Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Ingen ångest idag även om jag råkar minnas veganföreläsningen. Det känns som en stor tyngd har fallit av mig. Samma sorts lättnad som när magont går över eller som när spänningshuvudvärken släpper eller som när jag har kommit ut på andra sidan av en gruvlig beslutsprocess. Jag har egentligen inte fattat något beslut. Jag är bara så oerhört lättad över att inte må dåligt!
Även detta inlägg kommer att ta upp föreläsningen med Gary Yourofsky, men handlar mer om den chock jag befinner mig i, så du som inte är intresserad kan sluta läsa här.
Det man inte vet mår man inte dåligt av eller på engelska “Ignorance is a bliss”. Det blå pillret eller det röda. När jag vaknade i morse önskade jag direkt att jag inte hade sett föreläsningen, att jag hade valt det blå pillret. Ignorance is true bliss. Trots att jag bara såg sekundlånga ljudlösa glimtar från slakthusscenen behöver min fantasi inte mer för att ångestknuten ska fastna i magtrakten. Jag behövde bara skymta hur de välte omkull kalven för att förstå vad den gick igenom. Det räckte med GY:s beskrivning av kornas förtvivlade råmanden efter sina kalvar. Det är sånt här som ger mig mardrömmar. Det har fått mig att känna avsmak inför att äta kött och medan min hjärna bearbetar klubbslaget som föreläsningen eller det röda pillret innebär kommer jag inte att äta kött (nöt, gris, lamm, fågel). Även om jag skulle vilja, så kan jag inte. Jag tänker direkt på hur Phoebe i “Vänner” försöker tvinga sig själv till att äta kalvkött. Jag har ingen aning om det här kommer att hålla i sig och jag känner mig själv tillräckligt väl för att inte bestämma något när jag mår som jag gör nu. Den ångest som kör runt i kroppen varje gång jag tänker på GY:s föreläsning gör att jag har oerhört svårt att koncentrera mig och få något vettigt gjort. Det är precis så här jag mådde vintern 2011/12. Dag efter dag, vecka efter vecka under närmare 1 års tid.
Just nu är min aversion mot att äta kött 100% baserad på känslor och det är därför jag vet med mig att inte rista in något som helst beslut i sten för när (om?) ångesten dämpas och jag får möjlighet att höra mina (vanligtvis) förnuftiga tankar, så vet jag hur jag ska göra. Något som jag vet redan nu är att jag kommer att fortsätta att äta fisk, ägg och mjölkprodukter. Jag kommer inte att bli vegan, men det känns troligt att jag blir en icke-kött-ätare.
3 fakta som inte kan diskuteras eller argumenteras bort är att mina tänder och käkar inte är avsedda för att tugga kött, mitt tarmsystem är alldeles för långt för att bearbeta en diet innehållande kött och kött har ett alldeles för högt ph-värde för min kropp, kroppen använder sig av ämnen i mitt skelett för att neutralisera ph-värdet vilket kan leda till benskörhet. Jag har lättare att ta till mig GY:s argument för vegankostens effekt på min hälsa än vilken läkares eller dietists. Det är mer av “så-här-är-det” i stället för “du-bör-sluta-med-det-och-det-om-du-inte-vill-dö-i-en-hjärtinfarkt”. Fakta i stället för domedagsprofetior.
Gary Yourofsky har inte alltid varit vegan. För 15 år sedan var han lika ovetande som vilken köttätare som helst. Jag undrar hur mycket han har fått fila på framförandet för att helt slipa bort minsta antydan till att de som inte håller med är dumma i huvudet. Precis som alla som är engagerade i något vare sig det handlar om djurens rätt eller att man har läst en suveränt bra bok, så blir det lite predikande och smått vansinnig blick.
En tanke som har slagit mig är att om varenda kotte blev vegan hur lång tid kommer det att ta innan djurlivet t.ex. älg och rådjur har jämnat ut sig? Vad händer med alla kor, får och getter? Och hur kommer efterfrågan på frukt och grönsaker att fyllas?
En plötslig förståelse för uttrycket “militant vegan”. Veganer blir och upplevs som militanta därför att de är frustrerade. De är frustrerade för att ingen vill förstå och ta dem på allvar. Jag förstår det nu. Jag har sett en YouTube-föreläsning om veganism som Gary Yourofsky höll. Jag spolade förbi sammanlagt 6-7 minuter där de plågade djur för även om jag försöker att ha ett öppet sinne och ifrågasätta, så klarar jag inte att se sånt. Där anser jag mig ha rätt att dra gränsen. Jag behöver inte den sortens argument. Jag såg glimtar utan ljud. Han har rätt: det finns inget vettigt argument för människan att äta kött. Punkt slut. Jag mår fruktansvärt dåligt av det här. Jag mår illa, är gråtfärdig och har ångest. Jag skäms över att vara människa! Elin har min fulla förståelse för att hon på allvar överväger att bli vegan och jag ber om ursäkt för att jag kallade henne hjärntvättad. Det här brutala uppvaknandet innebär inte nödvändigtvis att jag tänker bli vegan. Till att börja med drar jag mig tillbaka och tar in allt. Det känns som om jag har blivit överfallen och jag tycker inte om det.
