i vanliga fall. Det går inte undan nu för tiden, men det viktigaste är väl att det går.

Jag känner inte igen min kropp. Den känns helt främmande. Tung, trög och uppblåst. Allt gör ont och den reagerar inte på det sätt jag är van vid. Promenaden kändes i låren och vaderna, vilket kändes bekant, men jag fick så satans ont i ryggen och magen efteråt och magen har känts … obegriplig. Värken har suttit i nedre delen av magen, men jag kan omöjligt säga om det har handlat om träningsvärk, mens-magen eller mat-magen. Uppblåst och spänd och en tryckande känsla nedåt. Körig, men inte diarré och så har jag mått illa varje gång jag har ätit. Vad handlar det om?! Jag har tagit 2 Treo vid 2 tillfällen och de har haft ovanligt snabb effekt, kanske bara 10 minuter.

Jag skulle ha åkt till naprapaten i måndags, men jag lämnade återbud igen. Den här gången bokade jag ingen ny tid. Det känns inte som att jag kommer att åka dit igen trots att jag längtar efter en ryggmassage. Den främsta anledningen är sorglig och patetisk: jag klarar inte av att släpa min äckliga, överviktiga kropp hela vägen dit och sedan baxa upp den på en bänk iklädd mina solkiga, rejäla underkläder. Jag tycker synd om dem som behöver komma i kontakt med den. Det är lättare sagt än gjort att intala mig själv att de är proffs och att de (förmodligen) inte ser på kroppar på samma fördömande sätt som jag själv och många med mig. Jag orkar inte försöka längre.

När jag vaknade hade jag ett klassiskt stycke i huvudet och jag blev förvånad över att jag mindes kompositören. Dagens låtlisterepresentant blir “Canon in D” av Pachelbel.

Hallen del 13, den sista delen

I förrgår, onsdags, målade jag trappan och långsidan för fjärde och absolut definitivt jätte-sista gången. Jag är rätt leds på den nu. Idag hade färgen fått torka i drygt 48 timmar när jag satte trappstegsmattorna på plats och fick ännu en möjlighet att umgås med Klistret från Helvetet. Jag undrar hur jag gick till väga förra gången, för 17 år sedan? Var det enklare eller har jag helt enkelt förträngt det? När jag skulle lägga den första på plats idag, högst upp, var jag så ambitiös att jag mätte med linjal för att den skulle hamna i mitten. Det fungerade inte. Den första kom på plats där den skulle vara utan linjal. (Och där kommer den att få ligga kvar till tidernas ände!) Den andra hamnade inte riktigt i mitten och när jag drog loss den – innan hela var ordentligt på plats – lossnade färgen på några ställen. Då skrek jag rakt ut av ilska. Jag önskar att jag hade haft en annan trappa att öva på för när jag, efter många, långa och fula ord, äntligen fått in den rätta tekniken, så var jag ju framme vid det sista, nedersta trappsteget. Jag stod nedanför trappan och tittade uppåt. Genomsvettig och sur. Jag såg mattan som inte hamnat riktigt i mitten. Den syntes lika tydligt som Rudolfs röda mule. Visserligen blev det en matta över och jag skulle ha kunnat byta ut Misslyckandet, men inte utan att riskera att förstöra 4 lager av färg. “Äh, vad faaan…”, tänkte jag och gick därifrån för att slippa se det. Det handlar om en knapp centimeter. Om det hade varit Pär som var störd över det hela hade jag inte varit lika dömande utan tyckt att han var fånig. Jag är inte fånig! Jag är perfektionist och det är en helt annan sak.

Utan matta och med risk att halka och slå ihjäl sig.

Med matta. Ingen halkrisk. Det blev snyggt och motsvarar den bild jag såg framför mig.

Det är en liten detalj av renoveringen kvar nämligen krokarna som ska sitta på den smala väggen vid Elins rum. Jag har beställt dem, men de har blivit försenade.

Igår och idag har jag vilat. Viiiiiilat. Jag är trött och jag har ont, särskilt i handen och vristerna som känns ny-stukade. Idag sov jag till halv 12 efter att Bibbi hade fått sin frukost klockan 8. Mensen tog tvärslut i förrgår och det känns ljuvligt. Ajö, ajö och kom aldrig tillbaka! Men jag känner mig inte helt avslappnad och inbillar mig känslan av att något rinner ur mig som det gjorde i måndags. Idag tog jag en spa-dusch med ansiktsmask, kroppsskrubb, insmörjning och fotvård. Jag skrubbade bort allt som hade med Klistret från Helvetet att göra. Pär åkte i onsdags och nu har jag 2 veckor där jag bara behöver ta hänsyn till mig själv och förhoppningsvis kan komma igång med någon form av träning igen. Jag vet inte ens när jag tränade senast. Kroppen protesterar mot det oxå och inte bara renoveringsrörelserna.

Effekt eller sammanträffande?

Den löjligt rikliga mensen gör att jag inte vågar gå hemifrån. Det har i och för sig inte funnits någon anledning för mig att gå hemifrån, men ändå, men till saken hör att Pär åker bort i morgon igen och blir borta i hela 2 veckor, så jag måste kunna ta mig åtminstone till Konsum. Pär fick införskaffa Cyklo-F. De används visserligen vid riklig, regelbunden mens, men nöden har ingen lag. Jag tog 2 x 2 tabletter igår och inatt sov jag ostört och idag har blödningarna avtagit avsevärt. Är det en effekt eller är den väg att ta slut för denna gång? Jag vågar inte chansa på att hoppa över kvällsdosen.