Eftersom jag redan har ändrat på min aktivitets-dygnsrytm i och med att jag har upptäckt att jag skriver bättre före lunch, så kan jag väl promenera efter lunch i stället för på förmiddagen. Sagt och gjort! Om jag ska vara ärlig, så var det lite ångest med i bilden och det var den som drev på mig iväg, ut, bort, hemifrån. Det gick inte fort och jag lyckades snickra ihop en helt ny runda som tog 90 minuter, men då hade jag stannat 3 gånger för att fixa till snörningen i hopp om att slippa bortdomnade fötter. Skitskor! Fuck it!! Det var skönt, riktigt skönt att komma ut.
Igår hade jag en riktigt…låg…dag, men 2 saker lyfte mig till drägligare höjd: en bok och ett musikstycke. Boken är en ljudbok som handlar om en hund, Gracie. Det var ett medvetet val för djur hjälper alltid. Jag tycker om Matthias Linderoth som uppläsare mycket tack vare böckerna om gatukatten Bob.
Musikstycket är av Bach, “Air on g-string” (eller Beppes godnattstund) som jag har älskat sedan jag var liten. Jag har ofta spelat den i huvudet när jag har haft svårt att slappna av eller somna. Stycket är bäst med en hel symfoniorkester för då blir det mjukt och svävande utan den minsta hårda ton. När jag satt med Selma och kliade henne i nacken letade jag upp stycket på Spotify och när tonerna sssssmmmmööööög genom hörlurarna och in i mina öron spred sig ett lugn som samtidigt gav mig ståpäls.
Jag ringde vårdcentralen för att ta reda på vilka möjligheter det finns att få en samtalskontakt, men det kan jag få endast med en remiss från en läkare. Jaha. Visserligen har jag en läkartid på g, men jag vill ha någon NU. Om jag tar mig hela vägen till psykakuten på S:t Görans, så lär inte det snabba på något. Jag behöver inte mer mediciner. Det skulle vara något som bedövar mig känslomässigt. (Jag är medveten om att det finns Jourhavande medmänniska o.dy., men jag behöver mer än ett enda samtal.
Att delta i Blogg 100 innebär att skriva minst 1 inlägg om dagen i 100 dagar. Det finns inga krav på ämne eller längd eller kvalitet. Det är klart att om jag bara skrev “Detta är inlägg numro 5 av 100”, “Detta är inlägg numro 6 av 100” osv. vore det att gör det väl enkelt för mig, men bortsett från det, så förstår jag inte varför så många tycker att det är svårt att få ihop ett inlägg om dagen. Om du över huvud taget tycker om att skriva kan det väl inte vara så svårt.
Vår torktumlare från Cylinda är bra, men den är inte pålitlig. Den har, precis som tvättmaskinen från samma märkesfamilj, en timer där det är tänkt att jag ska kunna se hur lång tid den behöver på sig innan tvätten är torr och det är självklart att det varierar med mängden tvätt och det är inte det jag stör mig på för jag skriver inte om min torktumlare om det inte vore för att jag stör mig på den. Det jag stör mig på är att timern gissar. Vid ett besök på toaletten ser jag i förbigående att timern står på 3 minuter. 1,5 timme senare visar den fortfarande 3 minuter. Den står i badrummet och kanske är badrummet beläget i en helt annan tidszon, vad vet jag. Det är faktiskt mindre stressande och irriterande att inte ha någon timer alls än att ha en som ljuger mig rätt upp i ansiktet!
Hatten av för drottning Margrethe! Jag citerar: “Ja, vi ska ta emot, men vi ska också berätta vad vi förväntar oss. För det är vårt samhälle som de kommer till. Vi ska ge plats till dem, men de ska förstå vart i världen de har kommit. En plats är inte likadan på andra sidan jordklotet, säger drottningen till Berlingske. Hon lyfter fram vikten av att anpassa sig till det danska samhället. Att följa danska spelregler.” Det finns ingen, ingen som kan säga att det är vare sig främlingsfientligt eller rasistiskt.
Nu har jag haft mens i 1,5 vecka. Vissa dagar är det nästan ingenting, vissa dagar forsar det, men varje dag har jag ont. Innan klimakterieköret satte in blödde jag ca 4 dagar varav 1 max 2 var riklig. Det är ingen picknick…
35 minuters promenad till Salem för att hämta paket och då gick jag en omväg eftersom jag planerade att bara gå raka vägen hem eftersom jag skulle släpa på bökiga paket. Jag hade aldrig kunna drömma om att de skulle vara så fenomenalt tunga! Jag hade varit förutseende nog att ta med mig en plastkasse modell större, men jag var ändå tvungen att riva av ytterkartongen på ett av paketen och be att postpersonalen tog hand om den för den gick inte ned i en vanlig papperskorg. Med ena handsken lindad runt kassens plasthandtag började jag gå hemåt. När jag hade stannat för att byta bärhand för femte gången på 5 minuter förstod jag att det skulle ta tid. Jag roade mig med att räkna antalet steg mellan varje byta-hand-paus och det var omkring 100. Det tog 50 minuter för mig att komma hem och den sista backen och trapporna var överjävliga. Armarna tyckte att de hade gjort sitt och armbågarna värkte, men nu är jag hemma och har burstädning att se fram emot efter lunch. Jäss! Not.
Mental trötthet. Jag får värja mig oftare och längre perioder. Min försvarsmur känns tunn som papper. Jag backar, drar mig undan mer och mer och jag undrar om jag till slut har backat så långt det är möjligt. Det är länge sedan jag slutade följa med i nyhetsflödet i ren självbevarelsedrift, men nu funderar jag på att logga ut från FB permanent. Folk är så gapiga, hejiga och engagerade att hälften skulle räcka och bli över. Politiska ställningstaganden, namninsamlingar, jippon, uppmuntrande tillrop, “styrkekramar” högt och lågt, hålla utkik efter spammare & nättroll, anmäl!, agera!, ta ställning!, ha en åsikt för bövelen! och gilla, gilla, GILLA!!! När jag mår så här är jag inne i en självisk bubbla där jag har ett enormt behov av bekräftelse och uppmuntran medan jag inte har någonting att ge tillbaka. Jag vill ha kommentarer på mina inlägg, men jag orkar inte uppmuntra någon annan. Jag behöver bekräftelse på mina författarövningar, men jag klarar inte av att läsa eller bekräfta någon annan. Dagarna när jag blir överväldigad kommer allt oftare. Jag orkar inte. Jag vet inte om jag vill orka. Jag tycker inte om den värld jag lever i. Det skulle inte vara fel med en terapeut… Kan en terapeut lära mig att inte vara så ömhudad?
Klockad på 55 minuter blankt, högervarv runt Flaten i brrra tempo (utom i uppförsbackarna för då drog hostan igång). Jag fixade snörningen, men fötterna domnade ändå lätt och jag tog ur hälsporrekuddarna för att skorna skulle sitta bättre runt hälen. Det hjälpte. Igår eftermiddag började jag inhalera Pulmicort igen mot hostan. Jag hade småpanik igår över att jag aldrig blir piggare, över att det ena träningspasset efter det andra har varit rena plågan och över att välbehaget och njutningen har uteblivit helt. Dagens promenad kändes bra, det var skönt och gav mig hoppet åter, men jag undrar ändå varför jag aldrig blir frisk… Nu är det april och jag blev lovad en träff med nya läkaren i slutet av april, men eftersom jag inte längre litar på vårdcentralen i Salem, så ringde jag och frågade om de syntes någonting om en kommande kallelse till besök. Sköterskan kunde se att en kallelse var planerad att skickas ut, men att läkaren är fullbokad, så det blir förmodligen inte förrän i maj. Det har egentligen ingen betydelse. Det som har betydelse är att sömntabletterna inte kommer att räcka till maj och att jag inte kan förnya det receptet över telefon… Naturligtvis vore det bättre om jag kunde sluta med Stilnoct, men det ska väl inte var av den anledningen?
Vi hade fint besök vid 9-tiden i morse: Kurre. Sedan de gallrade träd har hans besök minskat drastiskt i antal eftersom hans “broar” har försvunnit.
SL. Det finns mycket att säga om SL, men under det senaste året har det inte varit mycket positivt. Inte nog med att den ena fantasifulla anledningen efter den andra försenar trafiken eller att bygget av Citybanan stänger ned hela skiten eller att rulltrapporna är avstängda, så har de mage att höja biljettpriserna och pricken över i är Access. Sedan biljettsystemet gjordes om har klagomålen blivit fler och Sofia Koch tillhör dem som orkade stå på sig. All heder åt henne! Numera åker jag så sällan med SL, inte ens en gång i månaden, att jag inte orkar lägga ned energi på att förstå reskassesystemet. När jag fyller på min reskassa fyller jag på med 100 kr och åker tills det tar slut. SL är ännu en anledning för mig att avskärma mig från den pestiga omvärlden.